Nytt ljus på Ivan Aguéli

Monsieur Valsan och Mohamed Omar

Lördagen den 27 november föreläste Ahmed Valsan om målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) från Sala. Snön yrde hela dagen och några åhörare trillade in för sent på grund av halkan. Monsieur Valsan inledde med att bestämt konstatera att allt som Aguéli skrivit är rätt och riktigt ur en islamisk lärosynpunkt. Sedan övergick han till att skildra den märklige konstnärens liv och tänkande.

Han belyste bland annat, något överraskande, Aguélis feminism. Med begreppet menade han dock något helt annat än genusförnekarna vid våra svenska universitet. Aguéli trodde på den kvinnliga särarten och talade om man och kvinna som ”två poler” som kompletterade varandra. Mannen företräder intelligensen eller förnuftet och kvinnan känsla eller intuition. Självklart finns det känsliga män och förnuftiga kvinnor och självklart återfinner man både dessa egenskaper i både män och kvinnor, men generellt överväger en viss mentalitet hos män respektive kvinnor. Aguéli hade alltså en helt traditionell uppfattning om könsrollerna. Han påpekade vidare att de flesta män som lämnar destruktiva beteenden, gör det under inflytande från en god kvinna.

Osökt erinrade jag mig den fromma hustrun i Selma Lagerlöfs roman Körkarlen från 1912. Den odrägliga alkoholisten David Holm bättrar sig genom hennes inflytande. Aguéli torde under sin uppväxt på slutet av 1800-talet ha sett många liknande familjer av uthålliga, trogna, bedjande kvinnor och slarviga, våldsamma och supande karlar.

Markus Andersson ställer ut i Uppsala

Mellan den 20 och 27 november ställer konstnären Markus Andersson ut ett urval av sina verk på Mollbrinks galleri i Uppsala. Andersson skiljer sig från många av våra samtida svenska konstnärer i att han utan tillstymmelse till ironi vågar säga att han tycker om Carl Larsson och Anders Zorn. Även politiskt går han mot strömmen. Jag var med på vernissagen lördagen den 20 november och hann utbyta några ord med konstnären.

MO: Havet är tema för den här utställningen. Är det något du har hållit på med länge?

MA: Ja nästan varje sommar har jag målat vatten. De senaste tio eller femton åren. I somras höll jag på i tre veckor dagligen, oavsett väder och vind. Havet har återkommit som motiv ända sedan jag började måla.

MO: Vad symboliserar havet?

MA: Det är väldigt mycket. Det första jag tänker på är oändligheten. Havet förändras alltid, i rörelse, men är samtidigt alltid sig likt. Förändring och kontinuitet. Havet är skoningslöst, man kan sköljas bort och krossas mot klipporna. Helt utan nåd. Men havet kan också vara vänligt.

MO: Är det nya målningar du ställer ut?

MA: Ja flera av dem gjorde jag i somras. Du ser en hel del röd granit. Den finns på Norges östkust. Även i Göteborg faktiskt. Den kan skifta mycket i färg, från mörkbrun till glödande ockra.

Anait Brutian: Den sionistiska strategin att demonisera islam

Den 4 augusti 2010 publicerade rabbi Michael Lerner, redaktör för Tikkun Magazine och ledamot av Interreligiösa nätverket för andliga framsteg, en artikel i Sanna Report med rubriken ”Skäms på ADL för motståndet mot en moské två kvarter från Ground Zero!”

Rabbi Lerners inställning till ADL:s* motstånd mot att bygga ett muslimskt samhällscenter på Manhattan nära Ground Zero är lovvärd. Men hans tolkning av ADL:s motiv för att motsätta sig ett sådant projekt vittnar om bristande förståelse. ADL:s ledare Abe Foxmans uttalande ”Enligt vår bedömning skulle byggandet av ett muslimskt center i skuggan av World Trade Center orsaka mer smärta för vissa offer – i onödan – och det är inte bra” visar tydligt vad som är den verkliga anledningen bakom beslutet. Beslutet förstärker på ett listigt sätt föreställningen om att det var muslimska fundamentalister som låg bakom attackerna 11 september – en ståndpunkt som också lanserats av dem som planerade attackerna.

