Värstingen – intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson

Lasse Wilhelmson är en av Sveriges främsta experter på sionismen. Han är av khazarjudisk bakgrund.

Faktum är, menar Lasse, att 80 % världens judar är khazarer liksom honom själv. De är i så fall inte semiter utan tillhör ett turkiskt nomadfolk, och deras förfäder har ingen som helst anknytning till Palestina, utom möjligen en religiös eller sentimental.

Flera gånger har Wilhelmson hamnat i trubbel med tankens väktare på grund av sin skarpa kritik av Israels koloniala folkmordspolitik. Israels advokater har sin vana trogen anklagat honom för antisemitism. Antisemit, har en klok människa sagt, är oftast inte en person som hatar judar, utan en person som hatas av judar. Wilhelmson är inte antisemit, han hatar inte judar, han är antisionist.

Hans djuplodande forskning är farlig för sionisterna och därför försöker de tysta ner och svartmåla honom. I februari 2009 [1] gick sionismens svenska advokater ut på offensiv för att med anklagelser om antisemitism skyla över Israels blodiga massaker i Gaza. Vänsterbloggaren Jinge blev måltavla, och Lars Ohly, som sagt sig läsa Jinge regelbundet, avkrävdes på ett avståndstagande. Jinge är ok, sade Lars Ohly, men Lasse är ”värst”. [2]

Wilhelmson undrade varför han var värst och om Ohly kunde peka ut någonting i hans artiklar som kunde tolkas antisemitiskt. Ohlys pressekreterare svarade då att det var ett citat ur artikeln ”Kommer världen att förändras nu” [6/11 2008], där Monica Lewinskyaffären beskrevs som ”en typisk Mossadfälla”, som var problematiskt för partiledaren. [3]

Ohlys pressekreterare kan inte vara vidare påläst. Det var en typisk Mossadfälla, sedan om det var en Mossadfälla eller inte är en annan sak. Under vårt samtal påminner Wilhelmson om Mordechai Vanunu och hur han haffades av Mossad i Rom med hjälp av en förförerska. Med andra ord en ”typisk Mossadfälla”. Inte problematiskt, inte konspiratoriskt, bara rena fakta.

Wilhelmsons blogg är väl värd ett besök. Där finns alla hans artiklar arkiverade på både engelska och svenska. Hans artiklar har gjort många nyfikna. Jag och min vän Mohammad Rabeie blev så nyfikna att vi åkte hem till ”värstingen” i Täby för ett samtal över en kopp kaffe. Så här beskriver han sig själv:

Lasse Wilhelmson är född den 7 maj 1941 i Stockholm, men har bott större delen av sitt liv i Täby kommun. Han är gift och har fem vuxna barn och ett växande antal barnbarn. Lasse har en judisk släktbakgrund genom sin mor och släkt i Israel, Sverige och USA.

I början av 1960-talet bodde Lasse några år i Israel. Lasse har arbetat som forskare och lärare i pedagogik på universitetet i Stockholm, med fördelning av medel för pedagogisk forskning på f.d. Skolöverstyrelsen (SÖ), som utbildare och konsult med främst förändringsarbete inom organisationer samt utvärderings- och jämställdhetsfrågor på fd Statens Institut för Personalutveckling (SIPU), men även som egen företagare inom samma områden. Han avslutade sitt yrkesverksamma liv med arbete med barn med särskilda behov och som träslöjdslärare i Akalla. Sedan 2004 har Lasse arbetat som ansvarig för Alhambra Förlags verksamhet i Stockholm. Lasse har förtjänstmedaljer från såväl statlig som kommunal tjänst, det senare som förtroendevald.

Lasse var med om att bygga upp och leda Vietnamrörelsen i Sverige och har en mycket lång erfarenhet av fackligt arbete i Statstjänstemannaförbundet (ST), kommunalpolitiskt arbete (Täbypartiet), samt föreningsarbete i övrigt på ledande nivåer. På 2000-talet har han också arbetat i Judar för en Israelisk/Palestinsk Fred (JIPF), i Folket i Bild kulturfront (FiB/k) och med solidaritetsarbete för Irak och Palestina.

