En anda av broderskap – intervju med Mahmoud Aldebe

Mahmoud Aldebe kom till Sverige på 70-talet. Han är ordförande för Sveriges Muslimska Förbund (SMF), som är landets största muslimska organisation med mer än 70 000 medlemmar. SMF bildades 1981 och har 68 medlemsföreningar.

Aldebe är ett känt ansikte utåt och en gammal aktivist med mycket erfarenhet som har många järn i elden. Det finns skäl att lyssna på honom. Vi träffas på ett café vid Klara kyrka. Ute i sommarregnet står Nils Ferlin och röker…

Det blir inget långt samtal eftersom Aldebe har bråttom till ett möte på regeringskansliet med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth för att diskutera Jan Björklunds och Nyamko Sabunis märkliga utspel i Dagens Nyheter om ”sexundervisning” i skolorna.

MO: Du kom till Sverige i slutet på 70-talet, ungefär då jag föddes. Det har hänt en hel del sedan dess. Vi muslimer har blivit betydligt fler, men tycker du att muslimerna även har gjort kvalitativa framsteg under de senaste trettio åren?

MA: Som sagt, muslimerna är betydligt fler nu än på 70-talet, men det är inte mängden det handlar om utan om vad vi har gjort för islam och för det svenska samhället.

Allt vad muslimer gör är inte islam. Många muslimer skiljer inte på sina vanor och islams egentliga budskap. Mycket av det som muslimer har gjort under 70, 80 och 90-talet är inte representativt för islam. Det är olyckligt när islam bedöms efter muslimers agerande. Varje enskild muslims åsikter ses tyvärr som ett uttryck för islam oavsett vad denna person har för legitimitet inom samfundet.

I över tre decennier har muslimer stått ut med förföljelser, våld och främlingsfientlighet. I det nuvarande politiska läget finns bara två alternativ; att vänta på den slutliga undergången eller att försvara sin existens.

Från vår sida har det aldrig förekommit någon aggression mot allmänhetens eller nationens intresse och inte heller något våld mot andra folkgrupper, detta medan vi mobbas dagligen.

Det vi behöver mest idag är förståelse. Det finns en utbredd föreställning om muslimer som våldsamma. Men islam lär oss motsatsen, att vi ska vara fredliga och förlåtande. Det som man missar är att islam, genom sin natur, inte kan tvingas på folk. Historien visar att muslimer aldrig har tvingat fram omvändelser, de lät människor utöva sin tro, de levde med dem i fred. Islam tolererar inte aggression, Gud förbjuder muslimerna att inleda fientligheter.

Trots alla svårigheter finns det också möjligheter i Sverige. När det uppstår problem, till exempel vid frågor om mat, barnuppfostran, böneliv, högtider och klädsel, kan vi hitta lösningar tillsammans. Det finns inga olösliga problem om man har en bra inställning.

Det finns inte bara ett sätt att vara muslim. Det finns bara ett islam, det är sant, i grunden, men i ytligare frågor finns det möjlighet till en mångfald av tolkningar. Islam är faktiskt en flexibel och anpassningsbar religion.

MO: Den 1 april skickade du ett brev till de svenska riksdagspartierna i vilket du lade fram muslimernas önskemål inom olika områden. Jag har läst brevet och tycker att förslagen var fullkomligt vettiga och representativa för hur den muslimska allmänheten tänker och känner. Men medierna piskade upp en hätsk stämning. Vad är din analys av reaktionerna?

MA: Många svenskar uppfattar islam som en fanatisk och konservativ religion som hindrar utveckling och stoppar framväxten av demokrati. Fördomar som dessa beror inte enbart på okunskap eller dåliga erfarenheter, nej, det kan också vara medvetna försök att kväsa islams budskap. Det är media som formar svenskarnas medvetande.

När man inte lyckas att assimilera muslimerna, när man misslyckas med att få dem att lämna sin tro, använder man hårda utfrysningskampanjer mot dem. Många vill både öppet och i hemlighet eliminera islam och bli av med muslimerna en gång för alla.

Sådana saker tvingar muslimerna att organisera sig för att kunna försvara sin tro och identitet. Enskilda och grupper angriper muslimerna både inifrån och utifrån och muslimerna känner sig både maktlösa och hjälplösa. De känner sig skrämda och hotade till sin existens.  Trots det har islam i Sverige idag skapat en anda av broderskap bland muslimerna.

