Svinhugg går igen – intervju med Hesham Bahari

När jag var en 18-årig ung man skickade jag, full av förväntan, en handfull dikter till Alhambra förlag. Jag hade just börjat utforska mina ”muslimska rötter” och skrev in mig i ett orientaliskt-islamiskt sammanhang, dikterna bar samlingstiteln ”Orientalisk sejd”.

Efter ett tag ringde Hesham Bahari och meddelade att mitt manus var antaget. Det skulle tryckas i sin helhet i Alhambras Litterära Magasin. Jag blev så lycklig! Nu skulle väl min mor inse att jag dög till någonting. En riktig förläggare på ett riktigt förlag tyckte åtminstone att det var något bevänt med mina dikter.

Om jag inte missminner mig erhöll jag dessutom ett arvode om 500 kronor. Som om inte detta vore nog – numret med mina dikter recenserades i Göteborgs-Posten! Och den, numera 19-årige, poeten fick beröm.

I går kontaktade jag min gamle förläggare av en annan anledning. Jag bad om en intervju, han tackade ja, och svaren skickades in idag, den 15 maj 2009.

MO: Hur kommer det sig att du hamnade i Sverige och varför startade du Alhambra förlag 1986?

HB: Som ung kristen libanes bosatt i Egypten där min far arbetade på al-Ahram, landets och arabvärldens största tidning då, gick jag på Kairos jesuitskola, en sorts broilerskola för överklassbarn. Vi var dock medelklass, och det var tack vare Nassers revolution som jag kunde gå där. Jag hade turen, eller oturen, att undervisas av radikala lärare starkt påverkade av 68-andan. En av prästerna, fader Fleury, berättade för oss om Maos revolution i Kina och gav oss ”förbjuden” litteratur att läsa. En av dessa böcker hette ”Samhälle utan skola” av en annan röd jesuitförfattare som hette Ivan Ilitch. Jag var en riktig bokmal, och läste tunga böcker på franska, arabiska och engelska redan när jag var 12. Det var förstås si och så med läsförståelsen. Ilitch bok, som jag läste vid 16 fyllda, fick mig att förstå att skolan i dess dåvarande utformning, särskilt i de fattiga länderna, är en stor börda och en indoktrineringsfälla mer än ett ställe där man skulle lära sig att bli en harmonisk och produktiv människa.

Min far dog i en bilolycka strax efter jag hade fyllt 16, och det var som ett klartecken från ovan (eller nedan) för mig att nu var det dags att söka min egen väg. Det har jag gjort sen dess. I 5 år vandrade jag pank men lycklig över min vunna frihet runt 3 kontinenter. Det var hippie-åren. Jag lockades särskilt av öknen och fick tillfälle att arbeta på en film med Anthony Quinn och Irene Papas i södra Libyen under ett halvår. Efter filmen träffade jag i Marocko kvinnan som blev min första svenska hustru och mor till mitt första barn. 21 år gammal följde jag med henne till Sverige på ett 3 veckors turistvisum. Det har blivit 33 år av det i år. I Sverige ville jag komma bort från mina extrema läsvanor och ägnade mig åt sånt som medelklassbarn i Egypten inte har en chans att göra. (Alla skulle ju bli läkare eller ingenjörer.)

Jag lärde mig snickra, svetsa, spela gitarr, hugga träd i skogen, och bodde på olika sorters kollektiv de första 5 åren i Sverige. Men äpplet faller inte långt från trädet, som ett ordspråk säger. Jag upptäckte snart att det där att sälja min tid mot en lön var inte min sak. Jag minns särskilt ett studiebesök på ett snickeri när jag gick en ams-snickarkurs i Osby. Själva kursen var innehållsrik och man lärde sig hantera olika maskiner och så, men på snickeriet, där såg jag unga människor som stod och gjorde samma sak dag in och dag ut. Jag frågade min lärare om man gick kursen för att bli putsare. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Det är klart man ska göra det man blir tillsagd. Man ska skatta sig lycklig över att ha ett jobb!” Jag hade svårt att behålla eller avsluta något arbete och var egentligen arbetsskygg.

