Islamofobin och sionismen är de verkliga problemen

Igår överlämnades en ”studie” till regeringen om ”utanförskap” i Malmökvarteret Rosengård. Den s. k ”studien” bygger på trettio intervjuer med personal inom skola, polis och socialtjänst, det vill säga myndighetspersoner.

Det är en oseriös och politiskt motiverad rapport som har fått stark kritik av seriösa forskare. I morse begärde Centrum för Mellanösternstudier och Mänskliga rättighetsstudier vid Lunds universitet ut källmaterialet för granskning. Så här skriver de i sitt pressmeddelande:

Sedan mer än ett decennium tillbaka har forskare och studenter vid Lunds universitet haft en kontinuerlig kontakt med de många olika muslimska föreningarna i Malmö. Detta arbete har gett oss en god bild av de muslimska miljöerna som lyfts fram i rapporten.

Utifrån detta ifrågasätter vi starkt resultaten av rapporten och speciellt dess anspråk på vetenskaplighet. Därför anser vi det nödvändigt att granska de djupintervjuer som rapporten sägs vila på. Vi har därför på torsdagsmorgonen begärt ut källmaterialet från Försvarshögskolan.

Med tanke på den rapportering, uppmärksamhet och debatt som följt i rapportens spår och de konsekvenser som kan bli resultatet, vi tänker bland annat på kränkningar av mänskliga rättigheter som följer på tilltagande islamofobi, är det viktigt att slentrianmässiga schabloner och hörsägner undviks i dessa för demokratin så viktiga frågor. Vikten av god forskning och vetenskaplighet är en grundsten i detta arbete.

På kvällen debatterade jag rapporten i SVT Aktuellt med dess upphovsman Magnus Ranstorp. Jag försökte ifrågasätta motiven. Om man från regeringens sida är uppriktigt oroad över extrema politiska åsikter som sägs kunna bana väg för våldshandlingar, varför söker man då i Rosengård? Det är hellre helt andra och betydligt flottare stadsdelar som förtjänar påhälsning.

Jihadvänstern – allians mellan socialister och islamister

Medan Gaza fortfarande stod i lågor anlände delagater från världens alla hörn i Beirut för att bygga allianser mellan både islamistiska och socialistiska såväl som andra motståndsrörelser i kampen mot USA-imperialismen.

The Beirut International Forum for Resistance, Anti-Imperialism, Solidarity between Peoples and Alternatives hölls mellan den 16 och 18 januari och samlade aktivister och organisationer från 66 länder. Många delegater hade kommit från Iran och Venezuela, två ointagliga bålverk mot USA-imperialismen i Mellanöstern respektive Latinamerika.

USA representerades av den f. d kongressledamoten och presidentkandidaten Cynthia McKinney och f. d justitieministern Ramsey Clark. McKinney hade befunnit sig ombord på båten Dignity – på väg med humanitärt bistånd till Gazaborna – när den rammades av den israeliska flottan.

Psykologisk krigföring mot Iran

Motstridiga uppgifter florerar i medierna. Ibland tycks kriget vara nära, ibland mer avlägset. Klart är att det pågår psykologisk krigföring mot Iran. Militära manövrer i Irans närområde och hot om ytterligare sanktioner syftar till att demoralisera iranierna.

Den iranska militären har i sin tur testskjutit missiler för att visa att man både kan och vill försvara sitt territorium. Regeringen i Teheran och militärledningen hävdar bestämt att Irans missiler aldrig kommer att användas för att angripa andra länder, utan endast i försvar.

Den nuvarande propagandan mot Iran äger kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak 2003. Anklagelserna var i stort sett desamma. Hökarna i Washington påstod att Saddam hade massförstörelsevapen och planerade att skaffa fler. Nu vet vi att alltihop var lögn. George Bush, Collin Powell och Dick Cheney bedrog medvetet världssamfundet.

Idag försöker samma neokonservativa klick övertyga den amerikanska opinionen om att Iran planerar att bygga kärnvapen, trots att det enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) inte finns några som helst bevis för att så är fallet. Iran har dessutom skrivit under icke-spridningsavtalet (NPT). Varje stat som undertecknat NPT har rätt att anrika uran för civilt bruk. Iran har gång på gång försäkrat att dess kärnenergiprogram är fredligt, civilt och i enlighet med internationella avtal.

