Tage Lindbom in memoriam

Säg: Han är Gud, den Ende.

Koran 112:1

I mitten av 90-talet hade jag privilegiet att presenteras för en äldre herre vid namn Tage Lindbom. Vi befann oss i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm hos en gemensam bekant – Jonas De Geer. Då hade jag knappt fyllt tjugo och förstod inte storheten hos den sällsamme man jag hade sittande mitt emot mig i en karmstol. Men han gjorde ett outplånligt intryck endast i kraft av sin utstrålning. De djupa, till synes bottenlösa ögonen, det kärleksfulla leendet och den varma, faderliga rösten glömmer jag aldrig. Han var en ”grand old man”.

Tage Lindbom var ett adoptivbarn av okända föräldrar som växte upp i Hudiksvall och doktorerade i statsvetenskap i Uppsala för Herbert Tingsten på en avhandling om fackföreningsrörelsens historia. Han var chef för Arbetarrörelsens arkiv 1938 – 1965 och en av de arkitekterna bakom skolreformen efter andra världskriget. Han var en av socialdemokratins chefsideologer under många år men blev så småningom allt mer desillusionerad efter att han bevittnat hur arbetarklassen sjönk allt djupare i det ”vegetativa träsket”. Det blev tydligt för att ”proletariatets befrielse gick genom dess förborgerligande”.

Folkbildningstanken kom i skymundan och man drog sig tillbaka till privatlivets ytliga nöjen och ”vegeterande”. Kultur, politisk strävan och andlighet föll bort på vägen. 1951 skriver han Efter Atlantis, där han utsätter socialismen och arbetarrörelsen för kritisk granskning. I och med detta sänkte sig vad han kallar ”järnridån” ner. Han övergavs av sina forna partikamrater och blev ensam. Men ensamheten var en välsignelse, den gav arbetsro. Och 1962 gör han i Sancho Panzas väderkvarnar slutgiltigt upp med både liberalism och socialism, ja hela modernismen.

Det viktigaste i Lindboms liv och gärning var dock den andliga dimensionen, som sedan 1962 uttrycktes genom hans medlemskap i den nordafrikanska sufiorden Shadhiliyya. I sina texter refererar han ofta till europeiska konservativa som Joseph de Maistre och Edmund Burke eller till kristna mystiker som mäster Eckehart. Men i bakgrunden, ofta icke nämnd vid namn, står den man som utövade det allra djupaste inflytandet, nämligen den schweiziske sufin Frithjof Schuon (Isa Nur ad-Din, 1907-1998).

I den självbiografiska boken Omprövning skildras hur han slutgiltigt övergav socialismen och materialismen för en levande Gudstro. Det skedde en oktobersöndag 1958 i katedralen i Chartres i Frankrike:

”Högaltaret lyste ännu i hela sin prakt, ljusen brann, den gregorianska sången brusade, rökelsen steg – allt bar fram det gudomliga mysteriet, som verbalt klingade i ritualspråkets ädla latinska form. Jag stod helt förstummad inför denna uppenbarelse, som liksom lyfte en flik av tillvarons slöja. Det var då jag mötte Gud”.

Därefter fortsätter han att berätta om hur han upplevde att han nu stod inför en hög och lång mur, och det var i denna väldiga mur, som det gällde att finna en port.

”En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: Den glömda dimensionen. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten.”

Kurt Almqvist hade konverterat till islam redan på 50-talet och upptagits i Shadhiliyya-orden i Lausanne i Schweiz via förmedling från sin bror, diplomaten Carl Fredrik Almqvist (Sidi Mokhtar). Nu blev han den som skulle visa Lindbom vägen.

I sin anmälan av Omprövning i tidningen Dagen 24/11 1984 har den lutherske teologen Christian Braw börjat komma Lindbom på spåren. Efter att ha konstaterat att Lindbom är ”en man som tror på Gud”, skriver han: ”Men därmed är inte utan vidare sagt, att kristna kan känna igen sig i hans tro. Ty om för den kristne Gud är den Heliga Treenigheten, så är Han för Tage Lindbom Det ena. Här visar sig hans beroende av Platon”.

