Med motståndet i Beirut

På hotell Commodore, Rue Hamra, Beirut

Torsdagen den 14 januari flög jag från Stockholm till Beirut, arabvärldens ”Lilla Paris”. Det var min första resa till det uråldriga Libanon, och jag hade förväntat mig fler historiska minnesmärken och gamla byggnader. Men nästan hela Beirut består av moderna betongblock. Inbördeskriget och de israeliska angreppen har förstört det mesta som är äldre än trettio år.

De israeliska angreppen mot Libanon har, som i de flesta länder under liknande omständigheter, gett upphov till motstånd, muqawama, och det var ett ord som jag skulle få höra många gånger under den helg jag tillbringade i Beirut. Jag hade nämligen kommit för att delta i en internationell konferens till stöd för motståndet.

Konferensen samlade islamister, arabnationalister, socialister och andra grupper och partier till dialog för att bilda en enhetsfront mot Israel, alla arabers och muslimers gemensamma fiende. Bland de närvarande fanns kadrer från Venezuela, nasseristiska partier, Muslimska brödraskapet, Islamiska jihad, PFLP, Hamas, Hezbollah, Syriska socialnationalistiska partiet (SSNP) i Libanon och det syriska Baathpartiet. Man diskuterade mediala och politiska strategier för att stärka motståndet. I ett längre perspektiv hoppas man uppnå en global front mot världssionismen. Man vill också förankra motståndets idé hos skeptiska arabiska nationer och omkullkasta fiendens planer att så split mellan arabvärlden och det islamiska Iran.

Ett annat av konferens mål var verka för att hålla martyrernas minne levande och bilda opinionen för att frige de tusentals motståndsmän som sitter fängslade i Israel. En internationell deklaration till stöd för motståndet undertecknades av alla deltagare och kungjordes vid konferensens slut. Vår svenska delegation bestod av fyra personer, en av dem ”värstingen” Lasse Wilhelmson. Mottot för konferensen var ma’a al-muqawama, det vill säga ”med motståndet”.

Commodore, hotellet som jag bodde på, låg på den legendariska Rue Hamra i stadens ekonomiska och politiska hjärta. Gatan, som kallats för Beiruts Champs Elysées, var med sina många kaféer och teatrar och tidningsredaktioner tillhåll för stadens bohemer, konstnärer och intellektuella på 60- och 70-talen. År 1982, utanför kafé Wimpy på denna gata sköt motståndsmannen Khaled Alwan ner två israeliska ockupationssoldater. Den dagen firas fortfarande i Libanon.

Med Hassan Ezzeddine, ansvarig för Hezbollahs relationer med arabvärlden

De södra förorterna

På förmiddagen, innan jag gick till fredagsgudstjänsten, besökte jag de södra förorterna, Ad-dahiyya al-janubiyya, som drabbades hårdast av Israels bombningar under julikriget 2006. Hur gärna jag än hade velat tillåter inte säkerheten att man tar foton där. Israel har spioner i kvarteren som rapporterar om Hezbollahs verksamhet för att dirigera attacker. För inte så länge sedan, i december 2009, dödades två Hamasmedlemmar av en fjärrstyrd bilbomb.

Libanon är ett land med snabb ekonomisk utveckling. Turismen är på väg tillbaka och affärerna går bra. Lyftkranar och cementblandare i nästan vartenda gathörn i Beirut visar att det pågår en febril byggverksamhet. De södra förorterna är inga undantag. Man märker knappt av den enorma förödelsen år 2006. Då såg det ut som om en tornado dragit förbi här. Israeliska flygplan släppte bomber stup i kvarten, höga våningshus kollapsade och hela familjer begravdes under rasmassorna. Låt oss hoppas att Israel inte attackerar igen och lägger även de nya husen i ruiner. Libaneserna har lidit tillräckligt.

Taxichauffören som skjutsade mig till de södra delarna visade sig vara en hängiven Hezbollahanhängare. När han fick reda på mina åsikter fick jag rabatt. Han var shiamuslim från södra Libanon, ibn al-janub, en ”son av södern” som han sade. Det låter ungefär som Stockholmarnas ”söderkisar”. Men det är inte bara söderns kisar som sympatiserar med Hezbollah. En undersökning från World Public Opinion från 2 augusti 2006[1] visar att en överväldigande majoritet av libaneserna – shi‛iter, sunniter, kristna och druser – stöder Hezbollah. Hos shi‛iterna är dock stödet nära 100 %.

