Hatet mot muslimer och hatet mot islam

Andreas Malms Hatet mot muslimer är en tegelsten om nästan 750 sidor som behandlar den växande islamofobin i Västvärlden. Den var stundtals besvärlig att ta sig igenom, men det var värt besväret, eftersom den gav mig flera tankeställare och försåg mig med en hel del nyttig information. Alla mina funderingar, invändningar och intryck får inte plats i det här inlägget, men jag får sannolikt skäl att återkomma till boken vad det lider.

Malm och jag har aldrig varit vänner. De fåtal gånger jag har råkat honom, en eller två gånger på Göteborgs bokmässa, har han varit undflyende, otydlig och svår att komma till tals med. Det kanske är personkemin. Malm påstår dock att han uppskattat min verksamhet – tidskriften Minaret, artiklarna och dikterna. I sitt avskedstal till mig, ”Vämjeligt, Mohamed Omar”, i tidningen Arbetaren från den 22 april skriver han: ”så sent som i julas njöt jag av hans dikter”. Det kan stämma eftersom han i sin bok gillande citerar två av mina dikter och kallar mig för ”Sveriges främste muslimske poet”. Uppskattningen tog tvärt slut när jag dristade mig att gå över gränsen för vad man, enligt sionisterna, får säga om sionismen. Det som blev droppen, och som gjorde Malm så ängslig att han kände att han måste ta avstånd från mig för att rädda sitt eget skinn, var min intervju med den djärve sionistkritikern Lasse Wilhelmson.

I artikeln ”Vämjeligt, Mohamed Omar” i Arbetaren radar han upp ett antal förbjudna åsikter som enligt hans tycke är befängda, dock utan att förklara varför. Det är meningen att man ska reagera med reflexmässig avsky inför följande påståenden: ”Israel låg bakom 11 september. Mossad arrangerade bomberna i London.” I Hatet mot muslimer fortsätter Malm att framställa den officiella konspirationsteorin om 11 september som vore den ett obestridligt faktum. ”Elfte september-attackernas betydelse för att förstärka fruktan för islam är svår att överdriva”. Och vidare: ”Verkliga muslimer i verkliga västländer har begått verkligt avskyvärda dåd mot oskyldiga civila.” (s. 611)

Vet du vad, Malm, det var bland annat Israels säkerhetstjänst och sionistiska nätverk som låg bakom 911! Detta oavsett om du gillar det eller inte. Det finns mycket som talar för det. Samma sak gäller attackerna i Londons tunnelbana den 7 juli. Men du vet att du inte behöver bemöda dig om att bemöta något av påståendena i sak. Du räknar med att läsarna i vanlig god ordning ska skaka på huvudet och utbrista: ”Fy och usch! Så där får man ju inte tänka!”. De flesta människor tänker nämligen inte själva utan rättar sig efter etablissemangets riktkarlar. Tydligen gäller detsamma för intellektuella strebrar av Malms sort. Han kan skriva en bok om islamofobi på 747 sidor men skulle aldrig komma på tanken att skriva en tunn uppsats om sanningen om händelserna den 11 september och den 7 juli. Det är inte dumhet och lättja som är förklaringen till hans ointresse och inaktivitet. Nej, han är väl medveten om att sådant material aldrig skulle publiceras och aldrig recenseras, därtill skulle Malm få sparken från sin doktorandtjänst vid Lunds universitet. Det är lätt att vara Palestinavän när man är det på sionisternas villkor.

På ett sätt har jag förståelse för Malms ängslan, jag levde tidigare med lögnerna jag med. Men under Gazamassakern vågade jag bryta mig ur mitt tankefängelse och förstörde min karriär på kuppen. Vågar Malm? Med tanke på hur länge Malm sysslat med Palestinafrågan borde han veta att det knappt finns någon palestinier i diasporan (förutom de som är köpta av de statligt finansierade Palestinagrupperna) som tror på vare sig den s.k. ”Förintelsen” eller 911. Malm anser, enligt en kommentar på min blogg, att den som betvivlar sionisternas version av Förintelsen är ”nazist”. En färsk undersökning visar att nära hälften av araberna i Israel inte köper sionisternas berättelse om Förintelsen. Är dina palestinska vänner ”nazister”, Malm? Lars Adelskogh, en expert på Förintelsemyten, skriver:

Om man i Malms ögon är “nazist” därför att man radikalt, med fakta och förnuftsskäl, ifrågasätter den här i Väst totalt dominerande sionistiska versionen av den s.k. Förintelsen, då måste även Roger Garaudy vara “nazist”. Men Hassan Nasrallah har hyllat Roger Garaudy, kallat honom “en stor fransk filosof”, och därmed anslutit sig till förintelserevisionismen. Alltså måste enligt Malms synsätt även Nasrallah vara “nazist”. Hur kan då Malm säga att vi skall stödja Hizbollah? För att vara konsekvent borde han bekämpa “nazisten” Nasrallah och hans “nazistiska” organisation. För tidsföljden är det väsentligt notera att Nasrallah gjorde sitt uttalande (i al-Jazirah) den 3 februari 2006, medan Malm uttalade sitt stöd för Hizbollah den 11 augusti 2006, alltså vid en tidpunkt då Nasrallah i Malms ögon borde ha varit “nazist” i åtminstone sex månader. Hur kan detta “nazistiska” uttalande av Nasrallah ha undgått Malm? Följer han inte med? Vet han inte vem Garaudy är? Här nedan ger jag Hassan Nasrallahs uttalande i engelsk översättning, för den händelse ni inte har läst det:

“The truth is that we face a new phenomenon, or rather a new example of the West’s hypocrisy. Its slogans constitute hypocrisy. This has come to be known in the Arab region as ‘double standards.’ They weigh things differently with us and with others. For example, a few years ago, a great French philosopher, Roger Garaudy, wrote a scientific book. He did not offend, curse, or insult anyone. He wrote a scientific research of an academic nature, in which he discussed the alleged Jewish Holocaust in Germany. He proved that this Holocaust is a myth. The great French philosopher Roger Garaudy was put to trial. He was offended and humiliated. It did him no good that freedom of expression is considered a human right in France. Why? Because freedom of expression extends to the Jews, but it does not extend to the Prophet of 1.4 billion Muslims. That’s hypocrisy.”

Men för att återgå till Malms besynnerliga avskedstal, ”Vämjeligt, Mohamed Omar”. Han avslutar sin förmenta sågning av min intervju med Lasse Wilhelmson, ”Värstingen” (21 mars 2009), med följande utspel: ”Och så till slut: ’den officiella bilden av Förintelsen’. Sex miljoner? Var kommer det ifrån? ’Redan på 1920-talet pratade sionister på Wall Street om 6 miljoner som skulle dö. Siffran kommer därifrån.’”

Återigen, Malm bara kastar ur sig påståenden som man ”inte får tänka” och ”inte får säga” utan att bry sig om de är sanna eller inte. Om han hade efterfrågat källorna till Lasse Wilhelmsons uttalande hade han fått dem med en gång. Jag vet inte hur många judar som gick under i Tredje riket, men ett vet jag säkert, det var inte 6 miljoner. Ty 6 är nämligen en symbolisk siffra inom judendomen! Läs den klargörande sammanställningen ”The Sacred Nature of Six Million in the Judaic Religion”. Siffran förekom, precis som Lasse säger, långt tidigare, och det går inte att förneka. I den judiska tidskriften The American Hebrew från den 31 oktober 1919 (s. 582 f.) skriver Martin H. Glynn, tidigare guvernör i delstaten New York, “The Crucifixion of Jews Must Stop!”, om 6 miljoner judar som hotas av utrotning i Öst- och Centraleuropa! Vidare begriper jag inte varför Malm ser sig nödgad att bita sig fast vid den symboliska siffran 6 när den sionistiska versionens främsta apologet, professor Raul Hilberg, författare till Förintelse- religionens magnum opus The Destruction of the European Jews (1961), för länge sedan stannat vid ”5,1 miljoner”. Är Malm mer sionist än sionisterna?