Felaktigt härleder han Lindboms i Koranen och islams lära förankrade syn på den gudomliga enheten, tawhid, till Platon. Men han tillägger: ”Detta är ett betraktelsesätt, som kan ligga nära till hands för de orientaliska religionerna. Men för kristendomen är det främmande. Och så har Tage Lindbom blivit en ensam man också i trons värld”.

Efter att ha gått igenom hela Lindboms akt på Sigtunastiftelsens klipparkiv fann jag otaliga exempel på dylika missförstånd i recensionerna av Lindboms böcker, vilket helt enkelt beror på att han själv aktade sig för att bekänna färg. Han ville att idéerna skulle komma i förgrunden, inte etiketterna. Hans syn på religionerna var också den traditionellt islamiska, det vill säga att de delar en gemensam kärna och ett gemensamt ursprung. Att tala om islamisk enhetsmystik istället för en platonsk sådan hade kunnat stöta bort folk, det kulturella avståndet, ”islamofobin”, var för stort och kunde hindra till och med bildade människor från att ta till sig idéinnehållet.

Den ännu opublicerade självbiografin Något av ett jordeliv och en väg till Guds rike tillkom under våren 2001 då Lindbom insjuknat i hjärncancer och låg på lasarett. Skriften är unik för förståelsen av Lindboms innersta bevekelsegrunder. I sina andra böcker spelar han själv en undanskymd roll. För Lindbom var sanningen det essentiella. Han såg sig själv som en förkunnare av den ”tidlösa visdomen”, sophia perennis, och trädde själv ödmjukt tillbaka. I självbiografin är han dock generösare med sig själv och berättar bland annat om mötet med Kurt Almqvist våren 1959.

”Han [Almqvist] berättade mer och mer, men vilken religion är det? Jag var osäker, men frågade till slut, är det inte islam det här? Han var tyst en stund och svarade sedan: ’Jo, det är islam.’”

”Det var inte så lätt på den tiden. Man ville inte att det skulle komma ut att man var muslim och Kurts bror, sidi Mokhtar [Carl Fredrik], som var ämbetsman i UD måste vara extra försiktig. Vi levde ett underjordiskt liv och vi kom till Lausanne med våra paket, våra väskor under armarna. Vi frågade oss vad lokalbefolkningen trodde att vi var. Är vi ett fotbollslag måhända? Under bön var alla fönsterluckor stängda så att ingen kunde se in i huset.”

Lindbom var 53 år då han initierades i orden efter ett första möte med mästaren Schuon. Han får namnet ”Zayd”, som var profeten Muhammeds adoptivson, vilket visar vilken viktig erfarenhet adoptionen var för honom. Detta måste ha varit bland det första han anförtrodde Schuon som också blev något av en fader: ”Han var en mycket sträng mästare och samtidigt – den gode fadern”.

På ålderns höst börjar Lindbom, den före detta marxisten och ateisten, förrätta de fem dagliga tidebönerna. ”Tänk bara att böja knä!” utbrister han. Den muslimska böneritualen innehåller som bekant bugning, knäfall och prostration. Hans hustru Vera tyckte att det var svårsmält. ”Du och dina förbannade böner!”, kunde hon sucka. Lindbom blev en främling i sitt eget hus. Det som var viktigast i livet för honom kunde han inte dela med Vera och Tomas.

Sonen Tomas berättar i en intervju den 19 september 2006 om hur han 1962 för första gången upptäcker att fadern är muslim. Han hade öppnat dörren till föräldrarnas sovrum och där sett sin far, iförd kalott, knäfalla med pannan mot golvet. Häpen gick han till sin mor och frågade: ”Är pappa katolik?” ”Nej”, svarade hon, ”han är muhammedan”. Efter denna upplevelse gav Lindbom sonen stränga instruktioner om att hemligheten inte fick nå utanför hemmets fyra väggar. Sedan följde en kort period då Lindbom bad med öppna dörrar, som en inbjudan till deltagande. Men de var ointresserade och dörren stängdes igen.