Jag förstod rätt snabbt att indoktrineringen gällde alla samhällsklasser, rika som fattiga. Vi lever i ett system som vill ha total kontroll över vår tid och våra potentialer. Här handlar det inte om att fullborda något utan bara om att finna sig i ledet och acceptera sitt öde: att bli en nöjd slav helt enkelt. Jag minns hur starkt jag reagerade när jag förstod att en av Sveriges största tidningar kallades Arbetet på den tiden, och förstod mig aldrig på nyhetssnacket om att ”skapa arbetstillfällen” eller om ”problemet med arbetslöshet”. Man talade aldrig om innehållet, bara om hur man tillfredsställer materiella behov. Kanske pga det myckna läsandet jag ägnat mig åt förstod jag också att i språket ligger både problemet och lösningen. Så det blev så småningom lingvistikstudier i Lund. Jag måste ändå erkänna att lingvistikstudier inte gjorde mig klokare. Korridorintriger och grupptryck är lika vanliga bland akademiker som bland andra samhällsgrupper. Akademiker har dessutom nackdelen att lätt falla offer för ryggskador och hemorrojder. När jag fick mina första anfall av dessa vanligt förekommande åkommor bland stolsittande arbetare, bestämde jag mig att inte fortsätta med mina högre studier, men jag lyckades ändå skaffa mig vissa insikter i språkets historia och strukturer som skulle komma till hjälp när jag började frilansa som översättare och författare.

På sätt och vis startade jag Alhambra för att bestämma själv över mina tider och mina sysslor. Jag måste ha haft minst ett tjugotal olika yrken under den tiden från sopgubbe till sillrensare till tolk, men var aldrig nöjd med det jag gjorde. Min förvirring var total när jag skrev min första bok, Kyss marken med pannan. Den skrev jag ner på 1 vecka, när jag hade fyllt 32. Och det tog ännu längre tid innan jag började inse vad mitt öde bestod av. Jag har varit en politisk oskuld ända till 2001. Jag undvek att ta ställning och kunde aldrig förstå vad politiserade människor talar om. Samhället var för mig något främmande och tråkade ut mig. Böcker och människor som jag älskat och som älskat mig tillbaka var min enda tillflykt i livet.

MO: Förlaget levde en rofylld tillvaro fram tills 2003 då du gav ut Israel Shamirs bok Blommor i Galileen. Tidskriften Expo ryckte ut och varnade. Två år efteråt, i ett hätskt angrepp i tidningen Flamman (21/12 2006) mot ”antisemitismen” i ”den politiska miljön” kring Folket i Bild och Alhambra förlag, uppmanar vänsterdebattören Andreas Malm till militant kamp mot Shamirs åsikter. Skulle du kunna sammanfatta debatten för oss?

HB: Jo, det stämmer det där med den rofyllda tillvaron. Alhambra var etablissemangets gunstling i många långa år. Jag publicerade ju tjocka klassiker som ingen annan vågat sig på, inte ens de största elefanterna, och så en massa skönlitteratur av arabiska dissidenter som var duktiga på självrannsakan och självkritik. Sådant gillas ju. Böckerna fick hundratals recensioner. Och tidningarna och radion var öppna för mig, dock inte teven. En iransk författare bosatt i väst som jag publicerade i början på 90-talet och som gjorde stor succé sa till mig en gång: ”Hesham, gör vad du vill, men låt bli att reta judarna. Då kommer det att gå illa för dig.” Hon menade förstås sionisterna, men man säger ju ”judarna” för att det är enklare. ”Ja, men kära du”, svarade jag henne. ”Jag har ingenting otalt med judarna. Många av mina bästa vänner är judar.” Det stämde till en viss del, för jag kände många judar men inga israeler, tills en dag 2002 det ringer i min telefon. ”Hej!” säger en röst i luren. ”Jag heter Israel Shamir och jag är en israelisk författare och journalist. Jag har skrivit en bok och jag vill att du tittar på den.” Det var första gången i mitt liv som jag talade med en israel, faktiskt. Och även om jag älskar många av mina judiska vänner, som jag lärt känna både i väst och i öst, hade jag ändå en spärr mot Israel, landet som gjorde att vi inte kunde resa landsvägen längre från Beirut till Kairo så som min morfar och min far gjorde en gång i tiden, och hälsa på våra kusiner och släktingar i Palestina, som inte finns där längre.

