Revisionismen gör framsteg i arabvärlden – intervju med Ibrahim Alloush

Ibrahim Alloush är journalist och universitetslärare i Amman, Jordanien. Han är stående kolumnist i den jordanska veckotidningen Assabeel och aktiv medlem i det jordanska författarförbundet och i Association against Zionism and Racism (AZAR), samt redaktör för webbplatsen Free Arab Voice. Han doktorerade vid ett universitet i Förenta staterna. Följande intervju infördes i maj-juninumret 2001 av den amerikanska tidskriften Journal of Historical Review.

Redaktören: För nästan ett årtionde sedan sade den marockanske revisionisten Ahmed Rami att förintelserevisionisterna slog in öppna dörrar, när de sökte värva anhängare bland muslimer. Med andra ord misstrodde redan muslimerna allt som judar och sionister sade och gjorde – så varför göra ett undantag för förintelsebluffen? Hade Rami rätt? Om han hade det, så varför har araber och muslimer först nyligen börjat granska och avvisa förintelsebedrägeriet?

Ibrahim Alloush: Naturligtvis misstror den arabiska allmänheten allt sionisterna säger och gör och de västerländska medierna i allmänhet. Men misstro kan inte i och för sig vara ett tillräckligt politiskt försvar. Misstro betyder i detta sammanhang två bestämda saker: 1) att sionisterna och de västerländska medierna skulle ha svårt att övertyga araberna om ”Förintelsen” och 2) att revisionisterna skulle ha lättare med den arabiska allmänheten än med den västerländska allmänheten. Men misstro betyder inte att den arabiska allmänheten är för alltid oemottaglig för myterna om ”Förintelsen” eller att revisionister inte behöver arbeta för att låta araberna få del av revisionismen.

Många revisionister jublar över att deras sak, arbete och kamp fått en förhållandevis god publicitet i arabvärlden de senaste månaderna. Likväl har denna utveckling också en negativ sida. De senaste månaderna har vi upptäckt att förintelsemytologin har trängt djupt in bland arabiska intellektuella på högsta nivå och att denna mytologi fått ett stadigt fotfäste hos araber som bor i Västerlandet och hos förvästligade araber i arabvärlden. Detta är en mycket farlig utveckling. Den uppstod i den nederlagsstämning som rådde i hela arabvärlden på 1990-talet, en stämning som bildade bakgrunden till ansträngningar att sionisera det arabiska tänkandet genom att bland annat sprida myterna om ”Förintelsen”.

Strategiskt sett och om man ser längre bort än till de framgångar revisionismen nyligen skördat i arabvärlden, är araberna alltså nu på defensiven. Det finns nu framträdande arabiska intellektuella, som aktivt ropar ut förintelsereligionen från hustaken: det hade för inte så länge sedan varit otänkbart. Den arabiska dagstidning, som har den största upplagan, al-Hayat i London, sprider aktivt förintelsemyter – intill nyligen hade detta varit otänkbart. Arabiska regeringar ger efter för sionistiska påtryckningar att förbjuda revisionistiska konferenser – tidigare hade detta varit otänkbart, också om de gjorde det bara med tanke på sitt anseende hos allmänheten.

Visst finns det fortfarande i arabvärlden åtskillig misstro mot allt sionistiskt, åtminstone vad den genomsnittlige medborgaren anbelangar. Men det räcker inte. Utan ett mer genomtänkt försvar, det vill säga historierevisionism, kommer kampanjen att sionisera det arabiska tänkandet sannolikt att vinna mark. Misstro kan omöjligt ersätta allvarlig politisk eller historisk utbildning. Detta gäller ännu mer nu för tiden, eftersom sionisterna väljer att tala genom vissa framträdande arabiska intellektuella. Vad vi alltså behöver är ett sammanhängande, principiellt, insiktsfullt svar på kampanjen att sionisera det arabiska tänkandet. Däri ligger historierevisionismens löfte för oss araber och betydelsen av det arbete som revisionister såsom Ahmed Rami och hans kolleger utför.