Mot slutet av sitt liv blev Lindbom frimodigare. Han samlade en skara unga lärjungar i sin lägenhet på Askrikegatan i Stockholm som blev till en liten ”källarmoské”. Man mediterade, samtalade och fikade. Lindbom blev även själv något av en fadersfigur och guru som rådfrågades om allt från läran om ”religionernas transcendenta enhet” till valet av äktenskapspartner. Den faderslöse hade genom sina år av sökande till sist blivit en far åt många.

En av de absoluta höjdpunkterna under min tid som redaktör för tidskriften Minaret var att få publicera Tomas minnesporträtt av sin far i nr 4 2007.

 

Tomas Lindbom

En muhammedan till pappa

Året 1948 flyttar Tage och Vera Lindbom till Gärdet i Stockholm. Ett kulturradikalt par, han författare och chef för Arbetarrörelsens arkiv och hon psykoterapeut, bosätter sig i ett hus på Askrikegatan som i sin funktionalistiska stil stämmer förträffligt med parets värderingar och livsstil. Jag föds ett år senare och växer upp i en miljö där Freud tillbeds men inte Jesus. Allt går i princip att förklara med hjälp av förnuftet. Känslolivets kantigheter kan med fördel slipas bort på terapisoffan. Vid sex års ålder kommer jag hemrusande, upprörd över att fröken i lekskolan talat om änglar.

En eftermiddag 1962 förändras allt. Jag öppnar av misstag dörren till pappas sovrum och finner honom i böneställning på en matta vid fönstret. Jag rusar därifrån och in i vardagsrummet. Där sitter min mamma rak i ryggen i sin Bruno Mathssonfåtölj och väntar på att nästa patient till psykoterapimottagningen ska ringa på dörren. ”Har pappa blivit katolik” frågar jag. ”Nej”, svarar hon, ”muhammedan”.

Min fråga är förstås: Varför? Ingen på Gärdet har en så konstig pappa. Bli muhammedan när i stort sett alla i min omgivning nu vänder gudstron ryggen och med förtjusning kastar sig in i förnuftets och framstegets tidsålder. I skolan läser vi om främmande människor i mellanöstern som ligger på knä i moskéer och ber tillsammans vända mot Mecka. Min religionslärare har inte riktig koll utan påstår att ramadan alltid infaller i september. Mina kamrater skrattar och härmar de bedjande muslimerna som finns på bilder i läroboken. Min pappa har trots detta blivit muhammedan!

Pappa talar med mig kort efter vårt ofrivilliga möte i hans sängkammare. Hans böneliv är privat och ska inte behöva beröra mig, får jag veta. Inte heller ska jag blanda mig in i det. Det gör inget om jag kommer in i badrummet när han tvagar sig inför bönestunden men jag får inte störa honom under själva bönen.

Pappas tro är inte bara privat. Han påtvingar mamma och mig ett absolut tystnadslöfte; att aldrig för någon berätta att han är muslim. För att ingen utomstående skulle ana sanningen krävs anpassning. Om viktiga släktmåltider som julaftonslunchen råkar infalla under ramadan gör han ett dygnslångt avbrott i fastan eftersom det blir för svårt att förklara hur han plötsligt ett år inte kan doppa i grytan eller ta för sig av sillsalladen. Och ändå återstår en del problem. Jag hör än för mitt inre öra hur morbror Åke på sin stockholmska undrar vid julbordet varför Tage inte som förr i världen vill ta snapsen eller äta av moster Karins goda julkorv. ”Och skinkan, Tååge, skaru inte håå en bit av den?”

Själv åtar jag mig med stort allvar denna ansvarfulla uppgift att skydda pappa från misstankar. Jag hindrar mina kamrater att gå in i hans rum och hälsa när de besöker mig. Hans rum är ju numera fyllt av bilder med arabiska motiv och Koranen ligger på nattduksbordet. Alla frågor om pappas religiösa omvändelse som allt fler får reda på genom de böcker han skriver, besvarar jag skickligare än någonsin ett statsråds pressekreterare. Ingen frågar mig ändå rakt på sak om pappa var muslim och jag tror ingen någonsin tänkte den tanken.

