Sachiko Murata: Islams tao

Om könens essentiella natur och plats i islams skapelseordning. Murata argumenterar för att det finns ett evigt kvinnligt och ett evigt manligt. Hennes banbrytande studie The Tao of Islam är en djupgående kritik av den moderna feminismens syn på genus som en konstruktion. I nedanstående uppsats ger hon huvuddragen i sina tankar. Murata är universitetslärare i Förenta Staterna, f. i Japan.

Enligt kinesisk kosmologi styrs universum av yin och yang, det vill säga de skapande och mottagande eller manliga och kvinnliga livsprinciperna. Ingenting i tillvaron undgår dessa båda principer. Den berömda t’ai chi-symbolen, kallad det ”högsta ursprunget” eller tao, framställer yin och yang som ständig rörelse och förändring. Yin bär i sig ett potentiellt yang liksom yang bär i sig ett potentiellt yin.

Då yin och yang rör sig och når det ”gamla” och ”rena” tillståndet, aktualiseras potentiellt yin och yang: yin blir yang och yang blir yin. ”Förändring” eller i är den process varigenom himmel och jord och allt mellan dem skapas och omskapas. Då solen går upp, försvinner månen. Då våren kommer, är vintern förbi.

Yin och yang utgör principerna för all förändring och de är även symboler för skapelsen. Konfucius formulerade det så här: ”Likt en rinnande flod strömmar universum oupphörligt dag som natt.” Tillvaron innebär harmonisk förändring enligt taos lära. Om harmonin mellan yin och yang skulle går förlorad, skulle universum upphöra att strömma och allt liv försvinna.

De flesta västerlänningar är väl förtrogna med dessa grundläggande begrepp inom kinesisk kosmologi. Eftersom I Ching är en sådan populär bok och symboliken kring yin och yang så välbekant, behöver ingen påminnas om att det kinesiska tänkandet fokuseras på harmoni, jämvikt och balans mellan de båda livsprinciperna. Däremot är islamisk kosmologi nästan helt okänd i Västerlandet. I denna essä tänker jag därför försöka skissera islamisk kosmologi så som den i regel uppfattas av muslimer. För att kunna göra det kommer jag att referera till sådana betydande teoretiker i islamisk kosmologi som 1200-talsfilosoferna Ibn Arabi, Najmo’d-Din Razi och Azizo’d-Din Nasafi. I sina skrifter utgick dessa auktoriteter inte helt oväntat från beskrivningen av universum i Koranen och haditherna. Vad jag framför allt vill göra i denna essä är att betrakta islam utifrån kinesiskt tänkande så som denna kommer till uttryck speciellt i I Ching.

Islamisk kosmologi grundas på en bipolär uppfattning av verkligheten. Det är inte helt oriktigt att kalla de motsatta polerna för yin och yang vilket jag ska försöka visa i mitt vidare resonemang. Däremot utgår islamisk kosmologi och islam överhuvudtaget från en specifik gudssyn. Därför måste vi söka rötterna till islamisk kosmologi i teologiska begrepp. Om yin och yang omfattas av t’ai chi-symbolen, så har de båda polerna i islamisk kosmologi sitt ursprung i den Gudomliga Verkligheten eller mer exakt i förhållandet mellan Gud och universum.

Enligt islam definieras kosmos (al-alam) som ”allt annat än Gud” och därför är begreppet inte begränsat i tid och rum. Förhållandet mellan Gud och allt annat än Gud beskrivs på två skilda sätt. Å ena sidan befinner sig Gud på oändligt avstånd från universum. Den teologiska termen för detta förhållande är tanzih som innebär att ”Gud är ojämförlig” med allt som existerar. I denna mening är Gud transcendent och outgrundlig för människans förnuft. Det är en ståndpunkt som representeras av klassisk ”kalam”, det vill säga ”islamisk dogmatisk teologi”. Många verser i Koranen ger uttryck åt en sådan ståndpunkt, till exempel: ”Stor är din Herre, den Allsmäktige, i Sin härlighet, fjärran / från försöken att beskriva Hans Väsen” (37:180), eller mer pregnant uttryckt: ”Ingenting är som Han” (42:11). Gud är således en opersonlig verklighet som befinner sig långt bort från människors liv. Han är den negativa teologins Gud.

