Min berättelse

”Det tror jag i högsta grad. Poesin har alltid en framtid och en av de riktiga personerna är just Mohamed”, svarar baron Augustin Mannerheim på frågan om den svenska poesin har en framtid.

Den då 91-årige baronen, som hunnit med att, på Övralid, dinera med nationalskalden Verner von Heidenstam, tillägger: ”Hans diktkonst är väldigt fin”.[1]

I

Den 20 november 2006 läste jag poesi på Stifts- och landsbiblioteket i Linköping tillsammans med den gamle jägmästaren Augustin Mannerheim (f. 1915). Då Sveriges äldste ännu levande skald. Efter uppläsningen blev jag hembjuden till familjen Mannerheim. Dottern skjutsade oss med sin bil. Vi åt rostat bröd med marmelad, drack te och pratade poesi. Han berättade en rolig historia han hade hört av Gunnar Ekelöf[2]. Jag var dock mest intresserad av Augustins relationer till farbrodern, marsken av Finland, Gustaf Mannerheim (1867-1951), och till den lärde greven Erik von Rosen (1879-1948), men dessa relationer ville han inte fördjupa sig i. Särskilt von Rosen upplevde han som besvärlig, kanske var det komprometterande med tanke på dennes samröre med prominenta nazister. Han förklarade dock hur de två var släkt, men jag antecknade inte. Jag fann att Augustin nedtonade sin adliga börd, han hade, som student i Uppsala under mellankrigstiden, sorgligt nog blivit påverkad av kulturradikalismen. Han hade varit nära vän till Karin Boye. Men för mig var han ändå en levande länk till en svunnen, mänskligare tid, innan Sverige och svenskarna blivit förstörda av sekularisering, sociala experiment, och könsrollernas upplösning. Under min vistelse bodde jag på First Hotel, Storgatan 70 till 76. Linköpings blodbad år 1600 ska enligt somliga historiker ha skett på Stora torget precis utanför mitt fönster. Det var mörkt och slaskigt den dagen, men ingen snö. Mannerheim var en av hundratals kulturpersonligheter jag mötte när det begav sig.

Sufierna har alltid lett jihad – intervju med Abdassamad Clarke

Abdassamad Clarke är född på norra Irland och har studerat matematik och fysik i Edinburgh. År 1973 mötte han sin läromästare shaykh dr Abdalqadir as-Sufi vilket resulterade i att han konverterade till islam. Clarke har studerat Koranen, arabiska och sharia vid al-Azhar- universitetet i Kairo. Han har författad flera egna verk, översatt en mängd böcker från arabiska och driver ett bokförlag (www.bogvaerker.dk). Han är nu, tillsammans med shaykh Ali Laraki, imam vid Ihsanmoskén i Norwich, England (www.muslimsofnorwich.org.uk).

MO: Hur kommer det sig att du konverterade till islam? Var vänlig dela med dig av din berättelse.

AC: Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi (www.shaykhabdalqadir.com) besökte Edinburgh 1973 tillsammans med en grupp konvertiter som hade tagit emot islam islam genom shaykhens undervisning. Syftet med resan var att bjuda in människor till islam. Vid tillfället för hans besök studerade jag matematik och fysik i Edinburgh och närvarade vid ett av de öppna möten han anordnande.

Jag samtalade med shaykhen och blev då inbjuden att tillbringa tid tillsammans med gruppen under deras resa. Jag tackade ja, vilket ledde till att jag hamnade i London där jag levde några veckor i deras kommunitet, jag lärde mig utföra bönen och deltog i deras aktiviteter. De bad och åt tillsammans. Den djupa upplevelsen där gjorde att jag blev muslim.

MO: Du är en del av rörelsen Murabitun. Vilka är de?

AC: Ska vi vara helt korrekta så är murabitun faktiskt inte ett namn på en rörelse eftersom Imam Malik, må Gud finna behag i honom, inte accepterade att man kallar sig för något annat än muslim. Murabitun betyder ordagrannt ”de som befolkar fästningar”, vilket kan betyda en rad saker, bl. a. de som står som gränsvakter i islams länder för att försvara muslimerna från angrepp, och de som står i främsta ledet vid en drabbning. Jag är inte säker på att jag förtjänar en sådan titel och en sådan rang, därför föredrar jag att betraka mig som en enkel muslim bland andra som bor i en av de kommuniteter som upprättats på shaykh dr Abdalqadir as-Sufis initiativ.

Lasse Wilhelmson släpper bok på lördag!