Lasses unga år präglades av judeförföljelserna under andra världskriget och han blev senare ett barn av 68-rörelsen. Men det var först på 2000-talet som han började engagera sig aktivt i Palestinafrågan, ett arbete som efterhand ledde fram till en personlig uppgörelse med hans judiska identitet och ideologier överhuvudtaget. I dag ser han sig som en oberoende humanist och sanningssökare. Lasse anser att Israel f.n. är det största hotet mot fred i världen och att sionismen är det största hotet mot mänskligheten.

 

MO: Låt oss låtsas att du talar med en fullständig nybörjare som frågar dig: ”Vad är sionism?”

LW: Den enklaste definitionen är att sionismen är idén om en judisk stat där berget Sion finns. Det finns som du vet en gammal dröm bland judar om att återvända till Sion. Under påskhögtiden läser man högt ”imorgon Jerusalem” på var och varannan sida i Haggada, som handlar om judarnas uttåg ur Egypten.

Men dessa känslor hade ingenting med sionismen som ideologi att göra. Den politiska sionismen kom till på 1800-talet. Sionismens mål är en judisk stat. De flesta judar idag anser att sionismen är en positiv förnyelse av judendomen. Judiska församlingen i Stockholm anser det. Men det finns också andra inriktningar, som Naturei Karta, som är ortodoxa judar och som anser att sionismen är kättersk. De är mycket anti-sionistiska och bränner israeliska flaggor på sina demonstrationer.

Sionismens anfader var Moses Hess [1812-1875], som också var Marx’ mentor. Han var den som ”omvände” Marx till socialismen. Hess var en tysk-judisk filosof och av grundarna till den tyska socialdemokratin. Han hjälpte också Marx med Kommunistiska manifestet. Dock utan att underteckna det.

Hess är känd som ”kommunistrabbinen”. Hess skrev en bok 1862 som hette Rom och Jerusalem. Där lägger han den ideologiska grundvalen för sionismen. Det är väldigt mycket judisk religion i den boken. Men också rastänkande. Han talar om arierna och judarna som två raser som står emot varandra. Denna raskamp är ett grundtema i Hess’ bok. För honom var judarna den överlägsna rasen. Hess betraktade Frankrike som den stora bundsförvanten och tyskarna som fienden. I sin bok Rom och Jerusalem, förklarar Hess:

”Hela historien har hittills handlat om en ras- och klasskamp. Raskampen är det ursprungliga och primära, klasskampen är det sekundära. Denna raskamp har i världshistorien främst stått mellan två varandra konfronterande raser: arier och semiter.”

Idén om en judisk stat hänger också ihop med judeförföljelserna. Man upplevde att judarna inte var trygga i Europa. Men sionismen blev aldrig någon stor rörelse bland judar förrän efter andra världskriget. Den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl [1860-1904] anses som den formella grundaren av sionismen. Han skrev Judestaten 1896.

Herzl var mera praktisk. Hans bok Judestaten var en plan för hur kolonisationen av Palestina skulle ske. Han betonade inte raskampen eller den judiska religionen i samma utsträckning som Hess. Herzls plan för hur Palestina skulle tagas i besittning antogs på den första sionistiska kongressen 1897.

Herzl hänvisar till Hess och har en tydlig respekt för honom. Jag anser att det var Hess som var sionismens fader. Och det gör man även i Israel. Hess begravdes i Bern, Schweiz, sedan flyttade Israels förste premiärminister Ben Gurion [1886-1973] honom till Israels första kibbutz eftersom man anser att han är sionismens och därmed Israels anfader.

Det förvånar mig att Hess har kommit så mycket i skymundan. Man pratar inte mycket om honom, antagligen eftersom han utgör en länk mellan kommunism och sionism. Men allt det här jag pratar om nu har jag beskrivit i min artikel ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid” [4] från 2004. Där finns flera viktiga uppgifter.

När jag skrev den artikeln för fem år sedan, så skrev jag att Moses Hess och Karl Marx hade en brytning, jag tolkade Kommunistiska Manifestet så, eftersom Hess blev alltmer upptagen av rastänkande. Jag gjorde den tolkningen eftersom jag inte kunde förstå hur Marx och Hess var ideologiska vänner. Jag fick det inte att gå ihop riktigt. Jag antog att Hess och Marx gick skilda vägar. Men sedan artikeln publicerats på engelska, var det en gosse i Australien, Peter Myers, som mejlade mig och sade att ingenstans är det belagt att det någonsin var en brytning. De två var ett. Han upplyste även om att Hess var Marx personliga suppleant på internationalens möten i Europa.

