Liberalismen är det största hotet – intervju med Oskorei

En av mina favoritbloggar, en av de få jag läser dagligen, heter Oskorei. Han är en av de mest klartänkta och kunniga kritikerna av det moderna samhället som finns att tillgå på nätet. För mig har han blivit något av en dialogpartner mot vilken jag prövar mina tankar. Jag delar inte alla hans åsikter men jag upplever ändå att vi båda bär på en gemensam och ganska väsenlik sorg över det tragiska öde som drabbat det moderna Västerlandet och när en gemensam längtan efter återställelse.

Oskorei är, enligt sin egen beskrivning, en traditionalistisk och nationalistisk skribent, författare och bloggare från Västsverige. Ursprungligen marxist har han alltmer kommit att intressera sig för den kritik av kapitalismen och moderniteten som framförs från den historiska högern. Men då inte den liberala, den ”neokonservativa” eller den rasmaterialistiska högern, utan den genuina högern. Bland hans förebilder finns traditionalister som Julius Evola, Yukio Mishima och Seyyed Hossein Nasr, konservativa tänkare som Ernst Jünger, Oswald Spengler och Carl Schmitt, och filosofer som Alain de Benoist, Friedrich Nietzsche och Karl Marx.

Han skriver alltså sedan 2005 bloggen med samma namn, och har bidragit till både tidskrifter och novellsamlingar i och utanför den nationalistiska miljön. Oskorei ser liberalismen som det största hotet mot kulturer, nationer och andlighet, överhuvudtaget mot människans möjlighet att bli en sund och fullständig person med en känsla av mening i tillvaron. Han menar att den amerikanska världsordningen bygger på en liberal grund och är nykolonial till sitt väsen, och stödjer därför motståndet mot denna ordning. Särskilt när det har traditionella förtecken.

Eftersom Oskorei föredrar att vara anonym har jag i stället illustrerat inledningen till den här intervjun med ett porträtt av den italienska tänkaren och aktivisten Julius Evola som är en valfrändskap för oss båda. Ni kommer inom kort att få läsa mer om Evola och hans syn på islam, traditionen och Västerlandets kris.

MO: Kan en nationalist eller etniskt medveten svensks värderingar kollidera med statens lagar? Finns det en lojalitetskonflikt i förhållande till den svenska staten?

O: Om en stat är legitim följer man även de lagar som kan gå en emot. Hur man avgör legitimiteten varierar beroende på vilken världsbild man har, men vi kan tänka oss en etnisk, en demokratisk och en traditionell legitimitetsgrund.

Det är ganska få etniskt medvetna som idag anser att den svenska staten på något reellt sätt försvarar det svenska folkets intressen. I förbigående sagt säger många politiker dessutom uttryckligen att sådana tankar är förkastliga, ”det finns inga svenskar”.

I vad mån landet idag ens är demokratiskt i någon djupare mening är också tveksamt, ”debatten” styrs av ett antal makthavare i media och man kan snarare tala om demokratiska former än demokratiskt innehåll. Parlamentarismen innebär också att det ofta blir ett val mellan pest och kolera, mellan S och M. Den majoritet som under decennier ville se en minskad invandring eller var emot EU har till exempel inte kunnat påverka politiken överhuvudtaget eftersom den politiska och mediala klassen hade andra planer. Oliktänkande trakasseras och motarbetas på ett otal sätt, vilket av den franske filosofen de Benoist beskrivits som ”mjuk totalitarism” och av Gerard Mermet kallas ”demokratur”. De skjuts visserligen inte, så demokratins ytliga former finns kvar så att de mindre vetande triumferande kan peka på dem som argument i diskussioner. Däremot förlorar de oliktänkande sina jobb, möjligheter att dyka upp i media, och uppdrag och bidrag från staten. Historiskt gällde detta särskilt nationalister, men vi kan redan se hur det alltmer också gäller kristna och muslimer.

