Ny bok om sionismen – intervju med Lasse Wilhelmson

De två numera kultförklarade intervjuerna med Lasse Wilhelmson, ”Värstingen” och ”Sionismkritiken gör framsteg”, kommer att ingå i boken, Är världen upp och ner?, som släpps den 21 november i Uppsala och den 22 i Stockholm. Med anledning av boksläppet tycker jag det finns fog för en tredje intervju. Det har ju hänt en del sedan sist, särskilt tänker jag på Qudsdemonstrationen på Sergels torg, Klippmoské- demonstrationen i Uppsala, nomineringarna till Augustpriset, sverigedemokraten Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet, och radioprogrammet Kalibers reportage om den nya antisionistiska rörelsen, som sändes den 1 november.

Lördagen den 21 november kommer Lasse till Uppsala. Jag och han ska tala om hans nya bok, Palestina, kampen mot sionismen, med mera. Boken kommer att finnas för försäljning till förmånligt pris. Hör av er till mig om ni vill vara med på kalaset.

MO: Den 20 september, Al-Qudsdagen, talade vi båda på en demonstration mot den sionistiska ockupationen av Palestina. Det var inte en helt vanlig Palestinademonstration, eller hur? Vad var det som gjorde den ovanlig?

LW: Att den arrangerades av Al-Qudskommittén som är oberoende av de delar av den svenska palestinarörelsen som vanligtvis arrangerar palestinademonstrationer, det vill säga PGS, ISM och JIPF. Detta innebar att den kunde vara uttalat antisionistisk redan i sin affisch, liksom i våra tal, och där bland annat hävda de i Al Nakba fördrivna palestinernas oförytterliga rätt att återvända. Allt i enlighet med den FN-resolution som kopplades till upptagandet av Israel som medlem i FN. Det kravet är ju själva grundbulten i hela palestinafrågan och det som förenar alla palestiner i hela världen.

Jüri Lina i Uppsala

Jüri Lina och Mohamed Omar

Fredagen den 30 oktober besökte författaren Jüri Lina Studiegruppen Aguéli och den nya antisionistiska rörelsen i Uppsala (vi kallar oss ”rörelse” fram till dess partiet är bildat). Lina, en av Sveriges främsta kännare av frimureriet, föddes 1949 i det Sovjetockuperade Estland. Som publicist fick han yrkesförbud 1975 på grund av sin kritik av kommunismen och arbetade därefter som nattvakt, tills han tvangs emigrera i april 1979 efter upprepade konflikter med den politiska polisen KGB.

Lina gav oss en intensiv grundkurs i frimureriets historia och visade några snuttar ur sin dokumentärfilm I skuggan av Hermes. Han berättade bland annat, vilket jag fäste mig särskilt vid, om frimurarnas verksamhet bland exiliranier och deras försök att störta den islamiska republiken. Enligt den brittiske akademikern Hamid Algar, konvertit till islam, bestod shahregimens maktbas till stor del av bahaier, judar och frimurare:

”The Shah’s collaboration with Israel did not always go through the Jewish community. It also went through the Baha’i community. If one is speaking of minorities the most important one with respect to staffing the Shah’s regime, staffing the bureaucracy and the security police, is the Baha’i community, many of whom in any case are of Jewish origin. A number of cases could be mentioned, including the former vice-chief of SAVAK, Sabeti. He was of Jewish origin and received his training in torture techniques in Israel. He and a number of other officers are living in Israel after the Revolution.” [1]

Sionistisk medieoffensiv

En mer handgriplig sionistisk offensiv i Palestina

Det blir en kort kommentar till dagens händelser eftersom jag är upptagen med att färdigställa min kommande bok: ”Islamisten – texter från 2009”. Som undertiteln visar, kommer den att innehålla mina texter från 2009, men kommenterade och noterade, samt en utförlig inledning som beskriver min omvändelse från politiskt slumrande till politiskt aktiv muslim.