Sedan de befäst sina landvinningar i Väst, har sionisterna väsentligen lyckats flytta striden till det arabiska kollektiva psyket genom sådana trojanska hästar som de fjorton arabiska intellektuella som undertecknade petitionen för ett förbud mot konferensen ”Sionism och revisionism” i Beirut. När sådana personer som Edward Said och Mahmoud Darwish, vilka innehar en sådan ansedd ställning i den arabiska intellektuella världen, öppet omfattar förintelsereligionen, betyder detta att förintelsetrons cancer har metastaserat utanför Västerlandet. Vi kan inte lita endast till det naturliga arabiska försvaret, hur starkt detta än må vara, i kampen mot denna cancer. Vi måste tillgripa mer medvetna motståndsmedel, alltså historierevisionism.

Å andra sidan: den analys jag just gjort vore ofullständig, om jag inte påpekade att de araber som omfattar ”Förintelsen” har allvarligt förlorat i trovärdighet de senaste månaderna, i exakt samma mån som revisionismen gått framåt i arabvärlden. Dessa människor har valt att bli bärare av ett intellektuellt virus, som det arabiska tänkandet naturligt avvisar. Därigenom har de antingen riskerat att ställa sig själva utanför genom att uppriktigt omfatta förintelsetron eller också förlorat mycket av sitt anseende genom att skenbart hylla förintelsetron av opportunistiska skäl. Vänligen notera i detta sammanhang att vissa araber, som sprider förintelsemyterna, välkomnar direkta angrepp från revisionister eller andra araber, eftersom de hoppas kunna använda dylika angrepp för att erhålla förmåner och privilegier från Väst och sionisterna.

Redaktören: Hur mötte du först förintelserevisionismen?

Alloush: Mitt första möte med den skedde genom att jag läste Roger Garaudys bok De myter som grundlagt Israels politik (Les mythes fondateurs de la politique israélienne, ö.a.), därefter genom att jag åhörde några föreläsningar av Pierre Guillaume. På tal om detta skulle jag vilja göra en anmärkning om hur revisionister arbetar. De viktigaste revisionistiska verken är böcker skrivna på ett krävande språk, som är svårt att förstå för genomsnittliga läsare antingen i Västerlandet eller i arabvärlden. Vi bör lära av vad Roger Garaudy gjorde med sin De myter som grundlagt Israels politik. Det räcker inte med att framlägga rön av noggranna forskningar. Revisionistiska rön måste populariseras i broschyrer och artiklar, som är riktade till den genomsnittlige läsaren, som varken har tid eller bakgrund att fördjupa sig i tjocka böcker. Historierevisionismens forskningsrön kan bli politiskt effektiva endast om de når människorna. Därför bör det revisionistiska arbetet utföras enligt två parallella linjer: det seriösa akademiska arbetet med att vederlägga myterna om ”Förintelsen” och det ännu viktigare arbetet med att popularisera revisionismen. Det behövs en arbetsfördelning. Det sätt på vilket Garaudys bok togs emot visar behovet av en populär revisionism. Han var inte den främste revisionistiske historikern, men han kunde popularisera revisionismen i arabvärlden, därför att han kunde förenkla revisionismen och sätta den i samband med det politiska skeendet i samtiden.

Den andra lärdom vi måste dra av Garaudys bok ligger i att inse vikten av att revisionismen når utöver sina hävdvunna gränser. Då ju revisionismen inte är en ideologi utan en metod för historisk forskning, är det avgörande att revisionismen får talesmän över hela det ideologiska spektret, från yttersta vänstern till yttersta högern. I egenskap av muslim kunde Roger Garaudy nå många, som tidigare inte varit mottagliga för revisionismen. Nu är det så att revisionister kan revidera uppfattningen om andra världskriget utifrån olika ideologiska motiv, men de håller sig alla till en viss vetenskaplig, logisk struktur i sitt arbete. Vad jag här vill säga är att ansträngningar måste göras att nå människor i alla världsdelar, av alla raser och ideologiska riktningar. I arabvärlden till exempel är många av revisionismens anhängare vänstermänniskor. Dessa förknippar myten om ”Förintelsen” med rationaliseringen av det sionistiska och imperialistiska herraväldet i arabvärlden, och att avslöja ”Förintelsen” förknippar de med att bjuda motstånd mot detta herravälde.