Även om anhängarna av kalam betonade Guds transcendens och ojämförlighet, utgjorde de enbart en minoritet bland intellektuella som hade lite inflytande på majoriteten av muslimer. Men det finns även en andra ståndpunkt som kan stödjas genom citat ur Koranen och som dominerar inom folklig islam och den andliga traditionen. Teologernas Gud var, som Ibn Arabi påpekade, en Gud som ingen människa kunde älska eftersom han var helt transcendent och obegriplig (Bok. II, s.. 326, r. 13). Men Koranens och profetens liksom de andliga auktoriteternas Gud är en kärleksfull Gud eftersom han bryr sig om sina varelser. Med Koranens ord: ”Han älskar dem och de älskar Honom” (5:54). Guds kärlek till sina skapade varelser framkallar hos dem en motsvarande kärlek till Gud. Barmhärtighetens och kärlekens Gud kan upplevas och förstås av människor. För att använda den teologiska termen måste han på något mystiskt vis ”vara lik” (tashbih) sina varelser. Därför är det riktigt att uppfatta Honom som mänsklig. Detta är synen på Guds immanens i alla ting vilket styrks av sådana koranverser som ”Vart ni än vänder er, finner ni Guds anlete” (2:115) eller ”Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder” (50:16). Således kan man tala om Gud som en personlig Gud.

Dessa båda grundläggande teologiska synsätt bildar de båda poler som formar islamiskt tänkande. De mest betydande bland muslimska tänkare lyckas uppnå en balans mellan de olika perspektiven. Såväl negativ som positiv teologi är viktig för en förståelse av den Gudomliga Verkligheten. Det blir kanske lättare att inse betydelsen av dessa båda komplementära synsätt inom islam genom en jämförelse med kinesisk tradition där konfucianerna lägger tonvikten på yang medan taoisterna betonar yins betydelse. En konfucian skulle troligtvis hävda att tao är yang och en taoist att tao är yin. På ett liknande sätt framhäver rättslärde och experter på kalam, det vill säga muslimska tänkare som försvarar islams yttre lagiska aspekter, Guds transcendens. De menar att Han är en vred Gud och de talar ständigt om helvetet och Guds straff. De kan ses som ”muslimska konfucianer” som uppfattar Gud i termer av yang. Å andra sidan tröttnar aldrig de lärde som inriktar sig på islams andliga dimension på att upprepa hadithen: ”Guds nåd föregår Hans vrede.” De hävdar att nåd, kärlek och ömhet utgör livets essens och att dessa gudomliga egenskaper kommer att triumfera till sist. Gud är enligt de till sin natur yin.

Islamisk teologi kretsar kring de i Koranen omnämnda ”Guds nittionio namn eller attribut”. De båda teologiska synsätten – transcendens och immanens – bygger på somliga av Guds namn eller attribut. Då Gud ses som transcendent, ges Han sådana namn som Mäktig, Outgrundlig, Stor, Majestätisk, Auktoritativ, Skapare, Stolt, Den Högste, Kung, Vred, Hämnare, Baneman, Berövare och Skadegörare. Traditionellt kallas dessa namn ”Stränghetens Namn”. Jag skulle vilja kalla dem yang-namn eftersom de betonar föreställningar om härlighet, makt, herravälde och maskulinitet. Då Gud däremot uppfattas i termer av likhet och immanens, får Han namnen Skön, Nära, Nåderik, Barmhärtig, Kärleksfull, Öm, Förlåtande, Benådare, Vederkvickare, Berikare och Givare. Detta är ”Ömhetens eller Skönhetens namn”. De är yin-namn eftersom de framhäver sådana egenskaper som underkastelse under andras vilja, mildhet, accepterande och mottaglighet.