I Aftonbladet den 1 november 2009 infördes en intervju med mig under rubriken ”Poeten bildar ett anti-judiskt parti” (endast i papperstidningen). Artikelförfattaren Staffan Lindgren skriver i ingressen att jag gör ”gemensam sak med nazisterna”. Det är vilseledande på flera sätt. För det första eftersom ingen av de personer jag samarbetar med själv betecknar sig som ”nazist”, för det andra eftersom jag flera gånger under intervjun betonar att jag samarbetar med ALLA som delar vår antirasistiska, antisionistiska plattform, från höger till vänster, inte specifikt eller enbart s.k. ”nazister”. Varför inte skriva att jag gör gemensam sak med Parti Anti Sioniste i Frankrike?

Det är en glädje att arbeta för islam – intervju med Helene Larsen

Helene Larsen, född i Köpenhamn, arbetar som lärare sedan 2001 på en muslimsk friskola i Köpenhamn.  Hon är också verksam som projektmedarbetare i Muslimernas Gemensamma Råd, MFR, en paraplyorganisation för muslimska föreningar i Danmark med 35 000 medlemmar, samt som frivillig i Muslimer i Dialog, som arrangerar olika evenemang för att skapa medborgarskapskänsla hos unga muslimer. Helene är även dansk representant för den palestinska internettidningen Paltelegraph.com.

MO: Hur blev du muslim? Berätta om din resa

HL: Jag har en mor som uppfattar sig själv som judinna. Eftersom hon blev bortadopterad 1942 och aldrig har känt sina föräldrar, har hon alltid trott att hon eventuellt är ett judiskt bortadopterat barn. Min mormor var kristen och gick mycket i kyrkan. Så jag är uppvuxen med kunskap om bägge de två stora religionerna och har alltid uppfattat dem som två sidor av samma mynt. För 18 år sedan träffade jag en palestinier, som berättade för mig om profeten Muhammad, och jag insåg att han måste komma från samma plats som Jesus, och eftersom jag älskar Gud och Jesus, och förstod att Gud också älskar Muhammad, och jag började lära känna honom, blev jag övertygad om att Muhammad har levat och var en profet och budbärare från Skaparen. Jag insåg att jag måste älska Gud på Guds premisser, inte på mina egna premisser. Därför vittnar jag att det bara finns en Gud och Muhammad är hans budbärare. Jag har aldrig ångrat detta val, tvärtom, det är som en lång resa, det är hela tiden nya berättelser, människor och upplevelser att reflektera över.

Muhammad Legenhausen om The Tao of Islam

Muhammad Legenhausen är en amerikansk filosof (f. 1953, New York) som konverterade från katolicismen till islam 1983. Idag undervisar han vid Imam Khomeini Education and Research Institute i den heliga lärdomsstaden Qom, Iran, och har, liksom den iranske filosofen Seyyed Hossein Nasr, ägnat stort intresse för frågor om religiös pluralism och religionsdialog, men ur olika perspektiv och med olika resultat. I boken Islam and Religious Pluralism förordar Legenhausen en ”icke-reducerande pluralism”.

Mellan 1990 och 1994 har han undervisat i religionsfilosofi, etik och epistemologi vid den filosofiska akademin i Iran. Sedan 1996 forskar och undervisar han i västerländsk filosofi och kristendom vid Imam Khomeini Education and Research Institute. I boken Jesus through the Qur’an and Shi’ite Narrations (2005) har Legenhausen gjort en sammanställning av traditioner om Jesus Kristus ur islamiska källor. Han har även översatt Khomeinis mystiska dikter till engelska i samlingen Wine of Love (2003) och driver bloggen Peace Through Understanding.

