Kulturellt har vi redan gått under – intervju med Markus Andersson

Markus Andersson, född 1968, är en kontroversiell svensk konstnär. Han är bosatt utanför Uppsala där han har sin salong Theoderik Hall. Där ställer han ut sin figurativa konst. Han har en gedigen utbildning med studier vid Konstskolan i Stockholm, Idun Lovéns konstskola och Heatherley School of Fine Arts i London. Och så har han varit gästkonstnär och sommarelev hos den norske konstnären Odd Nerdrum.

Några av Anderssons målningar ställdes nyligen ut på Moderna Museet. En målning föreställande Christer Pettersson och en get ute i öknen, anklagades för att vara ett plagiat, men fälldes inte. Under sommaren är hans galleri öppet för besökare. Jag tänker gå dit. Intervjun spelades in den 21 april på ett café i Uppsala.

MO: Som du vet har jag bildat en förening i Uppsala som kallar sig Studiegruppen Aguéli efter konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Konsten har därför en självklar och väsentlig plats i föreningens verksamhet. När Prins Eugéns Waldemarsudde ställde ut Aguéli 13 maj till 8 oktober år 2006 höll jag ett anförande på premiärdagen. Jag bidrog även med en artikel till utställningskatalogen. Har du någon relation till Aguéli som konstnär?

MA: Jag känner till honom, definitivt. Jag har inte någon jättenära relation till honom, men ser honom som en av de stora svenska konstnärerna. Han var väldigt mångsidig och var allmänt en känslig och andlig människa. Det är fint ljus i hans målningar.

MO: Han sticker ut?

MA: Ja, han var en märklig människa, ett snille och hade en märklig livshistoria. Han är en av de stora personligheterna i svensk konsthistoria.

MO: Om du spontant fick nämna tre svenska målare, vilka skulle det bli?

MA: Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors

MO: Din målning av Christer Pettersson anklagades för att vara ett plagiat av ett foto. ”Det råder ingen som helst tvekan om att han har kopierat mitt foto”, säger fotografen Jonas Lemberg till Svenska Dagbladet (14/3 2006). Stämmer det som han säger?

MA: Det blev ingen rättegång, men det blev en lång process. Den varade i drygt två och ett halvt år. Det började med en polisanmälan som lades ner efter en vecka. Polisen tyckte inte att det var någonting.

Det är inte i närheten av plagiat. Jag jobbade postmodernt. Jag ville kommentera media. Liknande saker har gjorts massor av gånger av Andy Warhol och de där.

Det var tre omgångar. Först polisanmälan som lades ner, sedan överklagade den där Expressenfotografen, Lemberg, till en åklagare i Stockholm som utredde saken i åtta månader och kom fram till att inget brott hade begåtts. Sedan tog Sven Erik Alhem, en överåklagare i Skåne, upp fallet nästan ett år senare.

Han har ganska mycket tyngd och är ofta framme i mediesammanhang. Då blev jag kallad till polisförhör. Jag gick dit och hade med mig en advokat. Några månader senare lades det ner med motiveringen att det eventuella brottet som skulle ha begått var preskriberat.

De vill inte erkänna att jag inte begått något brott …

MO: Tror du att plagiatanklagelsen var politiskt motiverad?

MA: Ja, det är väldigt tydligt att vi inte är lika inför lagen. Då hade en rad svenska konstnärer råkat ut för samma sak. Det torde vara politiska orsaker som gjorde att man valde ut just mig. Jonas Lemberg jobbar på Expressen. Hans pappa hette Arne Lemberg och var en känd journalist.

MO: Målningen ställdes ut på Moderna Museet på initiativ av Dorinel Marc. Kan du berätta om hur det gick till när Dorinel kontaktade dig? Varför tror du att han gjorde det?

MA: Dorinel Marc kommer från Rumänien och kom hit som flykting. Han satt i en jury på Liljevalchs konstsalong. Jag var där och blev mycket upprörd när jag sett utställningen. Så jag skrev i gästboken att det var en skandal, att det inte finns något måleri och så vidare. Det var inget måleri utan installationer och annat. Jag tycker det var skräp.