Alla dessa namn och många flera omnämns i Koranen. Enligt muslimska kosmologer samverkar dessa båda kategorier av namn i skapandet av universum. Rumi uttrycker saken så här med en anspelning på de båda kategorierna genom deras dominerande attribut: ”Stränghet och Ömhet blev gifta och en värld av gott och ont föddes genom deras förening” (Bok II 2680, citat i Chittick, 1983, s. 101).

Många teologer tolkar det koraniska uttrycket ”Guds två händer” som en allusion på de båda slagen av gudomliga namn. De ser det som en symbol för den komplementära relationen mellan yin och yang. I Koranen står det att endast människor bland alla varelser blev skapade med Guds båda händer (38:76) vilket tolkas som ett bevis på att, som profeten hävdade, människan skapades till Guds avbild. Därför kunde människor ge uttryck åt alla Guds namn, både stränghetens och ömhetens namn. Nådens änglar skapades däremot enbart med Guds högra hand medan djinnerna skapades enbart med Hans vänstra hand. Alla andra varelser utom människor utgör en ofullkomlig avbild av den Gudomliga Verkligheten såtillvida att de är skapade av antingen Guds högra eller vänstra hand. Endast människor skapades genom en fullkomlig balans och jämvikt mellan de båda kategorierna av gudomliga namn.

Koranen upprepar gång på gång att tingen är Guds tecken, med andra ord anspelar alla ting på Guds natur och verklighet. Följden blir att många muslimska tänkare, i synnerhet kosmologerna, uppfattar allt i universum som en spegling av de gudomliga namnen och attributen. I en berömd hadith qudsi förklarade profeten varför Gud skapade universum: ”Gud säger: ’Jag var en gömd skatt som ville bli känd. Därför skapade jag varelserna så att de skulle upptäcka mig.’” Universum utgör således den plats där den Gömda Skatten kan upptäckas av människorna. Genom skapelsen ger sig Gud till känna och eftersom universum består av skapade ting, är det just de skapade tingen som leder till den Gömda Skatten. Kosmologerna använder begreppen zohur eller manifestation och tajalli eller uppenbarelse för att belysa förhållandet mellan världen och Gud. I hela skapelsen uppenbarar sig Gud för människorna medan människorna själva utgör Guds egen manifestation.

Det faktum att den Guds Verklighet som uppenbaras i skapelsen kan beskrivas genom motsatta och motstridiga attribut utgör enligt det muslimska synsättet förklaringen till att universum i sig kan förstås i termer av motsatser. Guds båda händer skapar hela tiden allt som existerar. Nåd och vrede, stränghet och ömhet, alstrande och dödande, sällhet och förtvivlan liksom Guds övriga motstridiga egenskaper finns närvarande i tillvaron.

Uppsättningen av motsatta gudomliga namn samverkar på ett analogt sätt med yin och yang. Vi kan uppfatta denna ständiga växelverkan mellan namnen i form av förändring (haraka) eller förvandling (esteh ala). I detta sammanhang kan det vara motiverat att citera Chuang Tzu: ”Tingens existens liknar en galopperande häst. Med varje rörelse förändras tingen och varje sekund förvandlas de” (17.6). De ash’aritiska teologerna menade å sin sida att ingenting står stilla i skapelsen och att inget fenomen förblir på sin plats från ögonblick till ögonblick. Allt är i behov av gudomlig påfyllning eftersom inget existerar av sig självt. Tingen kan endast existera om Gud ger dem liv. Om Gud skulle upphöra att ge universum liv för en enda sekund, skulle det försvinna. Därför skapar Gud universum på nytt varje ögonblick för att förhindra dess utplåning. Föreställningen om universums ständiga omskapelse blev en central tanke inom islamisk kosmologi.  Många kosmologer tolkade denna ständiga förändring och förvandling som en växelverkan mellan de olika gudomliga namnen. Varje ögonblick skapar således den gudomliga nåden och ömheten alla ting i universum. Gud bekräftar med andra ord i varje ögonblick sin närvaro och immanens i universum. Men Gud är även transcendent och ojämförlig. Därför utplånar hans vrede det som hans nåd skapar. Hans unika och absoluta verklighet kan inte tillåta någon annan verklighet att existera vilket leder till att den gudomliga strängheten utplånar denna verklighet varje stund. Från ögonblick till ögonblick uppstår ett nytt universum som både liknar och skiljer sig från det föregående. Varje nytt universum representerar en ny uppenbarelse av Gud enligt det kosmologiska axiomet att ”Guds uppenbarelse är aldrig densamma” eftersom Gud är oändlig.