Israel för mig var ett tabuord, en anomali. Du förstår, i min lilla libanesiska by i berget Libanon där tog vi hand om judiska flyktingar från Europa under Andra världskriget. Jag är för ung för att ha upplevt det, men berättelserna är många från mormor och morfar. Då fattade ingen att dessa var på väg till Palestina. Och när de väl gjorde det då fick vi ta hand om palestinska flyktingar, kristna sådana förstås, som kom till vår by för att söka asyl hos sina släktingar. Gränserna i området förr i tiden var inte hårt dragna som idag. Syrien, Libanon, Palestina, Jordanien, det var samma folk med lite olika dialekter. Skillnaderna mellan dialekterna i Beirut, Damaskus och Jerusalem är inte större än mellan Malmö, Göteborg och Stockholm. Så först hjälpte vi de flyende judarna och sen fick vi ta hand om de flyende palestinierna. Dessa palestinier som hamnade i vår by var våra släktingar. Två av mina morbröder är gifta med palestinska kvinnor. Så Israels bildande innebar ett riktigt trauma för vår del, något oerhört och oacceptabelt. Ett rasistiskt och kolonialistiskt övergrepp av människor som inte hör till våra länder, som kommer långtifrån, men som vi ändå hjälpte när de var på flykt, ovetande om vad de var ute efter.

En gammal palestinsk moster från Akka bodde hemma hos oss ända sedan 1948. Hon brukade berätta godnattsagor för mig varje kväll på somrarna när jag hälsade på hos mina morföräldrar. Men jag ville bara höra på hennes historia om hur hon flydde från Akka till fots över gränsen tillsammans med tusentals andra, om liken som staplades på lastbilsflaken och skräcken som hon aldrig kom över. Och när hon försökte berätta någon saga för mig sa jag alltid till henne: ”Nej, tant Mahiba, jag vill inte höra om Aladdin, jag vill höra igen om hur du lämnade Akka.” Jag säger detta för att du ska förstå vad Palestina betytt för mig, vilken förlust det var, trots att vi inte var palestinier, utan libaneser. Så du kan föreställa dig min chock när Shamir ringde mig och presenterade sig som israelisk författare. ”Vad handlar din bok om?” frågade jag honom. Och han svarade mig rakt på sak: ”Den handlar om varför alla palestinier som tvingades lämna sina hem måste tillbaka om det ska bli fred i Mellanöstern någon gång.” Vi träffades och jag läste hans bok som berikade mig oerhört. Shamirs rötter i Ryssland och i judendomen, hans konvertering till den ortodoxa kristenheten, hans kunskaper om den sionistiska lobbyn i USA, allt detta var som en uppenbarelse för mig. Jag började förstå judarnas stora dilemma. De är också fångna i sitt system, precis som alla andra. De också måste befria sig och revoltera. Det är många som gör det. Bättre vänner har jag inte.

Som du ser kan jag väldigt lite om den svenska debatten som har förts över mitt huvud och jag bryr mig inte om den, vad Malm sa eller vad Expo tyckte. Jag har ingen aning om deras motiv. Men för mig handlar det om möjligheten för judar, kristna och muslimer att finna varandra, att leva tillsammans och att hjälpa varandra att utvecklas. De politiska hårklyverierna lämnar jag åt sidan.  

MO: En av dem som kritiserade utgivningen var Torbjörn Elensky. Den 10 februari 2006 skriver han i Dagens Nyheter att Israel Shamirs åsikter inte hör hemma i en ”demokratisk offentlighet” och att visserligen är det positivt med en mångfald av röster, men ”inte denna typ av röster”.

HB: ”Demokratisk offentlighet!” Stora tomma ord som inte betyder något för de drabbade. Jag fick svara honom på DN. Och då manade jag alla att ägna sig åt självrannsakan istället för att smutskasta varandra. Om var och en börjar med sig själv, då kanske kan vi mötas en dag.

MO: Det finns ett hyckleri i medias bemötande av ex-judar respektive ex-muslimer. Ex-muslimer som Ayan Hirsi Ali hyllas på kultursidorna och bjuds in att tala på bokmässor, medan ex-judar som Israel Shamir och jazzmusikern Gilad Atzmon, vilka lyfter fram och diskuterar vad de uppfattar som judendomens skuggsidor, stämplas som ”antisemiter” och tystas ner.

HB: Expo ringde mig strax efter utgivningen av Shamirs bok och de första attackerna börjat hagla. De använde sig också förstås av det där ordet ”antisemit”. Det är ett ord som påminner mig om ordet ”konspirationsteoretiker”. Totalt missvisande eller rättare sagt så avslöjar det den rasism som ligger bakom dess uppkomst. Jag sa till dem att 95 procent av semiterna är ju inte judar, och därför bör den största antisemit vara Sharon. Du förstår, när européerna kom på det där med ordet ”antisemit” då räknade man bara gamla testamentets folk, alltså hebréerna, som en del av mänskligheten, för dessa hade ju bott bland européerna och lärt dem ett och annat inom vetenskap, konst och musik. Alltså var de en del av den europeiska kulturen. Medan araber, etiopier och andra s. k semitiska folk var knappast att räknas som människor. De var inte européer, så som Europas judar var och är. Därför kom ordet ”antisemit” att gälla bara judar och inte andra semiter som är i majoritet. Här har du återigen problemet med hur man använder språket. Samma sak har vi fått uppleva nyligen med ordet ”konspirationsteori”. Man använder det nedlåtande om dem som inte tror på den officiella versionen beträffande händelserna den 11 september, och bortser ifrån att även den officiella versionen är en ”konspirationsteori”, och en obekräftad sådan dessutom.

