Islamofobin och sionismen är de verkliga problemen

Igår överlämnades en ”studie” till regeringen om ”utanförskap” i Malmökvarteret Rosengård. Den s. k ”studien” bygger på trettio intervjuer med personal inom skola, polis och socialtjänst, det vill säga myndighetspersoner.

Det är en oseriös och politiskt motiverad rapport som har fått stark kritik av seriösa forskare. I morse begärde Centrum för Mellanösternstudier och Mänskliga rättighetsstudier vid Lunds universitet ut källmaterialet för granskning. Så här skriver de i sitt pressmeddelande:

Sedan mer än ett decennium tillbaka har forskare och studenter vid Lunds universitet haft en kontinuerlig kontakt med de många olika muslimska föreningarna i Malmö. Detta arbete har gett oss en god bild av de muslimska miljöerna som lyfts fram i rapporten.

Utifrån detta ifrågasätter vi starkt resultaten av rapporten och speciellt dess anspråk på vetenskaplighet. Därför anser vi det nödvändigt att granska de djupintervjuer som rapporten sägs vila på. Vi har därför på torsdagsmorgonen begärt ut källmaterialet från Försvarshögskolan.

Med tanke på den rapportering, uppmärksamhet och debatt som följt i rapportens spår och de konsekvenser som kan bli resultatet, vi tänker bland annat på kränkningar av mänskliga rättigheter som följer på tilltagande islamofobi, är det viktigt att slentrianmässiga schabloner och hörsägner undviks i dessa för demokratin så viktiga frågor. Vikten av god forskning och vetenskaplighet är en grundsten i detta arbete.

På kvällen debatterade jag rapporten i SVT Aktuellt med dess upphovsman Magnus Ranstorp. Jag försökte ifrågasätta motiven. Om man från regeringens sida är uppriktigt oroad över extrema politiska åsikter som sägs kunna bana väg för våldshandlingar, varför söker man då i Rosengård? Det är hellre helt andra och betydligt flottare stadsdelar som förtjänar påhälsning.

För bara några dagar sedan skedde en massaker i Gaza. Barn brändes ihjäl med kemiska vapen. I Sverige finns det sionistiska grupper och nätverk som helt öppet och ogenerat stöder Israels folkmordspolitik. En av dem är riksdagsmannen Fredrik Federley som deklarerat att han skänkt pengar till IDF och därmed bidragit till att döda barn med kemiska vapen. Han har även kallat palestinier för ”hundar”. Denne extremist är inte ensam.

Om Ranstorp verkligen var intresserad av att kartlägga extrema åsikter med potens att bli grogrund för våldsamheter borde hans uppmärksamhet riktas mot sionisterna. Se till bjälken i stället för till flisan. Dessa samlar in pengar – inför öppen ridå – som används till att understödja Israels statsterrorism. Till Hamas kan vi i nuläget inte skänka en krona, trots att deras kamp är rättfärdig både ur ett moraliskt och ett folkrättsligt perspektiv.

Men Ranstorp är inte intresserad av alla sorters extremism och alla sorters våld. Han vill bara kartlägga extremism bland muslimer. I sin artikel i Svenska Dagbladet skriver han och hans kollega att Irakkriget är en bidragande faktor till radikalisering.

Konstigt vore det annars. Radikalisering är resultatet av politiskt medvetenhet. Den är ett sundhetstecken. Det är tvärtom den som stillatigande accepterar att USA har dödat en miljon irakier och fördrivit fyra miljoner, eller ännu värre, försvarar kriget, som är moraliskt klandervärd, inte den som opponerar sig. Det är den som inte blir upprörd av att se 1300 palestinier dödas som bör granskas. Och de som öppet stödjer Israels folkmordspolitik är definitivt värda en studie av betydligt seriösare slag än den Ranstorp producerat.

Ranstorp talar också om vår ”värdegrund” som om det vore något statiskt för evigt givet. Värderingar växer fram genom kulturkamp. Den värdegrund som den opinionsbildande klassen bekänner sig till idag har inte tillkommit genom ett trollslag utan har föregåtts av bittra fejder. Den kampen fortsätter och Rosengårdsborna är med och formar morgondagens svenska värderingar på idéernas slagfält. Ranstorp är också en del i den kampen och hans jäviga hafsverk är ett försök att befästa den pro-amerikanska elitens grepp över tanken och det som Gramsci kallade det ”sunda förnuftet”.

Hans ”studie” säger inte mycket om invånarna i Rosengård. Det stora och mest alarmerande avslöjandet är snarare att den ger en antydan om graden av islamofobi som grasserar bland respondenterna, det vill säga svenska myndighetspersoner. Och den islamofobin påverkar muslimernas vardag. Hur de bemöts av sjukvården, rättsväsendet, socialtjänsten och skolan.