I universum sker en ständig förändring av förhållandet mellan tillvarons arketyper, det vill säga Guds namn. Eftersom världen skapas genom att de motsatta gudomliga attributen aktiveras, uppstår dualitet på varje existensnivå. Överallt samverkar yin och yang vilket orsakar förvandling och ständig förändring. I en koranvers säger Gud: ”Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar” (51:49). På ett annat ställe står det: ”Och att Han har skapat de två könen, mankön och kvinnokön” (53:45). Därför har alla ting i universum sin motsats men somliga ting får enligt Koranen en speciell betydelse i egenskap av skapelsens grundläggande principer. Bland dessa kan nämnas Pennan och Skrivtavlan, som är specifikt islamiska symboler, och Himmel och Jord som ju även förekommer i kinesisk tradition.

Pennan och Skrivtavlan omnämns i några koranverser och ett antal yttranden av profeten. Koranen säger om sig själv: ”Nej, detta är en ärorik Koran med budskap inristad på en oförstörbar tavla” (85:21-22). Kommentatorerna ser skrivtavlan som en osynlig andlig verklighet på vilken Koranen, Guds eviga och oskapade ord, skrivs. Koranen refererar till Pennan i de allra första verserna som uppenbarades för profeten: ”Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt människan pennans bruk, lärt människan vad hon inte visste” (96:3-4). I en annan vers svär Gud vid Pennan: ”Vid Pennan och det som skrivs ned!” (68:1). Sådana kärnfulla och gåtfulla koranverser gav upphov till en hel del kommentarer i synnerhet som också profeten gjorde ytterligare några intressanta förtydliganden. Han sa bland annat: Det första Gud skapade var Pennan. Sedan skapade Han Skrivtavlan. Han sade till Pennan: ”Skriv!” Pennan sade: ”Vad skall jag skriva?” Gud sade till den: ”Skriv allt som Jag dikterar för dig!” Därför skrev Pennan ner på Skrivtavlan allt som Gud dikterade för den, och det var Hans kunskap om skapelsen. Han skulle fortsätta att skapa ända till uppståndelsens dag.

Enligt profeten var alltså Pennan Guds första skapelse. Vidare påstod han att det första Gud skapade var Intellektet. Därför identifierade han den kosmiska Pennan med det som kosmologerna brukar kalla ”Första Intellektet”. Alla varelser är latenta och icke-differentierade i Intellektets kunskap precis som bläcket finns i Pennan. Genom Intellektet skapar Gud därefter hela universum.

Det är uppenbart att termen ”Pennan” kan associeras med yang-aspekten av den första andliga skapelsen medan termen ”Intellektet” motsvarar yin-aspekten av samma verklighet. Muslimska kosmologer, i likhet med kinesiska kosmologer, betraktade ingenting i skapelsen som enbart yang eller yin. Varje ting i universum har både en yin- och yang-dimension som blir tydlig då man undersöker de olika relationer som tingen upprätthåller med varandra. Första Intellektet får till exempel beteckningen ”Intellekt” delvis på grund av att det har en mottagande och kvinnlig karaktär. Det har ett ansikte vänt mot Gud och fylls ständigt av Hans ljus. Däremot kallas samma verklighet för ”Pennan” på grund av dess aktiva och manliga karaktär. Det har ett annat ansikte vänt mot skapelsen som uppstår genom dess skrift på Skrivtavlan.

