Gaza gjorde mig radikal

Förra veckan var första gången jag gick med i ett demonstrationståg mot Israel. I mitt hjärta har jag alltid varit emot Israels blodiga förtryck av palestinierna. Men jag har inte tagit steget till att verkligen engagera mig i frågan. Förrän nu. Det senaste blodbadet blev helt enkelt för mycket. Jag kände mig tvungen att öppet ta ställning. Men inte bara det. Jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah – de islamiska motståndsrörelserna.

Den pågående massakern i Gaza är bara kulmen av 60 års etnisk rensning som Israel ägnat sig åt, medan världssamfundet likgiltigt eller vanmäktigt tittat på. Demoniseringen av muslimer har varit en viktig del av Israels psykologiska krigföring under senare år, eftersom man vet att källan till det sega motståndet mot USAs och Israels koloniala företag är islam. Det är tron som ger muslimerna styrkan att kämpa. Det är tron som enar och leder dem.

Propaganda mot islam, vilken spys ut av sionister såsom Ba’t Yeor, Ayaan Hirsi Ali, Wafa Sultan, Robert Spencer, Irshad Manji et consortes och som sedan sprids med fanatisk glöd genom neokonservativa nätverk, visar att det ligger i sionisternas intresse att underminera islam, förstöra synen på islam, ta bort sympatin för islam, skrämma människor för islam. De har varit tämligen framgångsrika. Det är därför palestinierna inte får det stöd de borde ha. Folk går på skitsnacket om att muslimer hatar människor för att dessa har en annan tro eller livsstil. Att det är därför de skjuter raketer. Mitt svar är tvärtom att bli mer muslim, det vill säga en politisk muslim. Jag vägrar att låta mig demoraliseras. Jag väljer i stället att radikaliseras.

Varje gång jag skrivit en artikel som kritiserar islamismen, synen på religionen som vägledande för statsstyret, har jag applåderats av sionistiska tidningsskribenter, tyckare och bloggare. Varför? Varje avpolitisering av religionen är nämligen ett framsteg för sionisterna. De vet att socialismen inte har en chans. Den är död i Mellanöstern. De vet att i stort sett alla ideologier som kommer från Väst har komprometterats av krig, tortyr och ockupation. Islamismen är den enda ideologi som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Och det är den enda ideologi som verkligen har chansen att störta de korrumperade och USA-finansierade despoterna.

Under dessa dagar har jag suttit helt knäckt framför teven och sett hur Israels masslakt på barn, kvinnor och gamla fortgår, medan despoterna i Arabvärlden mumlar, bortförklarar eller skyller på de förtryckta för att de gör motstånd. Några av dem, som Hosni Mubarak, är med stor sannolikhet medsvurna i komplotten mot Gazaborna.

Despoterna i Arabvärlden fruktar Hamas, eftersom de fruktar demokrati. Klyftan mellan folket och dess ledare, USA:s lakejer, vidgas för varje minut. Islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Att vegetera och navelskåda är oförenligt med vad islam kräver av oss. Det är min insikt. Och det är därför jag blivit en radikal muslim.

Närhelst man har haft demokratiska val i Mellanöstern, har islamistiska partier kommit till makten. FIS i Algeriet och Hamas i Palestina. Till och med i Irak, trots att det irakiska valet förrättades under amerikansk ockupation. Om demokratin segrade i Egypten, skulle Muslimska brödraskapet ta över direkt. Vad som behövs i Egypten är en ledare av samma kaliber som iraniernas Khomeini, han som 1979 ledde den triumferande resningen mot USA-agenten Reza Pahlavi. En sådan ledare skulle öppna Rafah-övergången och skicka in hjälp på en gång. Khomeini är en förebild för de islamiska motståndsrörelserna.

De muslimska länderna behöver enas i en federation eller union liknande EU eller USA för att kunna försvara sina invånare mot kolonialism, exploatering och förtryck från Västvärlden. Därför ansluter jag mig till den världsvida islamistiska rörelsen och därför stöder jag Hamas, Hizbollah och Iran.

Jag är en radikal muslim. Och det säger jag med stolthet.

Expressen den 9 januari 2009. Språkligt korrigerad.

Några kommentarer

Min jämförelse mellan USA och EU och en islamisk federation innebär inte att jag erkänner någon positiv kvalitet hos någon av dessa sammanslutningar. Hur en islamisk federation ska bildas och hur den ska se ut organisatoriskt och politiskt, är en fråga för kommande studier.

Efter denna artikel blev min ”radikalisering” föremål för debatt i stort sett i alla medier. Kort därpå följde en intervju i P1:s Studio Ett (13/1 2009), i vilken jag försvarade den islamiska republiken Iran och motståndsrörelsen Hamas. Jag sade bland annat detta:

Jag tycker att den islamiska republiken i Iran är det enda landet i Mellanöstern just nu som har en självständig utrikespolitik och som har modet att stå upp mot sionismen och dess expansion och dess kolonialism i Palestina och övergrepp mot palestinier. Därför har det mitt stöd.

Efter detta krävde Gulan Avci från Folkpartiet att jag skulle stängas av från vidare medverkan i radions Tankar för dagen. Det blev inget formellt avsked men heller inga fler uppdrag. Tre dagar senare kom ett teveteam från Kulturnyheterna till Gottsunda för ännu en intervju. Detta skrev redaktionen på SVT:s hemsida den 16 januari 2009:

Omar är en hyllad poet och en av få svenska muslimska intellektuella som tagit en plats i kulturlivet. Han är också ett exempel på radikaliseringen av ståndpunkterna i Palestinafrågan som följer i krigets spår.

Nu har kriget i Gaza gjort mig radikal, säger han i en artikel som publicerades på Expressens kultursida den 9 januari.

- Allting är politik. Poesi är politik, säger Mohamed Omar i Kulturnyheterna.

- Om man sitter ner och tiger samtidigt som det pågår en massaker – då kan jag inte samtidigt kalla mig en god muslim.

I Kulturnyheterna sade jag vidare att det inte spelar någon roll vilka FN och EU klassificerar som terrorister. Jag är muslim och gör mina bedömningar utifrån islams lagar, ingenting annat. Hamas och Hezbollah är enligt islamisk lag inte terrorister.  Deras väpnade kamp är legitim jihad. I en debatt nyhetsprogrammet Aktuellt den 28 januari om ”radikaliseringen” i Rosengård talade jag ut om de sionistiska nätverken i Sverige. Och den 26 mars sändes så årets första avsnitt av livsåskådningsprogrammet Existens, ”Vad hände med religionen efter Gaza?”, som kretsade helt kring mitt avfall och dess orsaker och konsekvenser.