Palestinierna är huvudsakligen sunnimuslimer men ställer sig helhjärtat bakom Hezbollah. Enligt en undersökning som utfördes av An-Najahuniversitet den 24 juli 2006 sympatiserade 96 % av palestinierna i Västbanken och Gaza med den shi‛itiska motståndsrörelsen. Och uppskattningen är ömsesidig: palestinierna identifierar sig med libanesernas kamp, libaneserna med palestiniernas.

Så här sade Imad Abu-Hamad, befälhavare för al-Aqsamartyrernas brigader:

”Regarding our ties with Hezbollah, we are proud and boastful of our good relationship with them… Whether the victory will be achieved here or there, it is a victory of both peoples against the common enemy… To Seyyed Hassan Nasrallah, leader of the resistance we say…: ”And you, Oh master of the resistance! Oh Abu-Hadi [Nasrallah], we tell you that we in the Al-Aqsa Martyrs Brigades are all your brothers and your sons, we are all soldiers in the same battle you direct …’”

(Al-Hayat Al-Jadida, 14 augusti 2006)

Tjejer i de södra förorterna med Hezbollahs och Libanons flaggor. Den andliga och politiska väckelsen går hand i hand.

I Ad-dahiyya pågår en stark religiös väckelse. Det är glädjande att se att fler kvinnor täcker sig ordentligt här än i andra delar av Beirut. Man har ett plagg som liknar chadoren i Iran. På husväggar hänger bonader med bilder av martyrer som stupat i kriget mot Israel, och i stånden säljer man radband, cd-skivor med religiösa föreläsningar och kampsånger, bönemattor, affischer med Nasrallah och Khomeini, parfymer och så vidare. De södra förorterna har kallats för slum och ghetto men är det inte. Snarare är de medelklasskvarter med livaktig kommers och många välutbildade, politiskt medvetna människor. Som vanligt försöker våra journalister skylla religiositeten på fattigdom och okunnighet. När ska de lära sig?

Jag kom fram för sent till moskén där Seyyed Fadhlallah, en av Hezbollahs andliga lärare, skulle predika. Gudstjänsten var slut. Men jag gick in för att se mig omkring. Jag blev muddrad vid ingången och fick lämna mobiltelefon och kamera i vaktkuren. Runt moskén var hinder utsatta så att bilar inte skulle kunna komma nära. Man är medveten om att israeliska agenter är ute efter att mörda Seyyed Fadhlallah och också att de gärna utför attentat moskéer för att kunna sätta igång sekteriskt våld, så som man gjort med stor framgång i Irak.

På andra sidan gatan, mitt emot moskén, låg en affär som hette Beit al-Huda. Jag köpte en packe cd-skivor med kampsånger. Affärsinnehavaren märkte att jag talade dålig arabiska och frågade varifrån jag kom. ”Från Sverige” sade jag. Han sken upp. ”Jag också”, sade han och vi började prata svenska med varandra. Han hade bott många år i Linköping. Medan vi talade över en varsin kopp espresso visade det sig att vi hade gemensamma vänner bland moskéfolket i Stockholm.

Öppningen

Konferensen öppnades officiellt klockan tre på eftermiddagen på det pampiga Unescopalatset nere vid havet. När gästerna hade anlänt hälsade värden välkommen. Så stod vi upp medan Libanons nationalsång spelades. Därpå följde en vacker Koranrecitation.

Först att tala var en av huvudarrangörerna, Khaled Sufyani, advokat från Marocko och välkänd antisionistisk aktivist. Han är vän till vår svenske Ahmed Rami. Det var för övrigt flera av deltagarna på konferensen som kände till och respekterade Rami. Hur som helst gav Sufyani en mycket gripande skildring av den miserabla situationen i Gaza och manade till ståndaktighet och fortsatt motstånd. Sufyani sände en hälsning till de heliga martyrerna, som spillt sitt blod för att umman ska få liv. ”Vi har samlats för att visa världen att de som kämpar ute vid fronterna inte är ensamma, vi är med dem”, sade han. Vi kommer inte att ge upp förrän hela Palestina blir fritt, fortsatte han, och vi kommer aldrig att erkänna Israel.

Sufyani talade med rörelse och delar av publiken stod upp spontant och ropade slagord. När han nämnde Gamal Abdel Nasser (1918-1970), en ledare som stått upp för islamiska och arabiska ideal och som aldrig svek Palestina, reste sig hundratals människor och skanderade hyllningsramsor. Sufyani fördömde det nuvarande styret i Egypten för dess feghet och förräderi mot Palestina.

Dagens höjdpunkt var Seyyed Hassan Nasrallahs framträdande. Han var dock inte närvarande utan talade genom en videolänk. Han undviker att visa sig eftersom israeliska agenter har försökt lönnmörda honom flera gånger. Han är inte rädd för döden men vill inte unna dem nöjet. Israelerna har för övrigt dödat Nasrallahs son, så ingen kan anklaga honom för bristande offervilja i striden mot Israel och sionismen.

I sitt tal framhävde Nasrallah att den islamiska republiken Iran är ett föredöme för alla fria folk, ja alla som kämpar mot förtryck och ockupation, och han prisade imam Khomeini som befriade landet från imperialismens bojor och gav iranierna deras värdighet tillbaka.

Ahmed Rami brukar säga att den islamiska världen har haft två stora ledare under 1900-talet – Nasser och Khomeini. Konferensen tycktes dela den åsikten. Två namn som nämndes med vördnad av nästan alla var Nasser och Khomeini. En annan sak som alla talade om var Mubaraks svek. Man kunde ana en längtan hos både talare och åhörare efter en ny revolution i Egypten. Vad västvärlden vill, genom sitt mediala och ekonomiska stöd till bråkmakarna i Iran, är att förvandla landet till ännu en lydstat, liksom shahens Iran och Mubaraks Egypten.

Nasrallah är arabvärldens populäraste ledare, följd av Bashar al-Assad och dr Ahmadinejad. Och han är numera den som verkligen styr Libanon, eftersom han har folkets kärlek. Man skulle kunna se honom som en Gamal Abdel Nasser med turban. Han är som en förening av de två största, Nasser och Khomeini, ja en arabisk Khomeini.

Han fortsatte med att säga att sionismens dröm om herravälde i Mellanöstern grusades av den lysande segern år 2006. Muren på västbanken, belägringen av Gaza och den tre veckor långa massakern i januari 2009, var alla försök att krossa det palestinska motståndet, al-muqawama. Men Israels agerande hade endast tjänat till att stärka motståndets vilja och beslutsamhet. Han talade vidare om motståndet i Irak och Afghanistan och försvarade attackerna mot amerikanska trupper i dessa länder. Irak är ockuperat och måste befrias, sade han.

USA och Israel gör allt de kan för att så split mellan Iran och Syrien. Men förgäves, sade Nasrallah. Iran och Syrien är vänner och bröder, allierade mot Israel och sionismen för alltid. Om ny militär konfrontation väntade, skulle motståndet fullständigt omintetgöra angriparens planer. Efter att Hezbollah drivit ut fienden under 34-dagarskriget, åtnjuter man nu en starkare ställning än någonsin i Libanon. Condoleezza Rice hade utropat att hon ville skapa ett ”nytt Mellanöstern”. Det har hon fått, sade Nasrallah, men det nya Mellanöstern är inte som hon tänkt sig. Det är inte dominerat av Israel utan av Iran, Syrien och Libanon.

Efter Sadats förräderi var Egypten ute ur leken, men 1979 efter den islamiska revolutionen i Iran inträdde en ny spelare på motståndets sida: det islamiska Iran. Han avslutade med att säga att framtiden tillhör motståndet och att Israel kommer att upphöra att existera.

När Khaled Mishaal, ordförande för Hamas politbyrå, gick upp på scenen, ställde sig så gott som hela publiken upp och ropade slagord till stöd för den väpnade kampen, ”Död åt Israel!”, La ilaha ill Allah och Allahu akbar! De sudanesiska delegaterna i sina långa vita kaftaner och vita turbaner viftade med käppar. Han började med att säga att han var glad att besöka Libanon, arabvärldens blomma och stolthet, som hållit stånd mot den sionistiska invasionen.

Mishaal sade att hela Palestina är en arabisk och islamisk nation och att ingen kan ändra på det. Han sade vidare att ett av konferensens syften var att skingra tvivel och misstänksamhet. Den sionistiska fienden använder rykten och lögner för att misskreditera motståndet. Han hyllade palestiniernas fasthet och tålamod under massakern 2008 och sade att om Israel skulle försöka igen, skulle Gaza förvandlas till ett gravfält för Israel. Ingenting kan krossa Gaza, sade han, la hisar wa la jidar, varken belägring eller murar. ”Men vi har inte samlats för att fira gångna, utan kommande segrar”, fortsatte han och applåderna smattrade i salen.

Alla muslimer måste stå enade mot det sionistiska hotet, oavsett skola (madhhab), betonade han. Ty vi är alla bröder och tillhör en och samma umma. Därefter riktade han skarp kritik mot den mur som byggs av Egypten och sade att Gaza inte utgör något hot mot Egypten. Det är Israel som är ett hot mot oss alla. Han uppmanade Egypten att avbryta murbygget omedelbart. Han sade att Egypten borde vidta åtgärder mot Israel, inte mot sina bröder i Gaza. ”Murar bygger man mellan fiender, inte mellan bröder”, sade Mishaal. Samtidigt hyllade han det egyptiska folket, dess goda hjärtan, dess starka tro och dess offer för Palestina i gångna befrielsekrig.

Gazaborna kämpar för alla muslimer och araber, ja för alla fria folk, även för Egypten. Gaza är frontlinjen mot sionismen. Om Gaza faller kommer egyptierna nödgas bilda sin egen motståndsrörelse, sitt eget Hamas, på gränsen mot Israel. Då blir Egypten den nya fronten mot det expansionistiska Israel. Så är det inte bättre att Egypten redan nu hjälper Gaza?

En kvinna bland åhörarna reste sig upp och skrek slagord mot Israel. Hon grät och sade att hon skämdes för de egyptiska makthavarna. ”Jag är egyptiska och jag stöder motståndet!” Mishaal tittade upp mot läktaren där hon stod, pekade och sade: ”Detta är Egyptens sanna röst!”

Sedan lyfte Mishaal fram Iran och Syrien som exempel på nationer som vägrar att böja sig för stormakternas och sionisternas vilja och tackade särskilt Iran för dess stöd. De fria nationerna och de fria folken står upp mot Israel, sade han. Han avslutade med att lova att Israel skulle försvinna inom kort och att de palestinska flyktingarna ska få återvända. Det är deras oförytterliga rätt.

Shaykh Harith Ad-Dahry representerade det irakiska motståndet. Han talade om den svåra situationen i sitt land och om vikten av att sprida det väpnade motståndet till så många irakiska grupper som möjligt. Medierna i väst försöker mörklägga motståndets operationer och tona ner dess styrka och betydelse. Han vädjade därför till publiken om att lyssna till ”det irakiska motståndets röst”.

Därefter påminde han oss om det blodiga slaget om Falluja, där sunniter och shi‛iter av alla grupperingar stridit sida vid sida mot angriparna för sin frihet och värdighet. USA har inte befriat, utan ockuperat Irak – det vet alla. Men att den verkliga anledningen till USA:s invasion inte är oljan, utan Israel, är det färre som vet. Man kan se Irak och Palestina som offer för samma makt. Oljan är viktig, påpekade han, men sionisternas intressen än viktigare.

Shaykh Harith tog upp bombdåden mot civila, marknader och moskéer som förekommer i Irak och hävdade bestämt att sådana brottsliga dåd inte på något sätt ingår i det legitima motståndet. De verkliga förövarna till dessa brott är israeliska och västerländska säkerhetstjänster och legosoldater som försöker smutskasta motståndet och alienera folket. Han fördömde sekterism och menade att shi‛iter och sunniter måste förenas mot ockupationen så som man gjorde under upproret mot britterna på 20-talet.

Irans vicepresident Mohammad Reza Mir Tajeddini uttryckte sig på elegant, klassisk arabiska. Han sade att Hezbollahs oerhörda prestation år 2006 bevisade att de sionistiska ockupanterna inte förmådde någonting mot fria män och att den islamiska republiken skulle fortsätta stödja motståndet fram till den slutgiltiga segern över sionismen. Erfarenheten visar att det enda sättet att stå emot ockupation är väpnat motstånd. Tajeddini hade också en hälsning från dr Ahmadinejad, som lovade att Iran aldrig skulle svika palestinierna.

Shaykh Yusuf Qaradawi satt ner under sitt anförande. Åldern har tagit ut sin rätt. Men hans intellekt är fortfarande skarpt och han talar utan manus. Han är troligtvis den islamiska världens mest kände och inflytelserike predikant.

Qaradawi började med att säga att jihad är fard ’ain, det vill säga en gemensam plikt för alla muslimer oavsett skola (madhhab) och teologisk inriktning, både shi‛iter och sunniter. Jihad, sade han, är en bindande plikt i Irak, Palestina och Afghanistan. Man bör inte se Gaza som bara palestiniernas land eller de ockuperade Shebaagårdarna som bara libanesernas land. Allt är ard al-umma, ummans, den islamiska nationens gemensamma land. Om palestinierna inte uppfyller sin plikt och gör jihad mot ockupanten, måste andra muslimer göra det. Ockupationen av Palestina är en ockupation av alla muslimers land och en attack mot palestinierna är en attack mot alla muslimer.

Med shaykh Qaradawi och shaykh Harith

Qaradawi prisade Hezbollahs seger över Israel 2006 och Hamas ståndaktighet i Gaza trots flera arabiska regimers svek. Motståndsrörelserna, Hamas och Hezbollah, strider inte för sig själva, utan för hela umman. Alla muslimer, sunniter och shi‛iter, måste ena sig, sade han. Vi är en umma och vår fiende är Israel, inte varandra. Shaykhen kritiserade de egyptiska makthavarna och deras murbygge, som han menar strider mot islamisk lag. Egyptierna, sade han, är grannar med Gaza, och närmast ansvariga för jihad, kamp mot Israel.

Shaykh Qaradawi hör till wasatiyya, den islamistiska mittfåran, även om man i väst försöker utmåla honom som en extremist för att han uttalat sig ”ringaktande” om den s.k. ”Förintelsen” och tillåtit martyroperationer, s.k. ”självmordsbombningar” i Palestina. Sanningen är dock att han inte är extrem. Hans åsikter är representativa för majoriteten muslimer och man respekterar honom för att han vågar kritisera makthavarna för deras eftergifter inför väst och Israel.

Shahinaz Fakoush från Baathpartiet i Syrien läste upp en hälsning från presidenten Bashar al-Assad. Motståndet är en plikt och den enda vägen till fred sade hon. Vi måste skapa en kultur av motstånd, så att våra barn aldrig glömmer denna plikt. Syrien och Bashar al-Assad stöder till fullo motståndet och kräver att Golanhöjderna befrias. Hon avslutade med att säga Hezbollahs seger 2006 hade förändrat balansen i Mellanöstern till fördel för motståndet.

Till södern

Söndagen den 17, konferensens sista dag, reste vi till södra Libanon. Gruppen bestod av omkring 1000 personer från hela världen, främst arabländer, eftersom konferensen var särskilt riktad till dem. Bussarna avgick 8:30 direkt efter frukost. Vi var en lång konvoj om cirka tjugo fordon.

Efter ett kort färd anlände vi till hamnstaden Saida. Från fönstret kunde jag se korsfararborgen från 1200-talet. Vi fortsatte söderut tills vi kunde se det ockuperade Palestina på andra sidan gränsen. Det var en skrämmande upplevelse att vara så tätt inpå fienden. De hade odlat upp marken de stulit från palestinierna och gjorde stora vinster medan de rättmätiga ägarna bodde i överfulla flyktingläger inne i Libanon.

Planscher med Imam Khomeinis porträtt finns uppsatta överallt längs vägarna i södra Libanon

Jag satt längst tillbaka i bussen tillsammans med några palestinier från gruppen Jabhat al-nidal al-sha’biyya al-filastini (Fronten för det palestinska folkets kamp). Ledare heter Abu Khaled och sitter en bit bort. Han talar inte engelska. Jag intervjuar i stället Musa Ahmed som behärskar engelska någorlunda. Han arbetar som lärare i arabisk litteratur. ”Fronten” var från början vänsterorienterad men har islamiserats mer och mer.

Folk kommer ut ur husen och vinkar åt oss. De ler vänligt. ”Vad lever man på här?” frågar jag min reskamrat Musa. ”De odlar tobak”, svarar han. ”Mycket fin tobak”. Södra Libanon är bergigt, med djupgrön och frodig växtlighet. Stora stenar ligger utspridda överallt och gör det nästan omöjligt för fordon att ta sig fram. De israeliska stridsvagnarna körde fast i dalgångarna och blev lätta byten för motståndsmännen som låg i bakhåll. Den israeliska armén led stora förluster här. ”Hezbollamännen ser er nu, men ni ser inte dem”, säger guiden.

Stora planscher är uppsatta vid vägkanten med bilder av martyrer. Många är mycket unga. Enligt islam är martyrerna inte döda. De lever och är lyckliga hos sin Herre. Man ser också planscher med Seyyed Nasrallah, Khomeini, Musa Sadr och Seyyed Ali Khamenei, Irans högste ledare. Khamenei är mycket omtyckt i Libanon. I en bokhandel såg jag en barnbok med titeln Hadha qaiduna, ”Detta är vår ledare”, som beskriver Khameneis liv och egenskaper i form av en lättfattlig dialog mellan en far och hans son.

Om det inte vore för Khomeini och den islamiska revolutionen i Iran 1979, med dess stöd till Hezbollah, kanske Libanon skulle vara en sionistisk koloni idag med allt vad det innebär av etnisk rensning, tortyr, husrivningar och förnedring. Revolutionen ingav hopp om att muslimerna, om de verkligen ville, kunde göra sig fria från förtryck. Det är därför inte förvånande att se Khomeini och hans efterträdare Khameneis porträtt på husväggar, bilar och stora annonspelare.

Närmast gränsen mot Israel bygger libaneserna nya hus. De är inte rädda utan lever sina liv som vanligt fast fienden är så nära inpå. En fiende som ständigt hotar om nya angrepp. När som helst kan den sionistiska armén rycka in med sina stridsvagnar. Sionisterna har inte gett upp sin dröm om att expandera den judiska staten och att stjäla ny mark från Libanon. Under julikriget bröt sig judiska soldater in i husen, slog sönder möbler och stal allt de kom över. För dem är icke-judar inte människor och att stjäla från dem är ingen synd.

Slutligen anlände vi till Maroun Alras, en by högt uppe på ett berg. Här utkämpades hårda strider under det senaste kriget och den sionistiska armén tvingades till reträtt. Där uppifrån hade vi utsikt över det ockuperade Palestinas bördiga slätter. Man har byggt upp en stor picknickplats här. Familjer som satt och grillade kebab blev glatt överraskade när vår konvoj rullade in.

Moskén med den islamiska republiken Irans flagga på kupolen

I en del av picknickplatsen finns en moské under uppbyggnad och på kupolen vajar den islamiska republiken Irans flagga, som för att markera att detta inte bara är gränsen mellan Libanon och Israel, utan också gränsen mellan islamism och sionism, ja mellan den islamiska republiken och den judiska staten, Mellanösterns två stormakter. Flaggan torde vara en enorm provokation för sionisterna på andra sidan stängslen.

Sedan bar det iväg hemåt. Vi stannade till i en restaurang i Tyre där shaikh Nabil Kawouk, Hezbollahs ledare i södra Libanon, välkomnade oss till bords. Shaikh Nabil hyllade Syriens och Irans stöd för motståndet och deras antisionistiska, pro-arabiska och pro-islamiska linje. Han sade att Hezbollah står bakom Palestina och al-Quds (Jerusalem) och liksom konferensens övriga talare uppmanade han till enhet och förbrödring mellan muslimer. Sista ordet gick till den marockanske advokaten Khaled Sufyani som avtackade alla deltagare.

Konferensens slutdeklaration

Läs även Lasse Wilhelmsons rapport från resan

---

[1] ”Poll Finds Overwhelming Majorities in Lebanon Support Hezbollah, Distrust U.S.”