Själv är jag traditionalist, vilket innebär att jag tror på existensen av en metafysisk ordning. Vissa saker är rätt, andra saker är fel, oavsett vad skiftande majoriteter och politiker kan påstå. När en stat genom sina lagar uppmuntrar det som är fel, till exempel abort, djurplågeri eller kraftigt försämrade villkor för samhällets svagaste grupper, förlorar den sin legitimitet och vi är tillbaka på det stadium som Friedrich Engels beskrev med orden ”staten är en grupp beväpnade män”. Det finns då visserligen fortfarande goda skäl att följa lagarna, en grupp beväpnade män kan göra ens liv väldigt surt, men man gör det då inte längre för att man tror på dem.

Den svenska staten saknar kort sagt legitimitet, lyder dess lagar gör man om man saknar alternativ eller om de råkar överensstämma med ens egna värderingar. Detta är också något alltfler tycks instämma i.

MO: Vem, vad eller vilka representerar den svenska staten – borgarklassen, svenska folket eller det internationella kapitalet?

O: Staten representerar sällan entydigt en enda grupp, utan påverkas mer eller mindre av flera. Den svenska staten representerar en obekväm samexistens mellan kapitalet, resterna av den gamla arbetarrörelsen och de sociala skikt som går under namnet den Nya Klassen (journalister, akademiker, byråkrater, socialarbetare med flera). Ytterst är det fortfarande kapitalet som dominerar, eftersom även politikerna måste ta hänsyn till att de verkar i en kapitalistisk världsekonomi. Detta är orsaken till att de rika ländernas stater i grunden ser så lika ut. Det finns ett visst utrymme för att ta egna vägar, och skatterna kan ligga på 30 eller 50%, men det mesta är likadant.

MO: Ska svenskar strida för Nato eller EU?

O: Det är svårt att se situationer där de ska göra det. I en situation där ett EU-land utsätts för en invasion av en annan stat kan det vara försvarbart, men ett sådant scenario är inte särskilt realistiskt (det enda liknande exemplet man spontant kommer på var kriget mellan Georgien och Ryssland nyligen, men det föregicks av en öppen georgisk provokation). Att svenska soldater ska delta i USA:s nykoloniala krig i Afghanistan är till exempel oacceptabelt.

MO: Hur ser du på amerikaniseringen av Sverige efter andra världskriget?

O: Efter andra världskriget såg USA till att de facto kolonisera Europa, dels genom att inordna hennes länder i övernationella organ som NATO, dels genom att skapa amerikaniserade eliter. Något liknande sker idag i Irak och Afghanistan för övrigt. De länder man direkt ockuperade borde ha varit lättast att omvandla kan man tycka, eftersom man där kunde internera tidigare eliter (som ofta samarbetat med förlorarsidan i någon mån), och bygga upp nya strukturer i bland annat förvaltning, utbildning och den akademiska världen. Paradoxen i sammanhanget är att det är det neutrala Sverige som tillhör de länder som amerikaniserades i högst grad. Ideologiska trender från den amerikanska collegemiljön, som queerteori, politisk korrekthet och radikalfeminism, fick ett större genomslag i Sverige än i länder som Frankrike. Gissningsvis beror detta på att vår inhemska akademiska värld historiskt varit ganska osjälvständig.

Folkhemmet, som byggt på en etnisk grund och påverkats av det tidiga 1900-talets radikalkonservativa ideologier, kom därför gradvis att omvandlas till en ren byråkratisk maskin, och neutralitetens retorik dolde ett nära samarbete med USA. På samma vis kom den nya vänsterns ideal från de amerikanska universiteten att starkt påverka den svenska akademiska världen, och därifrån media, lärarkår et cetera. Det har som följd av detta blivit politiskt korrekt i Sverige att vara ateist och feminist, och den egna identiteten har skambelagts. I efterhand betraktat hade det förmodligen varit bättre om Sverige varit en del av den sovjetiska sfären, eftersom deras omvandling av samhället inte var lika effektiv. De lyckades till exempel sällan få ockuperade folk att överge religionen eller kärnfamiljen. Amerikas populärkultur är kort sagt mer förförisk än den brutala sovjetkommunismen, och fungerar därför som ett gift som omärkligt sprider sig över världen.