”Pappa går alltid sin egen väg och ingen kan påverka honom”, sa mamma ofta till mig under de där åren. Det var sant men gällde hans intellektuella och andliga liv. I det vardagliga livet i familjen var han pragmatiker. Jag minns att han under samma period publicerade en längre tidskriftsuppsats med rubriken ”Faderstankens återkomst” men jag märkte väldigt lite av auktoritära uppfostringsmetoder för egen del. Det osade istället desto mer om hans böcker, en konfrontation med det moderna samhället som var anmärkningsvärd under slutet av 1900-talet. Hans avståndstagande var så definitivt. ”Det finns ingen i Sverige som är så konservativ som jag” ska han ha sagt till en jämnårig vän till mig. Hans intellektuella och andliga resa var en ensamseglares färd. Det var en resa in i en förgången tid som syntes mer i tal och text än i det personliga livet. För hans läsare blev hans ord viktiga. För mig som sonen i familjen måste ju pappa värderas mer efter sina handlingar. I sina handlingar inom familjen förblev han förvånansvärt modern.

Pappas omvändelse handlade om honom själv och gav honom kraft att leva och växa som människa. I tron sökte han efter kärleken som skulle rädda honom från den stigande känslan av meningslöshet. Det första steget mot ett slags mental apati. Jag tror verkligen att han upplevde sin religiösa tillhörighet som en livlina precis som en väg att som lärd intellektuell berätta om den djupa sanningen för de lärjungar som kunde tänkas sluta upp vid hans sida.

Jag vet inte mycket om pappas vidare andliga resa. Jag såg allt utifrån. Jag fick veta så lite. Lika mustiga, närvarande och kärleksfulla som de bilder var som han i ord målade av människorna i arbetarrörelsen – och pappa kunde verkligen berätta livfullt – lika ansiktslösa var beskrivningarna av kretsen kring Frithjof Schuon. Han förmedlade heller aldrig någon glädje eller känsla kring sin andlighet. Det var som om både pappa och jag värjde oss. Denna nya värld där pappa steg för steg fann djupare dimensioner förblev för mig lite obehaglig och genant och ingen av oss båda kunde öppna några dörrar för att på allvar nå varandra. ”Du är modernist”, sa han en gång till mig efter en hetare diskussion och det var verkligen en hård dom.

Under de senare åren av hans liv började yngre muslimer besöka honom i hans hem. Först sent fick jag veta det och bara i korta kommentarer som ”det kommer några yngre muslimer på onsdag så då kan vi inte ses”. Men vi båda sågs ändå regelbundet och våra samtal mot slutet av hans liv började borra sig djupare. Jag opponerade mig mer på senare år, ifrågasatte honom men vågade också öppna en del av mina inre känslor för honom. Vid sådana tillfällen grep han inte sällan möjligheten att uttrycka det som smärtade honom. Han talade om sina första levnadsår när han flyttades till en kärlekslös fosterfamilj i Norrland och vilka sår det hade givit i hans känsloliv. Under sådana samtal hände det att han lyfte blicken mot mig, la sina båda händer över sitt hjärta och sa med intensitet och vädjan i rösten: ”Värm mitt hjärta! Tomas, värm mitt hjärta!”

I oktober 2001 begravs pappa. Muslimer i bänkraderna ber tyst för pappa medan den lutherske prästen i Oscarskyrkan häller några skovlar jord över kistan. Och när jag betraktar begravningsgästerna finns alla perioder i pappas liv representerade. Vid besöket intill graven på Norra kyrkogården ser jag det kristna korset inristat i gravstenen över mammas och pappas namn. Bredvid namnet Tage återfinns samtidigt den arabiska halvmånen.

Bild 1) Tage Lindbom och Kurt Almqvist, 2) Frithjof Schuon på sin bönematta, 3) Lindbom iförd arabisk dräkt

Delar av den här texten har varit införda i Upsala Nya Tidning och Minaret.