Lasse Wilhelmson:Min berättelse från Qudsdagen

När jag kom fram till Sergels torg pågick en manifestation mot Irans nuvarande regim. Den dominerades av exiliranier och iranska flaggor med Shahens symbol, samt Irans Arbetarkommunistiska Parti, som delade ut flygblad.

Där fanns många svenskar som sålde den trotskistiska tidningen Internationalen, samt olika autonoma, anarkistiska och syndikalistiska grupper i sin karaktäristiska klädsel. Jag kände igen ledande personer från Palestinagrupperna och ISM (International Solidarity Movement) i Sverige, som båda tagit avstånd från Al Quds-manifestationen och uppmanat alla palestinavänner att inte delta med motiveringen att talarna, det vill säga Mohamed Omar och Lasse Wilhelmson, hade gjort ”uttalanden” som de inte kunde ställa sig bakom, utan att ange vad dessa bestod av. Där var även kända judiska sionister som fotograferade demonstranterna för framtida identifiering. Ovan nämnda grupper stannade kvar för att protestera mot den efterföljande Al Quds-manifestationen.

Jag anlände till Sergels torg på ”fel” sida, det vill säga ovanför den stora breda trappan mot Åhlens, men hann inte gå runt till andra sidan varifrån talen skulle hållas förrän en handfull yngre personer från ISM och möjligen AFA (antifascistisk aktion) fick syn på mig. De vet ju vem jag är och hur jag ser ut. Den störste och mest aggressive av dem okvädade mig, knuffades våldsamt och brottade ner mig på gatan. Övriga hjälptes åt att trampa sönder de plakat som jag hade med. På plakaten stod det ”Befria Palestina”, ”Bojkotta Israel”, ”Lägg ner Israel”, ”Leve Hezbollah och Hamas”, ”Warzawa och Gaza” (i ett kors med Z som gemensam bokstav), ”Sionismen (överkryssat), ”Nej till USraels krigspolitik – Afgahanistan, Palestina, Irak, Somalia, samma ockupation” och ”Al Quds Jerusalem dagen”.

Jag ropade på hjälp från kringstående personer och särskilt en medelålders palestinsk man ingrep resolut och framgångsrikt till mitt försvar, men även en yngre person. Ett gäng pojkar i nedre tonåren, upptäckte vad som stod på plakaten, upplyste mig om att de var palestinier, varefter de ville ”spöa upp” våldsverkarna och frågade mig vilka de var. Jag lyckades dock avstyra detta med motiveringen att där fanns en del riktigt stora grabbar. De var dock ganska rörande och värmde mitt gamla hjärta.

Shora Ismail (Andreas Malms kvinna) som länge varit en ledande person inom ISM i Sverige och har iransk släktbakgrund, gick efteråt fram till mig när jag samlade ihop spillrorna av mina plakat och sa att ”såna som du ska inte få vara här” (Jag känner väl igen henne sedan många år och vi har också tidigare arbetat tillsammans i Nätverket bojkotta Israel och deltagit i offentliga debatter). Därefter gick hon fram till den person som hoppat på mig, som stod kvar fyra meter bort och som jag känner till och gav honom en kram och kindpussar. Shora deltog senare i motdemonstrationen.

Jag blev inte skadad men polisanmälde överfallet och skadegörelsen på uppmaning av en polis som hörde mig berätta vad som hänt för arrangörerna, när dessa frågade vad som hänt med mina trasiga plakat. Det var principiellt viktig menade han eftersom det som skett hade politiska motiv och kan ses som hatbrott, vilket är en försvårande omständighet.

Motdemonstranterna var cirka 500 och något fler än vi och de uppehöll sig i den breda trappan och på ”läktaren” ovanför torget som var avspärrat fysiskt av en lång rad polisbilar och stängsel av plastband. De skanderade slagord mot islam och araber, så att talen svårligen kunde uppfattas. De kastade också ägg och frukt på bland annat kvinnor och barn, som utgjorde cirka hälften av demonstranterna.

Muslimska araber dominerade bland dessa. Trots detta genomfördes Al Quds-manifestationen som planerat. Palestinska ungdomar ledde talkörerna.

Jag måste erkänna att det var en något besynnerlig upplevelse att se personer från palestinagrupperna och ISM och allsköns vänsterfolk – som kallar sig palestinavänner – tillsammans med marxistiska och rojalistiska regimkritiska iranier störa en värdig manifestation för Palestina och bua när vi skanderade ”Bojkotta Israel” och ”Befria Palestina”. Det som hände kommer säkerligen att få långtgående konsekvenser för det antiimperialistiska arbetet i Sverige och för solidaritetsarbetet med palestinierna i synnerhet.

Det är endast på Al Qudsdagen som antisionistiska manifestationer anordnats i Sverige till stöd för Palestina sedan flera decennier. Vid alla andra tidigare tillfällen har den sionistiska organisationen JIPF fått sätta gränserna för demonstrationernas huvudparoller, som därför aldrig kommit att omfatta de i Al Nakba fördrivna palestinernas mest grundläggande krav, nämligen den oförytterliga rätten till återvändande, vilket FN kopplade till sitt beslut om medlemskap för Israel 1948.

PS1 Jag vill rikta ett varmt tack till de personer som hjälpte mig när jag blev överfallen och känner en stor glädje och ära i att få ha varit en av de två huvudtalarna på Al Quds-manifestationen i Stockholm år 2009. De tårar som strömmade ner över den gamle palestinske mannens ansikte när han omfamnade och tackade mig för mitt tal, kommer jag aldrig att glömma. Han berättade att han var med om Al Nakba 1948. DS

PS2 I skrivande stund ser jag att FiB kulturfronts ordförande i en kommentar på SvD:s ledarblogg, nu har sällat sig till dem som sprider lögner och förvränger mina politiska uppfattningar. Han skriver bland annat att jag anser att det är judendomen, det vill säga den judiska religionen, som är en viktig maktfaktor i världspolitiken. Alla som läst mina artiklar vet dock att även om jag är kritisk till judendomen, så är det judisk identitet, judisk mentalitet och sionismen som är min måltavla och att min kritik av ”judar” aldrig är kategorisk, emedan den i första hand riktar sig mot den judiska maffian i makteliten och att det är denna som är en maktfaktor i världspolitiken. DS

Läs en illustrerad version av texten på Lasse Wilhelmsons blogg: ”Befria Al Quds och Palestina!”

Artikeln har även publicerats på Newsmill