Förr eller senare kommer europeiska muslimer att konfronteras med samma amerikaniserade eliter, och samma gift, vad de då bör koncentrera sig på är att arbeta metapolitiskt. Eliternas makt bygger inte minst på deras kontroll över universitet och media, det är de två institutionerna som formar morgondagens lärare, journalister, och så vidare, och därigenom morgondagens barn. För att motverka deras inflytande bör därför radikala muslimer dels skaffa sig en närvaro i den akademiska världen, dels skapa egna institutioner (främst media, men även friskolor). De bör också bygga allianser med grupper som delar deras mål i olika sakfrågor, det må sedan vara pingstvänner, nationalister eller liberaler.

MO: Det som Nyamko Sabuni kallar ”svenska värderingar” är inte alls vad våra förfäder betraktade som svenska värderingar. Låt oss säga att en majoritet av de nu levande svenskarna skulle anamma Sabunis värderingar, skulle de då bli svenska? Det vill säga, är svenska värderingar de som omfattas av en majoritet av svenska folket eller är det något annat som är oberoende av den nuvarande folkopinionen?

O: Sabunis ”svenska” värderingar är i praktiken inte knutna till något folk, det rör sig om ren liberalism som kan tillämpas i vilket land som helst. Huvudsaken är att människor arbetar, konsumerar och betalar skatt, alla former av traditioner och identitet som är i vägen för detta motarbetas. För att ta slöjan som exempel har det funnits frikyrkliga rörelser i Sverige som haft liknande beklädnader, och det har inte setts som ”osvenskt”. Att många svenskar idag betraktar Sabunis värderingar som svenska är snarare ett tecken på hur effektiv amerikaniseringen varit. Att de dessutom är ganska lätta att hetsa mot grupper som fortfarande håller fast vid mer traditionella värderingar är ett tecken på hur förvirrade de är i sin världsbild. De är som det lilla barnet som förlorat sin egen frihet, och nu vill att alla andra också ska vara ofria.

Genuint svenska värderingar finns fortfarande, men de kan vara svårare att få syn på. Omtanken om djur och natur är till exempel ett sådant uråldrigt nordiskt drag, liksom den nordiska kvinnans historiskt goda ställning. Man kan också nämna ett drag som ofta fått svenskar att betraktas som ”kyliga”, nämligen en viss distans till de egna känslorna. Eftersom den amerikaniserade eliten ser svenskheten som något pinsamt som ska övervinnas, nämns sådant dock ytterst sällan i media.

MO: På sidan 101 i Lundahistorikern Dick Harrisons bok Jarlens sekel nämner han att polygami var vanligt förekommande hos oss på vikingatiden. Innebär det att polygami är en svensk företeelse? Vad är svenskast, den fornnordiska polygamin eller den kristna monogamin?

O: Jag har inte läst Jarlens sekel. Det jag läst kring ämnet antyder att polygami förekom, även om det vanliga var monogami. Det tycks ha varit särskilt framgångsrika män som ibland hade flera fruar, en situation som påminner om den i vissa muslimska länder. Samtidigt var det en situation som gradvis försvann historiskt, även om mycket framgångsrika män till och från haft de facto polygama relationer, med konkubinage och dylikt. Dock ser jag inte polygamin som särskilt nordisk, särskilt inte i den moderna eran då det med stor sannolikhet skulle urarta till att rika män köpte sig fruar.

MO: När jag studerar svensk kulturhistoria finner jag paradoxalt nog större likheter mellan våra förfäders värderingar och värderingarna hos dagens muslimer än med värderingarna hos dagens sekulariserade svenskar. Hur tänker du kring det?