Rabbi Lerners uttalande “Det var inte ’muslimer’ eller islam som attackerade World Trade Center utan vissa muslimer med en extrem tolkning av islam som förvrängt vad som är en helig och fredlig tradition för att rättfärdiga sina handlingar och sitt hat” gav ett eko av Georg W Bushs tal till den församlade kongressen på torsdagen den 20 september 2001 genom vilket skulden för 11 september lades på ”en marginell form av muslimsk terrorism (…) som förvränger islams fredsinriktade budskap”. Tyvärr så är båda inställningarna – den första explicit, den andra apologetisk – ägnade att demonisera islam.

Som Jack G. Shaheen helt riktigt påpekar i sin bok Verkligt dåliga araber: hur Hollywood vilseförde ett folk (…) har det funnits en stående stereotyp av araber och deras religion ända sedan Hollywoods första dagar. Kanske var detta fortsättningen på europeisk fascination av orientalism. Emellertid fick den i händerna på Hollywood en ny illasinnad vinkling som förstärktes i förhållande till antalet judiska entreprenörer i Hollywood. Araber framställdes vanligen som rika och dumma och deras västerländska fångar som offer för fördomar, manipulation och förtryck. Detta mönster exploaterades ytterligare av sionister till att också innefatta våld och terrorism.

Mohammad Khalil: Tidningarnas telegrambyrå – i Israels tjänst?

Medier samlar in material för sina nyheter – i synnerhet utrikesnyheter – genom att ta hjälp av diverse nyhetsbyråer. I Sverige är det Tidningarnas telegrambyrå (TT) som har monopol på denna marknad. TT är utformad efter en så kallad kooperativ ägarsstruktur där familjeföretaget Bonnier äger en i förhållande till övriga ägare ojämförbar andel – ca 30% av bolaget. [1][2][3]

Mot bakgrund av denna realitet är det inte svårt att se problematiken i hur dagens nyhetsrapportering fungerar. Riskerna för ensidiga och direkt felaktiga nyhetsartiklar ökar betydligt när en liten grupp kontrollerar nyhetsflödet. Observera att telegrammen från TT används som underlag av samtliga massmedier för utrikes nyhetsrapportering. Således får läsarna en nästan identisk – och förment neutral – verklighetsbeskrivning i samtliga tidningar. Den enda plats där man kan finna skillnader i rapporteringen är i tidningarnas debattartiklar och i de fall journalisterna blandar ihop sina egna åsikter med fakta. Innebörden av detta är att all faktaredovisning i tidningarna blir tillrättalagd och vinklad, vilket gör det mycket svårt för läsarna att bilda en egen uppfattning grundad på fakta.

TV4-chefen Jan Scherman förklarade i en artikel på Aftonbladet den 13 november 2010 att anställda inte undgår påtryckningar från bolagets ägare. I detta fall tyckte ägarna inte om Schermans val av programledare eftersom dessa bland annat var ”för mycket pro-Palestina”. Scherman skriver: ”Jag kan öppet säga att det inte blev bättre den dag de fina kapitalisterna Proventus, med Daniel Sachs och Robert Weil i spetsen, blev delägare i TV4. De var mer sofistikerade i sina påverkansförsök, men tappade masken i alla fall vid ett tillfälle, då de uttryckligen och i mejl till mig protesterade mot valet av Jan Guillou och Göran Rosenberg som programledare för TV4:s partiledarutfrågningar i samband med riksdagsvalet 2006. De var för mycket vänster, för mycket pro-Palestina och, hör och häpna, för gamla.”[4]