När Marx var landsflyktig i London och satt och skrev på Kapitalet var Hess hans suppleant på internationalens möten. Det var nytt för mig. En närmare ideologisk anknytning mellan två personer är svår att tänka sig. Det här var tjugo år efter att Hess skrev sin bok Rom och Jerusalem.

Det gav mig huvudbry. Jag började forska om det och vet att det finns mer att hämta i kopplingen mellan sionismen och kommunismen. Sionismen är huvudsakligen en politisk ideologi med religiösa inslag. Ben Gurion talade om sig själv som bolsjevik. Socialismen har haft stort inflytande. Sionismen består av flera grundelement: rasismen, tanken på judarnas utvaldhet, nationalismen och socialismen. Det är alltså en judisk motsvarighet till den tyska nationalsocialismen. Du har den ariska nazismen och den judiska nazismen. Och den judiska föregick den tyska. Moses Hess var faktiskt den som först myntade begreppet ”nationalsocialism”, då med avseende på den judiska socialismen, och detta redan år 1862.

MO: Du har själv judisk bakgrund och kallade dig tidigare för marxist. Berätta om din resa och hur du kom fram till de insikter du har idag.

LW: Nja, marxist har jag nog aldrig kallat mig. Men jag var med i 68-rörelsen och några år i kfml/skp. Och jag är tämligen väl påläst när det gäller marxism-leninismens klassiker. Det var vi på den tiden. Jag var mest engagerad i protesterna mot Vietnamkriget och i facket.

Vissa delar av marxismen har jag alltid haft med mig och har det än. Jag har jobbat kommunalpolitiskt under en lång period. Den materialistiska historiesynen, klassanalysen, dialekten, är verktyg jag har haft nytta av. Jag insåg dock tidigt att Sovjetunionen var en imperialistisk stat och inte var något föredöme för oss i den svenska vänstern. För vår generation var det aldrig Sovjet som gällde, det var det för generationen före med Jan Myrdal och andra. Men han ändrade sig ju när han såg vart åt det barkade. Vår generation hoppades på Kina och såg där till att börja med den nya människan skapas.

Jag var nog aldrig en riktig kommunist och blev också utesluten när jag vägrade skriva under en lojalitetsförklaring till partiet som saknade stöd i stadgarna. Jag har dock inte jobbat så mycket som organiserad kommunist förutom något år eller två. Jag har mest jobbat med konkreta sakfrågor. Här i Täby har jag hållit på med frågor om dagis och grönområden, kollektivtrafik och annat. Jag har samarbetat med moderater, ja, med alla partier, via Täbypartiet som jag var med att grunda. Jag satt i fullmäktige i 23 år och vissa år bedrev jag samtidigt opposition som jag var med och regerade, hur konstigt det än kan låta. Men det är en annan historia. Det viktiga för mig var att samla folk från olika läger kring sakfrågor för att förändra. För mig var det nationella oberoendet en huvudfråga inom Vietnamrörelsen. Enhetsfronten för Vietnam blev modell för mitt politiska arbete i min hemkommun och i facket.

När jag började forska i sionismen och upptäckte den där tidiga kopplingen mellan Moses Hess och Karl Marx så gjorde jag en feltolkning. Jag begrep inte hur Marx och Hess kunde fortsätta vara ideologiska vänner och drog slutsatsen att de måste ha gått skilda vägar. Det är den här kopplingen mellan Marx och Hess som fick mig att börja omvärdera marxismen. Det är nu jag börjar se marxismen som en ideologi bland andra, med både mörka och ljusa sidor och att ideologiernas främsta funktion är att kontrollera människors tänkande. Men jag värdesätter fortfarande Marx utmärkta analys av kapitalismen. Den står sig än.

MO: En svensk journalist, Johannes Wahlström, skrev en artikel i Ordfront Magasin, ”Israels regim styr svensk media” [5]. Den publicerades och larmet gick hos Israellobbyn. Journalisterna som Johannes hade intervjuat drog tillbaka sina uttalanden. Bekräftar inte deras reaktion artikelns sanning – att Israel regim verkligen styr svensk media?