Ibland hörs argumentet: Iran ju har olja, så varför skulle det behöva kärnenergi? Oljan kommer att ta slut. Alla länder strävar efter att bli oberoende av olja. Om Iran förvärvar atomkraft, kan det ­exportera mer olja och använda inkomsterna därav för att utveckla ekonomin. Det är dessutom Irans fulla rätt att utveckla kärnenergi oavsett om det har behov eller inte. Det är Irans sak att avgöra. Inte USAs eller EUs.

Om de muslimska vikingarnas underbara öden

I

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder.

De foro manligen

Fjärran efter guld

Och österut

Gåvo örnen föda

De dogo söderut

I Särkland

Detta epitafium är skrivet på det fornnordiska versmåttet fornyrdislag och utgör inskriften på den runsten som står intill avfarten till Gripsholms slott vid Mariefred. Den broder som nämns är troligtvis Ingvar Vittfarne, son av Emund, en kusin till Olof Skötkonung som for österut med ett drygt trettiotal skepp på 1000-talet.

Han var inte ensam om att fara till Särkland. Om den livliga handeln i österled vittnar de stora mängder arabiska mynt man funnit i svensk mylla. I sina drakskepp stuvade nordmännen pälsar, trälar, hudar, bärnsten och honung, och tog sig till Konstantinopel och vidare till Bagdad där de köpte kryddor, tyger, silver och glas. Med Särkland avsåg man Arabien eller hela det islamiska riket, kalifatet, med sina många kulturer och folkslag.

Det finns de som menar att Särkland kommer av ”särk” eftersom muslimer gärna klädde sig i vida särkar. Men eftersom vikingarna själva klädde sig i särkar – dessutom snarlika de arabiska dito – torde detta inte ha gjort vidare intryck på dem.

Det är antagligare att ordet övertagits från latinets ”saracener”, vilket användes av romarna under senantiken för att beskriva arabiska folk i den syriska öknen. Det i sin tur härstammar från grekiskans sarakenos vilket vissa hävdar skulle vara en grekisering av arabiskans sharqiyyin, dvs. ”de östlige”. Något jag tillåter mig att tvivla på. Det vore ytterst märkligt för araberna att själva definiera sig som varande ”i öster”. I förhållande till vem? Det naturliga för alla folk är att placera sig själva i mitten. För araberna torde perser, indier och kineser ha varit ”österlänningar” medan de själva bara var, i brist på annat ord, ”länningar”.

Vems islam? – intervju med Mohammad Fazlhashemi

Mohammad Fazlhashemi är docent i idéhistoria vid Umeå universitet, där han bland annat forskat kring bilden av väst i den muslimska världen. Han har givit ut ett flertal uppmärksammade böcker och skrivit otaliga artiklar. Fazlhashemi är även flitigt förekommande i radio- och teve som expert på islam, samt medarbetare i tidskriften Minaret. Hans nya bok heter Vems islam? De kontrastrika muslimerna.

MO: Varför har du skrivit boken?

MF: Det viktigaste syftet är att visa på mångfalden i tolkningarna av islam. En tillbakablick på islams idéhistoria visar att under de gångna fjorton hundra åren har det funnits en uppsjö av förhållningssätt till religionen hos muslimska auktoriteter. Det finns exempel på muslimska tänkare som använt sig av en rationell, kritisk och prövande hållning i tolkningen av den islamiska läran, som sökt efter en logisk ordning och rationella förklaringar i tillvaron. Det finns också exempel på de som avvisar allt vad rationella förklaringar heter och istället förlitar sig på trons vägledning. Andra har varit ute efter en sammanhängande mening i tillvaron och en insikt om hur saker och ting hänger ihop. Här finns även de som gett uttryck för en tolerant religionstolkning och framhållit devisen om att det inte finns något tvång i tron, vilken de hämtat från Koranen, som en ledstjärna. Vi ska heller inte glömma bort de muslimska mystiker, sufierna, som dragits åt de esoteriska aspekterna och varit på jakt efter en inre innebörd i tillvaron. Och så finns bokstavstrogna företrädare som utskilt sig genom sin intolerans och sin dragning åt dogmatism och extremism.