Så jag tänkte att jag skulle hitta någon i juryn och anklaga direkt. Den enda som hade satt ut sitt namn var Dorinel. Då skrev jag ett mejl till honom om vad jag tyckte om utställningen. Det ledde till en diskussion. Vi var ganska sarkastiska i början men sedan bli diskussionen allt mer ärlig.

Samtidsbegreppet var något vi pratade om. Så skickade jag en bild med min Christer Pettersson-tavla. Jag tror han reagerade på den. Den hängde på en röd laduvägg. Det var liksom en bild av det samtida Sverige. Så skickade jag också min målning med Daniel Wretström, killen som mördades i Salem. Han tyckte alla mina Syndabocksmålningar var bra.

Något halvår senare hörde han av sig och sade att han ville bygga en röd vägg och presentera mina tavlor. Så han överlät sin plats på Moderna museet till mig.

MO: Vad tror du om hans motiv?

MA: Jag uppfattar motivet som helt ärligt. Han tyckte de förtjänade att visas. Moderna museet ville visa Sveriges 49 ”viktigaste samtidskonstnärer” och han tyckte att jag skulle vara med. Så har jag hört honom säga.

MO: Konstkritikern Ingela Lind kallade din konst nationalsocialistisk. ”Jag kan ganska mycket om Tredje rikets konst, och jag ser samma koder i Anderssons tavlor” (Sydsvenskan 12/4 2006). Vilka koder tror du hon syftar på?

MA: Det där påståendet är hårresande. Jag kan dock tänka mig att hon syftar på de typiska landsbygdsmiljöerna som ofta förekom som motiv under nazitiden. Man målade ganska programmatiskt. I och för sig tycker jag att även dessa konstnärer blivit hopbuntade som ”nazikonstnärer”. Det var flera olika individer med olika idéer. Många av dem var inte ens politiskt aktiva. Det var sådana som gillade att stå och måla landsbygd och natur och så. Ingela Linds påstående är vulgärt och okänsligt och fullkomligt onyanserat.

MO: Hon har kanske reagerat på att du skildrat Daniel Wretström på ett mänskligt sätt. ”Nazister” får inte ha några goda sidor …

MA: Ja, de vill ha makten att sätta stämplar.

MO: Målningen av Christer Pettersson ingår i din Syndabocksserie. Men om han var en syndabock vem var då den verklige mördaren?

MA: Ja, han var en syndabock. Det var inte han som mördade Palme. Det ser man på en gång. Han ser ut som en syndabock. En typisk syndabock. Det har ju varit så genom historien att om en väldigt mäktig person ligger bakom ett mord så tar man hellre en fattig och säger ”Det var han!” Det är så det går till. Man skyller på en fattig stackare. Jag försökte få fram det i min tavla. Jag försökte visa den sortens ansikte. Han ser faktiskt mer ut som en syndabock än som en farlig mördare. Även om han är lite oborstad och dricker sprit, han är inte trevlig att ha som granne. Men det betyder inte att han är statsministermördare.

Det som slår mig är att det är så visuellt. Han ser ju ut som det. Ser ni inte?

MO: Men vem var det som sköt Palme?

MA: Den frågan är lite utanför mitt område som konstnär. Men om jag ska säga något så tycker jag att det vore intressantare att veta vem uppdragsgivaren var och inte själva mördardrängen. Pressen fokuserar alltid på vem som höll i pistolen. Jag skulle vilja veta vilka som gett order om vad. Jag tror att delar av polisen och Säpo har hjälpt till vid utförandet men exakt hur det har gått till får utredarna svara på.

MO: Det har skett två stora politikermord i Sverige – Anna Lindh och Palme. Både skylls på ensamma galningar. Är det inte märkligt?

MA: Ja, och det är ganska typiskt. Man vill behålla illusionen om att här sker inga politiska mord. Blir någon mördad i Mellanöstern då är det politiskt. Och det är logiskt att det är politiskt. Då går man inte och tar någon fattig man på gatan.

Vem har beordrat de här morden? Är det en intern svensk makt eller en utländsk? USA eller någon annan.

MO: Det kan vara USA?

MA: Ja, det ser inte jag som osannolikt. CIA har ju mandat att utföra mord i hela världen. Även i Sverige alltså.

MO: Låt oss återgå till konsten. Samtidigt som man hyllar ”gränsöverskridandet” tycks det finnas tydliga gränser för vilka gränser man får överskrida, eller hur?

MA: Definitivt. Jag har själv erfarit att jag har gått över ”fel” gränser och fått problem på grund av det. Samma personer som hyllar gränsöverskridande vad gäller sexualitet och sådana liknande tabun har fördömt mina oljemålningar som berör ministermord och kritiserar samtida överideologier. Som dessutom bara tangerade det lite lätt som jag ser det. Det var inga brutala ”övertramp”. Ändå blev jag föremål för ganska allvarliga anklagelser och i ett fall ledde det till och med till polissak.

MO: Något som slagit mig är att kritiskt tänkande endast är acceptabelt om den riktas mot maktlösa eller döda ideologier. Kritik mot samtida, mäktiga ideologier tolereras inte. Håller du med?

MA: Ja jag håller med. Den kritik som framför i konst och hyllas på de stora arenorna träffar fel, bommar eller träffar grupper och individer långt från maktens boningar. Man ringar inte in och preciserar. Här är en makthavare som missbrukar sin makt. Så här har man kunnat förleda människor in i totalitarism.

MO: En sådan samtida ideologi man inte får kritisera är bögismen … Man får bara skildra bögar som offer och hjältar, aldrig som skurkar. Om man hade målat en heterosexuell Jesus som blir slagen och korsfäst av ett gäng bögar, vad hade hänt då?

MA: Det kan nog bli fängelse. Man skulle nog bli insydd ett tag. Vad gäller bögismen så tror jag att man använder Pridefestivalen och sexuell frihet som en sorts alibi för att visa att vi lever i ett ”fritt” samhälle med tolerans och allt sådant där. Det kostar inte så mycket att ha det. Homosexualitet är inte en så känslig fråga i vår tid. Samtidigt förföljer man seriösa oliktänkare som verkligen hotar makten. De kan förlora jobbet, eller till och med sättas i fängelse. Det är uppenbart om man studerar frågan. Det är ett stort hyckleri.

MO: Om en lärare kritiserar bögeri i skolan skulle han bli avskedad.

MA: Ja det är möjligt…

MO: Du är inte den enda konstnären som beskyllts för ”kopplingar” till nazism. I juli 2009 visades utställningen ”Figurationer. Realism och romantik i norsk samtidskonst” på Edsviks konsthall. Det blev genast debatt. Eva Ström menade att han fick associationer till nazikonst (”Naziestetiken uppenbar”, Sydsvenskan, 30/7 2009). Hon undrade om man ”helt kunde frikoppla estetik från ideologi”. Jag ställer samma fråga till dig.

MA: Jag var där och tyckte det fanns mycket fint. Det fanns inget som hade något med nazism att göra i alla fall. Det var en intressant utställning av blandad kvalitet.

Jag tycker man kan bedöma ett verk bara estetiskt. Jag tycker det borde vara en självklarhet. Konsten ska vara helt autonom.

MO: Huvudperson i den utställningen var den norske konstnären Odd Nerdrum. Du har varit gästkonstnär hos honom. Hur var det?

MA: Gästkonstnär och sommarelev kan man också säga. Jag tycker det var mycket givande. Jag har varit där många gånger.

MO: Stöder du den trenden?

MA: Ja i stora drag. Jag tycker konsten är en individuell verksamhet. Jag har svårt att uttala mig om ”trender”. Jag ville inte heller se mig som en del av en eller annan grupp. En individ som förtjänar mer uppmärksamhet är norrmannen Leif Lundgren. Han är inte så knuten till Nerdrum. Han brukar betecknas som ”nyromantiker”. Han målade små människor i stora landskap. Ofta är udden riktad mot den moderna civilisationen. Påminner lite grand om Caspar David Friedrich.

MO: Johan Lundberg på Axess Magasin är en av dem som dragit en lans för det figurativa, klassiska måleriet i Sverige genom flera artiklar och teveprogram. Han var en av dem som arrangerade ”Figurationer” på Edsvik. Vad tycker du om hans insatser?

MA: Jo, vad man ska man säga, visst är det bra att det uppstår alternativ på konstarenan. Däremot har jag inte läst så mycket. Men av det jag har läst av Lundberg så tycker jag mycket är riktigt. Men det är också självklart. Det är sådant som jag har diskuterat med de här norska konstnärerna i femton år och vi har försökt säga det via insändare och annat. Men vi har inte kommit fram. Jag tycker Axess lyfte fram debatten väldigt sent. Sådana här självklarheter har vi ältat kvällar och nätter under många år.

MO: Var konsten bättre förr?

MA: Generellt ja.

MO: När började den bli dålig?

MA: I början av 1900-talet. Duchamps pissoar är en milstolpe. Sedan följer den totala upplösningen av konsttraditionen och så blir konsten hårdare och hårdare politiserad. Den fick inte vara minsta opolitisk. Den blev en del av det moderna projektet att förstöra traditioner.

Tittar man på Carl Larsson så var han uppskattad av överheten. Men han var också populär bland folk och hängde i var och varannan stuga.

MO: Idag har vi inga folkkära konstnärer?

MA: Nej, det är ett mycket större glapp idag. Förr var konsten mer i fas med hela kulturen. Det kommer knappt något vanligt folk till Moderna museet. Skolklasserna måste gå dit.

MO: Vilken epok tycker du mest om?

MA: I Sverige är det nog 1800-talet. Det var mycket hembygdsmotiv, natur och kultur i harmoni, som vände sig mot industrialiseringen. Det var guldåldern för nordisk kultur. Nordens ljus. Det som de gjorde då var stort.

MO: I Sverige är de flesta konstnärer och författare lydiga. De tjänar makten. Ändå är den svenska regimens våld och förföljelser mot oliktänkande förhållandevis milt. Det är ganska sällsynt att oliktänkande fängslas såsom skedde i fallet med Ahmed Rami. Varför är man så lydig?

Cats Falck (1953-1984)

MA: En av anledningarna kan vara den sexuella friheten som vi var inne på. Den ”kompenserar” bristen på tankefrihet. Vad det gäller fritänkare så ska vi veta att det faktiskt förekommit lite mera hot och våld än vad som är allmänt känt. Då tänker jag på folk som undersökt ministermorden och vapenaffärer och storpolitik sådant. Det har förekommit våld och till och med mord i några fall. Vi har Algernon som blev nedkastad framför tunnelbanan. Och så var det någon som hette Heimer, också det i sambandet med Palmemordet. Så var det Cats Falck som jag har målat. Christer Pettersson blev ihjälslagen. Sådana som sitter inne på farlig information har råkat ut för en del.

En annan som jag har målat av är Gösta Söderström. Han var den första polisen på plats vid Palmemordet. Han var utsatt för en rad hot och vandalisering och liknande. Väldigt ojusta metoder.

MO: Vid förföljelser av oliktänkande använder man ofta regimtrogna miliser. Till exempel AFA. Detta för att våldet inte ska kunna kopplas direkt till regimen.

MA: Ja exakt hur de är organiserade vet jag inte. Men så är det.

MO: Men hur kommer det sig att allmänheten till så stor del är regimtrogen?

MA: Som sagt våld förekommer men är ovanligt. Man blir satt längst bak i kön till köttgrytan. Man blir av med sin försörjning, social utfrysning och så vidare. Sådana påtryckningar räcker för att hålla folk tysta.

MO: Det funkar så länge regimen har bra kontroll. Om stora opinioner börjar tänka fritt kanske man tar till andra åtgärder?

MA: Ja, det handlar i varje fall inte om någon svensk godhet. Om man idag skulle slå hårdare mot regimkritiker skulle det bara skapa en större opposition. Men i ett läge det behövs så. Jag tror det är realistiskt. Jag har inga illusioner.

MO: Oswald Spengler och hans Der Untergang Des Abendlandes förekommer som motiv på en av dina tavlor. Är undergången nära?

MA: Han står i Västerlandets undergång … Det intressanta är att Spengler menar att civilisationerna har en livslängd på runt tusen år. Den västerländska civilisationen uppstod när nord- och sydeuropa förenades kulturellt under medeltiden. Vår storhetstid är alltså över. Andligt och kulturellt har vi snarare förfallit än utvecklats senaste århundradet. Men militärt och teknologiskt står vi på topp. Ett liknande förhållande mellan kultur och teknik fanns i Rom före dess fall.