LW: Johannes hamnade i en hopplös situation eftersom han inte hade bandat intervjuerna. När artiklarna publicerades tog några av de intervjuade tillbaks sina uttalanden. Vad gör man? Det var likadant för Ordfront Magasin, vad skulle de göra? Han borde ha bandat dem.

Alla som har varit med lite grand och vet hur det fungerar på svenska tidningar förstår att Johannes har rätt. Det är bara löjligt att påstå att han har hittat på de här sakerna. Det förstår alla som är insatta i Palestinafrågan. Det är inget nytt.

Var går gränsen mellan tidningsredaktionerna och Israellobbyn? Sverige är ett litet land. Många personer sitter på flera stolar samtidigt. Det behöver inte vara journalisternas rädsla för Israellobbyn som gjorde att de tog avstånd från sina egna uttalanden. Flera journalister är själva en del av lobbyn. Jag vet inte var gränsen går. De stora tidningarna är mer eller mindre en del av Israels nätverk. När man ser vad de skriver i Sydsvenska Dagbladet, DN, Expressen och så vidare, och vilka det är som skriver, märker man att det ibland till och med är samma folk som jobbar med Svenska kommittén mot antisemitism, Expo och Forum för levande historia.

Det är inte så att det finns en lobby utanför tidningarna som talar om för tidningarna vad de ska skriva. De är inflätade i varandra. Ägarna kommer inte ner på kontoret och säger till journalisterna vad de ska göra. Det kommer inifrån, de är självgående, de censurerar sig själva. Sionismen sitter i väggarna. Folk vet vilka man inte stöter sig med.

MO: En annan publicist som råkat i blåsväder är förläggaren Hesham Bahari. Han publicerade Israel Shamir bok, Blommor i Galiléen, vilket fick Carl Rudbeck att reagera. Han menade att Shamir var antisemit eftersom han kritiserade judendomen. Samme Carl som anser att kritik av islam är nyttigt och bra. Varför är det förbjudet att diskutera trossatser inom judendomen?

LW: Det finns ett j-tabu i samhället. Det j-tabut är kopplat till den officiella bilden av Förintelsen. Denna bild har skapats av sionisterna. Judarna framställs där som det enda offret, det stora offret. Det har lett till ett kollektivt dåligt samvete hos folk i Västvärlden gentemot judarna på grund av det som hände i Tyskland under andra världskriget. Det gör att man inte får ifrågasätta den bilden. Man ska akta sig. Den där officiella bilden av Förintelsen, som faktiskt är snedvriden, den blir grunden för j-tabut. Vad vi har fått i Västvärlden är en filosemitism, en beundran för judar. Man får endast nämna judar när de har gjort något bra. Filosemitismen innebär att man inte får röra vid det judiska, man får inte kritisera judendomen, en underdånig beundran av allt judiskt. Filosemitismen är ett betydligt större problem än antisemitismen.

Genom att vidmakthålla den officiella bilden av Förintelsen och smeta antisemitism på alla som kritiserar Israel gör det möjligt för Israel att komma undan med allt de gör i Palestina. Men nu har det gått ännu längre. Nu använder man även den officiella bilden av Förintelsen för att motivera de nykoloniala krigen.

Jag stötte ihop med Shamir på nätet när jag höll med en längre artikel om sionismen. När jag fick reda på att hans bok, Blommor i Galiléen, kommit ut på svenska blev jag intresserad av Alhambra förlag. Jag tog kontakt med förläggaren Hesham Bahari och snackade med honom. Jag hade planer på att skriva saker själv. Sedan dess har vi blivit goda vänner. Jag jobbar sedan flera år åt förlaget. Jag har ett förråd med böcker här hemma som jag säljer.

Shamir är för en demokratisk stat i Palestina med lika rättigheter för alla. I Sverige har det var en kättersk idé: en demokratisk stat. Det får man inte föreslå. Därför att då får ju inte judarna ha kvar sin stat som är bara för judar – sin rasistiska apartheidstat.

MO: Vad är antisemitism? Finns den över huvud taget?