Hur det står till med Bonniers inflytande i TT:s rapportering lämnar jag till andra att undersöka. Något som däremot är bekräftat och som kan ge en indikation om hur det ligger till, är att Bonnier gett sig på journalistiken i andra sammanhang. Aftonbladet granskade relationen mellan Bonnier och dess medier i en artikel publicerad den 9 november 2010. Vad Aftonbladet kom fram till är att VD:n för Bonnier-dynastin, Jonas Bonnier, ”leder in sitt företag i en rad verksamheter där själva journalistiken säljs ut”.[5]

Fri filosof i ett totalitärt samhälle – intervju med Ove Svidén

Den 9 november träffade jag Ove Svidén på en cafeteria i Stockholm. Ove är teknologie doktor och hans avhandling vid Linköpings tekniska högskola handlar om scenarier, bilder av framtiden. I botten är han flygingenjör och som sådan har han innehaft höga poster inom svenskt näringsliv, som konsult för energiprognoser vid Volvo och konstruktör av försvarsmaterial vid Saab. På äldre dar har Ove arbetat politiskt, först inom partiet Enhet, sedan inom Centerpartiet för vilka han kandiderade till riksdagen. Han hann dock inte genomföra sin planerade personvalskampanj. Den 14 maj 2010 sände SVT Rapport en intervju med Ove i vilken han skall ha sagt att ”judarna låg bakom 11 september”. Det resulterade i att han efter ett hastigt sammankallat möte uteslöts ur partiet. På grund av denna ”affär” fick man stoppa tryckningen av valsedlar med hans namn på.

MO: Vad gör du nu?

OS: Jag är en fri filosof. Jag har en fri position i förhållande till alla etablerade intressegrupper.

MO: Du som har doktorerat i framtidsbilder. Många är rädda för framtiden, särskilt för vad miljöförstöringen kan innebära.

OS: Precis. Jag är dock inte nedstämd, som en kreativ ingenjör och vill använda mina kunskaper för att ta bort just de här negativa framtidsbilderna om att allt kommer att gå åt helvete. Jag vill bygga upp en positiv framtidsbild och det är jag van vid eftersom det är så man tänker när man konstruerar tekniska saker så som jag har gjort i många år. Jag hoppas på en framtid av fred och försoning. Därför har jag bildat World Peace Foundation.

Lars Adelskogh: Tron på ”Förintelsen” – en falsk religion

George Bush d.y. betygar sin tro på Förintelsereligionen

”Förintelsen är unik”

En hörnsten i den sionistiska ideologiprodukten ”Förintelsen” är att denna inte får relativiseras. Men om vi vill förstå något, vad det än är, måste vi sätta det i relation till annat, alltså relativisera det. Det vi inte får relativisera, kan vi inte förstå. Det som är absolut, unikt, så till den grad att det inte får sättas i relation till något annat, blir obegripligt för oss.

Den framstående kritikern av ”förintelseindustrin”, professor Norman Finkelstein skriver: ”Uppfattningen att Förintelsen är unik är intellektuellt torftig och moraliskt vanhedrande, men icke desto mindre lever den vidare. Frågan är varför. Jo, för det första medför ett unikt lidande en särställning. Förintelsens unika ondska gör enligt Jacob Neusner inte bara att judarna blir annorlunda än andra, den ger också judarna ’rätt att ställa krav på dessa andra’. För Edward Alexander är Förintelsen ett ’moraliskt kapital’. Judarna måste ’kräva ensamrätt’ på denna ’värdefulla egendom’. Det unika med Förintelsen – detta ’krav’ på andra, detta ’moraliska kapital’ – fungerar i själva verket som Israels värdefullaste alibi. ’Det säregna med judarnas lidande förstärker de moraliska och känslomässiga krav som Israel kan ställa… på andra nationer’, menar historikern Peter Baldwin. Enligt Nathan Glazer gav Förintelsen genom att understryka ’judarnas speciella särart’ dem ’rätt att betrakta sig som särskilt hotade och särskilt värdiga att vidta de åtgärder, vilka de än vara månde, som var nödvändiga för att överleva’…” (kursiveringen i originalet)

Pilgrimsfärdens månad

Mekka med Ka'bah. Oljemålning (84,5 x 111,2 cm) hemförd från Främre Orienten av Karl XII:s legationspräst i Konstantinopel, Michael Eneman (1676-1714), som slutade sina dagar som professor i orientaliska språk i Uppsala. Hans samlingar inköptes av Uppsala universitetsbibliotek år 1717.

