Sionistisk medieoffensiv

En mer handgriplig sionistisk offensiv i Palestina

Det blir en kort kommentar till dagens händelser eftersom jag är upptagen med att färdigställa min kommande bok: ”Islamisten – texter från 2009”. Som undertiteln visar, kommer den att innehålla mina texter från 2009, men kommenterade och noterade, samt en utförlig inledning som beskriver min omvändelse från politiskt slumrande till politiskt aktiv muslim.

I Aftonbladet den 1 november 2009 infördes en intervju med mig under rubriken ”Poeten bildar ett anti-judiskt parti” (endast i papperstidningen). Artikelförfattaren Staffan Lindgren skriver i ingressen att jag gör ”gemensam sak med nazisterna”. Det är vilseledande på flera sätt. För det första eftersom ingen av de personer jag samarbetar med själv betecknar sig som ”nazist”, för det andra eftersom jag flera gånger under intervjun betonar att jag samarbetar med ALLA som delar vår antirasistiska, antisionistiska plattform, från höger till vänster, inte specifikt eller enbart s.k. ”nazister”. Varför inte skriva att jag gör gemensam sak med Parti Anti Sioniste i Frankrike?

Vad som intresserar mig är inte påklistrade etiketter, utan verkliga åsikter. Jag föredrar att se människor med mina egna, inte andras, ögon. Under intervjun var jag, vilket inte framkommer i den tryckta artikeln, mycket noga med att markera att själva drivkraften för det antisionistiska arbetet är antirasismen. Jag är, som en muslim måste vara, en hängiven antirasist, och det är rasismen i Israel, riktad mot araber, som är en viktig, om inte den viktigaste, anledningen till vår kritik mot sionismen. Därför kommer jag aldrig att samarbeta med rasister, dvs. personer som anser att vissa människor är sämre på grund av sin börd eller härkomst, såsom till exempel judiska sionister anser om icke-judar, s.k. ”gojim”.

Lindgren frågade om Israel har rätt att existera. Jag svarade självklart nej eftersom det råder konsensus bland islams rättfärdiga teologer, al-ulemaa, om att det är haram, en förbjuden och syndig handling, att erkänna Israels rätt att existera på land stulet av muslimerna. Jag svarade att muslimerna i stället kräver att Israel ska erkänna palestiniernas rätt att existera. Vad är värre, att förneka en illegitim statsbildnings rätt att existera, eller att som Israel, förneka det palestinska folkets, det vill säga människornas, rätt att existera? Den israeliska premiärministern Golda Meirs sade: ”Det finns inga palestinier”.

”Vad ska det bli av judarna?” frågade Lindgren. Till skillnad från Israel, som inte erkänner palestiniernas rätt att existera, erkänner vi muslimer judarnas rätt att existera samt deras rätt till trygghet och religionsfrihet. Någon förföljelse av judar för att de är födda av judiska föräldrar eller för att de tillhör den judiska religionen får inte förekomma. Kritik av judendomen, den judiska läran, är dock inte samma sak som förföljelse. Koranen och profetens undervisning, sunnan, innehåller en stundtals skarp kritik mot judendomen, så en sådan kritik kan och får ingen muslim ta avstånd ifrån. Den ska dock ske under värdiga former och vara baserad på islam.

I den kommande palestinska, islamiska staten med Jerusalem som huvudstad, som ska upprättas på det land som för närvarande ockuperas av Israel, kommer de judiska invånarna att ha det betydligt bättre än vad de arabiska invånarna i den sionistiska staten har idag. Som exempel anförde jag den islamiska republiken Iran under vars beskydd judarna lever ett normalt liv, och dessutom har representation i parlamentet.

Shaykh Hassan Nasrallah, ledare för den libanesiska motståndsrörelsen Hezbullah, har sagt:

”As we see, this is an illegal state; it is a cancerous entity and the root of all the crises and wars and cannot be a factor in bringing about a true and just peace in this region. Therefore, we cannot acknowledge the existence of a state called Israel, not even far in the future, as some people have tried to suggest. Time does not cancel the legitimacy of the Palestinian claim.” [1]

Om någon så är det sionisterna och deras lakejer som måste stå till svars för sin rasism. Det är de som konkret tillämpar sin rasism i Palestina genom apartheid, fördrivning och mord på araber. De s.k. ”högerextremisterna”, som närvarade vid demonstrationen på Qudsdagen den 20 september, har inte medverkat i ockupation av något annat land. De har heller inte fördrivit, dödat eller lynchat någon. Var finns sinnet för proportioner?

Sanna Klinghoffer - judinnan som producerade Kaliber

Det är också ett orimligt krav att jag måste hålla med alla mina vänners och sympatisörers åsikter. Jag har flera vänner som är ateister, innebär det att jag förnekar Gud? Jag har också flera vänner som är kristna, innebär det att jag tror på korsfästelsen och inkarnationen? För oss, inom den nya antisionistiska rörelsen, är Palestinafrågan den absolut centrala. Var man står i den frågan är avgörande. Men eftersom rasismen är ett så framträdande drag hos våra fiender, sionisterna, har jag som sagt mycket svårt att föreställa mig något samarbete med rasistiskt sinnade individer eller organisationer.