För visso finns det redan många vänstermänniskor, muslimer, katoliker, judar och så vidare bland revisionisterna. Men dessa inslag ställs i skuggan genom en myt som sionister sprider om revisionister: att de alla är anhängare av nazismen och söker rentvå nazisternas brott. Fler ansträngningar måste göras att tala till varje folk på dess eget språk, liksom sionisterna gör. För egen del motsätter jag mig fullständigt varje slags rasism och rasistisk ideologi, nazismen inräknad. Och det är just detta mitt synsätt, som driver mig till att motsätta mig den mäktigaste formen av rasism och rasistisk ideologi i dag, nämligen sionismen.

Det är i egenskap av att vara en av de ideologiska stöttepelarna till den sionistiska makten, som ”Förintelsen” måste avslöjas. Jag skulle vilja tillägga att många av dem som påstår sig vara antinazister har ett kolonialt och rasistiskt förflutet, som med objektiva mått mätt överträffar nazisternas. Vidare: många fylkas i dag under antinazismens fanor för att sprida koloniala tentakler över hela klotet, och det är det mer aktuella hotet: sionismen och den rasism som döljer sig bakom antinazismens fanor.

Redaktören: Vilken var din första uppfattning om förintelserevisionismen?

Alloush: Den fick mig att se en ny sida av den arabisk-sionistiska konflikten och, ännu viktigare, den hjälpte mig att mycket bättre förstå varför allmänna opinionen i Väst stöder sionisterna och struntar i det palestinska lidandet. Jag insåg att de tillfällen, då jag sett ”Förintelsen” föras fram för att överskyla det palestinska arabernas lidande i sionisternas händer, ingick i en central sionistisk strategi och var inte blotta förirringar eller överdrifter hos vilseledda själar.

Givetvis har jag sedan dess lärt mig mycket mera, i synnerhet de senaste månaderna. Men det finns fortfarande så mycket att lära. Jag har särskilt fascinerats av den ideologiska mångfald som revisionisterna uppvisar. Jag anser att denna mångfald bör framhållas, inte undertryckas, eftersom den bidrar till att vederlägga myten att revisionister är ett enhetligt block av anhängare till nazismen.

Redaktören: Vilka är de vanligaste invändningar som araber gör mot förintelserevisionismen?

Alloush: Några av de vanligaste invändningarna mot förintelserevisionismen i arabvärlden härrör från hänsynstaganden till vad som är politiskt opportunt. Dessa invändningar antar typiskt formen av påståendet att förintelserevisionismen stöter bort den allmänna opinionen i Väst, därför att oavsett om ”Förintelsen” är sann eller inte, så tror västerlänningarna på den. Så vi står oss bättre, om vi bara ”följer med strömmen” eller ”går med på programmet”. En variant av detta är strutsens sluga politik: att undvika ämnet helt och hållet. ”Det som hände under andra världskriget har ingenting med oss att göra. Vi vill inte lägga oss i det. Då försvinner det!” Eller en mer förfinad variant av strutspolitiken, en som vunnit terräng på sistone: ”Vi låtsas tro på förintelsemyterna för att slippa att bli angripna, men vi arbetar så hårt som möjligt på att lösgöra ’Förintelsen’ från sådana politiska tillämpningar som att den rättfärdigar inflyttning av påstådda förintelseöverlevare till Palestina, sionistiska kränkningar av folkrätten och västligt ekonomiskt, politiskt och militärt stöd åt den sionistiska rörelsen.” Det är i huvudsak en anpassning av Norman Finkelsteins hållning. Det är förutsägbart att den förmår muslimer att liksom papegojor upprepa förintelsemyter, utan att de nödvändigtvis lyckas lösgöra dessa myter från de politiska tillämpningar som tron på ”Förintelsen” är avsedd att betjäna. Men den vanligaste invändningen är den övertagna propagandafrasen att samröre med revisionisterna skulle stämpla oss som sympatisörer med nazismen och därmed misskreditera vår sak,

Redaktören: Hur besvarar du dessa invändningar?