I landskapet Hijaz i västra Arabien, inte långt från Röda havets kust, ligger Mecka. I dess centrum finns det fyrkantiga hus som kallas Kaaba. Kaabans fyra väggar är täckta av en förlåt, kiswa, av svart silke. Intill Kaaban ligger Abrahams son Ismael och dennes mor Hagar begravda.

Kaabans fyra hörn vetter mot de fyra väderstrecken och har dessutom, vilket få känner till, anknytning till astronomiska fenomen. En av väggarna har anknytning till Canopus uppstigande, den klarast strålande stjärnan efter Sirius, en annan med Karlavagnen, en med vintersolnedgången och en fjärde vägg med sommarsoluppgången.

Mest känt är detta uråldriga tempel i egenskap av böneriktning, qibla, för världens alla muslimer. I första början vände sig muslimerna mot Jerusalem, men sedan kom budet: ”Vänd ditt ansikte mot det fredade templet; ja, var ni än befinner er, vänd era ansikten dit” (2:144).

Vi befinner oss nu i pilgrimsfärdens månad år 1431 enligt den islamiska kalendern. Pilgrimsfärden till Kaaba och dess riter har faktiskt pågått oavbrutet mer än fyra tusen år. Pilgrimerna går sju varv motsols runt huset och ropar: ”Här är jag, Herre!” Det rituella omloppet kallas för tawaf. Att man går i en cirkel har en djup symbolisk innebörd. Cirkeln symboliserar i de allra flesta religioner och kulturer evigheten, den eviga återkomsten, att gå runt i en cirkel betyder att hela tiden komma tillbaka till utgångspunkten. Människan upptäcker att slutet är en början. Varje årstids ändalykt är en början på en ny. Döden är en födelse till ett nytt liv. I cirkelns mitt, den orörliga punkt kring vilken världen vrider sig, axis mundi, finns evigheten – det outsägliga. När pilgrimen går varv efter varv kring Kaaban får han hjälp att orientera sig och på nytt hitta tillbaka till sitt eget innersta centrum i förhållande till världen. Kringvandringen är en form av meditation. Axis mundi är den punkt där stillhet och rörelse möts. Rörelse är tid, men stillhet är evighet.

Föreläsning om Ivan Aguéli

Ivan Aguéli (1869-1917) – muslim, målare och politisk aktivist – bör betraktas som grundaren av svensk islam. Före honom har vi visserligen sergeanten vid Livgardet, Johan Hjulhammar (f. 1661), men denne har inte lämnat några skriftliga spår efter sig, vilket ger Aguéli ensamrätt till rollen som föregångsman och pionjär. Svensk islam börjar med Aguéli.

Seyyed Hossein Nasr, en av islams främsta tänkare i vår tid, har följande att säga om den svenske veterinärsonen från Sala:

”Abdul Hadi, as Aguéli was known in the Islamic world and later in Europe, must be given his due as a pioneer in the serious introduction of Sufism to the West”

Seyyed Hossein Nasr: Sufism: Love and Wisdom (2006)

Hans skriftställarskap är ganska magert, men fyllt av djup av mening. I Aguélis artikel om målningens väsen och värde försöker han förklara bildkonstens funktion i Västerlandet för sina muslimska vänner. Den innehåller bland annat följande, ofta citerade, utsaga:

”Låt oss börja med att säga, att målarkonsten inte är ett hädiskt försök att göra något bättre än skaparen utan ett sätt att förstå hans verk och att finna skaparen i skapelsen, att se enheten, harmonien och jämvikten i tingens och skenvärldens mångfald. Den är ett slags poetik där linjerna och färgerna ersätta orden, alldeles som poesin ofta är en målning och ett frambesvärjande av bilder med tillhjälp av ord. Ett väl valt uttryck svarar mot en djärv teckning.”