MO: I brevet påvisar du behovet av islamiska skolor. Många muslimska barn mår dåligt i de kommunala skolorna. Lärarna har, liksom de flesta svenskar, en negativ attityd till islam, vilket påverkar barnens situation. För muslimer är det oacceptabelt att blanda flickor och pojkar vid simundervisning och gymnastik eftersom vi betraktar blygsamheten som en dygd. Hur går etableringen av islamiska skolor?

MA: Muslimska elever lever i två olika världar: hemma får de muslimska barnen en uppfostran baserad på muslimska värderingar, medan skolan är sekulär. Barnens identitetskänsla splittras, och för muslimska ungdomar i puberteten är identitetsfrågorna lika viktiga som för alla andra ungdomar. I de islamiska skolorna får barnen stöd och kan utvecklas harmoniskt.

I muslimernas möte med det svenska, kommunala skolväsendet finns två mål som delvis står emot varandra. Från muslimernas håll är målet att bevara den religiösa och kulturella identiteten och från skolans håll är det viktigt att integrera eleverna. Hur kan man på bästa möjliga sätt uppfylla båda målen?

Det ideala är ett system med kulturell pluralism, där varje minoritetsgrupp står på samma nivå som majoritetsgruppen. Men detta kräver stora resurser från minoritetsgruppernas sida, resurser som sällan finns.

Idag härskar en multikulturalism som på pappret kan framstå som en bra lösning. I praktiken däremot visar det sig att majoritetsgruppen dominerar. Resultatet blir en slags transkulturalism, där allas traditioner och värden blandas, men där den starkes rätt blir vad som gäller. Den bästa lösningen är att muslimerna har egna skolor.

Intresset för muslimska skolor i Sverige är stort. I dag finns det 10-tal islamiska och arabiska skolor i landet.  De flesta är grundskolor (från förskolan till årskurs nio) som följer den svenska läroplanen men är byggd på islamiska värderingar.

Islamiska skolor undervisar i religionskunskap. Syftet är att eleverna ska möta andra religioner och livsåskådningar utifrån olika infallsvinklar. Eleverna ska få vidga och fördjupa sin erfarenhets- och begreppsvärld och stimuleras att reflektera över religiösa, etiska och moraliska frågor och över vad det innebär att ta ansvar som medmänniska och samhällsmedlem.  Undervisningen ska fördjupa elevernas kunskaper om kristendomen och övriga religioner och livsåskådningar. Genom möten med människor från olika traditioner, kulturer och religiösa seder ska eleverna fördjupa sin inlevelse i, förståelse och respekt för andra människor. På så sätt främjas tolerans.

Eleverna ska fördjupa sina kunskaper om kristen tro och kristna värderingar för att förstå kristendomens betydelse för kultur, etik och samhällsutveckling i Sverige förr och nu.

MO: Dina förslag har avfärdats och hånats av journalister och politiker. Tror du att samhället har en medveten strategi att bryta ner muslimernas sammanhållning, tro och identitet?

MA: Jag har redan varit inne på det. Men jag kan lägga till en del saker. FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna fastställer att varje människa har rätt att ”utöva sin religion genom undervisning, andaktsövning, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor”.

Med FN:s deklaration om eliminering av intolerans och diskriminering utvidgas religionsfriheten till att gälla långt flera ting; t.ex. upprätta ändamålsenliga platser för gudstjänst, helga vilodagar och fira högtider (art. 6). I artikel 4,2 och artikel 7 deklareras vidare att stater skall se över sin lagstiftning dels för att där det är nödvändigt anta eller upphäva lag för att förhindra diskriminering (art. 4.1), dels för att den nationella lagstiftningen ska vara samstämmig med de rättigheter och friheter som framställs i deklarationen.

Helvetets portar öppnades när jag sade att det behövs särlagstiftning att skydda alla religiösa minoriteter när det gäller till exempel halal-slakt, skilsmässa, omhändertagande av minderåriga barn och så vidare.

I stort sett alla medel används för att förmå muslimerna att avsvärja sig sin tro, men broderskapet i Islam svetsar ihop muslimerna mer och mer ju värre deras situation blir. Nästan alla muslimer (shia och sunni) är fattiga och mentalt förtryckta men behåller trots det kärleken till Gud, Hans älskade profet Muhammed (frid vara över honom) och sina medmänniskor.