Alloush: Många av dessa invändningar har bemötts i nyligen publicerade utgåvor av Free Arab Voice (www.freearabvoice.org). Men i all korthet skall klargöras att revisionister varken förnekar eller rättfärdigar att judar dog under andra världskriget. Men det var länge sedan som ”Förintelsen” handlade om de judar som dog under detta krig. ”Förintelsen” handlar om sionistisk makt och politik. Som sagt, förintelsemyterna tjänar bestämda ändamål: att rättfärdiga sionistisk bosättning i Palestina, att odla ett skuldkomplex i Västerlandet för ”Förintelsen” såsom resultat av västerländsk antisemitism, att mobilisera den västerländska allmänna opinionen till att finansiellt, politiskt och militärt stödja den sionistiska rörelsen och att överse med sionistiska brott mot folkrätten under förevändning att judars död under andra världskriget var unika och utan motstycke i människans historia.

Problemet är emellertid att det inte går att skilja förintelsetron från dess politiska mål. Tron på ”Förintelsen” är den sionistiska rörelsens ideologiska gren. Just därför att den har denna politiska makt och räckvidd, måste den bekämpas. Man kan ge efter för den eller man kan slå mot den, men man kan inte – som vissa vill att vi gör – låtsas att den inte existerar. Att acceptera att 1) fem eller sex miljoner judar dog under andra världskriget, 2) som resultat av en avsiktlig nazistisk folkmordspolitik, 3) genomförd i påstådda gaskamrar – vilket är själva kärnan i anklagelsen om ”Förintelsen” – innebär att lägga ansvaret för denna förment unika händelse på hela den icke-judiska världen och att acceptera att som kompensation för den ”de överlevande” förtjänar ett nytt hemland, att ”Förintelsen” kan åberopas som en förmildrande omständighet varje gång sionisterna begår brott mot mänskligheten och så vidare.

Om man däremot sätter in de judiska dödsfallen under kriget i sitt rätta sammanhang, så medför det inga dylika politiska slutsatser. Det skall då klargöras att flera hundra tusen judar faktiskt dog under andra världskriget tillsammans med tiomiljontals andra; att det inte fanns någon nazistisk politik att utrota judarna men däremot en politik att deportera dem, deportation till Palestina inräknad; och att det inte fanns några gaskamrar att döda människor i, men väl krematorier som användes till att bränna kropparna efter människor – av alla nationaliteter och religioner – som dött av alla orsaker men främst av sjukdomar. Märk att det ovan anförda inte överser med nazisternas gärningar – i synnerhet inte, från den arabiska ståndpunkten, med deportationen av judar till Palestina – utan sätter judars död under andra världskriget i sitt rätta perspektiv och rensar ut alla politiska följdsatser med sanningens kraft. De judiska förlusterna var inte unika och skedde inte på något sätt som saknade motstycke i historien. De ger inte anledning till något skuldkomplex i Västerlandet och rättfärdigar ingalunda att judarna ges någon särställning. Alltså emot deras politiska kortsynthet som tror att revisionistiska argument kretsar bara kring statistik (att vederlägga talet sex miljoner) skall sägas att sanningen om hur, hur många och varför judar dog i andra världskriget kan befria mänskligheten från den utpressning som förintelsereligionens överstepräster utövar.

Tills detta sker, betyder ett godtagande av den gängse versionen av ”Förintelsen” nödvändigtvis ett godtagande av dess politiska följdsatser. Att kritisera ”förintelseindustrin” däremot innebär blott att försöka rädda myterna om ”Förintelsen” från översteprästernas överdrifter. Det hindrar inte den sionistiska strategin med ”Förintelsen” från att nå sina politiska mål.

Redaktören: Vad säger du om anklagelsen att samröre med revisionister skulle stämpla araberna som sympatisörer med nazismen och misskreditera deras sak i Västerlandet, i synnerhet med tanke på att al-Haj Amin al-Husseini samarbetade med tyskarna?

