Värstingen – intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson

Lasse Wilhelmson är en av Sveriges främsta experter på sionismen. Han är av khazarjudisk bakgrund.

Faktum är, menar Lasse, att 80 % världens judar är khazarer liksom honom själv. De är i så fall inte semiter utan tillhör ett turkiskt nomadfolk, och deras förfäder har ingen som helst anknytning till Palestina, utom möjligen en religiös eller sentimental.

Flera gånger har Wilhelmson hamnat i trubbel med tankens väktare på grund av sin skarpa kritik av Israels koloniala folkmordspolitik. Israels advokater har sin vana trogen anklagat honom för antisemitism. Antisemit, har en klok människa sagt, är oftast inte en person som hatar judar, utan en person som hatas av judar. Wilhelmson är inte antisemit, han hatar inte judar, han är antisionist.

Muslimska Freds firar ettårsjubileum

Den 16 mars 2008 bildades Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, Sveriges hittills enda och första muslimska fredsorganisation. Den är öppen för alla som vill arbeta för fred i enlighet med islams budskap. Med anledning av ettårjubileet har jag ställt fyra frågor vardera till tre engagerade systrar. Svaren uttrycker deras personliga åsikter. De har intervjuats i egenskap av privatpersoner och inte såsom representanter för organisationen.

ANNA WAARA

MO: Hur definierar du terrorism? Finns det en objektiv definition?

AW: Det är inte helt enkelt att definiera terrorism eftersom begreppet är starkt politiskt laddat. Ingen universell definition finns framtagen eftersom många stater har egna definitioner på terrorism som är färgade av deras egna politiska agendor. Det framgår därför ganska tydligt att det är svårt att hitta en objektiv definition. Den definition som är en av de bredare och som jag tycker är en bra definition är en som tagits fram av FN:s generalförsamling i en antiterror resolution: ”Terrorism är en handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation”.

Röda Nejlikans hemligaste hemlighet

”Revolutioner inleds av kloka män och fullbordas av galningar” sade en gång advokaten Joseph de Maistre [1] från hertigdömet Savoyen, en av revolutionens allra bittraste fiender. Han anses allmänt som kontrarevolutionens störste och skarpaste filosof och skriftställare vid sidan om engelsmannen Edmund Burke [2].

Men de kontrarevolutionära gjorde inte bara sina kritiska röster hörda genom politiska och filosofiska brev och pamfletter. Författarinnan och baronessan Orczy skulle ett sekel senare komma att gestalta sin syn på den franska revolutionen i skönlitterär form, nämligen i den klassiska berättelsen om Röda Nejlikan från 1905.

”Jag är en bråkstake” – intervju med Alf Härdelin

Alf Härdelin, född 1927 i Bollnäs, är teolog och medeltidsforskare. Han doktorerade med en avhandling om John Henry Newman och Oxfordrörelsens nattvardsteologi. Han var i sin ungdom aktiv i högkyrkorörelsen men insåg efter många års kamp att Svenska kyrkan inte skulle kunna gå att rädda från fortskridande förfall. Han bestämde sig därför att konvertera till katolska kyrkan. Härdelin är en känd och omtyckt profil i Uppsalas lärda och klerikala kretsar. Jag träffar honom för ett samtal på Café Ofvandahls.

MO: Vi är poetkollegor. De dikter som jag har läst, Tyda speglarnas bild från 1997, är modernistiska och ganska annorlunda än de medeltidshymner du sysslar med som forskare.

AH: Nej, jag har skrivit hymner också. En del av dem på rimmad vers. De måste vara metriska av musikaliska skäl. I den katolska psalmboken Cecilia så har jag väl ett fyrtiotal. Somliga är översättningar från andra språk. Cecilia är musikens skyddshelgon, Sankta Cecilia.

Liberalismen är det största hotet – intervju med Oskorei

En av mina favoritbloggar, en av de få jag läser dagligen, heter Oskorei. Han är en av de mest klartänkta och kunniga kritikerna av det moderna samhället som finns att tillgå på nätet. För mig har han blivit något av en dialogpartner mot vilken jag prövar mina tankar. Jag delar inte alla hans åsikter men jag upplever ändå att vi båda bär på en gemensam och ganska väsenlik sorg över det tragiska öde som drabbat det moderna Västerlandet och när en gemensam längtan efter återställelse.

Oskorei är, enligt sin egen beskrivning, en traditionalistisk och nationalistisk skribent, författare och bloggare från Västsverige. Ursprungligen marxist har han alltmer kommit att intressera sig för den kritik av kapitalismen och moderniteten som framförs från den historiska högern. Men då inte den liberala, den ”neokonservativa” eller den rasmaterialistiska högern, utan den genuina högern. Bland hans förebilder finns traditionalister som Julius Evola, Yukio Mishima och Seyyed Hossein Nasr, konservativa tänkare som Ernst Jünger, Oswald Spengler och Carl Schmitt, och filosofer som Alain de Benoist, Friedrich Nietzsche och Karl Marx.

Han skriver alltså sedan 2005 bloggen med samma namn, och har bidragit till både tidskrifter och novellsamlingar i och utanför den nationalistiska miljön. Oskorei ser liberalismen som det största hotet mot kulturer, nationer och andlighet, överhuvudtaget mot människans möjlighet att bli en sund och fullständig person med en känsla av mening i tillvaron. Han menar att den amerikanska världsordningen bygger på en liberal grund och är nykolonial till sitt väsen, och stödjer därför motståndet mot denna ordning. Särskilt när det har traditionella förtecken.

