Nu lämnar jag Svenska Pen

Runtom i den muslimska världen sitter politiska fångar inspärrade. De torteras, förnedras, avrättas utan rättegång. Många av dem är islamister. Författare och journalister. Följer man egyptiska nyheter upptäcker man att det knappt går en vecka utan att en journalist, med verkliga eller påstådda sympatier för Muslimska Brödraskapet, arresteras.

I Sverige finns det en organisation, Svenska Pen, vars mål uppges vara just att skydda och stödja förföljda författare och journalister. Hittills har de inte tagit sig an deras fall. Och de kommer förmodligen aldrig att göra det heller. De har fel sorts åsikter.

Men inte nog med det. Mitt i Europa sitter skrivande människor inlåsta för sina åsikter. I Tyskland har vi Horst Mahler, advokaten som var med och grundade Röda Armé Fraktionen, men sedermera svängde åt höger. Den 21 februari i år dömdes han till 6 års fängelse för att ha betvivlat den officiella historieskrivningen om Förintelsen. Och i en österrikisk cell, fann vi tills helt nyligen, David Irving, en välrenommerad engelsk militärhistoriker, som även han uttalat sig inopportunt om Förintelsen.

Håller vi med dem? Det är en annan sak. Våra pompösa slogans om tolerans och åsiktsfrihet tycks kunna plockas fram vid behov, som när man ska skända vad som hålls för heligt av muslimer.

Så fort det talas om en muslimsk författare, så är det underförstått en dissident, en ex-muslim, en ”islamkritiker”, en exilförfattare som söker skydd i väst. Den som endast läser västerländska tidningar kommer att tro att nästan alla författare från den muslimska världen är ”islamkritikiska” på något vis.

Anledningen till att dessa författare gjorts stora i väst, att de ges ut, får priser, recenseras, är dock ofta inte deras estetiska meriter, utan deras åsikter. De är författare som faller oss i smaken eftersom de går på tvären med islam. Sådana som uppmanar till ”självkritik”, men okritiskt anammar västerländska, liberala dogmer.

Sanningen är dock att de allra flesta intellektuella i den muslimska världen är islamister, det vill säga de kritiserar sina regimer och sin kultur, utifrån ett islamiskt perspektiv. Detta faktum lyser som sagt helt med sin frånvaro i svensk press, i vars spalter man får uppfattningen att alla intellektuella muslimer är av samma skrot och korn som Salman Rushdie.

Den 15 november varje år anordnar Pen ”Fängslade författares dag” då man samlar in pengar som stöd till fängslade författare. Det här året skall insamlingen gå till David Irving … Nej, jag skojar, det är klart att den ska gå till en Ayyan Hirsi Ali-typ, vår allierade i civilisationernas krig.

Tucholskypriset är ett stipendium som Pen delar ut till ”en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller journalist”. När jag tittar på listan över pristagare finner jag inget överraskande. ”Muslimerna” är antingen ”ex-muslimer” eller ”islamkritiker”. Detta trots att det finns en hel skara islamister som förföljs för sina åsikter av västvänliga, pro-israeliska s. k ”moderata” regimer. Inte heller har David Irving eller Horst Mahler någonsin nominerats för priset, trots att de är förföljda, hotade och fängslade för sina åsikter och sin publicistiska verksamhet.

Palestiniern Samir El-Youssef, som fick priset 2005, är en ”självhatande arab” och sekularist, som kampanjar för att lägga ner bojkotten mot Israel och hyllas i diverse sionistiska publikationer. Han talar, liksom sionisterna älskar att göra, om en stagnerad och efterbliven arabvärld i behov av liberala reformer och sekularisering. Aldrig ett knyst om problemen i den postkristna västvärlden – alarmerande psykisk ohälsa, självmord, pornografi, splittrade familjer, irrationellt våld, ensamhet och förlust av mening.

En annan författare med muslimsk kulturbakgrund som fått priset är Salim Barakat, en sekulär kurdnationalist, som menar att Kurdistan är ”ockuperat av araber” och att ”islam gjorde samma sak mot oss som USA gjorde mot de rödskinnade”*. Barakat är, ur sionistisk synvinkel, en värdig, och framför allt en nyttig, pristagare.

Det är tydligt, vid endast en ytlig betraktelse, att Svenska Pen inte är en organisation som värnar yttrandefriheten utan en organisation som värnar vissa värderingar. Pen har tagit ställning i civilisationernas krig, ”våra” dissidenter, till exempel revisionister, skall låsas in, ”deras” dissidenter, till exempel ”islamkritiker”, skall belönas, ges skydd och status. Såsom i alla andra krig, är desertörer från fiendesidan, eftertraktade troféer. De höjer moralen hos de egna och demoraliserar förhoppningsvis dem man bekämpar.

Ex-muslimer är människor som ”sett sanningen” och gått över till vår sida, som förtjänar martyrgloria och hyllningar, medan ex-judar som Israel Shamir och jazzmusikern Gilad Atzmon är förrädare som lämnat vår sida, ”antisemiter”, som ska tystas ner.

Yttrandefrihetsivrandet är bara en täckmantel för ett annat, överordnat uppdrag, nämligen den västerländska, liberala kulturens hegemoni. Det är endast Västs vänner som är värda vår sympati och våra stödkampanjer. Gott så. Men var åtminstone ärliga. Svenska Pen borde öppet bekänna att de försvarar och främjar vissa, låt oss, på grund av utrymmesbrist, kalla det ”västerländska värderingar”, och engagerat bekämpar andra värderingar. I stället för att hyckla om att man står för yttrandefriheten som sådan.

Härmed kungör jag att jag går ut Svenska Pen, en liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation. Jag har ingenting där att göra, jag är en av avhopparna från väst, inte till väst. Och som sådan befinner jag mig på andra sidan i Pens civilisationskrig. Och med ”väst” menar jag inte det gamla Europa, som jag har stor respekt för, utan den nya liberala och sekulära kulturen som gör anspråk på global hegemoni.

* ”Pandoras ask på arabiska”, Nils Wadström, Fria Tidningen, 20 nov. 2006

Artikeln har, i beskuret skick, varit införd i Aftonbladet

Läs även Den liberala despotismen på Café Exposé