Du kan inte behandla frågor som rör nationalism och socialism på samma nivå. Nationen har väldigt mycket med identitet och utmärkande av särart att göra; den hävdar vad eller vem man är. Det du ser som inslag av socialism har att göra med graden av ansvar som samhället (eller i detta fall staten eller samhällsbärande institutioner som t ex kyrkan under medeltiden) känner för sina medborgare och medborgares plikter genemot denna stat. Självklart bär också ett islamiskt samhälle nationalistiska såväl som socialistiska särdrag.

Det räcker med att vara national, social och demokrat

Själv har jag faktiskt intresserat mig för idén att etablera det svenska N.S.D.A.P (NationalSocialDemokratiska ArabPartiet) som inrymmer alla de tankar och traditioner (inklusive islam) som ett modernt europiskt parti skulle behöva för att kunna utöva makt. Ett sådant parti skulle kunna vara dels ett nordiskt alternativ till det konservativa tyskt-romerska Europa men dels fungera som ett komplement till Iran i arabvärlden. Åtminstone när det gäller återupprättandet av förtroendet till det västerländska. Vad Iran gjorde i arabvärlden (Libanon, Palestina och Irak) var att återge Islam sin legitimitet i politiken. Men det var en annan form av islam som vi såg träda fram. Hezbollahs viktigaste allierade i Libanon finns bland de kristna maroniterna under Michael Aoun. Den typ av sökande efter själsfrändskap, som Oskorei, beskriver är bara bra. Det är fråga om att hita verkliga själsfränder, eller sin sort istället för att leta efter några som man har gemensamma intressen med.

Den stora fördelen med ett sådant europeiskt parti är att den kan fatta alla de goda beslut som borde fattas av araberna, men som araberna inte är i stånd att fatta. Det handlar alltså om en ny sorts representativ demokratiskt parti, där de som verkligen förstår sig på islams bästa, dvs känner islam som en del av hela sin själ, kan definiera en ny agenda och därmed öppna en ny era. Som du märker av debatten och sökandet, så är islam utan någon politisk hemvist där den kan komma till uttryck eller till sin fulla rätt. Alla institutioner, utnyttjar islam till sin fördel och därför har vi en sargad, ofullständig och framgmentaliserad uppfattning av den. Vad som är fördelen med islam är att den är en rörelse som lever ett liv oberoende av institutionerna. Den behöver inte vara beroende av mänskliga skapelser för att fortleva. Däremot är den beroende av människor, och gärna hela människor, för att kunna gestalta sig. Det är därför den ställer krav på den kropp den vill leva i. Precis som Iran (med sin huvudstad i nuvarande Bagdad) efter sin erövring av islam kom att bli beslutsapparat åt araberna, så kan Europa komma att spela en liknande roll i dagens arabiska samhällen. Det finns helt enkelt inte tid för att satsa på arabvärlden. Den arabiska kroppen är hopplöst korrumperad, koloniserad och politiskt eftersatt för överhuvudtaget vara intellektuellt funktionsduglig och beslutskraftig. Och Europa behöver en själ (och en skäl) för vitalisering; det är som en dator utan program. Europa är i akut behov av att göra mirakel, och är det någonting som opinionen i arabvärlden helst vill höra och se, är att någon säger och visar det arabvärlden vill höra och se. Det Ahmadinedjad säger i New York eller Genéve kan lika gärna sägas av andra och det är så man vinner arabiska röster. Så visst borde man slå ett slag för Rom. Det står ju i Koranen, att först var det Iran som slog Rom, sen kom segerns tur till romarna. Som den enda sanna vän av Iran i debatten och bloggosfären skulle jag välkomna ett sådant skifte. Europa är islams enda och sista chans till utveckling i industriell skala, men också Europas sista chans som absolut ledande civilisation och världsmakt, nu när den amerikansk-israeliska eran går i graven. Jag säger också detta mot bakgrund att Iran till sin karaktär har mest gemensamt med USA än med Europa, då man i USA ändå ser en större frihetspotential än i Europa. Vad Iran behöver mest är inte mera makt, utan mer frihet. Det Europa behöver är mera makt och framför allt den legitimitet som ger denna makt. Av det skälet ska Europa stärkas med mjuk vara i den hårda maktapparaten och rustas upp kulturellt och metapolitiskt och inte ekonomiskt eller militärt. Frågan är vems Rom som kommer att återuppstå, Bibelns eller Babels? Nog finns det plats för ett alternativ till dagens babylonsika Rom och dess judiska fågvaktare.

En viktig svensk särart som lätt glöms bort och som borde framhävas tydligare i samtalet mellan MO och Oskorei är just demokratin och demokratiska former. Visst är demokrati en form och ett medel, men det som ändå ger en nationalstat dess legitimitet är graden av socialt ansvar för sina medborgare (och värnandet av den svages rätt) OCH graden av demokrati (pluralism och inklusivitet) i samhället. Den avgörande fråga som präglar i sort sett alla politiska debatter och konflikter i dagens Iran handlar inte om graden av islam, nationalism eller sockialism i ett partis eller en persons politik, utan just graden av demokrati och demokratiskt sinnelag. Så i mångt och mycket framstår alltmer demokrati och strävan efter demokratiska ideal som ett samhälle och dess politiska systems adelsmärke. Det Iran behöver just nu är att bli den demokrati som Israel aldrig var eller blev, men som ger skenet att vara. Och kan ett land som Irak (Babylon) bli den demokratiska förebilden för islam i arabvärlden, så kommer vi att få se den verkliga konvergensen mellan islam och Europa. Det ska då inte behövas någon judisk stat, eller arabisk för den delen. Stater, eller stat kommer att finnas där det finns makt, och en legitim sådan, som dessutom skapar frihet, istället för att ta dem.

Vi ska inte låta oss skrämmas av svartmålningar och judisk-sionistisk och arab-rasisisk hatpropaganda. Det är inte fel att binda ihop Teheran med Bagdad med järnväg, bara för att Hitler ansåg det för sådär 75 år sen. Krist och antikrist kan mycket väl vara en och samma person.

Det var sionisterna som inte ville ta emot de flyende/deporterade judarna. En av de nonsenspåståenden i den judisk-sionistiska propagandan är att Israel skapades för att vara ett tryggt hem åt de förföljda judarna. Sionisterna, som själva anammade en del nazistiska idéer om förakt mot de svaga och svaghet, ansåg att Israel inte var en välgörenhetsinrättning, att Israel inte hade ingen möjlighet att ta hand om en massa gamla, sjuka och invalider och att landet istället behövde unga och starka judiska exemplar som kunde ta över och bygga upp landet. Många judar som överlevde kriget har alltjämt stora problem med det enorma sionistiska sveket. Ej heller kan de förlika sig med sveket från britternas sida, då Tyskland erbjöd judar mot pengar eller materiel (lastbilar). Churchill, den som beslutade om att lägga hela Europa i grus och aska för Tysklands skull, ansåg att en sådan affär skulle gagna den tyska krigsmakten.