Det stora jihad och det inre USA

Det stora jihad, jihad al-akbar, kampen mot de onda böjelserna i människans själ, förknippas kanske främst med sufismen, men är i själva verket en allmän islamisk doktrin som är känd och erkänd av alla muslimer oavsett om dessa betraktar sig som sufier eller inte. Sufismen är dock en islamisk vetenskap som specialiserat sig på det stora jihad, det vill säga de inre tillstånden (ahwal) på samma sätt som sharia är en islamisk vetenskap som specialiserat sig på de yttre gärningarna (amal). Men det innebär inte att bara de som kallar sig för- eller betraktar sig som sufier intresserar sig för de inre aspekterna av religionen, nej, dessa bör varje god muslim intressera sig för på sätt som varje god muslim, inte bara experterna, bör intressera sig för sharia.

Det är viktigt att den politiska aktivismen åtföljs av andliga övningar som meditation, dhikr, bön och genom att odla koraniska dygder som självbehärskning, tålamod, förtröstan, barmhärtighet, ödmjukhet, storsinthet, osjälviskhet och gudsfruktan. Den inre kampen är helt nödvändig för att inte den politiska kampen stegvis och smygande skall förvandlas ett självändamål och för att aktivisten, i stunder av framgång, skall klara av att vara på sin vakt mot de demoner som hemsöker våra själar och viskar: ”Detta är ditt verk…”

Islams andliga dimension får aldrig hamna i skymundan. Den som söker förändra den yttre verkligheten måste också förändra den inre verkligheten eftersom dessa är intimt sammanflätade med varandra. ”Gud förändrar inte människans [yttre] villkor förrän de ändrar det som är i deras själar [ma bi anfusihim]” fastställer Koranen (13:11). USA är ”den stora Satan” på det världspolitiska och ekonomiska planet, förvisso, men inuti våra själar bär vi också på ett ”inre USA” som är vår egoism, vår kärlek till världen, vår girighet, snikenhet, ilska och vilja att dominera över andra. Imam Khomeini, som myntade uttrycket ”den stora Satan”, skrev också ett traktat om det stora jihad. [1]

Taqiuddin Al-Nabhani (1909–1977), grundaren av Hizb ut-Tahrir, var både faqih (sharialärd) inom Shafiskolan, men han var också sufi och kom från en familj av sufimästare. Shaikh Yusuf Al-Nabhani, en välkänd poet och sufi, var hans morfar. Den som utforskar Hizb ut-Tahrir kommer att finna att det har många drag som påminner om sufiordnarna. Partiet har en tydlig hierarkisk struktur där neofyten stiger i graderna eftersom han tillägnar sig mer kunskap, insikterna fördjupas och han förtjänar ledarnas förtroende. Partimedlemmarna samlas i cirklar, halaqa, under ledning av en vägvisare, murshid, och allt eftersom de stiger i graderna får de tillträde till ”hemligare” cirklar och mer ”esoterisk” kunskap. De fäster också stor vikt vid nattliga vakor, regelbunden dhikr och personligt umgänge (suhba) med vägvisaren.

Egyptiern Hassan al-Banna (1906–1949), det Muslimska brödraskapets instiftare, anslöt sig till en sufiorden, Hasafiya, när han bara var 12 år gammal och initierades 1922. Han växte upp i en sömnig och traditionell by vid Nilen och när han som yngling flyttade till Kairo för att studera fick han bli vittne till den västerländska kulturens destruktiva inflytande på andligheten, sederna och moralen. Senare i livet skulle Al-Banna bli besviken på ulemaa vid Al-Azhar och den del av sufierna som tycktes nöjda med detta sakernas usla tillstånd. Han menade att förutom själens rening och boklig lärdom krävdes det aktivism. Att befria sig ur egoismens bojor var hedervärt men lika hedervärt är att befria sig från kolonialismen. Ur Al-Bannas perspektiv var politisk aktivism en religiös skyldighet ålagd varje muslim: ”Varje person som finner den nuvarande politiska situationen fördragsam och ägnar all sin tid åt andaktsövningar medan samhälle och politik överlämnas åt syndarna, infiltratörerna och kolonialisterna kan inte betraktas som en sann muslim!” [2]

För att sprida sitt budskap bildade Al-Banna i mars 1928 ett brödraskap som modellerades efter de befintliga sufiordnarna i Egypten. Till en början framstod hans brödraskap bara som ett i mängden. Men mot slutet av 1930-talet hade han upprättat ”filialer” i nästan varje egyptisk stad. Och ett decennium senare hade han en halv miljon medlemmar. Al-Banna återupplivade den profetiska predikotraditionen, han sökte upp människor på kaféer, i basaren, på gatorna, liksom de kringvandrande dervischerna hade gjort före honom. Han hade tagit starkt intryck av Al-Ghazalis ”omvändelse” från boklärd till mystiker och han ville uppleva Gud och samtidigt hjälpa andra att uppleva Honom. Under denna period började han gissla de korrumperade sufier som tycktes vara belåtna med den andliga misär som kolonialismen åsamkat Egypten. ”Pseudosufier” hade kanske Seyyed Hossein Nasr kallat vissa av dem. Al-Banna kritiserade inte sufismen som sådan, utan bara den lathet, feghet, girighet, eskapism och lismande medlöperi som grasserade under sufismens täckmantel. Var i världen, men inte av världen, har alltid varit islams motto, förnämligt uttryckt i det arabiska talesättet al-khalwa fi al-jalwa, vilket betyder ungefär, ”en eremit mitt ibland folket”.