LW: Antisemitism är praktiskt taget obefintlig, om man avser rasistiskt grundat judehat. Däremot riskerar det politiskt grundade judehatet att öka på grund av Israels politik. Men begreppet har blivit obrukbart, sedan det missbrukats av israelkramarna och blivit alla åsikter som de inte gillar. Det är till och med så att de säger sig veta vad andra innerst inne tänker, för att bevisa sina smutskastningskampanjer.

Men jag tror folk börjar ruttna på de där antisemitjägarna nu. Israel Shahak har skrivit väldigt mycket om att judarna i stället borde sopa framför sin egen dörr. Hans föräldrar kom från ett koncentrationsläger i Tyskland. Han har skrivit en kritik av judendomen, Judisk historia, judisk religion – Tyngden av tre tusen år, 1996.

Han tar upp bondeupproren i Ryssland på 1800-talet. De där upproren har man alltid sett som ett uttryck för antisemitism. Det var många judar som strök med. Men Shahak menar att judar var tsarens hantlangare, de skötte viktiga fiskala funktioner, det var därför alla judar blev angripna. Inte för att folk hade några idéer om att de tillhörde en sämre ras.

Judefientlighet har det funnits genom historien. Men ofta är det så att det är judarna själva som genom sitt eget beteende har framkallat den. I Sverige förekommer hård kritik av alla religioner, i första hand islam, men aldrig av judendomen. Judendomen har klart rasistiska drag. Det är en stamreligion. Det är en religion för en grupp. Det är ”vi” som är de riktiga människorna mot ”de andra” som inte är riktiga människor. Därför gäller olika moral för in- och utgruppen.

MO: Den 19 januari skriver Magnus Sandelin på SVT Opinion [6] om att ”gamla tabun luckras upp”. Han anför ett citat av dig som exempel på en ”uråldrig antisemitisk myt”.

LW: Sandelin citerar ur min artikel ”Med antisemitismen som vapen” från 2006. Den infördes på Folket i Bilds hemsida och sedermera på Jinges blogg. I artikeln nämnde jag bland andra hemskare saker, att judiska bosättare förgiftar palestiniernas dricksvattenkällor. Detta anser Sandelin vara en ”uråldrig antisemitisk myt”. Källan är dock den israeliska tidningen Haaretz. Att de har förgiftat brunnar är ett faktum. Jag skickade artikeln till Sandelin men han brydde sig inte om den. Bosättarna på Västbanken gör alla möjliga hemskheter mot palestinierna för att fördriva dem.

Sandelin har inte uppfunnit den antisemitiska nedsmutsningsmetoden själv. Han är bara en springpojke till sionisterna som ser antisemitismen som ett politiskt vapen för att fullfölja Herzls plan om en judisk stat i Palestina.

Sionismen och antisemitismen är två sidor av samma mynt. Det är därför som sionister själva anstiftar judiska hatbrott, ja till och med skadar sig själva för att bevisa att antisemitism finns. En sån mentalitet är ju inte riktigt frisk.

MO: Den 12 februari gick Svenska kommittén mot antisemitism ut i Sydsvenskan [7] och varnade för bloggaren Jinge. De krävde att Lars Ohly tog avstånd från bloggen och de anför ett citat ur en av dina artiklar som ett exempel på antisemitiska konspirationsteorier. Du skriver att ”Lewinskyaffären var en typisk Mossadfälla”.

LW: De nämnde inte mig vid namn. Antagligen för att jag inte skulle få replikera. Lars Ohly blev ställd mot väggen och svarade att jag var ”värst”. Han sade inte att jag var antisemit, bara att jag var ”värst”. Jag skrev till honom och frågade vad han menade med ”värst”. Då svarade hans pressekreterare att det var detta med Lewinskyaffären man inte gillade. Det var bara en liten grej i min artikel om Obama [8].

Jag skrev inte att det var en Mossadfälla, jag skrev att det var en typisk Mossadfälla. Har man läst Ostrovskys bok om hur Mossad jobbar blir man inte förvånad. Victor Ostrovsky är en före detta Mossadagent. Hans bok heter Med sveket som vapen, 1991. I den kan man läsa hur de gör.

En metod är att skicka en vacker kvinna för att förföra offret. Det kallas för ”honey trap”. Vanunu, han som avslöjade Israels kärnvapen, fastnade i en sådan fälla. Sedan drogades han och flögs till Israel där han sattes i fängelse. Han sitter inne än, men nu i husarrest.

Pressekreterarens svar visar att de inte har någonting mot mig eller Jinge. Det är bara luft. Hela attacken mot Jinge från SKMA där man tvingade Ohly att göra en halv pudel kokade ner till det där citatet om Monica Lewinskyaffären som en ”typisk Mossadfälla”. Bara luft. Det är ynkligt.

MO: Vad hände 9/11? Jag intervjuade Jan Myrdal för ett tag sedan. Han tror inte på den officiella versionen. Allt fler tycks tvivla. Vad är din åsikt?

LW: Jag har tillsammans med två andra skrivit en av de få seriösa artiklarna i ämnet som har publicerats i Sverige. Den heter ”11 september ifrågasatt”. Jag skrev den med Leif Erlingsson och Camilla Ingman-Fulton. Den infördes i beskuret skick i Flamman, i helhet på min blogg.

Alla som ser de två tornen implodera, sjunka ihop i fritt fall, efter att de rammas av flygplan fattar att så där rasar inga hus naturligt. De där skyskraporna var byggda på sådant sätt att de inte skulle rasa. Det var ett rivningsjobb helt enkelt. Flera timmar efteråt rasar en tredje byggnad på exakt samma sätt, som inte blev ens blev rammad – jaha? Det gör att folk börjar undra. Tittar man närmare på det ser man att samtidigt som de där tornen rämnade skedde en luftförsvarsövning vilket innebar att allt jaktflyg fanns på annan plats. De normala säkerhetsanordningarna var satta ur spel.

Sedan påstår man att ett stort plan kraschade i Pentagon men alla bilder därifrån visar bara ett litet hål. Det går inte ihop. Det begriper man bara genom att titta. Jag har studerat den här frågan ganska noga och kommit fram att man ska hålla sig till de uppgifter som kom fram direkt efter händelsen. Ju längre man kommer i tiden ju mer desinformation dyker upp.

Israel var inblandat i 11-september, vilket man försöker att dölja. Den största spionringen riktad mot USA skedde strax före 11/9. Det var två hundra israeliska agenter som utgav sig för att vara konststudenter som greps av FBI. De finkades först av FBI, men skickades tillbaka efter order från högre ort utan rättsliga åtgärder. Det var en grävande journalist på FOX-TV som avslöjade det hela. Ett vittne såg också israeler som stod och skrattade och firade medan WTC-tornen brann. De filmade allt som hände. Senare satt de och skröt helt öppet om det i israelisk TV.

Den som tjänat mest på 11/9 är Israel. Genom denna händelse blev de nykoloniala krigen i Irak och Afghanistan möjliga. Det är klart att Mossad och CIA var inblandade. Det är fullständigt klart. Det hightech företag som kontrollerar hela den mest avancerade kommunikationsteknologin är israeliskt. Men exakt hur det gick till kommer man aldrig att få reda på. En bra redogörelse för detta finns i en specialutgåva av nättidningen Counterpunch.

De som inte tror att 11/9 var ett insidejobb brukar säga att ”ja, då borde det ha läckt ut någonting”, men det är ju precis vad det har gjort. Det finna massor av whistleblowers, folk som har sett saker. Det finns vittnen. Ett av de viktigaste vittnena dog i en flygolycka för någon vecka sedan. Hon hade varit hos Obama, på vägen hem störtade planet. Det var sannolikt ett mord.

Det finns trovärdiga uppgifter från brandmän om att det var inre sprängningar. 11/9 var det som gjorde det möjligt att få med sig hemmaopinionen på de nya krigen. Samtidigt gjorde det att man kunde sätta igång den där ”kampen mot terrorismen”. Man skrämmer upp den egna befolkningen genom en sådan här attack och sedan kör man igenom en massa storebrorslagar.

MO: Och så har vi 7/7 i London. Vad hände?

LW: Man kunde läsa i Haaretz att Netanyahu som var Israels utrikesminister blev förvarnad. Han fanns i London inför ett möte. Det innebär att Israel kände till vad som skulle hända.

Tittar man närmare på den här händelsen upptäcker man att de samma dag, 7/7, hade en stor säkerhetsövning med bland annat simulerade terroristattacker, alltså samma upplägg som 11/9 i USA.

De muslimska unga männen var antagligen värvade för att delta i övningen. Vanliga hyggliga killar och småbarnsföräldrar. De har fått betalt för att vara med i övningen och så har de blivit offer. De skulle spela terrorister och så blir det på riktigt.

En av killarna, som var på bussen, misstänker att det är något skumt på gång. Han börjar förtvivlat riva i sin ryggsäck. Han hade kanske hört om sprängningarna i tunnelbanan och fattade att han blivit lurad. Det finns på bild. Man ser att någonting inte stämmer. De där killarna var bara kanonmat.

De här insidejobben, 11/9 och 7/7, syftar i första hand till att skapa rädsla. Vem vill ha en bomb i tunnelbanan? Vill vi ha bomber i vår tunnelbana i Stockholm? Vi måste skydda oss mot det. Nu måste vi ha kameror överallt, avlyssna allt och alla och genomdriva nya lagar för att bekämpa terrorismen. Folk blir rädda och går med på det. Så är det krigen. Man gör de här insidejobben för att motivera sina imperialistiska krig i Mellanöstern och Västasien.

På sätt och vis har de lyckats med sina planer även om många numera genomskådar de här ”terrorattackerna”. De har skrämt upp folk ordentligt.

MO: Du har forskat i den ryska revolutionens historia. Kan du berätta om det judiska inflytandet inom bolsjevismen och den tidiga Sovjetstaten?

LW: När jag började djupstudera den ryska revolutionen fann jag att i alla olika socialistiska grupper så var judar dominerande. Då menar jag inte bara att de var runt 10-20 %, nej, här handlar det om 70-80 %. Judarna är totalt dominerande i den socialistiska rörelsen och bland bolsjevikerna. I den tidiga Sovjetstaten dominerade judarna överallt – i hemliga polisen, i beslutande församlingar, i partiledningen.

När jag såg det här började jag titta vidare. Det var likadant i Tyskland. Den kommunistiska ideologin, den kommunistiska revolutionen, var sammanflätade med judiska intressen. I Sovjet förstörde man massor av kyrkor, men inga synagogor.

Sedan förstod jag, när jag läste judars egna skildringar av epoken, att många judar själva såg bolsjevismen som en judisk rörelse. Ben Gurion och de andra judiska ledarna som ledde erövringen av Palestina, det var inga duvungar, de var hårdföra bolsjeviker av samma slag som de som byggde Sovjet.

Det var ganska naturligt att judarna engagerade sig i kommunismen. De hade varit utsatta för pogromer under tsartiden. Det var ett sätt för dem att skapa ett samhälle där de kunde få samma medborgerliga rättigheter som alla andra. Man kan dock fråga sig hur de kunde få en så totalt dominerande ställning, innan Stalin satte stopp för det. Det har jag inget entydigt svar på, men det är en intressant fråga.

Trotskij var jude. Han kom tillresande till revolutionen med en båtlast med judiska bolsjeviker från USA för att delta i revolutionen och bygga det nya Sovjet. Han hade goda kontakter med den judiske bankkapitalisten Rotschild som finansierade hans verksamhet via Jakob Schiff. Trotskij hade en limousin som han åkte runt med i New York. Trotskij var Rotschilddynastins man.

Det är också så att delar av Wall Street finansierade den ryska revolutionen. Man kan diskutera hur pass avgörande det var. Men att det var så är belagt bland annat av den brittiske historikern Antony Sutton. [9]

MO: Vad är din åsikt om revisionisterna?

LW: Några av de gamla historierevisionisterna, de så kallade Förintelseförnekarna, har ett projekt som inte riktigt är min grej. De vill återupprätta Tysklands och Hitlers ära, något som naturligtvis är helt förenligt med yttrandefrihet.

Men de är ju faktiskt även seriösa forskare och verkligen ingen enhetlig samling. I flera länder i Europa har man lagar mot att forska i den här historien. Och sätter forskarna i fängelse. Man påstår att vi har yttrandefrihet, men den gäller bara när man ska smäda muslimer. Det är hyckleri.

Vi var inne på det förut, j-tabut och den officiella bilden av Förintelsen. Eftersom de nykoloniala krigen även motiveras med hjälp av Förintelsen, antisemitism och hela köret, vill man inte röra vid den bilden, man behöver den för att kunna föra de här krigen. Det är verkligen en framgångsrik ideologisk affärsidé, som är svår att demaskera, eftersom den är så känslomässigt laddad.

Den sionistiska ideologin har utvecklats efter andra världskriget. Innan handlade det bara om att judarna skulle ha en stat i Palestina men numera ingår också Förintelseindustrin i sionismen.

Man pratar ofta om att Stalin begick ett folkmord i Ukraina. Hungersvälten där. Det diskuteras öppet, man forskar i det. Vad hände? Hur gick det till? Hur många dog? Man går till arkiven. Forskarna håller på och stöter och blöter. Varför kan man inte göra på samma sätt med Förintelsen? Vad är det för skillnad?

Allting med Förintelsen är heligt. Det får inte ifrågasättas. Siffran 6 miljoner är helig. Redan på 20-talet pratade sionister på Wall Street om 6 miljoner judar som skulle dö. Siffran kommer därifrån.

Jag menar det finns arkeologer som kan avgöra vad stenåldersmänniskor åt för någonting. Man undersöker gravar. Vi har de tekniska möjligheterna och kunskaperna för att reda ut de här frågorna. Men det får man inte. De som gör så gott de kan. De som söker sanningen. De sätter man i fängelse. Det är sjukt.

Jag tror att det är så här. Sionismen behöver det här tabut och behöver Förintelsen för att kunna kontrollera människors tänkande i Västvärlden. För att kunna motivera krigen. Det är därför det är så här. Det är den enkla förklaringen. Den dagen sionismen är besegrad så kommer naturligtvis den här frågan att bli som alla andra historiska frågor. Man kommer att forska och man kommer inte sätta folk i fängelse för att de vill ta reda på vad som hände.

Man vet att det skett fruktansvärda saker i koncentrationslägren. Det råder ingen tvekan om. Men hur många som dog i tyfus och hur många som blev avsiktligt avrättade det vet man inte. Men inte var det 6 miljoner. Jag kan inte ta ställning till exakt hur många det var. Det överlämnar jag åt kommande historiker.

Man använder Förintelsen i krigspropagandan. Nu är Irans president den nye Hitler. Det får aldrig hända judarna igen säger man. Förintelser som drabbar andra, som araber och muslimer, bryr man sig inte om.

MO: Du håller på med en bok. Vad ska den handla om?

LW: Den handlar om den judiska delen av mitt liv, om det jag brukar kalla för judisk mentalitet och sionismens utbredning i människors tänkande och i politiken. Jag använder mig av det jag själv varit med om under mitt tämligen innehållsrika liv. Ibland har jag varit mera svensk och ibland mera judisk. Det har varierat under livet.

Boken handlar om min personliga resa – hur jag förstod innebörden av min egen judiskhet och av sionismen och genom denna insikt kom att växa ur dem. Den största teoretiska vändpunkten i mitt liv var 2003 då jag kom underfund med den osannolika kopplingen mellan Moses Hess och Karl Marx. Vilket förstärktes av den senare upptäckten att Marx hade en mecenat som delvis försörjde honom medan han satt och skrev färdigt Kapitalet i London. Det var bankkapitalisten Rotschild.

[1] ”Antisemitisk blogg Ohlys favorit”, Sydsvenskan, 12/2 2009
[2] ”Jinge är inte antisemit”, intervju med Lars Ohly, Expo, 26/2 2009
[3] Lasse Wilhelmson: ”Lars Ohly och Jinges blogg”, 8/3 2009
[4] Lasse Wilhelmson: ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid”, 1/1 2004
[5] Johannes Wahlström: ”Israels regim styr svensk media”, Ordfront Magasin nr 2 2005
[6] Magnus Sandelin: ”Gamla tabun luckras upp”, SVT Opinion, 19/1 2009
[7] ”Antisemitisk blogg Ohlys favorit”, Sydsvenskan, 12/2 2009
[8] Lasse Wilhelmson: ”Kommer världen att förändras nu?”, 6/11 2008
[9] Antony Sutton: Wall Street and the Bolshevik Revolution, 1999

Intervjun spelades in i Täby den 16/3 2009

Foto: Mohammad Rabeie

En kompletterad version av intervjun med länkar till källorna finns nu tillgänglig hos Lasse Wilhelmson