The Tao of Islam: A Sourcebook on Gender Relationships in Islamic Thought
Sachiko Murata
Albany: State University of New York Press
1992

Den här boken är ett sant mästerverk, inte bara som översättning och exposé, utan också som ett exempel på islamiskt missionsarbete. Boken är sammantaget det hittills bästa svaret på den kritik mot islam som framförts av olika feministiska grupperingar både i Väst och i den muslimska världen. I korthet visar den att kritikerna inte lyckas tränga inunder islams yta, en yta som bedöms utifrån moderna västerländska kriterier, medan en adekvat förståelse av det kvinnliga i islam endast kan uppnås om man tränger ned i den islamiska andlighetens hav – ett hav vars djup här lodas mästerligt genom översättningar av inte mindre än fyrtioåtta muslimska lärda och som innefattar berättelser tillskrivna de shiitiska imamerna, filosofiska stycken av författare som Ibn Sina och Mulla Sadra, poesi av Hafiz, ’Attar och Rumi, samt urval från olika ’irfani och sufiska verk av Ibn ’Arabi och hans lärjungar, liksom även av andra författare som Najm al-Din Kubra, Khwajah ’Abdullah Ansari och ’Ayn al-Quadat, för att bara nämna några.

Sachiko Murata: Islams tao

Om könens essentiella natur och plats i islams skapelseordning. Murata argumenterar för att det finns ett evigt kvinnligt och ett evigt manligt. Hennes banbrytande studie The Tao of Islam är en djupgående kritik av den moderna feminismens syn på genus som en konstruktion. I nedanstående uppsats ger hon huvuddragen i sina tankar. Murata är universitetslärare i Förenta Staterna, f. i Japan.

Enligt kinesisk kosmologi styrs universum av yin och yang, det vill säga de skapande och mottagande eller manliga och kvinnliga livsprinciperna. Ingenting i tillvaron undgår dessa båda principer. Den berömda t’ai chi-symbolen, kallad det ”högsta ursprunget” eller tao, framställer yin och yang som ständig rörelse och förändring. Yin bär i sig ett potentiellt yang liksom yang bär i sig ett potentiellt yin.

Då yin och yang rör sig och når det ”gamla” och ”rena” tillståndet, aktualiseras potentiellt yin och yang: yin blir yang och yang blir yin. ”Förändring” eller i är den process varigenom himmel och jord och allt mellan dem skapas och omskapas. Då solen går upp, försvinner månen. Då våren kommer, är vintern förbi.

Vad är revisionismen? – intervju med Lars Adelskogh

Lars Adelskogh har föreläst två gånger i Uppsala för Studiegruppen Aguéli. Det har varit mycket uppskattat och han kommer säkerligen att återvända framledes. Den senaste föreläsningen, ”Måste vi tro på gaskamrarna?”, kommenterades i en kolumn av Göran Rosenberg, ”Israels mjuka makt”, införd i Dagens Nyheter (7/10 2009). Adelskogh omtalas som ”forskaren från Skövde” med ”forskare” inom citattecken.

Rosenberg, som aldrig, med öppet sinne, har forskat i saken överhuvudtaget, hävdar bestämt att ingen som helst ovisshet råder om gaskamrarnas existens. Där har han fel. Några gaskammare har med stor sannolikhet aldrig funnits i sinnevärlden.

Det vore oerhört intressant att få bevittna en debatt mellan Rosenberg och Adelskogh. Rosenberg skulle få uppdraget att bevisa hur gaskamrarna sett ut och hur de fungerat. Det borde ju vara rena barnleken för en så förvissad Förintelsetroende som han … Tyvärr kommer ett sådant möte aldrig att äga rum. Många har försökt att inbjuda Förintelsetroende till debatt. De vågar inte ställa upp. Att häva ur sig floskler och spela självsäker är lätt, men, som det heter, stor i orden, liten på jorden …

”Jag ser mig som en stolt homofob” – intervju med Porang Zahedi

Den 7 oktober 2009 publicerades en märkvärdig artikel på nyhetssajten Newsmill, ”Svenskarna har också en hederskultur som förtrycker avvikare”. Artikelförfattaren, Porang Zahedi, kritiserade Oscar Hedins film, ”Sämre än djur”, om homosexuella från muslimska familjer, som sändes den 4 oktober. Porang argumenterade att i Sverige är det snarare människor med negativa uppfattningar om homosexualitet, inte de homosexuella, som är värst utsatta. Som exempel anför han pastor Åke Green, som ställdes inför rätta, eftersom han försvarat Bibelns syn på homosexualitet.