Malm kommer antagligen inte att läsa Glynns artikel eller någon av alla de andra artiklar där judiska etniska aktivister talar om 6 miljoner offer långt före andra världskriget. Malm kommer att blunda som han alltid gör för allt som inte stämmer in i hans pubertala AFA-världsbild där de goda är vänster och de onda ”fascister” och ”nazister”. Boken Hatet mot muslimer följer detta grovt förenklade schematiska tänkande. All islamofobi är ”borgerlig” och ”högerextrem”. Inte ett knyst om den elakartade islamofobi som grasserar inom vänstermiljöer, feministkretsar och gayklubbar eller om Sovjetunionens brutala förtryck av muslimer och rivningar av moskéer. Han nämner heller inget om de ”fascister” som uppskattade islam som italienaren Julius Evola och tyskarna Aribert Heim och Johann von Leers. Få känner till att Hitler och Mussolini talade gott om islam. Jag är ingen anhängare av Hitler eller nazismen, det vill jag göra klart, jag är först och främst islamist, men jag tycker man borde förvänta sig större objektivitet och fler nyanser av en akademiker som Malm med höga pretentioner att förklara islamofobins ursprung och utbredning. I stället skyller han allt elände på ”högern” och försöker lirka in muslimerna i vänsterfållan på grund av att muslimer i Europa för det mesta råkar vara invandrare och arbetare.

Det finns folk med sympati för islam, och konvertiter, från både höger och vänster. En framstående konvertit från kommunisthållet är fransmannen Roger Garaudy, ”en stor filosof”, enligt Sayyid Nasrallah. Tage Lindbom, en av de största svenska intellektuella som konverterat till islam, som sannolikt kommer att betyda mer för framväxten av en svensk islam än någon annan, var den svenska konservatismens ”grand old man”. Inom den tyska högern har vi Ahmed Huber, en schweizisk bankir och journalist, aktiv islamist som samarbetade med nationalsocialistiska rörelser och den europeiska Nya högern. I Storbritannien finns flera betydande konvertiter från aristokratisk eller högborgerlig bakgrund med synnerligen konservativ eller traditionalistisk världsåskådning med namn som Lord Headley Al-Farooq, Hassan Guy Eaton och Martin Abu Bakr Lings.

I sammanhanget bör man nämna Franco som aldrig glömde de marockanska främlingslegionärernas lojala insats i resningen den 17 juli 1936 och under hela det fortsatta kriget mot kommunismen. Så skriver Enrique Wretman och Sven Ingemar Olofsson i sin bok Spaniens historia från 1969: ”Vänskap med de arabiska länderna är en av de grundläggande principerna i Francos utrikespolitik. Denna vänskap har underlättats av det faktum att den spanska regeringen icke erkänt Israel och har tagit arabernas parti i konflikten i Mellanöstern. Kort efter 6-dagarskriget kom kung Hussein av Jordanien till Madrid för att till Franco överbringa ”hela arabvärldens tack för Spaniens hållning.’” (s. 276). Det dröjde till mer än tio år efter Francos död, innan Spanien erkände Israel (i januari 1986).

Iranska vänsterateister, Malms ideologiska vänner, är bland islams värsta fiender både i Sverige och i Iran. De är varken ”borgare” eller ”fascister”, men likväl hatar de och bekämpar islam och gödslar medierna med värsta sortens vulgärislamofobi. Även gayrörelsen hatar islam, vilket Malm inte nämner, flera av gayaktivisterna är vänster-orienterade medan andra är i maskopi med Israel. (Läs: ”Israel Using Gays to Bomb Iran” av Amal Amireh). Malms försök att göra islamofobi till en höger-vänsterfråga är tramsigt, osakligt och dömt att misslyckas. Islam har vänner och fiender inom båda lägren. Men ideologiskt är islam självklart närmare besläktad med den konservativa idétraditionen än med vänstern – det är bara att titta på vad islam säger om Gud, familjen, manligt och kvinnligt, plikten, uppfostran, sexualiteten, individen – kollektivet och ekonomin.  

Bör Svenska kyrkan vara ett föredöme för muslimer?