Sabr, ”tålamod”, är vårt hemliga vapen. Vi tål det mesta. När en muslim är fördragsam och förlåter, behagar han/hon Gud och bidrar till missdådarnas förbättring. Är den som förlåter därför att ingen möjlighet finns att utkräva vedergällning lik den som förlåter trots att han har möjligheten till vedergällning? Nej, den bästa är den som förlåter fastän han kan kräva att rättvisa skipas.

MO: Abd al-Haqq Kielan, en äldre herre som kallar sig själv ”imam”, sällade sig till drevet mot dig. I Expressen den 27 februari 2007 skrev han en artikel med rubriken ”Svenska muslimer vill inte ha sharia”. Kielan har nyligen kallat mig för ”extremist” för att jag vågar kritisera Israel. Både du och jag vet att Kielan är en isolerad person vars åsikter inte har någon som helst förankring hos muslimer vare sig i Sverige eller internationellt, men ändå förs han fram som talesman och ”imam”. Varför protesterar inte muslimerna?

MA: Med all respekt för alla de svenskar som valt islam, det finns vissa individer som har konverterat av märkliga anledningar. Man var en osynlig fisk i ett hav, men inom minoritetsgruppen kan han/hon synas och blir värd något. Jag vill inte tala illa om någon, men att berätta sanningen är varje muslim plikt. Jag ska balansera mitt svar, men det kommer att vara ganska hårt på grund av den verklighet som många inte vill erkänna.

Vissa konvertiter har inte kunnat acceptera mig som vald företrädare för den största islamiska trosamfundet, SMF.  Man har velat tränga in mig i ett hörn, tysta ner mig och få bort mig från den offentliga debatten.

Några konvertiter med ledande titlar i organisationslivet vill skapa en”modernistisk islam”. Denna nyskapade ”riktning” strävar efter att göra islam till en ”orientalisk möbel” i ett annars svenskt, sekulärt hem. Sharia och dess förespråkare måste bekämpas med alla medel. Man vill bli av med obekväma och ”radikala” muslimer som stör idyllen.

MO: Själv påstår visserligen Abd al-Haqq Kielan att han står för ett ”konservativt islam”. Något som liknar hans islam, som anser att vi klarar oss bra utan sharia, har dock aldrig påhittats i islams historia, och är precis som du säger ett eget påfund. Men låt oss tala om något annat. Vad arbetar du med just nu?

MA: Jag håller på att öppna kvinnokliniker och vårdcentraler i Sverige som är anpassade till muslimernas vårdbehov. Jag vill också starta ett öppet universitet med yrkesinriktning för att lyfta kompetensen hos invandrarakademiker, etablera islamiska välgörenhetsorganisationer, bygga skolor, moskéer m.m.

En annan viktig sak är att skapa en levande församling som är oberoende av statliga bidrag och att etablera ett nytt svenskt politiskt parti för de som är vanmäktiga och har det svårt, vare sig de är muslimer eller inte.

MO: Så du tycker vi ska klara oss utan bidrag?

MA: Redan nu klarar vi oss med lite statlig bidrag, 5 miljoner kronor som delas mellan 120 församlingar och 5 rikstäckande organisationer vilka totalt betjänar 106 000 medlemmar. Vi tar endast emot bidraget för att det är vår demokratiska rättighet att hålla oss officiellt registrerade som fullvärdiga församlingar. Muslimer måste vara oberoende när det kommer till vår bekännelse, vår tro och teologi. Om staten uppställer villkor som går emot vår tro, då tackar vi nej till bidrag.

MO: Är det ett islamiskt parti du vill starta?

MA: Partiet som jag funderar på ska vara byggt på universella välfärdsprinciper som rättvisa, jämlikhet, solidaritet och så vidare. Människan ska förvalta skapelsen, så miljötänkandet är därför viktigt. Jag tänkte att partiet skulle heta ”Välfärdspartiet”, jag har fått en del inspiration från George Galloways parti, ”Respect”, i Storbritannien. Jag har försökt samarbeta med flera befintliga partier men mött svårigheter och kommit till insikten om att det bästa är att starta ett nytt parti. De religiösa samfunden och alla nationella och kulturella gemenskaper och deras medlemmar kan gå direkt in i partiet som grupper och individer. Det kan dock bli kämpigt att värva nya medlemmar bland både muslimer och icke- muslimer. Vi får lägga ner en del arbete.