Löftesrik framtid för muslimska författare – intervju med Leila Aboulela

Leila Aboulela (född 1964) växte upp i Khartoum i Sudan. Hon kom till London på åttiotalet. Idag är hon bosatt i Förenade Arabemiraten. Hon har hittills givit ut två romaner och en novellsamling. Den första romanen, The Translator, har kallats Englands första halalroman. Minaret nominerades 2006 till Orange Prize for Fiction, ett av Storbritanniens mest prestigefulla litterära pris. 2008 utgavs den i Sverige av Karneval förlag i svensk översättning av Joar Tiberg.

Romanens hjältinna heter Najwa. Med sin slöja och nedslagna blick är hon osynlig för andra, inte minst för de välbärgade London­familjer vars barn och hem hon tar hand om. Tjugo år tidigare hade allting varit annorlunda. Då tillhörde hon själv en rik sekulariserad familj i Sudan. Hon studerade på universitetet i Khartoum. Hennes framtid såg ljus ut. Men så en dag vänds allt uppochned. Najwa tvingas fly landet. Hon kommer till London och där fortsätter hennes fall ett fall som inte slutar förrän hon hamnat på samhällets botten.

Till sin egen förvåning börjar hon då känna en dragning till de människor som besöker den lokala moskén, människor som hon i sitt tidigare liv sett ner på. Här finner Najwa sig tillrätta och skapar sig ett nytt liv och en ny trygghet tills hon en dag blir mer än synlig för den unge sonen hos sin nya arbetsgivare.

Minaret fick ett gott mottagande i svensk press. “Aboulela visar upp religionens, i det här fallet islams, existentiella och helande dimensioner på ett så djupt mänskligt och mångfacetterat sätt att även den mest förhärdade av ateister måste känna sig berörd”, skrev exempelvis Magnus Persson i Svenska Dagbladet.

I islamisk kultur är det sköna inte tabu

För sufin är skönheten ett utflöde av det gudomliga, skönheten är, för att tala med Platon, en arketyp, och det är denna gudomliga skönhet som människorna älskar. Skönheten har inte världen, den sinnliga lusten som källa, skönhetens källa är det gudomliga, och när skönheten inträder och manifesterar sig i världen är den liksom ett återsken av den gudomliga källan.

Tage Lindbom, I Frithjof Schuons fotspår

Tage Lindbom (1909-2001), den svenska konservatismens ”grand old man”, sammanfattar på sitt kärnfulla sätt islams syn på skönheten. Den islamiska konsttraditionen har varit, och är fortfarande med få undantag, helt och hållet traditionell och andlig, genomsyrad av platonismen och nyplatonismen. Därmed skiljer sig den markant från den västerländska, profana konsten såsom den utvecklats i modern tid.

Den muslimske filosofen Al-Farabi (870-950) menade i sitt verk Al-Medina al-fadhila (Den dygdiga staden) att skönheten hos ett ting är ontologisk: ju mer ett ting liknar sin himmelska urbild, som är fullkomlig, desto skönare är det. Al-Farabi menar vidare att Gud är det skönaste av alla ting, ty Guds skönhet har sin upprinnelse i sig själv och är därmed absolut medan all annan skönhet flödar ur denna källa och är därmed relativ i förhållande till Gud. Desto närmare vi kommer källan desto klarare och renare blir vattnet.

Radikal muslim

Under flera år har Israel hållit en och en halv miljon palestinier inspärrade i ett koncentrationsläger vid namn Gaza. Den svensk-palestinska poeten Rawia Morra har träffande döpt om det med ett namn som verkligen säger vad det är: ”Gazakammaren”. Mellan jul och nyår 2008-2009 gick de sionistiska styrkorna till angrepp mot den värnlösa, utsvultna och plågade befolkningen och ställde till med ett ohyggligt blodbad. Medan angreppet pågick skrev jag om mina reaktioner en artikel som infördes i tidningen Folket i bilds nätupplaga, ”Sionismens terror är naken” (7/1 2009), och ytterligare en i aftontidningen Expressen, ”Gaza gjorde mig radikal” (9/1 2009). I dessa artiklar beskrev jag min ”radikalisering” och vad den inneburit. Många lät höra av sig och undrade vad jag menade med uttrycket ”radikal muslim”. Räcker inte muslim? Följande artikel är ett försök att besvara den frågan.

