Expo – exponerar eller mörklägger?

Tidskriften Expo beskriver sig själv som en antirasistisk tidskrift. De säger sig ha som uppdrag att exponera och granska rasism och främlingsfientlighet. Det låter som ädla målsättningar vilka de flesta anständiga svenskar skulle kunna skriva under på. Det ter sig därför förbryllande när man – med dessa målsättningar i bakhuvudet – går igenom gamla årgångar av tidskriften och finner att man aldrig, i ett endaste nummer, granskat den mest aktiva och extrema formen av rasism i dagens värld – den judiska.

Ingenstans på vår jord är rasismens ondska så systematisk, hjärtskärande, omänsklig, brutal och i total avsaknad av barmhärtighet som i den sionistiska entiteten Israel. Ändå kommer den som väntar på att i Expo få läsa om den mardröm som icke-judarna, de så kallade ”goyim”, genomlever under sionistiskt styre, att få vänta förgäves.

Förenta Nationerna har genom resolution 3375 från 1975 definierat sionismen som en ”rasistisk ideologi” fullt jämförbar med apartheid och den är, efter den sydafrikanska apartheidregimens fall, det enda kvarvarande exemplet på en rasistisk ideologi som bär upp och genomsyrar en stats officiella institutioner, lagar och politik. ”Sionismen är inte en fråga om religion utan uteslutande om ras”, sade ordföranden för Världssionistiska Organisationen, Max Nordau, i tidningen La Libre Parole den 21 december 1903.

”Koranen stöder motståndet” – intervju med Ahmed Rami

Ahmed Rami behöver egentligen ingen presentation. I hemlandet Marocko var han officer i armén, men efter ett misslyckat kuppförsök mot kung Hassan II flydde han till Sverige där han fick politisk asyl 1973. Han gjorde snabb karriär, blev kramad av etablissemanget och startade närradiokanalen Radio Islam med fokus på Palestinafrågan.

Men när han började bli alltför frimodig i sin kritik av Israel, lät reaktionerna inte vänta på sig. År 1989 åtalades han av Justitiekanslern för hets mot folkgrupp. Anmälan gjordes av ADL:s svenska underavdelning – Svenska kommittén mot antisemitism.

Det blev rättegång och Rami dömdes 1990 till sex månaders fängelse. Efter tre månader var han ute och återupptog sin antisionistiska aktivism. I Sverige har han blivit svartlistad av etablissemangsmedierna, men är trots detta en efterfrågad föredragshållare vid oannonserade tillställningar. Han förekommer dessutom flitigt som intervjuobjekt och kommentator i arabisk och iransk teve. Om sitt dramatiska liv har han berättat i självbiografin Ett liv för frihet från 1989. Jag läste den innan jag träffade Rami för en fika på Öfre Slottsgatan i Uppsala.

Ramis journalistiska produktion är enorm och en kort intervju som denna kan inte på något sätt göra honom rättvisa. Den ska snarare ses som en introduktion till Rami för mina läsare. På bilden till vänster ser vi honom samtala med Hezbollahs vice generalsekreterare, Shaykh Naim Qasim, i Beirut.

Yttrandefriheten finns bara i teorin – intervju med Vávra Suk

Vávra Suk är född i Tjeckien och kom till Sverige som sjuåring. Att en invandrare engagerar sig i ett svenskt nationellt parti har fått en del att höja på ögonbrynen, men själv säger han att det är en självklarhet för honom. Han var först engagerad i Sverigedemokraterna, men var sedan med om att bilda Nationaldemokraterna (ND). Idag är han partisekreterare.

ND bildades 2001 efter en utbrytning ur Sverigedemokraterna. De har två kommunala mandat i Södertälje och ett i Nykvarn. Partiledare är Marc Abramsson, och partiet ger ut tidningen Nationell Idag. Vávra Suk är chefredaktör. Med svenska islamister delar ND en starkt kritisk syn på Israel, USA, Nato och den liberala kulturen. Men i många andra frågor är vi oense.

För ND tycks till exempel islam vara en kultur, jämförbar med den svenska kulturen, men faktum är att islam är en religion, och liksom kristendomen, även den med ursprung i Österlandet, är den inte bara fullt förenlig med svensk kultur och svenskt kynne, utan dessutom mer ”svensk” till sina värderingar än vad som nuförtiden går under beteckningen ”svenska värderingar”.

En personlig relation till Gud – intervju med William Chittick

William Chittick är professor vid avdelningen för komparativa religionsstudier, State University i New York. Chittick räknas till världens främsta översättare och uttolkare av Jalaluddin Rumis mystiska poesi. Han är även erkänd som expert på Ibn Arabi. Under Seyyed Hossein Nasrs vägledning fullbordade han sin doktorsavhandling i persisk litteratur vid universitet i Tehran 1974. 

Chittick studerade under den iranske teologen, exegeten, filosofen, poeten och gnostikern Allameh Tabatabaei (1892-1981) och översatte, tillsammans med Nasr, några av hans traktater till engelska, vilka utgavs under titeln A Shi’te Anthology. Flera av Tabatabaeis studenter skulle sedermera delta i den islamiska revolutionen och utvecklas till att bli den islamiska republikens ideologiska grundlagsfäder. Tre av de mest namnkunniga, vilka även var vänner och kolleger till Chittick, var Morteza Motahhari, dr Beheshti och dr Mohammad Mofatteh.

Väntad vinnare, dåliga förlorare

I en amerikansk opinionsundersökning som gjordes av World Public Opinion och publicerades den 27 augusti 2008 [1], ställde man frågan: ”Tycker du att Ahmadinejad gör ett bra jobb som president?”. En klar majoritet, 66 %, svarade ”ja”. Under- sökningen, som uppfyller alla krav på vetenskaplighet och objektivitet, finns lätt tillgänglig på internet. Men hittills har ingen svensk journalist brytt sig om den. För den som känner till denna undersökning blir det logiskt att tänka sig att Ahmadinejad faktiskt vann valet 2009 med 63 % av rösterna, det vill säga endast 3 procentenheter färre än andelen iranier som året innan, 2008, tyckte att han ”gjorde ett bra jobb”.

Det höga deltagandet i valet 2009 visar på ett livaktigt politiskt engagemang och ett stort förtroende för den iranska demokratin, större än i både USA och Västeuropa. En annan undersökning utförd av World Public Opinion, publicerad den 19 juli 2007 [2], visar att de flesta iranier anser att de lever i en ganska sund och fungerande demokrati. Respondenterna tillfrågades: ”Hur viktigt är det för dig att leva i ett land som styrs av folkvalda representanter?” De fick välja en siffra på en skala mellan 0 och 10. En överväldigande majoritet (68 %) valde den högsta siffran, 10, och ansåg alltså att demokrati var mycket viktigt; snittet hamnade på 9.1.