Erbakan har gått bort

Necmettin Erbakan (1926-2011), före detta premiärminister i Turkiet, har avlidit. Han var maskiningenjör i botten, men man kommer framför allt att minnas honom som den moderna, islamistiska rörelsens grand old man. Oavsett meningsskiljaktigheter dem mellan hade Recep Tayyip Erdogan inte varit den han är förutan Erbakan. Och det gäller inte bara honom personligen utan i stort sett hela hans generation av islamister. De har alla gått i Erbakans skola.

Erbakan var ingen sheikh, det vill säga religiös lärare, i vanlig mening. Men han var djupt troende och hade en naturlig, karismatisk auktoritet. Av sina sympatisörer kallades han hodja och han visades nästan samma vördnad som en äkta sufi. Man bugade och kysste på hand.

Den islamiska världen har förlorat en stor lärare och ledare. Han hann bara tjänstgöra som premiärminister i ett år innan sekularister inom militären tvingade honom att avgå 1997. Hans parti upplöstes av Turkiets konstitutionsdomstol, anklagat för att ”underminera sekularismen”. Men han lade grunden för islamismen i Turkiet och under många år var han dess ansikte. Hans parti blev moderparti för en mångfald islamistiska partier, bland annat det styrande AK-partiet.

Erbakan menar att sekularisterna kände sig hotade över hans vilja att tillåta kvinnliga statstjänstemän bära huvudduk, hijab, och hans arrangerande av stora offentliga fester för att fira profetens (föh) födelsedag. Den verkliga, avgörande orsaken till hans avsättning hävdar Erbakan, var dock sionisternas oro över hans starkt antisionistiska hållning. En annan sak som kan ha irriterat dessa kretsar var Erbakans nära relationer till Iran.

Konferens mot wahhabism i Rinkeby

Lördagen den 26 februari höll jag ett föredrag för olika somaliska föreningar i Rinkeby. De hade kallat till konferens med anledning av eid milad an-nabi, högtiden som firas i hela den islamiska världen till åminnelse av profetens (föh) födelse i Mecka. I mitt föredrag nämnde jag något om varför vi firar denna välsignade högtid, men tog även tillfället i akt och varnade för den subversiva wahhabisekten. Det förmodligen största och mest akuta interna hotet mot islam kommer inte från ateism, sekulärism eller darwinism, utan från wahhabismen, en sekt som uppstod i landskapet Najd i Arabien på 1700-talet.

Wahhabismen är officiell religion i Saudiarabien och inga andra tolkningar av islam är tillåtna. Man spenderar också enorma belopp på att exportera wahhabismen till andra länder, inklusive Sverige. Ett av de länder som drabbats av den wahhabitiska pesten är Somalia. Denna parasit lever nämligen på okunnighet och fattigdom och fann utmärkta livsvillkor i det sönderfallna och statslösa Somalia.

I Somalia för wahhabiterna, vars mest brutala milisstyrka är de ökända Ash-Shabab, ett fullskaligt krig mot de traditionella sunniterna, som utgör majoriteten av befolkningen. Man har fräckheten att kalla sitt smutsiga, sekteristiska krig för jihad för bedra okunniga muslimer.

Våg av radikalisering

I en artikel i Expressen, ”Gaza har gjort mig radikal” den 9 januari 2009, tillkännagav jag min nya hållning som radikal muslim. Jag efterfrågade bland annat drastiska samhällsförändringar i Egypten och sade att jag stöder befrielserörelserna Hamas och Hizbollah.

”Under dessa dagar har jag suttit helt knäckt framför teven och sett hur Israels masslakt på barn, kvinnor och gamla fortgår, medan despoterna i Arabvärlden mumlar, bortförklarar eller skyller på de förtryckta för att de gör motstånd. Några av dem, som Hosni Mubarak, är med stor sannolikhet medsvurna i komplotten mot Gazaborna.”

”Despoterna i Arabvärlden fruktar Hamas, eftersom de fruktar demokrati. Klyftan mellan folket och dess ledare, USA:s lakejer, vidgas för varje minut. Islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Att vegetera och navelskåda är oförenligt med vad islam kräver av oss. Det är min insikt. Och det är därför jag blivit en radikal muslim.”

”Om demokratin segrade i Egypten, skulle Muslimska brödraskapet ta över direkt. Vad som behövs i Egypten är en ledare av samma kaliber som iraniernas Khomeini, han som 1979 ledde den triumferande resningen mot USA-agenten Reza Pahlavi. En sådan ledare skulle öppna Rafah-övergången och skicka in hjälp på en gång. Khomeini är en förebild för de islamiska motståndsrörelserna.”

Den 2 februari 2011 fick jag visst medhåll från en representant för Muslimska brödraskapet. I programmet Sahar på iransk teve sade Kamal Helbawy att Egypten ”behöver en ledare som Imam Khomeini”. Den islamiska revolutionen i Iran var en enastående händelse islamvärldens 1900-talshistoria. Vänsterdebattören Andreas Malm, som inte hyser någon vidare sympati för islamismen, allra minst khomeinismen, erkänner ändå revolutionens betydelse.

Adelskogh om uppbrottet från judeokratin

Aguélistudenternas lärare Lars Adelskogh

Den 29 januari talade Lars Adelskogh inför Studiegruppen Aguéli. Det är en omöjlig uppgift att sammanfatta föredraget som pågick i mer än fyra timmar. Han delade generöst med sig av sin enorma lärdom på sin alltid lika eleganta prosa. Jag kunde ha suttit flera timmar till. När Aisha, profetens hustru, frågades om Muhammeds (föh) karaktär, svarade hon: ”Han var en levande Koran”. Om jag frågas om Adelskogh svarar jag: ”Han är en levande encyklopedi!”

Adelskogh tycker jag påminner om Alf Ahlberg, den store polyhistorn och folkbildaren. De har samma måttfulla, humanistiska och frisinnat andliga hållning och delar en avsmak mot extremism och totalitarism. Liksom Ahlberg var Adelskogh folkhögskolelärare, men förlorade sitt arbete i samband med att han skrev den satiriska pamfletten ”Är EU en judegrej?” Satir är nämligen bara acceptabel om den riktas mot muslimer. Ingen inom kulturetablissemanget, som brukar säga att även det ”plumpa” ska få yttras, försvarade honom. Trots repressionen har Adelskogh kunnat ge ut både egna verk och översättningar som spritts via regimkritiska nätverk. En bok som han har översatt, och som är särdeles relevant för ämnet, är Kevin MacDonalds Kritikkulturen.

Föredraget hade rubriken ”Uppbrottet från judeokratin”, det vill säga ett samhälle där en speciell grupp är privilegierad och skyddad från normal kritik. Etnisk aktivism är förkastlig, konstaterar Adelskogh, utom när judar driver den. Rasism måste fördömas – utom när judar utövar den. Etnisk rensning är brott mot mänskligheten – utom när judar förövar den. Den judiska etniska aktivismen – sionismen – har resulterat i staten Israel, med massmord på palestinier, stöld av deras mark och en ständigt pågående fördrivning av ursprungsfolket. Dessa skändligheter ses i Västerlandet som normala och riktiga endast därför att – och så länge som – judeokratin behärskar tänkandet, åsiktsbildningen, maktmedierna.