O: Traditionalisten Julius Evola noterar i Revolt Against the Modern World att den stora skillnaden inte finns mellan olika historiska civilisationer, utan att den verkliga skillnaden står mellan dagens västerländska ”civilisation” å ena sidan, och alla andra historiska traditioner på den andra. Likheterna mellan islam och den nordeuropeiska traditionen, oavsett om vi avser den hedniska eller den kristna, är då större än eventuella likheter med de sekulariserade svenskarnas världsbild och livssyn.

Man behöver heller inte gå långt bakåt i tiden för att hitta likheter. Det många slås av när de träffar första generationens invandrare från exempelvis de muslimska folkkulturerna är hur naturliga, positiva och vänliga dessa människor ofta är. Liknande människor kunde man för inte så länge sedan hitta i stora mängder även i Sverige, inte minst på landsbygden. Det de hade gemensamt var att de vuxit upp i en organisk gemenskap, ofta med en religiös aspekt. Men moderniteten undergräver snabbt detta, och andra generationen är betydligt mindre sympatisk, oavsett om de sedan till namnet är svenskar eller muslimer. Dessa likheter gäller sådant som synen på ätten, på heder, på relationen mellan könen, synen på heterosexualiteten som normativ, på naturen som helig, på social rättvisa, och så vidare.

Här kan man också notera att mycket av dagens islamiska folktraditioner utvecklats mot bakgrund av äldre indo-europeiskt arv. Detta gäller uppenbarligen det iranska shia, liksom sufism och bekhtashi, mindre kända traditioner som aleviter och isawiyya, och synkretiska religioner som sikher och yezider. Gissningsvis har denna pluralism underlättats av att islam inte som kristenheten haft en påve. Ur ett rent historiskt perspektiv skulle jag inte bli förvånad om liknande, inhemska former av islam kommer att uppstå i Europa på sikt. Om det inte ägde rum samtidigt som den mest omfattande massinvandringen till Europa någonsin skulle jag dessutom se det som något odelat positivt och en möjlighet till en revitalisering av Europa.

Vad man här kan notera är den paradox det innebär att vissa islamofober angriper sidor hos islam som också förekom hos deras egna förfäder. Att de alltså försvarar det liberala system som i praktiken orsakar det svenska folkets förvandling till det Nietzsche kallade ”de sista människorna” och som Otto Weininger uttryckte ett sådant kyligt förakt för. Liknande märkligheter kan man se när arga sverigedemokratiska debattörer angriper det de ser som ”klanism” hos exempelvis invandrade albaner, alltså att de är solidariska med de sina. När det är just avsaknaden av sådan solidaritet som är grunden till svenskarnas problematiska situation. Man önskar här från sverigedemokratiskt och liberalt håll att göra de egna bristerna universella, snarare än att komma tillrätta med dem. Det talas exempelvis ofta illa om ”hederskultur”, men den diametrala motsatsen till hederskänslor är fadern som utan att bry sig accepterar att hans dotter får barn med en våldsam missbrukare. Det senare är precis lika illa, men diskuteras överhuvudtaget inte som ett problem i media. Vilket får ses som en oroande illustration av individualismens totala dominans i dagens Europa. Därmed naturligtvis inte sagt att de extrema formerna av hederskultur skulle vara något positivt.

Problemet här är väl att islam är det synligaste och mest självmedvetna uttrycket för det nya, ”mångkulturella” samhället, vilket gör att det är det som vanliga svenssons retar sig mest på när de ser hur de förlorar kontrollen över sitt eget land. Och uppfostrade som de är till att se ”rasism” som det ondaste onda väljer de då att påstå att de inte har något emot invandrare, bara ”dom där muslimerna som inte tar seden dit dom kommer”.