Lasse Wilhelmson talar på Qudsdagen

Lördagen den 21 november släpper Lasse Wilhelmson sin bok ”Är världen upp och ner?”  i Uppsala. Boken är ett urval av Lasses artiklar under 2000-talet, plus en del nyskrivet, om Palestina, de nykoloniala krigen, sionismen och den nya världsordningen.

Lasse kommer att berätta om bokens tillkomst och varför det inte finns något förlag i Sverige idag som kan publicera den utan att samtidigt skriva under sin egen dödsdom.

Lasse Wilhelmson är född 1941 i Stockholm, men har bott större delen av sitt liv i Täby kommun.  Han är gift och har fem vuxna barn och ett växande antal barnbarn.  Lasse har en judisk släktbakgrund genom sin mor och släkt i Israel, Sverige och USA.  I början av 1960-talet bodde han några år i Israel.

Det var först på 2000-talet som han började engagera sig aktivt i palestinafrågan, ett arbete som efterhand ledde fram till en personlig uppgörelse med hans judiska identitet och ideologier överhuvudtaget.  I dag ser han sig som en oberoende humanist och sanningssökare.

CIA och Mossad bakom 11 september

I två avsnitt angriper TV 4:s program Kalla fakta den s.k. sanningsrörelsen, dvs. de som påpekar bristerna och motsägelserna i den officiella konspirationsteorin om 19 muslimska kapare. Den teorin ter sig fullkomligt osannolik för varje rationell människa som är någorlunda insatt i händelsen. Men om det inte var Al-Qaida och bin Laden som utförde attacken mot World Trade Center, vem var det då? Enligt Francesco Cossiga, Italiens förre president, stavas förövarna CIA och Mossad. Författaren Lars Adelskogh berättar.

Den 29 november 2007 publicerades ett föregivet meddelande av Usama bin Ladin. I det endast fem minuter långa talet klandrade ”bin Ladin” några västliga politiska ledare i egenskap av USAs bundsförvanter i kriget mot den islamiska världen, däribland högerpolitikern Silvio Berlusconi, som åren 2001-2006 var Italiens premiärminister. ”Bin Ladin” tog också ensam på sig ansvaret för 11 september-attackerna och fritog taliban för all inblandning däri. I anledning av detta ”bin-Ladin”-framträdande gjordes dagen därpå, den 30 november, ett sensationellt uttalande för Italiens äldsta och största dagstidning Corriere della Sera (utges i Milano):

”Från kretsarna runt Palazzo Chigi, nervcentrum för den italienska underrättelsetjänstens ledning, noterar man att inspelningen icke är äkta, vilket framgår av att Usama bin Ladin i denna ’erkände’ att al-Qaida skulle ha varit förövaren av angreppet den 11 september på Tvillingtornen i New York, medan alla de demokratiska kretsarna i Amerika och Europa, med den italienska centern-vänstern i främsta linjen, numera vet att det olycksbringande attentatet planerades och genomfördes av amerikanska CIA och av Mossad med hjälp av den sionistiska världen för att kasta skulden på arabländerna och för att driva västmakterna till att ingripa i Irak och Afghanistan. För detta har inget ord av solidaritet nått Silvio Berlusconi, som varit upphovsmannen till den genialiska förfalskningen, vare sig från Quirinalen [italienske presidentens palats] eller Palazzo Chigi.”

Förintelseseminarium

Förintelsekonferensen i Tehran 2006

Den 14 november inbjuder vi till ett unikt seminarium om den s.k. ”Förintelsen”. I den moderna västvärlden har det blivit en hyllad dygd att bryta tabun, och vår frihet att häda Gud och allt som är heligt sägs vara ett bevis på vår civilisations överlägsenhet, särskilt i förhållande till den muslimska världen. Men det finns ett tabu som inte får kränkas: Förintelsen, föreställningen om det avsiktliga och planlagda nazistiska massmordet på judar genom gaskamrar. Förintelsen är mer än ett tabu, den är en religion som inte får betvivlas. I flera europeiska länder fängslas forskare för att de har ifrågasatt den officiella versionen av händelserna. Om detta tiger våra annars så högljudda yttrandefrihetsförespråkare.

Varför dessa dubbla måttstockar? Vad är det som gör Förintelsen med stort F så helig att den inte får ifrågasättas? Hur används denna föreställning ideologiskt? Vilka intressen gynnas av denna föreställning? Vad var det som verkligen hände? Måste vi tro på gaskamrarna?

Dessa och andra frågor kommer att behandlas av seminariets två huvudtalare: Ahmed Rami från Radio Islam och den fristående forskaren och författaren Lars Adelskogh.

