Sommar av sorg och glädje

En granne till mig från Iran sade att ”På sommaren förvandlas Sverige till ett paradis”. Svenskans paradis är för övrigt ett låneord från persiskan. Stundtals hör man islamologer tala om islams paradis som en projektion av våra världsliga drömmar och begär. För mig som troende muslim är det precis tvärtom, vårt jordiska ”paradis” är en reflektion av det verkliga, himmelska paradiset. Den svenska naturen i alla sin doft- och färgprakt ger oss en glimt av den andra världens skönhet. Men bara en glimt och en aning, ty paradisets under är större än vad vårt förnuft kan tänka sig och vår fantasi föreställa sig.

Juni i år, den första svenska sommarmånaden, kommer jag att minnas för två händelser – en sorglig och en lycklig. Låt mig börja med den sorgliga. Den 3 juni inföll nämligen dagen för Imam Khomeinis bortgång. Då han lämnade skuggornas, spegelbildernas värld, för den verkliga världen på andra sidan döden.  Jag reste därför med några iranska vänner till en moské i Stockholm för att delta i en sorgeceremoni till hans åminnelse. Hundratals exiliranier hade samlats för att hedra Khomeini. Flera kunniga talare belyste olika aspekter av hans liv och gärning. Det var synd att inte fler icke-muslimska svenskar var där och lyssnade. De hade fått sig en tankeställare.

Imam Khomeini är både känd och okänd hos oss svenskar. Till namnet vet alla vem han var. De flesta skulle antagligen även känna igen hans ansikte. Men om hans person vet vi knappt någonting. Få, om någon, känner till hans lärda gärning – filosofi, mystisk poesi, politisk teori – eller hur han var som människa – ödmjuk, självutgivande, storsint och förlåtande, ja, men också bestämd och kompromisslös när det gällde att försvara sanning och rättvisa. Han var långt ifrån någon ”bokstavstrogen” eller ”fundamentalist” i vulgär mening. Imam Khomeini förenade djup lärdom och ett kontemplativt sinnelag med förmågan att handla och förändra. Han var ovärldslig men inte världsfrånvänd. Han kämpade mot sitt eget jag, den kamp som kallas ”det större jihad”, samtidigt som han kämpade för att förändra samhället omkring honom, ”det mindre jihad”. Jihad, kampen för det goda, har alltså två aspekter, en inre och en yttre. Man får inte försumma det yttre för det inre eller det inre för det yttre. Islam är medelvägens och balansens religion. Muslimen strävar efter att komma i balans i sitt inre, genom kontemplation och andliga övningar, men också att efter balans i samhället, genom politisk aktivism.

För mig som poet är Khomeinis diktning av särskilt intresse. Hans dikter återanvänder den persiska sufismens (islamisk mystik) vanliga motiv och metaforer. De är i stil och ton, men också i sin mångtydighet, ganska lika den persiska 1300-tals skalden Hafiz’ verk. Själv brukar jag säga att Khomeini var 1900-talets Hafiz och att om du vill förstå Hafiz på djupet, vänd dig till Khomeini. Både Hafiz och Khomeini var lärare vid teologiska seminarier, det vill säga ”mullor”, Hafiz i staden Shiraz, Khomeini i Qom och Najaf. Båda använde sig gärna av metaforer från rusets, vinets, rumlarnas och krogarnas värld. Vi vet inte så mycket om Hafiz, men vi vet desto mer om Khomeini, och eftersom de var så lika, kan vi förstå Hafiz bättre genom att studera Khomeini. Vinet är hos dem en metafor för den andliga kunskap och berusning som framkallas av åkallandet av Guds namn och samvaron med Honom. Att smaka den Älskades vin symboliserar nämligen gudsåkallan, på arabiska dhikr, ty när människan åkallar Gud uppfylls hon av kärlek, närhet och upprymdhet. Vinet förekommer i Koranen, varifrån både Hafiz och Khomeini hämtat sin inspiration, och symboliserar där, bland annat, den översinnliga kunskapen om Gud, gnosis, som insups av paradisets invånare. Följande är en dikt av Imam Khomeini i en tolkning till fri vers:

O min Älskade! Efter att ha beskådat Din skönhet blev jag hänförd
När jag såg hur Din upphöjdhet avslöjades blev jag drucken av glädje och hänryckning

Jag glömde min egen existens och utropade: ”Jag är Sanningen!”
Och liksom Mansur Al-Hallaj lät jag mig föras till galgen för att hängas

Smärta och längtan av kärleken till Dig har förbränt min existens
Så att jag försummat mig själv och blivit den som hela staden pratar om

Låt krogens dörrar stå öppna och låt oss gå dit både dag och natt!
Ty jag har tröttnat på moskén såväl som skolan

Jag slet av mig självspäkelsens och fåfängans klädsel
Och uppväcktes av att bära krogrumlarens mantel

Stadens predikanter plågade mig med sina predikningar
Så jag sökte tillflykt hos en som var uppriktig till det inre, till det yttre en usling

Låt mig minnas eld-templets ljuva minnen
Då jag väcktes av beröringen från min Älskades hand

Imam Khomeini förde kampen både till det inre, mot sitt eget jag, och till det yttre, mot samhälleliga orättvisor, men hans kamp var inte begränsad till Iran. Han talade för panislamisk enhet och solidaritet, men också en solidaritet mellan alla förtryckta folk, ”mustadhafin”, oavsett deras religiösa och etniska tillhörighet. En fråga som särskilt engagerade Imam var det ockuperade Palestina. Varje Ramadan skall världens muslimer minnas sina bröder och systrars obeskrivliga lidande i Palestina under en dag som kallas Jerusalemdagen, ”Ruz-e-Quds”, och gå ut på gator och torg och demonstrera för frihet. Han ingav tro och hopp hos muslimerna om upprättelse för de förorättade och en ljusare framtid fri från sionism och västerländsk imperialism. Därför blev muslimernas sorg så djup och smärtsam när han lämnade dem. Liktåget åtföljdes av miljoner sörjande. Jimmy Carters ambassadör till FN, Andrew Young, fick rätt när han förutsåg att ”Khomeini kommer till slut att vördas som ett helgon”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Khomeini visade att islam inte, liksom kristendomen, hör till det förflutna, utan tvärtom är en andlig och politisk kraft som förmår forma framtiden. Man får dock inte förbise, och om detta talade Imam, att den islamiska republiken inte är ofelbar. Världen är ofullkomlig, så ock människorna. Islam är en tidlös, gudomlig sanning. Islam faller inte med den islamiska republiken. Många stater har kommit och gått under islams historia. Slutet på en islamisk stat är inte slutet på islam. Muslimer bör inte vara villkorslöst lojala mot den islamiska republiken eller någon annan stat heller för den delen. De bör endast vara lojala mot islam. Om den islamiska republiken sviker islam, är det vår plikt att rätta den, och om den islamiska republiken upprätthåller islam, då är det vår plikt att stöda den. Socialisten Andreas Malm, som är kritisk till både islam och den islamiska republiken, erkänner dock revolutionens betydelse: ”Som kulmen på oljekrisen reste sig den iranska revolutionen 1979, då den USA-vänlige schahen störtades: det största bakslag för västvärldens dominans över Mellanöstern som någonsin inträffat” (”Olja på elden”, DN, 2008-02-18).

I vår tid finns det två stormakter i Mellanöstern, Israel och Iran, vilket något förenklat innebär att om Iran försvagas så stärks Israel. Robert Baer, en före detta CIA-agent, kallar Iran för en supermakt och spår att dess inflytande kommer att öka. Men det finns hinder på vägen. Irans grannländer, Irak och Afghanistan, är ockuperade, och USA spenderar i dagsläget miljontals dollar för att destabilisera Iran. Om Iran skulle falla, vilket de innerligt hoppas på, försvagas islams politiska ställning i världen signifikant, och effekterna av nederlaget kommer att kännas även för de muslimska minoriteterna i Europa. Det är därför av oerhörd vikt att muslimer, både sunniter och shiiter, strävar efter ett stabilt och starkt Iran.

Det var nog om den sorgliga sommardagen. Den lyckliga dagen inträffade den 12 juni när Irans sittande president Mahmoud Ahamdinejad blev återvald genom en överväldigande majoritet av rösterna. Ahmadinejad utmanades av Mir Hossein Mousavi, en veteran från revolutionens dagar som var med och grundade Hezbollah i Libanon. Han var en utmärkt kandidat med många meriter, men genom sin allians med vissa mäktiga och illa ansedda affärsintressen stod han chanslös mot den fattige smedssonen Ahmadinejad, en man av folket. Av de både kandidaterna är det helt klart Ahmadinejad som bäst förvaltar arvet från Khomeini. Han lever sparsamt och enkelt och är ärlig och orädd. Han har i direktsänd teve avslöjat sina motståndares skumraskaffärer! Det är bland annat denna rättframhet, vid sidan om hans intelligens och karisma, som fått miljoner iranier att ta honom till sina hjärtan. Vissa journalister i Sverige och den övriga västvärlden har uttryckt förvåning över iraniernas val, själv höjde jag inte på ögonbrynen då jag hade läst flera opinionsundersökningar före valet som alla pekade på seger för Ahmadinejad. Exempel: Enligt en undersökning som gjordes av stiftelsen Terror Free Tomorrow i maj 2009 fick Ahamdinejad 66 % av rösterna, endast tre procentenheter skiljer den siffran från det officiella valresultatet. Valsegern den 12 juni var en glädjens dag, för mig och för de flesta iranier, som gjorde det lättare att uthärda det konstanta regnandet här hemma!

Mousavi har dock visat sig vara en dålig förlorare då han anklagat Ahmadinejad för valfusk. Jag hoppas han tar sitt förnuft till fånga. Tyvärr har hans illa övervägda uttalande redan skadat Irans internationella prestige. Efter valet har Mousavis anhängare gått ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje, men ännu mer folk har samlats för att uttrycka sin glädje över Ahmadinejads seger. I svensk press har man dock fokuserat mer på missnöjet än på glädjen. Det har tyvärr förekommit än del våldsamheter bland de oppositionella, men deras ledare Mousavi har tagit avstånd från dessa element och manat till lugn och besinning. Det är högst troligt att fiender till den islamiska republiken, både inhemska och utländska, tagit tillfället i akt att kompromettera systemet som sådant och undergräva stabiliteten i Iran. De har dock mycket små utsikter att lyckas. Med all sannolikhet kommer Mousavi att försonas med Ahmadinejad och, inshallah, sätta landets sammanhållning och säkerhet före politisk rivalitet. Iranierna är ett mycket religiöst folk, enligt Gallup kan 95 % klassificeras som religiösa, och de kommer aldrig att acceptera att sekulära krafter vinner insteg i samhället. Ahmadinejads utrikespolitik, med stöd till islamiska befrielserörelser som Hamas och Hezbollah, ligger helt i linje med folkets känslor, detta enligt en amerikansk undersökning, Poll of the Iranian Public, som publicerades den 16 januari 2007. En majoritet av iranierna stöder Hamas och Hezbollah och har en negativ syn på Israel. I detta dokument framgår också att 83 % av iranierna anser att den islamiska republiken har ”ett positivt inflytande på omvärlden”.

Iranierna delar med andra ord fortfarande Imam Khomeinis vision om Iran som en ledare för världens förtryckta folk och en fästning för politisk islam i Mellanöstern som kan sätta käppar i hjulet för Israels strävan efter hegemoni. Det var i en sådan anda, i Imam Khomeinis fotspår, som Ahmadinejad talade ut mot Israel under Durban II, FN:s konferens mot rasism i Genève. Det blir en händelse som kommer att gå till historien. Med Ahamdinejad vid rodret kan vi vara säkra på att Iran kommer att hålla fast vid de ideal Khomeini kämpade för – värdighet, självständighet och moraliskt ledarskap i den muslimska världen.

Artiklen har även publicerats i Newsmills sommarserie.

Läs även Psykologisk krigföring mot Iran och Det stora jihad och det inre USA