Liksom alla andra religioner har också islam visat hur människan bör leva och växelverka med sina medmänniskor i samhället som social, ekonomisk och politisk varelse. Islam är dock inte mer politisk än judendom, kristendom och hinduism, även om detta hävdas med emfas, både av vissa muslimer för att visa på vår religions förträfflighet och av islams fiender för att visa på islams omöjlighet att integreras i icke-muslimska samhällen. Det unika med islam är inte att religionen har en politisk dimension, det har alla religioner, utan att denna dimension lever och är vital, medan den försvagats i så gott som alla andra religioner. Samtliga världsreligioner befinner sig på reträtt, förutom islam, som är på frammarsch.

Sionismens terror är naken

Gaza brinner! Arabiska satellitkanaler visar bilder på döda och lemlästade barn. Gråtande, hysteriska och chockade barn som söker tryggheten hos föräldrar som är lika panikslagna, lika hjälplösa, lika förtvivlade. Jag har själv tre små barn och det är deras ansikten jag ser framför mig. Jag har haft mardrömmar den senaste veckan. Jag som sitter här i en lugn vrå av världen. Föreställ er offren i Gaza. De kommer att ha ärr för livet. De som överlever vill säga.

En och en halv miljoner människor trängs i ett av världens mest tätbefolkade och fattiga områden. De lider brist på mat, vatten, medicin, el, ja allt som krävs för att uppehålla mänskligt liv. Under en lång tid har Gaza varit belägrat, isolerat från omvärlden. De har hungrat och törstat. De har drivits till förtvivlans gräns. Och nu denna massaker. Förberedelserna sägs ha pågått i sex månader och den har ingenting att göra med några raketer som Hamas skjutit mot ockupanterna.

Skräckslagna människor ligger och trycker i becksvart mörker medan bomber briserar runt omkring dem och får väggarna att skaka. De hålls inspärrade i detta jättelika koncentrationsläger. De som försöker fly genom Rafah-övergången till Egypten riskerar döden. Röda korset och andra humanitära organisationer vägras inträde. Läkare kommer inte in. Israel skjuter på ambulanser. En båt med förnödenheter, The Dignity, rammades av flottan. De skadade dör under obeskrivliga plågor eftersom de inte får vård. Inte ens smärtstillande. Människor utan ben eller armar ligger på golven och vrålar och vrider sig av smärta.

Gaza gjorde mig radikal

Förra veckan var första gången jag gick med i ett demonstrationståg mot Israel. I mitt hjärta har jag alltid varit emot Israels blodiga förtryck av palestinierna. Men jag har inte tagit steget till att verkligen engagera mig i frågan. Förrän nu. Det senaste blodbadet blev helt enkelt för mycket. Jag kände mig tvungen att öppet ta ställning. Men inte bara det. Jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah – de islamiska motståndsrörelserna.

Den pågående massakern i Gaza är bara kulmen av 60 års etnisk rensning som Israel ägnat sig åt, medan världssamfundet likgiltigt eller vanmäktigt tittat på. Demoniseringen av muslimer har varit en viktig del av Israels psykologiska krigföring under senare år, eftersom man vet att källan till det sega motståndet mot USAs och Israels koloniala företag är islam. Det är tron som ger muslimerna styrkan att kämpa. Det är tron som enar och leder dem.

Propaganda mot islam, vilken spys ut av sionister såsom Ba’t Yeor, Ayaan Hirsi Ali, Wafa Sultan, Robert Spencer, Irshad Manji et consortes och som sedan sprids med fanatisk glöd genom neokonservativa nätverk, visar att det ligger i sionisternas intresse att underminera islam, förstöra synen på islam, ta bort sympatin för islam, skrämma människor för islam. De har varit tämligen framgångsrika. Det är därför palestinierna inte får det stöd de borde ha. Folk går på skitsnacket om att muslimer hatar människor för att dessa har en annan tro eller livsstil. Att det är därför de skjuter raketer. Mitt svar är tvärtom att bli mer muslim, det vill säga en politisk muslim. Jag vägrar att låta mig demoraliseras. Jag väljer i stället att radikaliseras.

Varje gång jag skrivit en artikel som kritiserar islamismen, synen på religionen som vägledande för statsstyret, har jag applåderats av sionistiska tidningsskribenter, tyckare och bloggare. Varför? Varje avpolitisering av religionen är nämligen ett framsteg för sionisterna. De vet att socialismen inte har en chans. Den är död i Mellanöstern. De vet att i stort sett alla ideologier som kommer från Väst har komprometterats av krig, tortyr och ockupation. Islamismen är den enda ideologi som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Och det är den enda ideologi som verkligen har chansen att störta de korrumperade och USA-finansierade despoterna.