Ny bok om sionismen – intervju med Lasse Wilhelmson

De två numera kultförklarade intervjuerna med Lasse Wilhelmson, ”Värstingen” och ”Sionismkritiken gör framsteg”, kommer att ingå i boken, Är världen upp och ner?, som släpps den 21 november i Uppsala och den 22 i Stockholm. Med anledning av boksläppet tycker jag det finns fog för en tredje intervju. Det har ju hänt en del sedan sist, särskilt tänker jag på Qudsdemonstrationen på Sergels torg, Klippmoské- demonstrationen i Uppsala, nomineringarna till Augustpriset, sverigedemokraten Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet, och radioprogrammet Kalibers reportage om den nya antisionistiska rörelsen, som sändes den 1 november.

Lördagen den 21 november kommer Lasse till Uppsala. Jag och han ska tala om hans nya bok, Palestina, kampen mot sionismen, med mera. Boken kommer att finnas för försäljning till förmånligt pris. Hör av er till mig om ni vill vara med på kalaset.

MO: Den 20 september, Al-Qudsdagen, talade vi båda på en demonstration mot den sionistiska ockupationen av Palestina. Det var inte en helt vanlig Palestinademonstration, eller hur? Vad var det som gjorde den ovanlig?

LW: Att den arrangerades av Al-Qudskommittén som är oberoende av de delar av den svenska palestinarörelsen som vanligtvis arrangerar palestinademonstrationer, det vill säga PGS, ISM och JIPF. Detta innebar att den kunde vara uttalat antisionistisk redan i sin affisch, liksom i våra tal, och där bland annat hävda de i Al Nakba fördrivna palestinernas oförytterliga rätt att återvända. Allt i enlighet med den FN-resolution som kopplades till upptagandet av Israel som medlem i FN. Det kravet är ju själva grundbulten i hela palestinafrågan och det som förenar alla palestiner i hela världen.

Jüri Lina i Uppsala

Jüri Lina och Mohamed Omar

Fredagen den 30 oktober besökte författaren Jüri Lina Studiegruppen Aguéli och den nya antisionistiska rörelsen i Uppsala (vi kallar oss ”rörelse” fram till dess partiet är bildat). Lina, en av Sveriges främsta kännare av frimureriet, föddes 1949 i det Sovjetockuperade Estland. Som publicist fick han yrkesförbud 1975 på grund av sin kritik av kommunismen och arbetade därefter som nattvakt, tills han tvangs emigrera i april 1979 efter upprepade konflikter med den politiska polisen KGB.

Lina gav oss en intensiv grundkurs i frimureriets historia och visade några snuttar ur sin dokumentärfilm I skuggan av Hermes. Han berättade bland annat, vilket jag fäste mig särskilt vid, om frimurarnas verksamhet bland exiliranier och deras försök att störta den islamiska republiken. Enligt den brittiske akademikern Hamid Algar, konvertit till islam, bestod shahregimens maktbas till stor del av bahaier, judar och frimurare:

”The Shah’s collaboration with Israel did not always go through the Jewish community. It also went through the Baha’i community. If one is speaking of minorities the most important one with respect to staffing the Shah’s regime, staffing the bureaucracy and the security police, is the Baha’i community, many of whom in any case are of Jewish origin. A number of cases could be mentioned, including the former vice-chief of SAVAK, Sabeti. He was of Jewish origin and received his training in torture techniques in Israel. He and a number of other officers are living in Israel after the Revolution.” [1]

Sionistisk medieoffensiv

En mer handgriplig sionistisk offensiv i Palestina

Det blir en kort kommentar till dagens händelser eftersom jag är upptagen med att färdigställa min kommande bok: ”Islamisten – texter från 2009”. Som undertiteln visar, kommer den att innehålla mina texter från 2009, men kommenterade och noterade, samt en utförlig inledning som beskriver min omvändelse från politiskt slumrande till politiskt aktiv muslim.

I Aftonbladet den 1 november 2009 infördes en intervju med mig under rubriken ”Poeten bildar ett anti-judiskt parti” (endast i papperstidningen). Artikelförfattaren Staffan Lindgren skriver i ingressen att jag gör ”gemensam sak med nazisterna”. Det är vilseledande på flera sätt. För det första eftersom ingen av de personer jag samarbetar med själv betecknar sig som ”nazist”, för det andra eftersom jag flera gånger under intervjun betonar att jag samarbetar med ALLA som delar vår antirasistiska, antisionistiska plattform, från höger till vänster, inte specifikt eller enbart s.k. ”nazister”. Varför inte skriva att jag gör gemensam sak med Parti Anti Sioniste i Frankrike?