Khomeini djupstuderade Ibn Arabi och andra stora sufiers skrifter. Han var själv en sufi, eller arif, som det heter inom shiitisk tesofi, irfan. Utan inre kontemplation och andlig disciplin hade hans aktivism inte kunnat bära en så rik frukt som den gjorde. Dåvarande amerikanske presidenten Jimmy Carters [3] ambassadör till Iran, William Sullivan, kallade honom för en ”Gandhigestalt”, och visst var han en ”stor ande”, en mahatma liksom Gandhi. Han var lik helgonet som i sagorna för folkets talan inför den orättfärdige konungen eller lik de gammaltestamentliga profeterna Jesaja, Jeremia och Nathaniel som orädda gisslade Israels konungar och manade till bot och bättring. Carters ambassadör till FN, Andrew Young, sade att ”Khomeini kommer till slut att vördas som ett helgon”.  Det är lätt att förstå varför Khomeini gjorde ett sådant starkt intryck. Han var en gudstjänare som levde hela sitt liv i yttersta armod, liksom sin mästare Muhammed som sade faqri fakhri, ”min fattigdom är min prydnad”, medan miljoner människor räknade honom som sin ledare. Han tog emot mäktiga statsmän sittande på golvet i skräddarställning iklädd en sliten mantel. Han var ödmjuk i framgången och tålmodig i motgången. I Khomeinis person förenas Mystikern och Revolutionären, vilket den amerikanske konvertiten till islam Hamid Algar förklarar i sin initierade essä The Fusion of the Gnostic and the Political in the Personality and Life of Imam Khomeini [4].

The Imam’s [Khomeini] concern that Islamic gnosis should be properly known expressed itself even in the foreign policy of the Islamic Republic. In a letter to Mikhail Gorbachev, leader of the Soviet Union, dated January 4, 1988, the Imam not only foretold the collapse and utter discrediting of Communism, with a prescience that outstripped the expertise of conventional Kremlinologists, but also warned against the spiritual and ethical chaos into which post-Soviet Russia has now in fact fallen. The essential problem confronting Russia, the Imam asserted, was not that of property, the administration of the economy, or personal freedom, but the absence of a valid faith in God. As a contribution to remedying the situation, the Imam proposed that Gorbachev dispatch Soviet scholars to Qum to study inter alia the works of Farabi, Ibn Sina, Suhrawardi, Mulla Sadra, and Ibn ‘Arabi

Den västerländska kapitalistiska civilisationen kommer med stor sannolikt att kollapsa på samma sätt som det kommunistiska Sovjetunion. Förhoppningsvis odramatiskt och fredligt. Vi uppvisar nämligen alla klassiska symptom på en döende civilisation: låg nativitet, ökat antal skilsmässor och splittrade familjer, ökade antal självmord, ökad psykisk ohälsa, ökat drogmissbruk och ökad brottslighet. Våra samhällen har atomiserats och individualismen helt tagit över till den grad att ingen längre känner någon samhörighet med högre gemenskaper såsom nationen, religionen eller folket. Till detta kan man lägga förvirringen, värderelativismen, ja nihilismen. Man frågar sig: är detta det paradis på jorden man säger sig vilja exportera till muslimska länder? Den radikala muslimen tror i stället att Västvärlden ödmjukt bör erkänna sina misstag, lyssna till muslimerna och byta kurs innan det är för sent. Västerlandet befinner sig i kris och behöver terapi. Och tillståndet tar sig även andra uttryck – den räntebaserade kapitalismen genomgår kris efter kris, den senaste mycket djup, och man har nu alla skäl att se sig om efter en islamisk räntefri modell för världsekonomin.

Den västerländska civilisationens sjudom är, som Khomeini skrev till Gorbachev, dock helt igenom andlig till sin natur och bara andliga botemedel, en återupptäckt av de källflöden som finns djupast inom oss, kan hela den igen. Att rädda den västerländska civilisationen är bara möjligt genom att restaurera den i enlighet med de eviga principer som i alla tider gett människan mål och mening, och den enda religion som är tillräckligt intakt för att klara uppgiften är islam. Låt oss sätta punkt för detta stycke med en dikt av den persiske skalden Mir Ali Djarpadaqani.[5]

En tros-lära, hvarmed gerning ej förbindes, är en skam
Ett radband, hvarmed Gud ej prisas, är en zunar [6]
Den, som kråmar sig öfver sin tros-lära, och ingenting gör
Vet icke hvad tro vill säga.
Han är en blind, som bär en fackla.

 

[1] Khomeini: The Greatest Jihad, 2002
[2] Abu Rabi, 2004, s 150
[3] Jimmy Carter (f. 1924) var Förenta staternas president 1977-81
[4] Algar, Hamid: ”The Fusion of the Gnostic and the Political in the Personality and Life of Imam Khomeini”, Al-Tawhid, June 2003
[5] Werne, Bo: Tro och gärning i islam, vol. 1, s 189. Svensk tolkning av Eric Hermelin
[6] ”ett elds-dyrkarnes rep-bälte”, skriver Eric Hermelin

Intervju med Jan Myrdal om Gaza och behovet av en Khomeini