Malm gör onekligen en insats för att belysa den destruktiva islamofobin, för detta skall han ha ett tack, även om det sker på felaktiga premisser och med dubiösa motiv. I en intervju för webbmagasinet Muslim Nytt (11 maj 2009) prisar Malm Svenska kyrkan för att den övergett klassisk kristendom. Han får frågan: ”Tror du på Gud?” och svarar följande:

Nej. Jag är ateist. Men jag anser att ateismen som politisk hållning är meningslös och ofta skadlig: jag brukar kalla mig för ”antiateistisk ateist”. Jag anser att det är helt ointressant att bedöma företeelser eller aktörer utifrån deras religiösa innehåll. Ta exempelvis Svenska kyrkan. För inte så många decennier sedan var den en förtryckarapparat i Sverige, men i dag är den en starkt progressiv kraft i många av samtidens avgörande frågor, som klimatet, flyktingmottagning, bistånd och internationell solidaritet. Det är för mig idiotiskt att då vara emot Svenska kyrkan bara för att den är religiöst baserad. På samma sätt är det med islam: det finns muslimer som är för snabba utsläppsminskningar och för fortsatt oljeutvinning, för den palestinska revolutionen och mot den, för den iranska regimen och mot den, och så vidare på alla fält. Det som är intressant för mig är inte vilken religiös tillhörighet en eller annan aktör har, utan om den verkar progressivt i sin samtid: det är det sociala innehållet som är av betydelse.

Malm menar att den svenska kyrkan, när den höll sig till kristen tro, var en ”förtryckarapparat”, men att den nu, sedan den anammat okristliga seder som homosexualitet, homoäktenskap och kvinnliga präster blivit en progressiv och positiv kraft. Mellan raderna kan man läsa att han önskar samma ”utveckling” för muslimer. Vi betackar oss!

Svenska kyrkan gjorde ännu ett ”framsteg” den 27 maj i år när man valde en ny biskop för Stockholms stift. Valets vinnare blev Eva Brunne som är öppet homosexuell och lever i registrerat partnerskap med en annan prästinna. För övrigt tror hon inte på Jungfrufödseln. RFSL skriver i ett pressmeddelande att de gläds över att äntligen få en homosexuell biskop. ”Det är positivt för alla hbt-personer inom Svenska kyrkan att de kan se kyrkan förändras. Men egentligen handlar det ju inte om just biskopsstolen utan att hbt-personer syns och verkar på betydelsefulla positioner, och det påverkar folks attityder”, säger Anna Söderström på RFSL Stockholm (Tidningen Dagen, ”Ris och ros”, 27 maj 2009). Låt mig gissa att Malm applåderade detta ”framsteg”. Malm hatar inte muslimer, men vad ska man säga om hans känslor för religionen islam när han önskar att den skall gå samma tragiska öde till mötes som den döende Svenska kyrkan. Antipati? Hat?

Ortodoxi

The question of orthodoxy in any religion is of the utmost importance, for the very word means ”correctness of belief or doctrine”. If there is truth, there is also error, and if nothing is false, then there is no truth. As the Quran says, ”The truth has come and falsehood has perished” (17:81). Orthodoxy means possession of religious truth, and orthopraxy, the correct manner of practicing and reaching the truth.

Seyyed Hossein Nasr, The Heart of Islam, s. 84

Det finns muslimer som är för det palestinska motståndet och muslimer som är mot, konstaterar Malm. Och så finns det muslimer som är för den islamiska republiken Iran och muslimer som är mot. Malm antyder att anything goes, vilka ställningstaganden folk gör har föga med islam att göra, islam är bara en verktygslåda ur vilken man kan plocka fram en hammare, när man behöver en sådan, och en skruvmejsel, när man behöver en sådan.

Nej, Malm, att stödja motståndet i Palestina är mer islamiskt än att inte göra det, och att stödja den islamiska republiken Iran är mer islamiskt än att inte göra det. Det rör sig inte om två likvärdiga ståndpunkter, absolut inte, ty den ena har förankring i Koranen och sunna, den andra har det inte. Sedan spelar det ingen roll om de som innehar oislamiska åsikter kallar sig muslimer eller inte.

Att en namn- eller vanemuslim stöder Israel gör inte denna åsikt islamisk. Det är de lärda, ulemaa, inte lekmännen, som tolkar vår religion enligt bestämda principer. Den islamiska republiken Iran tillämpar sharia, om än bristfälligt, och självklart är detta system bättre ur ett islamiskt perspektiv än den sekulära demokrati som Malm förespråkar.

Detta är inte det enda stället där Malm förnekar att det skulle finnas en normativ islam, det vill säga att vissa åsikter skulle vara mer islamiska än andra. Samtidigt säger han emot sig själv när han i andra sammanhang angriper ”renlärigheten”. På sidan 666 skriver han att renläriga tolkningar av religionen är ”stängda” och ”taggiga”. Malm föredrar kätteri framför renlärighet. Ett av problemen med islamofobin, är enligt Malm, att den leder till större renlärighet!

”Ju mer muslimer attackeras därför att de är muslimer, desto mer kommer de att försvara sin identitet, sluta den omkring sig som en sköld och uppvärdera den. Ju mer de fråntas arbete, anständig bostad och juridiska rättigheter, desto mer kommer de att ty sig till och slå vakt om det enda de fortfarande äger: sin tillhörighet till islam. Ju mer de trängs ut ur samhället, desto färre framkomliga banor återstår i tillvaron vid sidan om religionen.” (s. 666)

Andreas Malm, muslimernas vän, vill alltså bekämpa islamisk ortodoxi genom att bekämpa islamofobin! Ve och fasa, islamofobi leder till att muslimerna ”uppvärderar” och ”slår vakt om” sin religion! Därför måste islamofobin bekämpas med full kraft, ty först då blir muslimerna så avkopplade att de kan ägna sig åt självkritik, ta lättare på sin religion och öppna sig för ”progressiva”, falska tolkningar av islam.

Man kan säga så här. Malm kanske inte hatar muslimer, men om han inte hatar, så åtminstone ogillar han ortodox islam. Man kan undra: Vad är egentligen värst, en vänster som gillar muslimer, men ogillar islam, eller en ”extremhöger” som ogillar muslimer, det vill säga invandrare, men gillar islam, det vill säga andlighet och moralkonservatism?

Både jag och Malm ogillar wahhabismen, men av olika anledningar. Malm ogillar wahhabismen av en speciell anledning, den är ”renlärig”. Han tycker inte om renlärighet, det vill säga muslimer som håller sig till Koranen och sunna och de lärdas konsensus. Muslimska kritiker av wahhabismen ogillar den tvärtom eftersom den är heterodox, modern och protestantiskt anti-traditionell. Malm är dåligt påläst om han tror att wahhabismen står för en ”ursprungsislam”, sekten uppstod på slutet av 1700-talet och användes av engelsmännen för att splittra det ottomanska riket. 

Idag används ”wahhabism” liksom ”islamism” som pejorativa begrepp av islams fiender med vilka de stämplar alla rörelser de finner misshagliga, man bör därför vara försiktig när man stöter på dem.

Islamofobi och sionism

Ingen som studerar islamofobi kan undgå att upptäcka dess kopplingar till sionismen. Det är därför anmärkningsvärt, när i en anspråksfull bok om islamofobi, skriven av en kännare av Palestinakonflikten, ingen analys av dessa kopplingar görs. Det kan inte röra sig om något annat än medveten mörkläggning. Malm vill inte att detta diskuteras. Han hade kunnat stryka flera kapitel om kristet islamhat från medeltiden och om orientalismen på 1800-talet och i stället skrivit femtio sidor om sambandet mellan sionism om islamofobi. Det vore mer relevant för förståelsen av samtidens islamofobi, som ju är djupt sammanflätad med Israels agenda, vilket alla vet, Malm inbegripen, som på allvar följer islamofobin, kartlägger den, spårar aktörernas finansiärer, ideologiska hemvister och nätverk.

Är det en slump att nästan alla de tongivande islamofoberna har judisk bakgrund? Författare, journalister och akademiker som Melanie Philips, Sam Harris, Bat Ye’or, Walter Laqueur, Bernard Lewis, Daniel Pipes och Ralph Israeli. Och de islamofober inom Eurabienbranschen som inte har judisk bakgrund är, utan undantag, sionister. Islamofobisk verksamhet åtföljs så gott som alltid av judisk etnisk aktivism. När islamofoben Geert Wilders åker på turné i USA väljer han synagogor som sin arena, klär sig i kippa och möts av stående ovationer från de fromma församlingarna. Ilya Meyer från synagogan i Göteborg översätter Daniel Pipes anti-islamiska alster till svenska. År 2007 tilldelades Ted Ekeroth Herzl Award, till minne av sionismens grundare, av World Zionist Organization för sina ”exceptionella insatser för Israel och sionismen”. Vari bestod dessa ”exceptionella insatser” om inte i spridandet av islamofobi i Sverige?

I stället gör Malm islamofobi till ett ”borgerligt” fenomen! Han verkar varken vilja eller våga se det uppenbara judiska inflytandet över islamofobidiskursen och hur den passar deras syften som handen i handsken. Islamofobin har blivit en integrerad del av dagens sionism. Den som är mot islam är nästan per automatik för Israel och den som är för Israel är nästan per automatik mot islam.

Alla de fräcka kvacksalvare som gör karriär på att ”kritisera” islam har aldrig, med ett enda ord, kritiserat judendomen på samma sätt, trots att några av dem, som somaliskan Ayaan Hirsi Ali, påstår sig vara emot all religion. Hur många framstående judendomskritiker kan du räkna till? Islamofoberna kritiserar islam för att förena tro och politik, men aldrig sionismen som är det mest iögonfallande exemplet på en ideologi som förenar religion och politik och dessutom sanktionerar hat, förtryck och mord på icke-judar. Det är märkligt att Palestinavännen Malm inte närmare granskar sionismens kopplingar till den islamofobiska ideologiproduktionen, trots att de är övertydliga också vid en ytlig betraktelse. Varför denna försummelse från en annars så energetisk grävande journalist? Är det j-tabut som spökar? När man börjar titta på vilka som producerar och finansierar de islamofobiska filmerna, böckerna och tidningarna, vilka som arrangerar konferenser och seminarier, vilka som bloggar på nätet och vilka de länkar till, och så vidare, inser man ganska snart att islamofobin till stor del är en ”judisk grej” (nota bene: det finns anti-sionistiska judar). Låt oss titta närmare på en fallstudie, den anti-islamiska filmen Obsession.

Under det amerikanska presidentvalet genomfördes en massiv anti-islamisk kampanj i USA. En dvd med filmen Obsession: Radical Islam’s War Against the West, som förvränger och demoniserar islam, spreds till 26 miljoner amerikanska hushåll som bilaga till 70 olika tidningar. Vilka låg bakom denna dyra och omfattande kampanj? Jo, dvd:n distribuerades av Clarion Fund, en ideell organisation som bildats av filmens producent, den judiske rabbinen Raphael Shore. Clarion är en fasad för Aish HaTorah, en judisk organisation med vilken den delar adress i New York. Aish HaTorahs syfte är att återföra sekulära judar till en strikt religiös ortodoxi och att sprida och försvara sionismen. De har kontor i Israel och USA. (Läs även “Who are behind pushing Islamophobia?” av Ali Gharib och ”Who put hate in my Sunday paper?” av Omid Safi.)

Trots att sionismen antagligen är den ensamt viktigaste faktorn till den växande islamofobin, nämner Malm den knappast med ett ord utan flummar på om ”otrygghet hos arbetarklassen”. Sionisternas syfte med islamofobin är att skapa opinion för fortsatt ockupation av Palestina och fortsatt dominans i Mellanöstern. Den är också viktig för att förhindra muslimernas integrering i Europa, ekonomiska framsteg och högre utbildning, så att de inte ska kunna påverka politiken i anti-sionistisk riktning. Ye’or, Philips, Laqueur och de andra judiska sionisterna inom islamofobigenren kan inte nog många gånger upprepa hur muslimerna kommer till Europa och sprider ”antisemitism”, det vill säga kritik mot Israel, och att Europa än en gång står inför ett vägval ”liksom på 30-talet”. Det är tydligt att judarna upplever att deras intressen hotas av den muslimska närvaron i Västvärlden. Om muslimerna lär sig språken, gör klassresor, integreras i det sociala livet, blir journalister, författare och intellektuella, ja då kan de vända opinionen mot Israel. De muslimska invandrarna förstärker de pro-palestinska sentiment som redan finns här, därför måste muslimerna hålla i vanmakt, hållas nere, hållas segregerade och outbildade (s.151). Islamofobin spelar på européers nationella känslor, den uppvisar en falsk omsorg om ”den västerländska civilisationen”, men sionisterna som ligger bakom den struntar i själva verket fullständigt i Europas väl och ve, för dem handlar det enbart om judarna och Israel. Hatet mot muslimer följer en enkel logik för sionisterna: få européer att hata muslimer, så kommer de att älska Israel.

Den islamiska republiken Iran

Malms förmodade ”islamvänlighet” skymtar i meningar som denna, vari han prisar den lögnaktiga islamofoben Marjane Satrapis seriealbum Persepolis, i vilka ”den islamiska republikens könsapartheid och vardagsdespotism skildras i hela sin tarvliga grymhet”. Vet inte Malm att åtskillnad mellan könen är påbjuden av islam? Det är inget som den islamiska republiken hittat på. Det finns regler för vad som är passande och opassande. Detta av respekt för kvinnors integritet.

Malm tycker inte om riktiga muslimer, som står för Koranen och sunna, nej, han tycker om vänstermuslimer, proggiga muslimer, bögiga muslimer, flummuslimer, hycklare och ”moderata” muslimer, eftersom han kan peka på dessa och säga till sina meningsmotståndare: ”Titta, det finns visst bra muslimer!”. Bra är den som är gay, feminist, mot islamiska republiken Iran, som tar sig en sup ibland och gärna ser till att män och kvinnor blandas i det sociala livet. Den som försöker hålla fast vi profeten Muhammeds (frid över honom) lära är en dålig muslim, en som spär på fördomar, som ger SD fler röster, en reaktionär fascist, en som stöder en ”förtryckarapparat” liksom Svenska kyrkan en gång var. Innan den blev upplyst…

Malm skriver att politiseringen av religionen i Iran har fått folk att sluta gå i moskén. Som bevis anför han statistik som visar att få iranier firar gudstjänst på fredagar. Vad han inte nämner är att de flesta iranier är shiiter och att dessa inte ser fredagsgudstjänsten som obligatorisk. Att få iranier går till moskén på fredagen är alltså inte ett tecken på något slags ”protest” mot systemet. De behöver inte göra det, de är shia! I Iran samlas shiiterna i moskéer under andra högtider, som under Ashura, då moskéerna är fullproppade. Detta nämner inte Malm eftersom han försöker driva tesen om att politisering av religionen automatiskt leder till minskad andlighet. De ”sant andliga” muslimerna väljer enligt Malm ett apolitiskt uttryck för sin fromhet och skyr moskéerna. 95 % av iranierna uppger att de är religiösa, erkänner Malm, enbart i Egypten och Bangladesh är andelen högre (s. 272). Alltså, väldigt många religiösa, väldigt få fredagsgudstjänstbesökare, vad innebär det? Malm drar den felaktiga slutsatsen: ”En typisk gudfruktig muslim i världens enda islamiska stat utövar sin religion för sig själv, privat.”

Malm kallar den islamiska republiken Iran för en ”teokratisk diktatur”! (s. 273). Vi talar här om ett system som tillkom genom en folklig revolution, som valdes av iranierna själva och som än idag åtnjuter stort förtroende bland de muslimska massorna som det enda land med en självständig politik gentemot Israel. Vad vill Malm ersätta den med? En ”sekulär demokrati” skriver han. Malm vill införa sekulär demokrati i islams länder! Muslimerna själva vill dock ha islam, inte sekularism, det är bara att kika på den Gallupundersökning, Who Speaks for Islam?, som Malm själv hänvisar till. Det finns också opinionsundersökningar från World Public Opinion som Malm inte nämner vilka visar att de flesta iranier anser att deras land är en demokrati, inte en diktatur. Systemet kallas för ”islamisk demokrati”. Men trots dessa brister skriver han dugligt och korrekt om den islamiska revolutionen:

”Inte sedan 1917 har världen skakats av en sådan revolution som den iranska. Shahens fall i januari 1979 var en jordbävning av oerhörd magnitud; vi lever alltjämt i efterskalven. För USA:s del mäter sig endast Vietnam med Irans nedrighet, men i strategisk bemärkelse var bakslaget ännu större här: shahens regim var USA:s näst största oljeleverantör, basen för CIA:s verksamhet i regionen, en stormarknad för amerikanska investeringar, storkund av amerikanska vapen och en stor vän av Israel.” (s. 601)