Som högerradikal tillhör man en idétradition som har många beröringspunkter med islam både historiskt och i världsbilden. Traditionalister som Julius Evola och René Guénon var positiva till islam, detsamma gällde många av ledarna för de idag så demoniserade 1930-talsrörelserna. Inte minst Mussolini är känd för sin positiva syn på både islam och iranier. I mer modern tid ser vi exempel på detta som italienaren Claudio Mutti, som både är en kunnig högerradikal och muslim. Detsamma gäller delar av den Nya Högern, liksom nationalisten Christian Bouchet. Man kan även nämna den försiktiga relationen mellan den franske nationalisten Le Pen och den muslimske, kamerunsk-bretonske komikern Dieudonne, Martin Schwarz som menar att Europas folk bör anamma islam, och de eurasiska tänkarna som ser en allians mellan bland annat Europa och Iran som en motvikt mot det liberala USA. Så även om det finns många islamofober och islamkritiker så är situationen inte entydig, inte i nuläget och definitivt inte om man går några decennier tillbaka i tiden. Flera av dessa historiska företrädare för den europeiska antiliberala traditionen, som Ernst Jünger, Carl Schmitt, Julius Evola, Oswald Spengler och Per Engdahl, torde dessutom vara av stort intresse för en framväxande generation europeiska muslimer, eftersom de befann sig i en liknande situation som dessa befinner sig i nu. Mitt i en degenererad civilisation som målmedvetet monterade ner allt som de lärt sig att tro på och värdesätta.

Som hastigast kan man också nämna att islam historiskt haft en plats i Europa, en intressant detalj är de sunni-muslimska lipka-tartarer som sedan medeltiden utgjorde en lojal del av Polen och Litauen. Jag har också genom åren träffat europeiska muslimer, både bosnier och albaner, som varit väl medvetna om Europas utsatta situation, det finns inga skäl att tro att sådana individer kommer att bli färre framöver, eller att de på något magiskt vis upphör att vara européer bara för att de är muslimer. Den rena islamofobin är en återvändsgränd, som leder en rätt i famnen på USA och liberalismen, oavsett hur frestande den kan framstå på kort sikt.

MO: När är det tillåtet att göra uppror?

O: När makthavarna trampar på den gudomliga eller historiska rätten, och dessutom omöjliggör andra former av motstånd än just uppror (eller, i europeisk tradition, tyrannmordet). Ett exempel är de adliga rebeller som i bland annat Fronden gjorde uppror mot kungar som försökte minska adelns historiska privilegier, eller de bonderebeller som under medeltiden reste sig för att försvara ”den gamla rätten” (till exempel rätten att plocka bär och att jaga, rättigheter som furstarna försökte ta ifrån dem). Ett annat exempel är bönderna i Vendee och deras motstånd mot ledarna för det som kallats den franska revolutionen 1789, eller de officerare som låg bakom attentatet mot Hitler.

MO: Finns det någon objektiv definition av terrorism?

O: Nej, det är ett politiskt begrepp som används av mäktiga stater för att beskriva deras icke-statliga motståndare. Detta går tillbaka till den ordning som uppstod 1648, efter trettioåriga kriget, den såkallade westfaliska ordningen. Den bygger på att staten är den naturliga aktören och enheten i den internationella politiken, och att staterna inte ingriper i varandras ”inre angelägenheter”. I den pre-westfaliska ordningen hade feodalherrar fört krig med varandra, påvar och kejsare hade gjort anspråk på en övernationell auktoritet, och så vidare.

Den moderna ”terrorismen” hänger intimt ihop med den westfaliska ordningens sammanbrott. Detta betyder bland annat att vi sett ideologiska stater, som inte erkänt några gränser för sitt inflytande. Det kommunistiska Sovjetunionen var en sådan ideologisk stat, USA är det också. USA respekterar inte andra staters gränser, och använder bland annat den liberala ideologin om ”mänskliga rättigheter” för att legitimera invasioner av misshagliga regimer. Man har också byggt upp ett system med lydstater och marionettregimer i bland annat Mellanöstern.

Detta innebär att den amerikanska politiken är synnerligen kännbar för många människor ibland annat Mellanöstern, samtidigt som möjligheterna att påverka den är minimala eftersom USA här härskar genom ombud. ”Demokrati” blir då ett rent hån, hur ska man kunna påverka den amerikanska politiken genom rösträtt när man exempelvis lever i en amerikansk lydstat? Den logiska följden av detta blir icke-statliga rörelser, som USA snabbt stämplar som ”terrorister” eftersom de inte passar in i en westfalisk ordning som USA redan förgiftat.