Eftersom Oskorei föredrar att vara anonym har jag i stället illustrerat inledningen till den här intervjun med ett porträtt av den italienska tänkaren och aktivisten Julius Evola som är en valfrändskap för oss båda. Ni kommer inom kort att få läsa mer om Evola och hans syn på islam, traditionen och Västerlandets kris.

Palestinafrågan och den islamiska lösningen

Stoppa matchen-demonstrationen den 6 mars (2009) uppnådde inte sitt uttalade mål. Matchen spelades. Men vi vann trots allt en halv seger eftersom den spelades inför tomma läktare. Det var ett tydligt budskap till Israel att de inte är välkomna att delta i idrottsevenemang i vårt land. Sju tusen personer uttryckte sin ilska över den judiska terrorn i Palestina.

Men oavsett resultatet av den senaste aktionen är det av yttersta vikt att den energi som utlöstes i och med Gazamassakern bevaras och utnyttjas. Den får inte gå till spillo. Den sextioåriga ockupationen av muslimernas heliga land pågår än med oförminskad styrka och brutalitet. Tortyren, arresteringarna, vägspärrarna, bosättningarna.

Demonstrationen mot matchen var ett nyttigt inslag i den palestinska kampen. Det finns dock ett problem som få talar öppet om. Det är alltför få muslimer som är ute och demonstrerar. Vi är många, men vi syns inte. De muslimer som är politiskt radikala, det vill säga som vågar vara dissidenter, bör dra igång ett gräsrotsarbete för att radikalisera muslimer runt omkring sig. Det kan vara grannar, skolkamrater, kollegor och folk i moskéerna. Med att radikalisera menar jag att aktivera. Muslimer är medvetna om vad islam kräver av dem, men många av dem sover. Det är vår uppgift att väcka dem. Varje muslim bör se det som sin religiösa plikt att organisera så många muslimer som möjligt i kampen mot sionismen. För att detta ska bli möjligt bör det startas islamiska Palestinaorganisationer. De befintliga organisationerna duger inte, eftersom muslimer har en annan syn på konflikten än den inomvärldsliga, materialistiska syn som dominerar inom vänstern. Vi ser först och främst Palestinafrågan som ett krig mot vår tro, som ett andligt krig.

Vår Keating i Lund

I döda språks sällskap
Ola Wikander
Wahlström & Widstrand
2007

Det romantiska bildningsidealet på 1800-talet hade i Uppsala företrädare som Geijer och Atterbom, och i Lund framförallt Tegnér. De reagerade mot 1700-talets utilitarism och gick så långt som att ringakta nytta och praktik. Den akademiska utbildningen, menade romantikerna, skulle ta fasta på det mänskliga vetandet i dess organiska helhet och genom ett slags intellektuell åskådning tränga fram till verklighetens innersta väsen. Geijer ansåg att varje praktisk syftning var den akademiska utbildningen främmande. Bildning var en dygd i sig.

Ola Wikander, vid bokskrivandet en brådmogen Lundastudent, numera doktorand, kan i någon mån ses som en modern arvtagare till denna skola. I sin nya bok I döda språks sällskap förenar han lingvistik med poesi, religion, arkeologi och kuriosa. Med orädd tvärvetenskap och virtuos essäistisk prosa är han på jakt efter språkens slumrande själar. Han vill väcka de döda till liv genom att knäcka språkkoderna, ja få dem att själv tala.

Från pirat till poet

Här uppstår poesin av sig självt,
allt du behöver göra för att frammana den i konsten
är att ge upp inför drömmarna.

Paul Gauguin i brev till Daniel de Monfreid 1901

Här i Kibokoni, Mombasas gamla stadskärna, har pirater och äventyrare strukit omkring i de dunkla gränderna så länge man kan minnas. Hemingway var här, Evelyn Waugh var här och Henri de Monfreid, son till konstnären Daniel de Monfreid, var också här. I Henris barndom lärde han känna Gauguin som var en vän till hans far. Gauguins längtan efter en vitalare, ursprungligare, ”vildare” livsstil kan ha smittat av sig på den unge dagdrömmaren. Konstnären valde söderhavsön Tahiti som sin tillflyktsort. För Henri de Monfreid skulle det bli öarna i Indiska oceanen.

Det mest utmärkande i Mombasas stadssilhuett är, förutom portugisernas bastanta fästning från 1500-talet, en magnifik marmorvit moské med flera höga minareter. Alldeles intill ligger den gamla hamnen, bandari ya zamani, och tullhuset, forodhani. Det var sannolikt här de Monfreid ankrade vid sina besök i staden.

Traditionen och miljökrisen – intervju med Seyyed Hossein Nasr

Vad innebär naturen för er?

SHN: Naturen är allt som inte har skapats av människor eller som inte påverkas av mänskliga handlingar, alltifrån bergstoppar till havsbotten, från alger till elefanter. Människan utgör också en del av naturen såtillvida att hennes kropp är underkastad samma fysiska och biologiska lagar som andra varelser i naturen men eftersom människan fått friheten att kunna göra uppror mot Gud och vanhelga naturen, så skiljer hon sig egentligen radikalt från andra varelser. Med naturen menar jag här det som är icke-mänskligt och som inte påverkas av mänskliga handlingar. I traditionella samhällen levde människan naturligtvis i harmoni med naturen men i industrialiserade moderna samhällen är så inte längre fallet. Ändå sker även i dagens värld en ömsesidig växelverkan mellan naturen och mänskligt skapade miljöer.