Palestinafrågan är – det ska man ha klart för sig – också en inhemsk, svensk fråga eftersom det i Sverige finns både de som stöder ockupationen och de som stöder motståndet. Att det finns samvetslösa människor på högt uppsatta poster inom svenska public servicemedier, som utnyttjar våra skattemedel för att försvara den sionistiska ockupationen av Palestina, bekräftades av radioprogrammet Kaliber som sändes samma dag: ”Den oheliga alliansen – antisemitism på frammarsch”.

Aftonbladets intervju och Sveriges Radios program samma dag är en del av den massiva psykologiska krigföringen till stöd för ockupationen av Palestina. Det må vara en bisak att Kaliber produceras av judinnan Sanna Klinghoffer, men med tanke på innehållet och tendensen i dagens program kan man inte anat än undra om Klinghoffer verkligen förmår vara objektiv i frågor som rör det judiska. Den pro-sionistiska vinklingen framkommer på flera sätt, bland annat presenteras den judiske sionisten och ökände citatförfalskaren Henrik Bachner kort och gott som ”forskare” utan att hans politiska agenda omnämns med ett ord! För research svarade Magnus Sandelin från SKMA … [2]

Om Sveriges Radio verkligen vore bekymrade över rasismen i alla dess fula skepnader, varför granskar man då inte den judiska rasismen, sionismen, och alla svenska politiker, journalister och författare som har relationer till denna rörelse och dess företrädare? Nazismen besegrades militärt och politiskt 1945 medan sionismen fortfarande diskriminerar, förtrycker, till och med dödar icke-judar i Palestina.

Andreas Malm: "Israel har rätt att existera"

Sionisten och Bonnierjournalisten (med lång meritlista av öppet samarbete med sionistiska judar, dvs. rasister) Andreas Malm, som propagerar för Israels rätt att existera, och som skrivit att Koranen innehåller ”bloddrypande” och ”mordiska” verser, anlitas även han av SR och judinnan Klinghoffer som politisk korrekt bedömare. Malm vill helst se att vänstern behåller sitt kvävande strypgrepp på palestinarörelsen och att all verklig antisionistisk verksamhet stoppas. Endast de ”tvättade” palestinska och islamiska röster, som godkänts av JIPF [3] och andra sionistiska judar, ska få höras i svensk offentlighet. Islamismen måste bekämpas, har han sagt, den är ”reaktionär”. Malm har ett förhållande med iranskan Shora Esmailian, som har lämnat islam och bedriver en aggressiv kampanj mot den islamiska revolutionen.

Efter inslaget intervjuades Mohammed Amin Kharraki, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, och, precis som jag själv och den antisionistiska rörelsen, tog han tydligt avstånd från rasism.

Klinghoffers och Kalibers budskap är: samarbete med påstått rasistiska svenskar är oacceptabelt och förbjudet, samarbete med bevisat rasistiska judar är helt i sin ordning. Man är alltså inte, som man hävdar, mot samarbete med rasister, endast med icke-judiska rasister. Andreas Malms samröre med familjen Bonnier är dessutom mer än bara ett vänskapligt samarbete – han får lön. Det rör sig om ett hierarkiskt arbetsförhållande: Bonnier där uppe, Malm där nere.

Detta är vad Sions vise har att säga om medierna:

”Vi måste tvinga gojeregeringarna att handla i enlighet med vår brett uttänkta plan, som redan nalkas det åtrådda slutet. Detta tvång skall skenbart verka genom den allmänna opinionen, som i hemlighet frammanats av oss med hjälp av den så kallade stormakten – pressen, som med några få, betydelselösa undantag helt är i våra händer.” [4]

På kort sikt kan den sionistiska medieoffensiven ha en viss negativ effekt. Okunniga namn- eller vanemuslimer och vissa muslimer med en svag tro på Gud kan eventuellt bli ängsliga och demoraliserade, vilket är exakt vad man vill åstadkomma. Syftet med medieoffensiven är ju uppenbart att skrämma bort presumtiva antisionister från politiskt engagemang. Håll er borta från Mohamed Omar! Men på längre sikt, tror jag, gynnas den antisionistiska och antirasistiska rörelsen även av negativ publicitet, och utgår som vinnare, om inte annat eftersom Koranen lovar att sanningen alltid triumferar till sist.

Profeten Muhammed (frid över honom) – som också var en skicklig statsman – har sagt: Al-istiqama khair min alf karama, det vill säga ”ståndaktighet är bättre än tusen mirakler”. Det gäller att behålla fokus och att aldrig ta ett steg tillbaka.

[1] Egyptisk television, den 6 februari år 2000

[2] Svenska Kommittén mot Antisemitism

[3] Förkortning för organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred. ”JIPF värnar om Israel som judisk stat och är därmed en sionistisk organisation”, skriver Lasse Wilhelmson i artikeln ”En myndighet för sionistisk ideologiproduktion” (2008-04-19).

[4] Sion Vises protokoll, nr 7, översättning till svenska av Lars Adelskogh