Detta innebär däremot inte att alla beteenden i krig skulle vara acceptabla, oavsett om man är amerikan eller anti-amerikan. De flesta religiösa traditioner har begrepp som beskriver detta, det kristna Europa talade exempelvis om ”det rättfärdiga kriget” (ius ad bellum och ius in bellum). Man dödar inte civila, man bombar inte sjukhus och man skövlar inte andra kulturers kulturarv.

Man bombar heller inte städer med kärnvapen eller bönder med utarmat uran, så att barn föds missbildade lång tid efter kriget, för att bara ta ett par exempel på vad USA ägnat sig åt i Japan och Afghanistan.

MO: Hur ser diskussionen kring attentat, sabotage och våldsaktioner ut inom den radikalkonservativa och nationella rörelsen?

O: Det finns alltid individer som anser att ”nu är tiden inne för kompromisslös kamp mot demokratin, den fredliga kampen är meningslös”. Gemensamt för dessa brukar vara att de är ganska unga och ganska betydelselösa, deras känslor av desperation hänger intimt ihop med deras egen inkompetens, men de är samtidigt högljudda och därför tacksamma för media att citera och framställa som representativa på ett sätt de inte är. Gemensamt för många av dem är också att de sällan själva går från ord till handling.

Mer mogna individer utgår de rån den marxistiska rörelsens erfarenheter i frågan revolutionär kontra reformistisk kamp. Vad man kan se historiskt är att för att en revolutionär kamp ska vara möjlig och nödvändig, måste det råda en ”revolutionär situation”. En sådan kännetecknas bland annat av att makthavarna tappat sin legitimitet i stora folkgruppers ögon, ofta i kombination med en kris av något slag. I dagens Palestina råder en revolutionär situation, vilket innebär att det finns ett brett folkligt stöd för kampen mot ockupationsmakten (som dessutom nästan helt saknar legitimitet hos de ockuperade). I Sverige råder ingen revolutionär situation idag, och att då ägna sig åt attentat vore därför skadligt på flera sätt. Det normala är att en politisk rörelse uppnår betydande popularitet med fredliga medel, men därefter utsätts för en hård repression av makthavarna och sedan inleder en väpnad kamp. ”Den nationella rörelsen” är i praktiken långt från både det folkliga stödet och den repression som omöjliggör fredlig politisk verksamhet, och bör därför ägna sig åt kulturkamp, metapolitik, och skapandet av egna strukturer i nuläget. Förövrigt är det tveksamt om jag kan beskriva mig själv som ”nationell”, med tanke på det begreppets koppling till den historiska nationalsocialismen. Jag är traditionalist, högerradikal och identitär, och mina förebilder är Evola, Marx, de Benoist och Jünger, inte Hitler.

MO: Hur ser du på Hamas, Hezbollah och den palestinska kampen?

O: Jag stödjer i grunden både det judiska och det palestinska folkets rätt till fred och existens, och är för en tvåstatslösning. I nuläget är det för den palestinska sidan dock omöjligt att förverkliga sina rättigheter utan att motståndet tar militanta former.

Eftersom USA och Israel är så nära lierade tar detta motstånd nästan automatiskt anti-imperialistiska former, varför Hamas och Hezbollah blir fiender till den amerikanska världsordningen, något även många i vänstern inser instinktivt. Min syn på Hamas och Hezbollah är i grunden positiv, det finns många likheter mellan deras världsbild och politik och min egen, även om det naturligtvis också finns skillnader.

