Nationell Idag recenserar Islamisten

I det senaste numret av Nationell Idag (nr 30, juli) anmäls Islamisten av skribenten Sanna Hill. Förutom bokanmälan publicerar tidningen även en debattartikel om ”fenomenet Omar och nationalisterna” där relationen mellan muslimer och nationalister problematiseras.

Mohamed Omar är personen som idag gärna beskriver sig själv som ”radikal muslim”, men som tidigare var medias gunstling. Han har nu utkommit med boken Islamisten, som är en samling av hans mest betydande artiklar, blogginlägg och intervjuer från föregående år. I boken tas bland annat medias fulspel upp, och vi får läsa om hur han själv fann sig vara radikalare än hans forna mediavänner önskade.

Recensionen är ganska balanserad, men innehåller tyvärr den sedvanliga oförståelsen inför religion som man så ofta finner i Sverige. Beställ Islamisten genom att sätta in 200 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress så får du boken direkt hem i brevlådan.

Knut Lindelöf recenserar Islamisten

Knut Lindelöf är pensionerad rektor och aktiv inom Folket i Bild/Kulturfront, bland annat som webbredaktör för FiBs hemsida. På sin blogg har han recenserat Islamisten. Han börjar med att konstatera att jag inte bara är islamist, utan även ärjunge till Platon (arab. Aflatûn).

Mohamed Omar är inte bara islamist. Förra året slutade han tvivla och började tro på att svaren finns i en platonsk idévärld. Han blev också platonist.

Hans nya bok Islamisten, med texter som belyser hans år 2009 då han blev islamist, men alltså också platonist, är rörig men bitvis mycket intressant läsning. Han radar upp texterna kronologiskt, men hans stora käpphästaktiga frågor återkommer gång på gång oavsett vad han för tillfället råkar ha satt som rubrik. En del material är tidigare publicerat i tidningar, men annat har endast stått på hans blogg. Då och då lyser hans lysande skrivkonst fram.

Lasse Wilhemlson och Lars Adelskogh, som skrivit för- respektive efterord, kallas för mina ”gårdvarar”.

Låt mig ta dem i tur och ordning. I för- och efterorden hyllas Omar av sina nya gårdvarar. Dessa gamla ärrade kämpar, vana att gå mot strömmen, vana att vara utskällda som dissidenter, lyfter fram sin nye adept och passar in honom i sin egen konspirationsteoretiska värld präglad framför allt av antivänster och antijudiskhet (vad många kallar antisemitism) och drar de politiska slutsatser de finner lämpliga.

Det är extra intressant att läsa Lindelöfs recension av min egen berättelse (om uppgång och fall i kultursverige) eftersom han var med på ett hörn som iakttagare:

Så till Omars egen berättelse om hur han gjorde kometkarriär i kultursvängen och hoppade av med buller och bång. Den är den intressanta delen av boken. Den kunde blivit en bra roman. För mig är den särskilt spännande eftersom Omar och jag diskuterade det mesta redan då det pågick. Många gånger skrattade vi tillsammans över hur kulturens – med stort K – företrädare åmade sig för blatten som kunde skriva och tala svenska. Det kittlade. Behovet av Omar var omättligt, som jag skrivit i en tidigare bloggrubrik.

Vi gjorde tidskriften Minaret tillsammans första året. Omar var redaktör och jag skötte det praktiska, redigering, layout, produktion och register. Det gick som smort ända tills jag begärde ut den ersättning vi kommit överens om med Abd al-Haqq Kielan på Islamiska samfundet som plötsligt inte kändes vid vår uppgörelse. Har skrivit om detta en gång tidigare. Jag försökte efter detta få Omar att koppla loss från Kielan och hans organisationer för att i framtiden inte förlora sin trovärdighet. Jag såg det som oundvikligt att Kielan skulle avslöjas som skojare. Men Omar fortsatte att smila mot Kielan och prata skit bakom hans rygg. Ett ett ganska snaskigt beteende för en muslim förmodar jag. Och vad han sa till Kielan om mig kan jag bara gissa, men det var säkert något lämpligt bete för Kielan, han gillade inte mig, jag var ju vänster.

Nu tar Omar heder och ära av Kielan och berättar om dennes bidragsfiffel, hans indolens och politiska kontroll av Minaret. Det borde han gjort tidigare. Sanningen är nog att han var alltför fäst vid sitt redaktörskap för Minaret som gav honom tillträde till de kulturella finrummen. Istället har jag nu förpassats till kategorin ”golbögar”.