Om Skrivtavlan inte existerade, skulle det inte finnas någon dualitet på det andliga existensplanet och om inte dualiteten existerade, skulle det inte finnas något fysiskt universum som ju är beroende av mångfald. Analogt med att Pennan kallas ”Första Intellektet” så kallas Skrivtavlan för ”Universell Själ”. I relation till Gud blir Första Intellektet mottagande och mörkt yin men i relation till den Universella Själen blir det aktivt och lysande yang. Denna princip får speciell betydelse för människans psyke där ande och själ motsvarar Första Intellektet och Universell Själ i universum.

Enligt Ibn Arabi utgör alla verkligheter i universum manifestationer av olika gudomliga namn. Han finner Pennans och Skrivtavlans arketyper i koranversen att ”Gud styr skapelsens ordning och framställer budskapen” (13:2). Pennan är en manifestation av det gudomliga namnet ”Han som styr” medan Skrivtavlan är en manifestation av namnet ”Han som framställer budskapen”. På en lägre existensnivå utgör själen en manifestation av namnet ”Han som styr” i relation till kroppen. Själen som är principen för liv och medvetande styr, kontrollerar och instruerar kroppen på samma sätt som Pennan styr, kontrollerar och instruerar Skrivtavlan.

Utan Skrivtavlan skulle Pennan inte kunna skriva. Skrivtavlan tar emot det som befinner sig i ett ickedifferentierat tillstånd hos Pennan och uppenbarar alla dess aspekter. Den gör det möjligt att ge uttryck åt Guds alla existentiella ord på en andlig existensnivå. Symboliken med de gudomliga skapande orden är av central betydelse inom islamisk kosmologi troligtvis på grund av att ett mängd koranverser anspelar därpå. Ett av de oftast citerade bevisen för föreställningen att tingen utgör Guds ord står att finna i versen: ”När det är Vår vilja att något skall vara säger Vi endast till det: ’Var!’ – och det är” (16:40). Därför menar kosmologerna att varje varelse kan ses som ett unikt uttryck av det gudomliga ordet ”Var!” Pennan skriver ner dessa gudomliga ord på Skrivtavlan vilket uppenbarar den andliga essensen i alla ting. Det andliga i alla ting i universum blir till i egenskap av ett gudomligt ord på Skrivtavlan. Såväl Pennan som Skrivtavlan, yang som yin, skapande som mottagande är nödvändiga för att den andliga dimensionen i alla ting ska kunna aktualiseras.

Pennan har två ansikten. Med det ena ansiktet ser den mot Gud och med det andra ser den på Skrivtavlan och allt därunder. På samma vis har Skrivtavlan två ansikten. Med det ena av sina båda ansikten blickar den mot Pennan och med det andra blickar den på världarna som ligger under tavlan. I relation till Pennan är Skrivtavlan mottagande varigenom den manifesterar differentiering. Men i relation till universum är Skrivtavlan aktiv då den manifesterar styrande herravälde. Den blir en yang-verklighet. Enligt Ibn Arabi ger den uttryck åt både skaparkraft och mottaglighet genom att vara såväl styrande som differentierande. Följden blir att då Skrivtavlan ges namnet ”Universell Själ”, äger den två egenskaper: förmågan till kunskap genom vilken den är mottaglig för Intellektet och förmågan att handla eller agera genom vilken den utövar sitt herravälde. Den Universella Själen har kunskap om alla tings existens eftersom inget undgår dess vetskap. Den handlar genom att skänka liv åt det den vet.

Pennan och Skrivtavlan motsvarar växelverkan mellan yin och yang i den andliga eller osynliga världen. På en lägre existensnivå interagerar den andliga världen med den synliga världen vilket oftast beskrivs i termer av ”himmel och jord”, ett begreppspar som förekommer mycket ofta i Koranen. Kosmologen Nasafi menar att begreppet ”himmel” refererar till allt som befinner sig över något annat. De båda begreppen är således relativa beroende på ett relationsförhållande. Det som kallas ”jord” i relation till ett ting kan kallas ”himmel” i relation till ett annat ting precis som en specifik verklighet kan vara yang i relation till ett ting och yin till ett annat ting.