MO: Du har gett ut flera böcker om attackerna i USA den 11 september. Varför är den frågan så viktig?

HB: 11 september är en vattendelare i mänsklighetens historia. För första gången kanske på tusentals år har vi en chans att avslöja krigshetsarnas tillvägagångssätt och de som tjänar på krig. De är så gott som ertappade, tagna på bar gärning s a s. Chocken över detta avslöjande har varit för mycket för de flesta att smälta. Därför slår de ifrån sig och vägrar tro sina ögon. De tror att det skulle leda till systemens sammanbrott. Men de har fel. Att ta itu med 11 september och utsätta förloppet för en ny oberoende utredning skulle bara stärka den sanna demokratin och leda till en enorm förändring i våra liv. Det är kanske sista chansen vi har innan det teknologiska samhället förvandlar oss till robotar.

Du ser, jag skiljer här mellan ett samhälle som bygger på vetenskap och empiri och ett samhälle som bara utvecklar och utnyttjar de teknologiska framstegen. Vetenskap kan inte bedrivas utan etik. Man får inte ljuga eller luras inom vetenskap. Det är mycket strikta regler som gäller när man ska etablera fakta enligt den vetenskapliga metoden. Teknologi däremot är bara ett tillämpningsfält av de vetenskapliga rönen. Den kan missbrukas och användas omoraliskt för att kontrollera människor och manipulera dem. Så det vi har är ett teknologiskt samhälle som frångått sina vetenskapliga premisser. Man behöver inte vara ett snille för att förstå att 300 meters stålskelett och betonggolv och väggar inte kan rasa i fritt fall på 10 sekunder pga en krock med ett flygplan eller några kortvariga bränder. Nu har man dessutom upptäckt nanotermiter i dammet från de rasade tornen, vilket betyder bara en sak: kontrollerad rivning via sprängämnen. Titta på byggnad nr 7. Den gick symmetriskt rakt ner i sina fotspår på 6,5 sekunder. Folket befinner sig i hypnostillstånd. De kan inte, vill inte se det. Men hypnosen kommer att släppa. Förhoppningsvis är det inte för sent då. Förhoppningsvis har vi ännu tid att rätta till det som gick snett med mänskligheten, och lära oss att krig inte lönar sig för massorna, bara för ett fåtal rika och mäktiga krigsherrar, och – damer.

MO: Återigen denne Elensky! En av dina författare, David Ray Griffin, var inbjuden att föreläsa om 911 på ABF i Stockholm, den 11 maj i år. Dagen före införde DN en märklig artikel av Elensky som avfärdade den lärde professorn som ”konspirationsteoretiker” och ”amatörforskare”. Han fick dock svar på tal.

HB: Det fick han. Och jag tycker nästan synd om honom. Vi har avböjt det replikutrymme vi fick av DN och låtit Griffins svar gå ut i etern istället. Nu finns det på Youtube och på Alhambra.se bland många andra bloggar och communities som Vaken.se m.fl. Jag tror faktiskt att DN ångrar att de lät Elensky gå ut med sitt patetiska och fullständigt absurda angrepp. Svinhugg går igen, som man säger.

MO: Redan i den ovan nämnda artikeln från 2006 tar Elensky upp Andreas von Bülows bok CIA och 11 september från 2004, vars argument han menar är värda ”noll och intet”. Han tycks, att döma av dessa artiklar, vara väldigt mån om att tysta ner samtalet om denna ödesdigra händelse.

HB: I likhet med många andra vet han bara intuitivt vad etablissemangets agenda går ut på och agerar därefter. Men han är lika smart som de som ligger bakom 9/11. Lämnar en massa spår efter sig och tror att alla är blinda.

MO: Trots Elenskys artikel blev föreläsningen den 11 maj en veritabel succé. Nästan 300 personer kom för att lyssna. Vi fick flytta till en större sal. Vad tror du om framtiden för den s.k. Sanningsrörelsen i Sverige?