”Vidden av detta urtrauma [den islamiska revolutionen] för USA-imperialismen är svår att föreställa sig trettio år senare. Andra, färskare händelser står i vägen. Men när revolutionen ägde rum skakade den USA i själen…” (s. 601)

I en artikel i Dagens Nyheter, ”Olja på elden”, (18 februari 2008), i vilken han felaktigt hävdar att islamofobin uppstod 1973, kallar han dock rätteligen den islamiska revolutionen för ”det största bakslag för västvärldens dominans över Mellanöstern som någonsin inträffat.” Jag kan inte annat än instämma. Må därför den islamiska republiken få förbli en islamisk demokrati, inte en sekulär, så att den fortsätter att företräda muslimernas intressen mot sionisternas strävan efter total hegemoni.

Mordiska verser i Koranen?

Vad säger muslimvännen Malm om Koranen? Det är inga vackra saker. I Koranen, hävdar Malm, finns det ”bloddrypande” och ”mordiska” verser. Vad ska man kalla ett sådant uttalande? Islamofobi? Hat mot muslimer? Hat mot islam?

”I själva verket är Koranen lika polyfon som Bibeln. Den är heterogen, rymmer motsägelser, förefaller sönderfalla i bud med rakt motsatt etisk tendens – på exakt samma sätt som Bibeln – och följaktligen existerar det inte en enda monolitisk islam som, ens hypotetiskt, skulle kunna driva och förklara sina anhängares beteenden.”

Koranen innehåller, fortsätter Malm, ”såväl fridsamma som mordiska uppslag.” Vad? Koranen innehåller ”mordiska uppslag”! Vidare: ”Den [Koranen] kan begagnas för att motivera vilken hållning som helst”. Återigen vill han göra islam till en verktygslåda ur vilken man efter behov kan plocka fram hammare den ena dagen, skruvmejsel den andra. Så fungerar det helt enkelt inte. Koranen motsäger inte sig själv. Så framstår den bara för den okunnige. Det finns regler och principer för hur Koranen ska tolkas. Känner man till dem faller alla pusselbitar på plats, ett mönster framträder och ”motsägelserna” försvinner. Muslimer tar sin religion från de lärda, ulemaa, inte från lekmän och charlataner.

Och islam kan visst förklara muslimers beteende. Troende muslimer strävar efter att leva efter islams bud. Det finns muslimer som begår dumheter, som handlar mot Koranen och sunna, men dessa är inte representativa för islam. Man får inte spränga ett tunnelbanetåg fullt med oskyldiga passagerare. Punkt slut. Det är ingen tolkning som samfundets lärda kan skriva under på. Problemet, som Malm inte vill se, är att man inte samtidigt kan öppna islam för ”progressiva” tolkningar utan att samtidigt öppna upp för ”terroristiska” vantolkningar. (Kom ihåg att inte allt som kallas terrorism av västerländska medier är det. Hamas och Hezbollahs kamp kallas terroristisk, men är, enligt islams principer, rättfärdig). Man kan inte öppna och stänga dörren samtidigt. Om Malm vill göra Irshad Manjis lesbiska islam till en legitim tolkning, ja då borde han i konsekvensens namn ge samma legitimitet till bin Ladin. Det är därför det är så viktigt att värna islams ortodoxi som är byggd på en fast grund: Koranen, sunna och den lärda traditionen.

Malm tror inte att islam har en essens eller att det finns en normativ islam. För honom är allt bara tolkningar som kan se ut hur som helst. Han glömmer att det finns felaktiga tolkningar också. Det finns förvisso flera olika tolkningar som är rätta, det finns de som är mer eller mindre rätta, och det finns gråskalor mellan rätt och fel. Vad du inte kan göra är att nivellera alla åsikter och ge dem samma tyngd och legitimitet. Tyvärr, Malm, på denna punkt måste jag ge islamofoberna rätt. Det finns en normativ islam som en god muslim ska rätta sig efter.

Malm citerar gillande Karl Marx: ”Människan gör religionen, religionen gör inte människan”. Han tror i slutändan att islam är en mänsklig produkt. Därtill en dålig sådan.