Värt att notera är förövrigt att araberna egentligen inte är en del av Israel, eftersom de inte gör värnplikt. Utgår man från Carl Schmitts syn på det politiskas väsen, är en politisk enhet definierad av sin beredvillighet att kämpa för sin särart. Då det bara är judiska medborgare (och små minoritetsgrupper som druser och tjerkesser) som förväntas göra detta i Israel innebär det att staten per definition är en etnisk gemenskap, till sitt väsen judisk. De israeliska araberna är då en form av icke-israeler, och inte en del av den kollektiva berättelsen som är Israel. De framlever sina liv i den rent privata sfären, inte i den politiska (som har sin förlängning i den militära). Jag utgår från att om de israeliska araberna någon dag skulle bli i majoritet kommer en militärkupp att bli följden.

MO: Vad är skillnaden mellan nationalist och patriot?

O: Ordens betydelse har växlat historiskt. Ursprungligen tycks de ha använts som synonymer, och båda har haft ett inslag av rastänkande. Idag är väl en ”patriot” ofta en ung svensk som har en tröja med texten ”Våga älska Sverige” och lyssnar på vikingarock, men som bedyrar att han eller hon inte är rasist. Medan en ”nationalist” kan vara snart sagt vad som helst, och en ”nationell” har en mer eller mindre raslig kärna i sin syn på vem som är svensk. Distinktionen mellan ”kulturnationalister” och ”etnonationalister” har också kommit att användas en del, där kulturnationalisten anser att den som anammar svensk kultur också är svensk, medan etnonationalisten står närmare den nationella positionen och anser att exempelvis en afrikan inte kan bli svensk.

I praktiken finns det förövrigt oftast mellanlägen. Kulturnationalisten har alltid en övre gräns för hur stor, eller främmande, invandring han/hon accepterar, liksom etnonationalisten kan acceptera och se mellan fingrarna med ”sakernas tillstånd” i någon mån även han/hon (exempelvis genom att göra undantag för adopterade).

För att komplicera det hela ännu mer finns också det som kallats ”nationalvänstern”, alltså socialister som ser national/välfärdsstaten som ett effektivt verktyg för arbetarklassen, och därför är mot EU och amerikanska former av globalisering. Dessa är sällan intresserade av kultur eller etnicitet. De har också kommit att marginaliseras när de mer amerikaniserade delarna av vänstern blivit mer dominerande, dessa har nämligen andra modefrågor (radikalfeminism, mångkulturalism, postmodernism) och ser nationalstaten som hopplöst föråldrad och tråkig.

MO: Hur ser du på framtiden för nationalstaten?

O: Nationalstaten kan fortfarande fylla en progressiv funktion. Ett exempel är Venezuela, där en nationalistisk ”revolution” de facto förändrat maktförhållandena och minskat landets underkastelse under övernationella aktörer och strukturer. Detsamma gäller Iran, där en religiös revolution återgav nationalstaten dess handlingsfrihet efter en period som amerikansk lydstat. Gemensamt för båda dessa exempel är dock att ledarna inser att en sådan revolution isolerad i ett enda land snabbt kan försvagas, och att den därför måste spridas till andra länder.

När den såkallade ”nationalvänstern” försvarar nationalstaten så är det just på de grunderna, man menar att det bara är genom nationalstaten som arbetarklassen eller ”folket” kan ha något reellt inflytande. Samtidigt som man är väl medvetna om behovet av samarbete mellan sådana stater för att de inte ska krossas, vilket är kärnan i vänsterns internationalism.

Värt att notera är hur sådana nationer demonstrerar den borgerliga demokratins karaktär av handlingsoförmögen lydstat. För att en nation effektivt ska kunna återvinna sitt oberoende krävs det ett målmedvetet ledarskap, och ett sådant kommer alltid att beskyllas av de amerikaniserade eliterna för att vara ”auktoritärt”.

Vad gäller Europa föreställer jag mig att mer eller mindre högerradikala och pro-europeiska rörelser tar över i land efter land, och på sikt bildar ett europeiskt block i världspolitiken. Ett sådant block kommer vara en motvikt mot USA, och därför med nödvändighet ha goda relationer till bland annat Iran och Venezuela.