HB: Ja, succén var total. Det var en av höjdpunkterna i mitt liv att se så många engagerade och kunniga människor samlade under ett tak. Det skrämmer systemet, som helst vill arbeta ostört i mörkret. Men både framtid och förfluten tid tillhör det okända. Egentligen finns bara droppar av nutid som ligger framför oss som dagg på en ökendyn och dunstar så fort solen gör sig gällande. Jag tror bara på solen, som de gamla faraonerna gjorde.

MO: Är du svensk?

HB: Du ställer verkligen en svår fråga, Mohamed. Jag har alltid avundats folk som på rak arm kan svara: ”Jag är libanes!”, ”Jag är svensk”, … Den frågan får mig att grubbla. Måhända det svenska språket har valt mig för att säga något. Om det gör mig till svensk så är jag hedrad. Men var och en består egentligen av ett garn. Vissa är snyggt rullade, andra trasslar till sig. Det är omöjligt att härleda ursprungen till en fast punkt, än mindre en entitet som i dagens uppvaknande ter sig instängd och kraftlös. Jag talar inte om svenskheten i sig, utan om alla sorters uteslutande n–heter. Jag är som alla andra en produkt av naturen plus embryot till ett medvetande som kan bruka eller missbruka sin makt. Vi har missbrukat vår makt, och priset kommer att betalas av nya generationer. Den saken är klar. Och det har jag svårt att acceptera. Därför talar jag ut.

MO: Vad är svenska värderingar?

HB: Jag är barn av många världar, och har utsatts för olika uppsättningar av oftast motstridiga ”värderingar”: sekulära, religiösa, nihilistiska, hedonistiska, etc. En sorglig värdering som gäller de flesta världar jag har lärt känna hävdar att, med Sinclair Lewis berömda ord, ”det är svårt att få en man att förstå något när hans lön hänger på att han inte förstår det.”

Ärligt talat, idag är läget detsamma i Beirut som i Stockholm. Efter 100 år av film, 50 år av television och lika många av s k obligatorisk skolundervisning, har vi jämkat skillnaderna mellan folken. Från Amazonas skogar till Sibiriens slätter sitter folk och glor på en teveskärm. Muslimer, västerlänningar, kineser, indier, japaner, ryssar, judar, protestanter alla har de sitt favoritprogram.

Nej, jag blir konfunderad när jag hör ord som tillhörighet eller när någon försöker sälja mig färdigt inslagna värdepaket. Värderingar är inte statiska, de når oss inte oförändrade från någon avlägsen gyllene tid, utan är i ständig förändring, förfinas ju medvetnare individen blir, och blir grövre ju mindre medveten man är. Onyttiga värderingar leder till förfall, ensamhet och moraliskt lidande. Sådana myllrar det av i våra teknokratiska samhällen. Goda värderingar leder till… förnöjsamhet, kunskap och gemenskap. De har vi måst skapa och försvara hela tiden. Långt före Gandhi, islam och kristendomen, fanns det ett begrepp i det gamla faraoniska tankesystemet som kallas ma’at, ett fornegyptiskt ord som översätts som sanning, världsordning, balans, harmoni, och som tillämpades på många områden, det samhälleliga, det kosmiska, det rituella. Begreppet personifierades som en ung vacker gudinna, knäböjande med två utslagna örnvingar och en strutsfjäder i håret. Man sökte efter ma’at! Man talade ma’at! Man färdades i ma’at! Och man avslutade sitt liv i Ma’at! Dvs i frid med sig själv och med världen, med gott samvete, genom att inte ha försökt rubba världsordningen, dölja sanningen eller arbeta emot harmonin. Att nå dit är väl det mesta man kan hoppas på. Och det kvittar om man gör det via islam, ma’at, Jesus, Buddha eller på egen hand.

Du förstår, ett av våra största problem är brytningen mellan våra olika arv. Varje nytt skede utplånar spåren från det föregående och påstår sig ensamt stå för sanningen. Det bara leder till ännu mer tvedräkt. Vi bör istället hitta en gemensam grund vi kan bygga på, gärna som innehåller det bästa ur alla system och som inte utesluter mångfalden av goda krafter bara för att de inte hör till.

Får jag till slut citera några rader ur Gertie Englunds fantastiska bok om de gamla egyptierna och deras tankevärld? (Så tänkte de, essäer om det forntida Egypten, Carlssons):

Ma’at är bestående och har inte förändrats sedan den tid hon tillkom
Kunskapen om henne kommer silande till den vise
För människan är Ma’at något som måste sökas

Läs även:

Min anmälan av Griffins bok: 11 september och den officiella konspirationsteorin 

Alhambras nyhetsbrev från den 13 maj: Fula knep av fega knektar