Himlen handlar genom ett utflöde av ljus och liv medan jorden är mottagande och accepterande. Ändå har jorden högre rang än himlen vilket inte innebär att någondera skapats först eftersom det alltid har funnits en himmel och en jord, det vill säga ett övre och ett undre i alla skapade ting. Förklaringen är helt enkelt att himlens själva existensberättigande går ut på att ge liv åt jorden.

Utan en jord vore himlen meningslös. Det kan inte finnas något övre utan ett undre och inte heller något under utan ett övre. Om ingen jord existerar som kan ta emot utflödet av ljus, vore himlen värdelös. Likt marken som tar emot regnet utgör själva jorden en förutsättning för att de egenskaper som är dolda i himlen ska kunna uppenbaras. De himmelska verkligheterna är formlösa eller andliga medan jorden ger dem kroppslig gestalt. Det andliga kan inget göra förrän det tar herraväldet över en kropp som fungerar som dess instrument. Precis som Gud skapade universum för att uppenbara Sin fulländning – den Gömda Skatten – behöver även själen kroppen för att manifestera sin fulländning. Rumi uttrycker det så här:

Själen kan inte fungera utan kroppen.
Och utan själen är kroppen tom och kall.
Din kropp är synlig medan din själ är osynlig:
dessa båda styr all verksamhet i världen.

[1925-40, s. 29; jfr. Chittick, 1983, s. 29]

Nasafi å sin sida indelar alla ting i tre kategorier: givare eller utflöde, mottagare av utflöde och produkt av samspelet mellan de båda. ”Himmel” är det som befinner sig över något annat och ger utflöde till det. Det kan handla om en andlig eller fysisk verklighet. ”Jord” är det som befinner sig under något annat och mottar utflöde från det. Det kan tillhöra antingen den andliga eller den fysiska världen. Varelserna är himlens och jordens barn, det vill säga produkten av deras samverkan (1344 A.H./1965, s. 224-225). Rumi ger uttryck åt en liknande tanke i dessa versrader:

Ur intellektets synvinkel
är himlen man och jorden kvinna.
Vad än den ene slungar ner, när den andre.

Konfucius beskrivning av förhållandet mellan himmel och jord låter nästan som en muslimsk kosmolog: ”Himlen är hög och jorden är låg. Det skapande styr den stora början och det mottagande fullbordar alla ting” (Ta Chuan 1). Det finns hur många exempel som helst på begreppspar i muslimskt tänkande. Najmo’d-Din Razi ger en koncis sammanfattning: ”De sjuttio tusen världarna är inneslutna i två allomfattande sfärer som kan kallas ljus och mörker, kungamakt och kungarike, det osynliga och det synliga, det andliga och det fysiska, nästa värld och denna värld. Alla dessa begreppspar syftar på en och samma verklighet. Endast namnen skiljer sig åt” (1982, s. 304). Istället för att mångfaldiga exemplen tänker jag försöka summera min argumentation genom att diskutera den islamiska synen på människan. Det egentliga syftet med kosmologiskt tänkande inom islam är att förklara hur människor utgör tillvarons förmedlande länk, den punkt där allt strålar samman. Endast genom människor kan fullkomlig harmoni och jämvikt uppstå mellan Gud och universum förutsatt att de lyckas leva enligt tao. Chuang Tzu kan sägas formulera målet för islamisk kosmologi med orden: ”Himmel och jord och jag lever i harmoni; jag och alla ting är ett” (2.6).

Det finns alltså två olika synsätt på den ende Guden: transcendens och immanens. I förhållande till Guds transcendens och oändlighet är människor och andra varelser Guds absoluta tjänare som måste underkasta sig Hans vilja. Men i förhållande till Guds immanens och närhet får människor en helt annan uppgift eftersom de utvaldes bland alla varelser att vara Guds ställföreträdare på jorden. Det är orsaken till att de blev skapade till Guds avbild med båda Hans händer. De äger alla gudomliga attribut och kan därför agera i egenskap av Guds ställföreträdare.