Så till mina ”magistrala uppgörelser” med Andreas Malm, tidskriften Expo och pastor Mikael Mogren.

Han ägnar 18 sidor åt ett våldsamt angrepp mot Andreas Malm och hans bok Hatet mot muslimer. För Omar har nu judendomen blivit ondskan i Palestina och islam dess gudomliga räddning. Andreas Malms ganska traditionellt okomplicerade vänstersyn på konflikterna blir nu utsatt för Omars islamistiska kanonad. Han hatar nu även allt som är vänster eftersom vänstern också är en judisk skapelse.

Men han finner även Malms svagheter på flera punkter. Exempelvis är islamofobin inte bara ett borgerligt eller högerextremt fenomen. Inte heller bör man som Malm gör avfärda alla tvivel på att en eller annan hund kan ligga begraven under de kollapsade tvillingtornen på Manhattan. Malms okritiska knytning till iranska vänsterkretsar, d v s programmatiska motståndare till nuvarande regimen i Iran är ännu en svag punkt som Omar skickligt blottlägger.

Ännu ett föremål för Omars kritik är Malms blindhet för möjligheten av att se en koppling mellan islamofobi och sionismen. Omar skriver:

”Ingen som studerar islamofobi kan undgå att upptäcka dess kopplingar till sionismen. Det är därför anmärkningsvärt, när i en anspråksfull bok om islamofobi, skriven av en kännare av Palestinakonflikten, ingen analys av dess kopplingar görs.”

Här har han faktiskt en poäng.

Herrar Malm och Omar är två hetsporrar som idag borde gräva ner stridsyxan och försöka enas om en vettigt formulerad Palestinasolidaritet, men det är knappast längre tänkbart. Vem tjänar på deras fäktande kan man fråga?

En mer problematisk uppgörelse är den med tidningen Expo. Här blir förekomsten av judiska personer i kampen mot rasismen, som är Expos mission, bevis nog. Visserligen prickar han in samma svaghet hos Expo som hos Andreas Malm, d v s att staten Israel och sionismen inte kan diskuteras i termer av rasism. Detta trots att det idag är närmast standard att påtala den israeliska statens apartheidkaraktär.

Men för Omar har det nu gått över styr. Judendomen i sig är skuld till allt. Eftersom juden Robban Aschberg är ansvarig utgivare för Expo och att denne varit aktiv i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ses ett rakt samband med dennes farfar ”den judiske bankiren Olof Aschberg (1877 – 1960), även känd som ‘Lenins bankir’ eller den ‘röde bankiren’.” Så målas ett judiskt nätverk upp bakom Expo som leder fram till rena absurditeter som judisk kannibalism och att “den judiske bosättaren Baruch Goldstein under den judiska högtiden Purim gick in i en moské i Hebron och sköt ner 50 bedjande muslimer.” Det här är ren rappakalja.

Omar gav tillsammans med prästen Michael Mogren ut boken Vem är du?, en brevväxling som skulle vara en sansad dialog mellan en troende kristen och en troende muslim. Den blev inte bra. Omars moralkonservatism kunde inte längre tyglas. Han gled undan Mogrens frågor med koranencitat. Boken slutfördes främst för att författarna skulle få ut sina arvoden. Han fick samma problem med den svenske prästen Mogren som tidigare med judinnan Susanne Levin.

I ett kort kapitel går han till attack och beskyller Mogren för att ljuga om sin frälsare Jesus Kristus och den Heliga Skrift.

”Då kan man inte förvänta sig hederlighet mot sin nästa. Han är en aktiv gaylobbyist, en syndfull verksamhet som går tvärt emot Bibelns lära, vilket ingen teolog i världen, hur listig och vältalig han än är, kan prata bort. Fagra ord och slughet kan förvända synen på godtroget folk för en tid men aldrig göra sodomi till en dygd, en styggelse för det sunda förnuftet, instinkterna, samvetet och alla världens heliga skrifter.”

Fagra ord för att förvända synen på de godtrogna? Ibland får man sin slungade bumerang tillbaka mitt i magen.

Lindelöfs recension innehåller flera skarpsinniga iakttagelser och roliga formuleringar. Jag kan bara konstatera att vår dialog fortsätter trots våra åsiktsskillnader. För att verkligen kunna uppskatta Lindelöfs resonerande bör man ha läst Islamisten. Beställ den genom att sätta in 200 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress så får du boken direkt hem i brevlådan.

Övriga recensioner av Islamisten

Aftonbladet

Patriot.nu (Svenska Motståndsrörelsen)

Intervju med författaren i Tidningen Realisten

Björn Björkqvist: ”Mohamed Omar släpper boken Islamisten”

Nationalsocialistisk kritik

Hajj Amin al-Husseini inspekterar muslimska SS-män

Islamisten väcker reaktioner i flera läger. Den röda kulturtanten Åsa Linderborg på Aftonbladet var inte särskilt förtjust. Nu har Jakob Haskå från Svenska Motståndsrörelsen anmält boken på deras internetforum.

Artikeln ger en inblick i hur somliga (inte alla) nationalsocialisters förhållande till islam har förändrats sedan Hitlers och Himmlers dagar. Haskå tycks dock mer intresserad av Lars Adelskoghs åsikter än mina.

I vissa framhävdat nationella kretsar, har Omars eskapader mottagits med ett formidabelt glädjetjut. Några tycker sig aldrig få nog av tanken på, att en uppburen från etablissemanget (en ”musse” från ”panelen” som Aftonbladets Lindeborg uttryckte det) tagit bladet från mun och sällat sig till ”systemkritikerna”. Att Omar till detta knutit intim kontakt med en av landets främste revisionister, Lars Adelskogh, och bjudit in till antisionistiska föreläsningar med dissidentjuden Lasse Wilhelmson, fick mången påstått nationella att tappa korsetten alldeles. Det intressanta med Islamisten är nu inte Omars allehanda utläggningar över Islam, utan det efterord som just den gode Adelskogh författat.

Beställ Islamisten genom att sätta in 200 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress så får du boken direkt hem i brevlådan.

Du kan även följa debatten på Nationell.nu

Konstnären som bröt mot fel gränser

Mohamed Omar, Markus Andersson, Ahmed Rami

Lördagen den 17 juli föreläste konstnären Markus Andersson under rubriken ”konst och politik”. Han inledde med en kort genomgång av den europeiska konsthistorien från medeltiden fram till våra dagar.

Det finns anledning att oroas över konstens tillstånd. Krämare säljer skräp till svindlande priser. En av de stora aktörerna är Jeff Coons som överlåtit själva makeriet till en verkstad. Själv kammar han in pengarna och ”äran”.

Andersson är både natur- och historiemålare, och har dessutom engagerat sig i några av samtidens känsligaste frågor, som ministermorden och Estonias förlisning. Flera gripande verk är tillägnade Estoniakatastrofen. Det finns starka skäl att misstänka den officiella berättelsen.

Konstkritiker efterlyser ofta en konst som vågar ”bryta gränser”, men i Anderssons fall har gränsbrytandet inte varit en merit. Snarare tvärtom.

Hans målning av Christer Pettersson som syndabock åtalades för plagiat. Den har nämligen ett pressfoto som förlaga. Detta trots att det i postmodern konst är mycket vanligt med liknande grepp. Andy Warhol gjorde samma sak utan problem.

Åtalet var sannolikt en ursäkt för att knipa åt Andersson. Som alltid vill man bevisa vilken förträfflig yttrandefrihet vi har genom att basunera ut det meningslösa och perversa och sparka på döda auktoriteter (som den ”borgerliga moralen”) samtidigt som man bekämpar den seriösa och meningsfulla samhällskritiken.

I Sverige är den politiska styrningen av konsten kvävande. Utställningen Ecce Homo nämndes som exempel på statlig propagandakonst. Den visades bland annat i Riksdagshuset.

Andersson har åstadkommit en stor sak: att förena det tidlösa med engagemang i samtiden. Han återkommer med en ny föreläsning till vintern.

Läs en intervju med Andersson

Sufismen tillhör oss

Naqshbandiarmén i Irak

”Alla sufister är inte fredliga”, utropar Anna Ekström i Expressen (5/7 2010). Frågan är hur man ska tolka ”fredlig” i sammanhanget. Om man med fredlig menar någon som älskar fred och strävar efter fred så har Ekström fel. Ty varje rättrogen muslim, sufierna inbegripna, älskar fred och avskyr krig. Om man däremot med ”fredlig” menar en kollaboratör, en som ger efter för västmakternas och sionisternas dominans i den islamiska världen, så har Ekström rätt. Ty varje rättrogen muslim, sufierna inbegripna, är förpliktigad av sin religion att göra motstånd.

Frågan är dock fel ställd. Man kan inte fråga om sufismen är si eller så. Sufismen är en islamisk vetenskap, en andlig väg inom islam, och i vissa fall en organisation inom islam. Sufismen kan inte vara något annat än islam. Om islam är ”fredlig” så är sufismen ”fredlig”, om islam inte är ”fredlig” så är inte heller sufismen ”fredlig”. Islam kan inte vara på ett visst sätt och sufismen på ett annat. Det är som att säga att islam är en ”tolerant” religion, men sharia är ”intolerant”. Sharia kan inte vara annorlunda än islam. Det finns ingen sharia vid sidan av islam eller utanför islam och det finns ingen sufism vid sidan av islam eller utanför islam. Varken sharia eller sufism kan separeras från islam. Det rör sig inte ens om jämförbara storheter. Islam är religionen, sufismen är en vetenskap och en metod och i vissa fall en organisation inom religionen.

Den sanna sufismen som vetenskap, som andlig väg och som organisation är helt och hållet byggd på Koranen och profetens undervisning (sunna). Ordet ”sufism” förekommer inte i Koranen eller i haditherna. Men detta faktum bevisar ingenting. Ordet ”tawhid”, som står för islams mest centrala begrepp, Guds enhet, förekommer inte heller. Det är innehållet, inte ordet, som är det väsentliga. Inte heller alla muslimer talar om sufism. Många väljer istället att använda begreppen ”ihsan” eller ”tazkiyya” eller ”irfan”.

Den berömde arabiske historikern Ibn Khaldun (1332-1406) skriver om sufismens ursprung i sin Muqadimma (Prolegomena – introduktion till världshistorien). Han menar att under ett visst skede av islams historia förslappades muslimerna. De började ägna sig åt ytliga nöjen och förvärldsligades. I denna miljö blev de fortfarande som höll fast vid profetens och de tidiga muslimernas fromma levnadssätt kallade för ”sufiyya”, dvs. sufier. (Ibn Khaldun, al-Muqaddima, Dar al-Baz, 1978, s. 467).

Flera västerländska orientalister har påstått att sufismen har ett icke-islamiskt ursprung. Varför? De har ju studerat sufismen och vet att det inte är sant. Den amerikanske sufismforskaren Carl Ernst förklarar:

… this was a stratagem by which scholars justified their interest in Sufi literature while retaining the long-standing European bias against Islam. (al-Hujwiri, Revelation of the Mystery, förordet, s. 11, Pir Press, 1999)

På grund av fientligheten mot islam i västvärlden är det inte möjligt att – med bibehållet gott rykte – visa uppskattning för någonting islamiskt. Orientalisterna uppskattade sufilitteratur och översatte den till europeiska språk. För att rättfärdiga sin uppskattning påstod man att sufismen inte var islamisk utan hörrörde från persiska, grekiska eller indiska källor.

Bildade västerlänningar tycker inte om islam, men de kan inte låta bli att frapperas av persisk sufipoesi eller Ibn Arabi vidlyftiga och djupsinniga metafysik. Hur löser man det? Skilj sufismen från islam så kan du bekymmerfritt hylla den utan att anklagas för att visa otillbörlig respekt för islam, en religion som de flesta västerlänningar fruktar och avskyr. Denna taktik blir dock allt svårare med tiden i takt med att kunskapen om sufismen ökar.

Västerländska försök att porträttera sufismen som en ”snäll”, ”moderat” eller ”västvänlig” rörelse är dömda att misslyckas. Man behöver bara betänka att i stort sett alla islams största och mest hängivna krigare varit sufier. Saladdin som befriade Jerusalem från korsfararna tillhörde qadiriorden (tariqa qadiriyya). Jag bör även nämna att Saddam Husseins vicepresident, Izzat Douri, är sufi och shaykh (ledare, mästare) inom qadiriorden. Han är aktiv i det väpnade motståndet. Om detta är smickrande för sufismen eller inte är en annan fråga … Huvudsaken är att Izzat inte överensstämmer med den orientalistiska bilden av sufin. En av de mest aktiva grupperna i det väpnade motståndet i Irak idag är Jaysh an-Naqshbandiyya, en grupp som tillhör sufiorden naqshbandi.

Sufin Abdullah al-Janabi ledde försvaret av Fallujah

Izz ad-Din al-Qassam (1882-1935), som blivit en symbol för det väpnade motståndet i Palestina, var sufi. Det är han som gett namn åt qassamraketerna och qassambrigaderna. Den som ledde försvaret i det berömda slaget om Fallujah i Irak var en sufi vid namn Abdullah al-Janabi. Han var shaykh i nabhaniorden (tariqa nabhaniyya) och ordförande för mujahedinernas rådsförsamling. Både Ikhwan al-Muslimin i Egypten och Jamaat al-Islam i Pakistan, två stora islamistiska rörelser, grundades av personer med bakgrund inom sufismen – Hassan al-Banna och Abu Ala Maududi. Sudans president Omar al-Bashir, som inte är särskilt populär i väst, tillhör sufiorden khatimiyya.

Varför förvränger man sufismen? Varför försöker man framställa den som en ”snäll”, det vill säga undergiven och passiv, gren inom islam?

Man vill alienera muslimerna från deras intellektuella tradition och från deras lärda (ulemaa). I stort sett alla islams stora gestalter inom teologi, rättslära, litteratur och jihad har nämligen haft någon anknytning till sufismen. Om man kan misstänkliggöra sufismen (genom att avislamisera den) så kan man fjärma muslimernas från deras arv och göra dem dumma, förvirrade och lättmanipulerade. Man vill också få islam att framstå som en ytlig och ”torr” religion. Men inte bara det. De vill också kapa våra lärda och våra poeter och göra dem till sina. De persiska skalderna Maulana Jalaladdin Rumi och Hafiz Shirazi ska stylas om till talesmän för deras moderna, sekulära och humanistiska värderingar. Det kommer inte att gå. Rumi, Hafiz och Ibn Arabi och alla andra av islams gestalter tillhör oss. Sufismen tillhör oss.

Ekström refererar till en av mina essäer med titeln ”Den större jihad” som behandlar relation mellan yttre och inre kamp i islam, den mindre och den större jihad. Essän finns med i boken Islamisten som släpptes nyligen. Man kan köpa boken genom att betala 200 kr till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Aftonbladet recenserar Islamisten

Den nyutkomna boken Islamisten recenseras i dagens Aftonbladet av kulturchefen Åsa Linderborg. Hon hävdar att hon, till skillnad från de flesta övriga kulturtanter, fann mina dikter ”ojämna”. I mina öron ter det sig som en efterhandskonstruktion.

Dessutom kör hon med det uttjatade skällsordet ”antisemit” utan att vare sig förklara eller definiera. ”Antisemit”, har en klok människa sagt, ”är inte den som hatar judar utan den som hatas av judar”.

I fyra år var Mohamed Omar på parnassen. Han hade morgongudstjänst i P1, rekommenderade julklappsböcker i SVT, läste dikter på Folkpartiets möten, hade en halalspalt i Ordfront Magasin. Han var klurig, bildad, trevlig och skrev bra om än lite flyktigt, tyckte vi som publicerade honom i Aftonbladet.

Men han var också begåvad med rätt efternamn. Medierna kunde aldrig få nog av rösten från förorten: Vi behöver en musse i panelen, vi ringer Omar. Och Omar kom sättande. Mångkulturalisternas Onkel Tom fyllde blattekvoten med sin predikan om islams kärleksbudskap. Han var perfekt. Mohamed Omar var etablerad redan när han 2005 debuterade med Tregångare, en diktsamling som fick kritikerna att tänka på Ferlin och Ekelöf. Jag fann den ojämn men tyckte om mycket, och gör så fortfarande, men stördes av att recensionerna undvek tolkning. I vissa strofer framträdde konturerna av en självmordsbombarvision: Vi är i Akalla för att besöka en bror/ som anmält sig redo/ att lämna världen och följa med oss. (…) Det kommer en dag inshallah/ då varje gata/ ska heta Wudud, Karim, Ghafur…

”Yttrandefrihetsfundamentalisten” Linderborg skulle aldrig upplåta sina spalter åt mina artiklar. Jag anser nämligen inte att ”alla människor är lika mycket värda”. Vad betyder det? Att alla människor, oavsett ras, har lika skyldigheter och rättigheter? Jag håller med. Eller att alla människor oavsett medborgarskap (nationstillhörighet) har lika skyldigheter och rättigheter? Så är det inte i något land. Icke-medborgare har inte samma rättigheter och skyldigheter som medborgare. Betyder det att de inte är lika mycket värda? Linderborg måste vara mer specifik. Barn har till inte lika rättigheter som vuxna i något land. Är de därför mindre värda?

Jag ser mig själv som yttrandefrihetsfundamentalist, men hur jag än anser att Omar har rätt att tycka tvärtemot vad jag själv gör, skulle jag aldrig upplåta spaltplats åt hans idéer om förintelsen eller att alla mänskor inte har lika värde.

Det finns andra saker att anmärka på i recensionen men jag vill inte göra detta inlägg till en uppsats eller en recension av recensionen. Köp Islamisten, läs och avgör själv vad du tycker om mina idéer. Sätt in 200 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Recensionsexemplar erhålles mot porto.