Porangs artikel blev snabbt en av de mest lästa på Newsmill och kommenterades flitigt. Jag blev nyfiken på Porang, och tog kontakt med honom för en intervju. Han är 24 år och student vid Lunds universitet, föräldrarna är exiliranier, de kom till Sverige efter den islamiska revolutionen i Iran. Han hade en sekulär uppväxt men återupptäckte islam i tonåren. Porang är ett exempel på en islamisk väckelse bland unga svenskiranier. Han har avböjt att framträda på bild eftersom det sannolikt skulle omintetgöra hans möjligheter att få arbete som lärare, trots fem års studier. Bilden föreställer religiösa ungdomar inom basijmilisen. Porang bloggar under rubriken Kulturkritikern.

På Qudsdagen var vi alla palestinier

Följande är mina egna personliga reflektioner kring Qudsdemonstrationen i egenskap av författare, islamist, aktivist och inbjuden talare, samt initiativtagare till Studiegruppen Aguéli i Uppsala. Mina åsikter är endast mina egna, inte Qudskommitténs, som arrangerade demonstrationen.

Söndagen den 20 september 2009 samlades vi på Sergels torg för att demonstrera mot rasismen i det ockuperade Palestina och blev själva föremål för rasism, vi hade samlats för att demonstrera mot försöken att tysta palestinierna och blev själva utsatta för nedtystningsförsök, vi hade samlats för att försvara de palestinska barnen som skräms och trakasseras av sionistiska ockupationssoldater, så blev våra egna barn utsatta för hån och äggkastning. På Qudsdagen, palestiniernas dag, de förtrycktas dag, var vi alla palestinier.

Dag ut och dag in förföljs, hånas och dödas araber, kristna och muslimer, av judiska rasister i det ockuperade Palestina. Studier avslöjar en mycket allvarlig judisk rasism mot araber, det vill säga antiarabism. Rabbiner såväl som ledande judiska politiker talar öppet om araber som icke-människor som bör fördrivas och utrotas. Trots att antiarabismen är ett betydligt större problem än antijudaismen görs det knappt någonting för att stävja den. På Qudsdagen, i hjärtat av Stockholm, hade araber och muslimer, samt sympatiserande av annan bakgrund samlats för att protestera mot denna skändliga rasism. Och vi möttes av just det som vi kommit för att protestera mot: en skränande pöbel, mest bestående av antidemokratiska exiliranier från diverse kommunistiska och rojalistiska sekter, men även judiska sionister och sverigedemokrater, som kastade tomater, ägg, och till och med stenar, mot vår fredliga och lagliga demonstration.

Lasse Wilhelmson:Min berättelse från Qudsdagen

När jag kom fram till Sergels torg pågick en manifestation mot Irans nuvarande regim. Den dominerades av exiliranier och iranska flaggor med Shahens symbol, samt Irans Arbetarkommunistiska Parti, som delade ut flygblad.

Där fanns många svenskar som sålde den trotskistiska tidningen Internationalen, samt olika autonoma, anarkistiska och syndikalistiska grupper i sin karaktäristiska klädsel. Jag kände igen ledande personer från Palestinagrupperna och ISM (International Solidarity Movement) i Sverige, som båda tagit avstånd från Al Quds-manifestationen och uppmanat alla palestinavänner att inte delta med motiveringen att talarna, det vill säga Mohamed Omar och Lasse Wilhelmson, hade gjort ”uttalanden” som de inte kunde ställa sig bakom, utan att ange vad dessa bestod av. Där var även kända judiska sionister som fotograferade demonstranterna för framtida identifiering. Ovan nämnda grupper stannade kvar för att protestera mot den efterföljande Al Quds-manifestationen.