Mohammad Khalil: Tidskriften Expo och dess ovärdiga ghazwa

Ultrasionistiske aktivisten Jonathan Leman tillsammans med kamrater från tidskriften Expo dokumenterar Qudsdemonstrationen på Sergels torg i Stockholm 2009

På Expos webbsida kan man läsa att tidskriften bildades ”i syfte att studera och kartlägga antidemokratiska, högerextrema och rasistiska tendenser i samhället”.[1] Mot bakgrund av dessa förnäma riktlinjer blir man tämligen chockad av att Expo ideligen kränker den demokratiska andan genom att inskränka yttrandefriheten för Sveriges muslimer.

Under den förislamiska tidperioden – på arabiska kallad jahiliyya – i nuvarande Saudi Arabien levde araberna i ett anarkiskt samhälle. Beduinstammar försörjde sig på att med jämna mellanrum utföra räder och plundra sina grannar. En sådan räd kallades för en ghazwa, vilket även är ursprunget till den svenska termen razzia.

Den svenskmuslimska tidskriften As-Sirat tvingades i början av november 2010 att lägga ned sin nyligen startade verksamhet efter påtryckningar från Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson och – den enligt eget utsago antirasistiska – tidskriften Expo. Attacken mot As-Sirat är i direkt jämförelse med en förislamisk ghazwa, med skillnaden att de plundrade ägodelarna inte var fysiska ting utan istället den lilla tidningens medborgerliga rättigheter.

As-Sirat hade som mål att rapportera om ”aktuella nyheter och kunskap som rör islam och muslimer på ett sätt som tilltalar troende”. Därför ansåg man att den svenska och muslimska poeten Mohamed Omar passade som handen i handsken i rollen som krönikör för tidningen. Det var mot bakgrund av detta som ghazwan mot As-Sirat utfördes. Observera att Omars roll var att ”endast skriva artiklar om svensk islam och inte om politik”, som tidningens chefredaktör Mujahed Abassi förklarade i en intervju med Expo.[2] Således gav man inte Omar en plattform att uttrycka sina politiska åsikter utan han skulle istället bidra med den enorma erfarenhet och kunskap han har om islam och dess historia.

Lauren Booth om varför hon blev muslim

I en lång artikel i den brittiska tidningen Daily Mail förklarar Tony Blairs svägerska Lauren Booth vad som drog henne till islam. Hon har onekligen sina personliga skäl att konvertera, men det bör nämnas att hennes fall inte är unikt. Tusentals vita, välutbildade kvinnor i Europa vänder sig idag till islam. Var och en av dem har förstås en unik berättelse, men tillsammans berättar de historien om ett post-kristet Europa som söker sin identitet. Processen är inte helt rationell:

Although the means and ­mechanisms that brought me to this point remain mysterious, the decision will determine every aspect of my life to come as firmly as the twin rails beneath that exhilarating express.

I stora delar av västvärlden har kvinnan reducerats till blott skuggan av en man, utan en egen essens och en egen identitet, som förmår göra henne till en unik, oersättlig varelse, skild från mannen – både andligt och biologiskt.

I alla traditionella kulturer har man vetat om att könskillnader är mycket mer än bara biologi. Koranen förkunnar att man och kvinna skapades av en enda själ, men att de samtidigt är olika för att de ska kunna komplettera varandra och mellan dem uppstå ”ömhet och kärlek”. Koranen riktar sig också direkt till männen och säger till dem att ”era hustrur är såsom en åker för er”. Denna vers har upplevts som kontroversiell av somliga sekulära kritiker med feministiska preferenser, vilka i samtliga fall förbisett dess djupare innebörd. Den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade (1907-1986) skriver i Myten om den eviga återkomsten: