Pastor Mogrens förlorade heder

Den 29 april infördes en besynnerlig artikel i den frikyrkliga, sionistiska tidningen Dagen [1]. I artikeln möter mig en man som kategoriskt hävdar att någon vänskapsrelation mellan honom själv och prästen Mikael Mogren ”aldrig” existerat och att deras gemensamma bok Vem är du? En muslim och en kristen samtalar (Cordia, 2008) skrevs ”endast” för pengar.

Tidningen uppger att mannen bakom dessa uttalanden är Mohamed Omar. Jag, som är Mohamed Omar, känner inte igen den mannen. Den unge, och sannolikt oerfarne, journalisten Rickard Alvarsson, som undertecknat artikeln, pratade med mig i telefon under mer än en halvtimme (ett samtal som finns registrerat) innan han rafsade ihop sitt nidingsverk.

Under vårt telefonsamtal ansträngde jag mig att vara nyanserad och strödde konversationen med många ”kanske”, ”delvis” och ”men”. Men i den publicerade versionen av intervjun lyser dessa balanserande uttryck med sin frånvaro. I deras ställe finner vi en handfull korta och entydiga meningar som inte lämnar mycket kvar åt hermeneutiken.

Vem är Allah?

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en”

5 Mos. 6:4

Koranens överordnade budskap är Guds enhet (tawhid). Det finns ingen gudom (ilaha) förutom Gud (Allah) allen. Han är en, absolut och odelbar. Ej är han född och ej har han fött (112:3). Skapare och uppehållare av himmel och jord. Han är den som ger och tar liv. Den Allsmäktige, den Väldige, den Barmhärtige, Förbarmaren. Ingen är värdig vår tillbedjan förutom Gud. Den rena tron på en Gud är islams signum.

I svenska skolor får barnen lära sig att i urtiden dyrkade våra förfäder en mängd gudar, andar och demoner. Så mognade hon och blev klokare vilket ledde till att tanken på en enda allsmäktig Gud fick genomslag. Men hon stannade inte där. Hon tog ytterligare ett kliv framåt och avskaffade även denne ende gud. Grovt förenklat ser tankeschemat ut så här: polyteism – monoteism – ateism.

Nu lämnar jag Svenska Pen

Runtom i den muslimska världen sitter politiska fångar inspärrade. De torteras, förnedras, avrättas utan rättegång. Många av dem är islamister. Författare och journalister. Följer man egyptiska nyheter upptäcker man att det knappt går en vecka utan att en journalist, med verkliga eller påstådda sympatier för Muslimska Brödraskapet, arresteras.

I Sverige finns det en organisation, Svenska Pen, vars mål uppges vara just att skydda och stödja förföljda författare och journalister. Hittills har de inte tagit sig an deras fall. Och de kommer förmodligen aldrig att göra det heller. De har fel sorts åsikter.

Den postsionistiska världen nalkas

Mahmoud Ahmadinejad, en av de absolut populäraste ledarna i den muslimska världen, inklusive i sitt hemland Iran, fick stående ovationer efter sitt anförande på FN-konferensen mot rasism i Genève den 20 april.

Den s.k. ”Durban II” är en uppföljning av konferensen i Durban, Sydafrika, år 2001. Den gången försökte man få igenom en resolution som jämställer sionism med rasism, och Israels statsterror fördömdes kraftigt, vilket, föga förvånade, resulterade i att USA och Israel hoppade av. Självkritik tycks vara en okänd dygd bland sionisterna och deras vänner.

Parallellt med föreberedelserna för Durban II har det pågått en sionistisk kampanj för att undergräva konferensens legitimitet. På en konferens mot rasism kommer självklart världens mest rasistiska stat, Israel, att hamna högt upp på agendan, något som sionisterna inte kan tolerera. Israels brott skall inte få belysas inför öppen ridå på en internationell, prestigefylld arena.

Johannes Bureus och philosophia perennis

År 1640 gav Johan Skytte en oration till den akademiska ungdomen i Uppsala där han berömde Gustaf II Adolf för att ha öppnat universitetens portar på vid gavel för Trismegistos och Theophrastus.

Theophrastus von Hohenheim, mera känd som Paracelsus (1493-1541), var en schweizisk läkare och naturfilosof som sägs ha besökt Sverige omkring 1520. I Uppsala rasade sedan en tid tillbaka en strid mellan å ena sidan ramisterna och å andra sidan de gamla aristotelikerna. Nu ville man i Paracelsus anda lyfta fram Platon, Pythagoras, Zoroaster och Trismegistos.

Hermes Trismegistos, ”Den trefaldigt store”, anses vara densamme som den grekiske guden Hermes, den egyptiske guden Thot, den bibliske Henok samt Koranens Idris, och dessutom upphovsman till de hermetiska skrifterna: Corpus Hermeticum.

Muslimer betraktar inte Thot och Hermes som gudar, utan som människor med särskilda gåvor, men som av efterkommande släkten, då religionen stegvis förvanskats, gjorts till föremål för dyrkan, på samma sätt som de kristna gjorde med Kristus Jesus, Marias son.

Abu Casems tofflor

Hösten 1908 flyttar Strindberg in i Blå tornet och förälskar sig i den betydligt yngre flickan Fanny Falkner, hyresvärdens dotter. Det är också nu han skriver pjäsen Abu Casems tofflor, som enligt Olof Lagercrantz [1], kan läsas som en allegori över deras otillbörliga kärlek.

Köpmannen Abu Casem har en skön dotter, Suleika. I en dröm har hon varnats för mäns svekfullhet och beslutat att förbli ungmö. Oaktat detta förälskar sig en prins i henne och plågas intill sjukdom av sina obesvarade känslor. Den finurlige skomakaren Hassan uttänker en plan som ska föra de två i varandras armar, ”fromma svek vår heliga Koran oss tillstädjer”, hörs han viska.

Prinsen ligger blek och krank, förklädd till en gammal gubbe, på en säng som ställts utanför Suleikas port. Hon kommer förbi, ser honom, väcks till medkänsla, men frågar för säkerhets skull om den sjukes ålder. Hon vill ju inte komma alltför nära en ung man. ”En gammal hund”, försäkrar skomakaren Hassan.

Missionen förr och nu

Det var en sen eftermiddag vintern 2007 och mörkret hade hunnit lägga sig över Uppsala. På min väg över Domkyrkoplan hörde jag en orgel spela. Porten till katedralen stod på glänt ljuset där inifrån fick den närmast liggande snön att glöda svagt och inbjudande. Det var svidande kallt och jag kunde inte motstå frestelsen att titta in en sväng. Det var länge sedan jag avlade visit hos andeskådaren Emanuel Swedenborg (1688-1772), där han sedan flytten från London 1908, vilar i sitt kor.

Swedenborg förtjänar respekt av oss muslimer. Han fungerade som något av en inkörsport till sufismen för såväl konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) som Eric Hermelin (1860-1944), den store översättaren av klassisk persisk litteratur. Swedenborgs metafysiska lära har även jämförts med esoterisk islam i en djuplodande studie av den franske islamkännaren Henry Corbin – Swedenborg and Esoteric Islam, 1995.

Hjältinna med sjalett om håret

Skymningsfursten
Kristoffer Leandoer
Bokförlaget Onsdag
2006

Sanntuna är en sömnig småstad någonstans i en av Sveriges avkrokar. På ett äldreboende jobbar den unga tjejen Naima. Hon har invandrarbakgrund. Varifrån hon kommer får läsaren aldrig veta. Men namnet är arabiskt; ”ai” är ingen diftong som man lätt kan förledas att tro. Mellan ”a” och ”i” ska det vara en kort paus. Dessutom ska i:et uttalas långt ner i halsen och med emfas. Bokstaven kallas ”ain” och är den artonde i det arabiska alfabetet.

Naima betyder ungefär ”välsignad”. Man skulle kunna anta att rör sig om något så ovanligt som en muslimsk protagonist i en svensk roman, dessutom ”med en sjalett om håret”.

Intill kyrkogården i Sanntuna pågår ett bygge. Så en dag fastnar grävskopan i något som borde ha lämnats orört. Det är ett gammalt järnkors, låset som håller Skymningsfursten eller Esdraelon som han egentligen kallas, utanför för vår värld. Nu rider han i vår verklighet med sitt följe och tar skog och mark i besittning.

En efter en av de uttråkade tanterna på äldreboendet lockas ut i fördärvet av ett underligt spelande ljus. Det är projektionen av deras innersta längtan. Av egen fri vilja går de sin undergång till mötes. Men detta grymma öde drabbar inte bara de gamla gummorna, även en orienterare försvinner spårlöst i dimman och kyrkans kantor blir galen då hon hindras att bege sig till den ”himmelska musikens” källa.

Viveca Wessel: Några minnen av Kurt Almqvist

Kurt Almqvist (1912-2001), doktor i romanska språk, lärare och författare, konverterade till islam på 1940-talet och tog sig namnet Abd al-Muqsit. Konstvetaren Viveca Wessel lärde känna Almqvist medan hon arbetade med sin biografi om den svenske konstnären och sufin Ivan Aguéli. I egenskap av redaktör bad jag henne skriva ner sina intryck. Resultatet, följande artikel, infördes i tidskriften Minaret.

I konstnären Ivan Aguélis målningar tar jag min utgångspunkt. Hans små landskapsmålningar besitter en förening av monumentalitet och stillsam ödmjukhet, av ett allt genomsyrande ljus, som inte löser upp formens arkitektur och den kompromisslösa kompositionen inom bildytans begränsningar. Målningarna bär sina paradoxer: ”en levande orörlighet”, en förening av linje och färg, av poesi och arkitektur, av till synes oförenliga motsatser, och genererar det mentala/metafysiska perspektiv så säreget i Aguélis konst. Och så svårt att ringa in i ord.

I ambitionen att försöka förstå andan i vilken de blivit till, korsades min väg av författaren, översättaren och, eftersom detta redan gjorts officiellt, den initierade muslimen Kurt Almqvist. Han blev som samtalspartner och framför allt översättare av Aguélis franska essäer en värdefull medarbetare till min bok Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd, som publicerades första gången 1988.

Aladdins son – intervju med Björn Ismail Ericsson

I en lägenhet på Sveavägen i Stockholm träffar jag allkonstnären Björn Ismail Ericsson (f. 1934), en gestalt av legendariska mått i svensk islams korta historia. På senare år har han dragit sig tillbaka och är okänd för de flesta. Men det har inte alltid varit så. Vid en gudstjänst i Storkyrkan 1967 var Ericsson den förste som läste högt ur Koranen i en svensk kyrka.

På 1920-talets uppstod en populärkulturell strömning som kallades ”schejkromantik”. Man kunde läsa schejkromaner, i veckotidningarna kom ständigt nya spännande avsnitt av schejkföljetonger och på biograferna visades schejkfilmer. En av de som satt i biosalongen och suckade när den vita kvinnan fördes bort av en arabisk schejk till häst var Marie, Björn Ismails mor.

I början av 30-talet fick Marie plats på ett svenskt storföretag i Paris och där mötte hon sina ”drömmars schejk”: kapten Ala el-Din, officer i den franska armén. Efter ett tag gör omständigheterna att de två går skiljda vägar och Björn Ismail växer upp faderlös i Sverige. I pojkens fantasi förvandlas pappa eftersom till något av en sagofigur ur Tusen och en natt.