MO: Det påminner om det socialt inriktade AK-partiet i Turkiet. Vilken roll tror du Turkiet kan spela för muslimer i Europa?

MA: AK-partiet har stort folkligt stöd. De satsar på att göra livet drägligare för vanligt folk. Erdogan har sett till att ordna billigt bröd åt alla, med små bagerier i varenda kvarter. Han är en väldigt älskad person. Alla älskar honom, både religiösa och icke-religiösa. En gång åkte jag taxi i Istanbul, då sade chauffören, ”Gud uppe och Erdogan nere”. ”Är du religiös frågade jag?” ”Nej”, svarade han, ”jag har aldrig bett i mitt liv”. Erdogan lyckades nå ut till turkarnas hjärta. De såg att han var hederlig.

En bra sak med AK-partiet är att de inte stöter bort folk som inte är religiösa. De tar emot alla och får alla att känna sig välkomna. Det var så profeten Muhammed (frid över honom) gjorde. Han fick varje människa att känna sig värdefull. Det finns kvinnor som jobbar som fotomodeller och skådespelerskor som är medlemmar.

Några av dem, som hade ”icke-islamisk” livsstil, har blivit bra muslimer, troende. Det var för att de fick chansen, de blev respekterade. Om man hade stött bort dem hade de kanske inte fått den möjligheten att verkligen upptäcka islam.

MO: Vad tycker du om sufismen?

MA: Gud har skapat människan med både en själ och en kropp. Och båda måste ha föda, båda måste balanseras. Även islam har en kropp och en själ, islams själ är tasawwuf, sufismen. Men det måste finnas en balans, man kan inte betona det själsliga och glömma det kroppsliga, man kan inte heller betona det kroppsliga och glömma det själsliga.

Var och en bör en wird, en böneformel, som man läser regelbundet. Den tar kanske en halvtimme om dagen. Och så bör man förstås läsa Koranen. Det är tasawwuf. Om man tillhör en sufiorden, tariqa, kan man använda deras wird, om man tillhör Muslimska brödraskapet läser man en wird som kallas Al-Mathurat.

Att bry sig om den andliga biten är rentav en plikt för en muslim eftersom det hjälper oss att komma närmare Gud. Om vi inte har tasawwuf kommer vi i obalans och vi kommer inte att klara trycket utifrån. Man är svag, man blir knäckt. Om man är i balans klarar man vad som helst och det är tasawuff som gör att vi kommer i balans.

I Turkiet följer alla tasawwuf, det är en del av deras liv. Jag har varit på möten med islamisterna där, AK-partiet, som sitter i regeringen. De träffas i Konya hos deras sufishaikh som ger dem andlig vägledning. Alla islamister i Turkiet tillhör olika sufiordnar, turuq. I Jordanien, där jag kommer från, är sufismen vanlig. Det är samma sak i de flesta arabiska och muslimska länder.

Men man ska vara vaken. Inte alla som kallar sig shaykher är äkta. Det finns dåliga saker som kallas för sufism, men som inte har något med sufism, inte ens med islam, att göra. Man måste hålla balansen, som sagt. Hassan al-Banna, som grundade Muslimska brödraskapet, var medlem i sufiorden Hasafiyya, han var sufi i sin själ och salafi i sitt budskap*. Det viktiga som jag ser det, är att man ägnar en stund om dagen åt meditation och dhikr. Speciellt unga muslimer måste lära sig det här.

Shaykhen i sufismen är en lärare som ger sökaren en hjälpande hand. Han är inte som en kristen präst som kan ge oss syndernas förlåtelse. Man ska inte överdriva och upphöja sin shaykh för mycket eller tro att ens tariqa är bättre en andras eller den enda vägen till Gud. Då är man i riskzonen. Allting som en muslim gör måste bedömas utifrån Koranen och sunna.

* Med ”salafi” avses en reformrörelse som var verksam kring förra sekelskiftet med kända företrädare som Jamal Ad-Din al-Afghani, Muhammad Abdu och Rashid Rida.

Intervjun spelades in den 2 juni 2009

Foto: Fahad Ahmed