Det verkligt akuta problemet, som Ranstorp inte vill se, är den massiva diskrimineringen av muslimska kvinnor, särskilt de som klär sig i sjal, inte bara av privatpersoner, utan av myndigheter. Många muslimska kvinnor är idag rädda för att uttrycka sin tro offentligt. De är rädda för att inte få ett arbete, för att bli påhoppade, för att bli trakasserade. Det tycks inte bekymra Ranstorp det minsta. Han fortsatte i stället att upprepa obekräftade anekdoter om muslimska ”åsiktspoliser” och ser inte att vad han själv gör är att förespråka en inkvisition för muslimer liknande den man hade i 1500-talets Spanien.

Lennart Persson som var värd för debatten i går kväll hävdade att jag ”bytte spår”. Jag anser dock att den här ”studien” måste kontextualiseras. Varför upplever man ”extrema” åsikter i den fattiga förorten Rosengård som ett problem medan sionister och sympatisörer med Israels statsterrorism (i betydligt elegantare kvarter och med betydligt större möjligheter att förverkliga sina planer) inte tycks väcka någon som helst oro?

Han talar också om ”hat mot Sverige”. Hur definierar man ”Sverige” i sammanhanget? Är det statsskicket, kulturen, värderingarna. Vad är det? Enligt min mening är det fullt legitimt att både ogilla som motarbeta det politiska systemet, kulturen och värderingarna i Sverige. Det är inte grundat i ”hat”, en negativ egenskap, utan i övertygelse, en positiv egenskap, en vilja att förändra det svenska samhället i enlighet med sina ideal. Alla politiska och religiösa rörelser strävar efter att förändra (”förbättra” skulle de själva säga) de samhällen i vilka de verkar. Det är vad kulturkampen handlar om. Det var så det nuvarande systemet och den nuvarande (dock ej allmängiltiga) värdegrunden tillkom. Och Ranstorp är trots sin pesudovetenskapliga förklädnad en aktiv part i den kampen.

Ett annat fel han gör är att blanda ihop religiös fromhet med politisk radikalism. Det finns många muslimer som är djupt fromma men politiskt reaktionära. Al-Azharuniversitet i Kairo är fullt av män med långa skägg och fez som ber sina böner regelbundet men som samtidigt är medlöpare till Hosni Mubarak och Israel. Islam Karimov, USA:s man i Uzbekistan, en s. k ”moderat” muslim, som kokar sina politiska motståndare levande, är omgiven av ett lismande hov av korrumperade skriftlärda. När Ranstorp efter debatten säger att ”man får tro vad man vill” och ”jag har ingenting emot islam” är det antagligen sådana skurkar han helst skulle vilja se som muslimernas ledare i Sverige.

Radikaliseringen är befogad. Den beror bland mycket annat på att USA har invaderat Irak, plundrat landet och dödat mer än en miljon människor. Det enda sättet för USA att hejda radikaliseringen är att drastiskt ändra sin imperialistiska politik. Det är ockupationen av Irak – dödandet, våldtäkterna, tortyren – som är problemet, inte att människor blir upprörda över det. Det senare tyder tvärtom på att man är sund och har hjärtat på rätta stället.

(Den översta bilden föreställer den spanska inkvisitionen i arbete)

 

Addendum 2009-01-30

Källmaterialet till Ranstorps ”studie” begärdes igår för granskning av forskare vid Lunds universitet. Idag meddelar Försvarshögskolan att materialet har förstörts. Forskarna skriver i Sydsvenska Dagbladet:

Vår besvikelse efter läsningen av rapporten var närmast total. I rapporten som sägs ha vetenskapliga ambitioner, staplas det ena påståendet efter det andra nästan utan källhänvisningar. Vid universitetet skulle den underkännas vid ett uppsatsseminarium på grundnivån.

Det är häpnadsväckande att en statlig myndighet förstör källmaterialet till en rapport som av regeringen uppenbarligen uppfattas som ett viktigt underlag för integrationsdebatten. Har Försvarshögskolan inte lärt något av den fällande domen mot professor Christopher Gillberg och dåvarande rektorn för Göteborgs universitet Gunnar Svedberg? I februari 2006 dömdes Gillberg och Svedberg till dagsböter för att Gillberg förstört forskningsunderlag som begärts ut av en annan forskare.

Det finns alltså inte längre möjlighet att granska källmaterialet bakom rapporten. Detta är illa nog. Värre är att stadsdelen Rosengård i Malmö ännu en gång fått stå i centrum för schablonmässiga och illa underbyggda påståenden.

 

Svar på anklagelser om antisemitism 2009-02-01

Efter mitt framträdande i Aktuellt har somliga av de mest skrupellösa sionistanhängarna beskyllt mig för antisemitism. Deras syfte är att inpränta i det allmänna medvetandet att kritik av sionismen är detsamma som missaktning av den judiska folkgruppen. På debattsajten Newsmill 2009-01-29 hävdar Timbrochefen Roland Martinsson att jag skulle hysa åsikten att ”roten till det onda är judarna”. Idag får han mitt svar.