För att rätt förstå Gud är det nödvändigt att kombinera förkunnandet av Guds transcendens med insikten om Hans immanens. På ett liknande vis är enligt islamisk antropologi den fullkomnade människan den som lyckas kombinera sina båda roller som tjänare och ställföreträdare. Med avseende på Guds transcendens är människan Guds tjänare, men med avseende på Hans immanens är människan Hans ställföreträdare på jorden. Hur vi uppfattar Gud och det mänskliga jaget beror på synsättet. Varken Gud eller en människa har två naturer. Gud är en och människan är en. Men människan liknar en tvåsidig spegel vars ena sida speglar tjänandets egenskaper så som de uppenbaras i skapelsen medan den andra sidan speglar Herraväldets egenskaper hos Gud. Därför är människan både Herre och tjänare och hennes uppgift är att hålla dessa båda sidor av den mänskliga existensen i jämvikt. Såsom Guds avbild speglar människan Herravälde över alla andra varelser. Men eftersom människan uppenbarar Gud, uppenbarar hon samtidigt hela skapelsen vilket gör att alla tings tjänande fokuseras hos henne. Följden blir att människan befinner sig på en lägre nivå än andra varelser eftersom hon tjänar alla Guds namn och attribut medan övriga varelser enbart tjänar somliga av Hans namn och attribut på grund av att de är ofullkomliga avbilder av Gud. Såsom Herre över skapelsen utgör människan den högsta yang-verkligheten och såsom skapelsens tjänare utgör hon den högsta yin-verkligheten. Med Ibn Arabis ord: ”En människa bildar två avskrifter: en yttre och en inre. Den yttre avskriften speglar människans avstånd från Gud och Hans transcendens medan den inre avskriften speglar människans närhet till Gud och Hans immanens. De båda dimensionerna speglar således Guds två händer genom vilka människan blev till.”

Enligt islamisk kosmologi uppstår skapelsen tack vare föreningen av det komplementära gudomliga namnet Skönhet och Majestät eller yin och yang. Dualitet på den gudomliga existensnivån resulterar i människans dubbla identitet, andlig och fysisk eller okroppslig och kroppslig. Kroppen är mottagare av det andliga och båda utgör uppenbarelseformen av den gudomliga naturen. Människans ursprungliga natur är med andra ord en avbild av den gudomliga naturen och därför innebär individens andliga fullkomning ett förverkligande av denna ursprungliga eller gudomliga natur som finns latent i var och en av oss.

Resonemanget i denna essä sammanfattas kanske allra bäst av följande citat ur I Ching: ”En yin och en yang. Detta är tao. Att ärva tao är gott. Att förverkliga tao är den ursprungliga mänskliga naturen” (Ta Chuan 5).

Översättning: Bo Ibn Al-Waqt Gustavsson
Tidigare publicerat i tidskriften Minaret nr 4 2007

Bilderna föreställer islamisk kalligrafi från Kina och en kinesisk moské.

Referenser

Arabi, Ibn (inget tryckår). Al-Fotuh at al-makkiya. Dar Sader: Beirut.
Chittick, W. C. (1983). The Sufi Path of Love: The Spiritual Teaching of Rumi. SUNY Press: Albany.
Nasafi, Azizo’d-Din. (1344 A.H. Mahdawi-ye Damgh ani (red.). Bong ah-e Tarjama wa Nashr-e Ketab. Teheran. (1919). Ensha al-Dawaer.
H. S. Nyberg (red.) i Kleinere Schriften des Ibn al-Arabi. Brill: Leiden.
Razi, Najmo’d-Din. (1982). The Path of God’s Bondsmen. H. Algar (övers.). Caravan Books: Delmar, N. Y.
Rumi, J. (1925-40). The Mathnawi. R. A. Nicholson (red.). Luzac: London.