Alloush: Låt oss reda ut detta med hjälp av historiska fakta. Sionister samarbetade med nazister många år innan al-Haj Amin al-Husseini började göra det. Al-Haj Amin al-Husseinis huvudsakliga syfte med kontakterna med tyskarna var faktiskt att få dessa att sluta stödja sionisterna. Från 1933 till 1938 hade nazisterna ett avgjort gott förhållande till sionisterna, såsom framgår av Ha’avara-överenskommelsen, vilken underlättade judisk invandring till Palestina liksom även ekonomiskt och organisatoriskt stöd för denna genom judiskt kapital. År 1938 beslöt nazisterna att inta en mer balanserad hållning till araberna, samtidigt som de fortsatte samarbetet med sionisterna. Al-Haj Amin försökte använda detta öppnande för att göra slut på det nazistiska stödet till sionisterna.

Tydligen bar hans strategi till sist frukt, eftersom det nazistisk-sionistiska samarbetet upphörde omkring år 1942. Om samarbete med nazisterna är en grund för att fördöma al-Haj Amin, så är sionisterna långt skyldigare än al-Haj Amin al-Husseini. Det nazistisk-sionistiska samarbetet var den direkta föregångaren till al-Husseinis samarbete med nazisterna, förutom givetvis det brittiska stödet till sionisterna.

Redaktören: Finns det någon ledare eller grupp, som är eller kan bli benägen att gå i spetsen för förintelserevisionismen i din del av världen?

Alloush: Så vitt jag vet skulle de flesta arabiska regimer och ledare inte våga omfatta förintelserevisionismen öppet. Men den har ett starkt stöd hos folket, de intellektuella, aktivisterna, även hos arabiska regeringstjänstemän, bara de inte behöver förkunna den öppet. När revisionistiska tankar har lagts fram för människorna, har de visat sig oerhört mottagliga. Arabvärlden erbjuder en fruktbar jordmån för revisionismens frön. Men det krävs fortfarande mycket arbete, som jag nyss sade.

Redaktören: Förintelserevisionismen synes leva och växa hos muslimer och araber av många nationaliteter, från Marocko till Indien, men den tycks blomstra framför allt bland palestinierna, vilka ju är de huvudsakliga offren för förintelsebluffen och vilkas egna upplevelser mest liknar dem som judarna hävdar om sig själva. Hur går det med förintelserevisionismen bland palestinierna i hemlandet och i exilen?

Alloush: Om det inte vore för ett fåtal palestinska och arabiska intellektuella, skulle revisionismen härska bland palestinierna. De araber och palestinier i arabvärlden som omfattar förintelsemyterna gör detta med en mycket låg profil. På 1990-talet försökte Arafat förkunna sin tro på ”Förintelsen”, men alla – också sionisterna – förstod att han gjorde det av taktiska skäl. Det har funnits en palestinsk grupp på vänsterkanten som tycks sända signaler om att man blygt omfattar förintelsereligionen. Jag avstår från att namnge denna grupp, eftersom den ännu inte framträtt offentligt med något sådant uttalande, även om flera av dess anhängare har kritiserat våra revisionistiska ansträngningar. Ändå har ånga palestinier, som bor i västländer, antingen insupit myterna om ”Förintelsen” helhjärtat eller också bara låtsas tro på dessa myter för att slippa konflikter med omgivningen.

Redaktören: Utifrån dina egna erfarenheter i Amerika som student och akademiker har du något råd att ge läsarna av denna tidskrift om hur de bäst bör upplysa sina landsmän om palestinafrågan och förintelsemyten?

Alloush: Jag anser att det viktigaste för revisionisterna i deras arbete härnäst är att tillbakavisa den sionistiska anklagelsen att det revisionistiska arbetet har till ändamål att rentvå nazismen. De bör bortom varje rimligt tvivel visa att deras arbete har till ändamål att främja sanning och rättvisa. För att kunna uppnå detta behöver de nå ut till människor över hela det ideologiska spektret, människor av många raser och från alla världsdelar. Dessutom, som sakerna nu står, har revisionismen för många profeter men för få förkunnare. Nästa steg innebär att man populariserar revisionismen och för ut den till den icke-västliga världen.

Publicerat i den amerikanska tidskriften Journal of Historical Review (www.ihr.org), årgång 20, nummer 3 (maj-juni 2001).

Engelska originalets titel: A Conversation with Dr. Ibrahim Alloush

Översättning av Lars Adelskogh

Originalet kan läsas här: http://www.ihr.org/jhr/v20/v20n3p-7_alloush.html

Några kommentarer i korthet

Det behöver framhållas att denna intervju med dr Alloush gjordes våren 2001, alldeles efter att den libanesiska regeringen förbjudit en internationell revisionistisk konferens, som planerats att hållas i Beirut den 30 mars. Pådrivande för detta förbud var 14 arabiska intellektuella, bland andra dr Edward Said och Mahmoud Darwish, som hade undertecknat en petition till Libanons regering. Efteråt förnekade dr Said att han skulle ha godkänt petitionstexten eller att han varit införstådd med att den skulle ha riktats till Libanons regering.

Resultat blev i stället att Jordaniens författarförbund ordnade en välbesökt sammankomst för upplysning om revisionismen, och sannolikt fick sionisternas försök att förbjuda diskussion i ämnet – som så ofta annars – en effekt rakt motsatt den avsedda: revisionismen fick en knuff framåt i arabvärlden.

Ännu mer behöver framhållas att då denna intervju gjordes låg händelserna i New York och Washington den 11 september 2001 ännu ett halvår inne i framtiden. Vad dessa händelser än var för någonting – terrorangrepp av al-Qaida eller, som Italiens förre president Francesco Cossiga sade den 30 november 2007: ” det olycksbringande attentatet planerades och genomfördes av amerikanska CIA och av Mossad med hjälp av den sionistiska världen för att kasta skulden på arabländerna och för att driva västmakterna till att ingripa i Irak och Afghanistan” – oavsett vilket, är Förenta staterna sedan dess invecklat i ett krig mot den islamiska världen som det kommer att förlora, med alla de oerhörda politiska och ideologiska konsekvenser detta nederlag måste medföra. Förintelsereligionens död blir sannolikt en av dessa konsekvenser.

År 2006 markerade två viktiga händelser, som också visar den islamiska världens uppgång och det USraeliska imperiets ideologiska, politiska och militära tillbakagång. Den första är ”den gudomliga segern”, Hizbollahs seger över Israel i 34-dagarskriget. Den andra är förintelsekonferensen i Teheran, särskilt viktig, ja epokgörande, eftersom det var första gången i historien som en stat stod som värd för den. (Se för övrigt min artikel i Folkets Nyheter den 19 december 2006: ”Epokgörande konferens i Teheran”.) Islamiska republiken Irans ledande män har både före och efter denna konferens uttalat ett klart och tydligt stöd för revisionismen, alltifrån imam Khomeini till president Ahmadinejad och nuvarande högste ledaren Ali Khamenei.

Också andra framstående muslimska andliga ledare som Hizbollahs shaikh Hassan Nasrallah och Muslimska brödraskapets allmänna vägledare Mohammed Mahdi Akef har offentligt avvisat förintelsetron. Den palestinska motståndsrörelsen Hamas, som är muslimska brödraskapets palestinska gren, motsätter sig bestämt att förintelsemyten införes i palestinska barns skolböcker, som utländska hjälporganisationer skänker.

Förintelsetron kan få ett fotfäste i arabvärlden och den muslimska världen endast i samma mån som liberala, förvästligade intellektuella har något inflytande. Men efter att USAs strävan att ”demokratisera” Mellanöstern efter Hamas’ valseger i januari 2006 avslöjades som ett fullfjädrat hyckleri, har dessa liberala och förvästligade marginaliserats.

Det sammanlagda intrycket åtta år efter att denna intervju med dr Alloush publicerades är att det finns anledning till en viss optimism. Förintelsetrons tankevirus har inga förutsättningar att få någon större spridning i arabvärlden eller den muslimska världen över huvud taget. Därmed inte sagt att vi skall slappna i våra ansträngningar att sprida revisionismens sanningar och bekämpa förintelsetrons lögner. Alldeles tvärtom: vi skall arbeta ännu hårdare.

Lars Adelskogh, författare till En tom säck kan inte stå (2002), en introduktion till revisionismen.

Läs även: ”Kan man verkligen skilja sionismen från judendomen?”