Ibrahim al-Breft: Terrordåd skakar Syrien

Två bilbomber exploderade igår vid byggnader tillhörande Syriens säkerhetstjänster i Damaskus. 55 personer uppges ha mist livet, bland annat många civila, i det första självmordsattentatet i huvudstaden Damaskus sedan wahhabitiska extremister, med stöd från västvärlden samt Turkiet, Qatar och Israel, förklarade krig mot Syrien i våras. Medierna i arabvärlden rubricerar attentatet som ett ”terroristdåd” eller ”självmordsdåd”, medan majoriteten av de västerländska medierna använder beteckningen ”bombdåd”, vilket är betydligt mindre dramaturgiskt laddat än de två andra. De syriska myndigheterna pekar på al-Qaida som skyldig till dådet.

Dådet i Damaskus ägde rum två dygn efter att 16 rapporterade bomber exploderade runt om i Irak, främst i Bagdad som skördade omkring 70 människoliv. De två attackerna har många likheter, med den enda skillnaden att bomberna i Damaskus riktades främst mot säkerhetsapparaten som spenderat de senaste nio månaderna med att jaga al-Qaida terrorister. I torsdags, en dag före dådet, greps eller dödades mer än 100 terrorister kopplade till al-Qaida rapporterade syriska armékällor. Våldet har därmed åter trappats upp efter månader av massgripanden av terrorister som försvagat deras verksamhet i Syrien.

Det sker en splittring inte bara i Syrien, utan i hela arabvärlden. Människor i regionen ställs idag inför två alternativ som de måste välja mellan – antingen att stödja Saudiarabiens allians vilken omfattar de korrupta arabledarna, al-Qaida, Israel och västvärldens axelmakter, eller det andra alternativet Iran, Syrien och Hizbollah vilket inte sällan kallas för ”motståndets allians”, motståndet mot USA och Israel vill det säga. Saudiarabien och dess allierade är nämligen inte intresserade av att göra motstånd mot USA och Israel. Tvärtom, Saudiarabiens allra bästa vän på den internationella arenan är USA, och gång på gång bekräftar wahhabitiska och salafitiska grupper deras strävan att närma sig Israel.[1,2]

Hizbollah önskar god jul

På julaftons morgon utfärdade den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah ett pressmeddelande i vilket man önskade alla libaneser, särskilt de kristna, en god jul. Julen, sade Hizbollah, är Jesus Kristus, ”Guds ord och andes”, födelsedag. Jesu födelse, uppgav man vidare, bär på hoppet om frid och frälsning. Pressmeddelandet lyder:

”Hizbollah gratulerar det libanesiska folket och särskilt de kristna på denna välsignade högtid och ber Gud den allra högste och allsmäktige att skänka välgång och välfärd till alla libaneser och alla Kristi följeslagare i Libanon och världen, i hopp om att vårt land och hela regionen ska välsignas med större enighet och samarbete och att vi övervinner den ständiga kris som drabbat världen i allmänhet och vår region i synnerhet.”

”Kristus födelsedag är ett tillfälle att påminna om likheterna mellan alla himmelska religioner i deras strävan efter rättvisa, uppriktighet och att stå på de förtrycktas sida mot tyrannerna i alla tider; och det mest tydliga våldet och tyranniet är att Betlehem, Jesus, Marias sons födelsestad, liksom Jerusalem och hela Palestina, fortfarande lider under den förtryckande israeliska ockupationen, som får stöd av de arroganta krafterna, särskilt Förenta staterna.”

Svensk jul i Paris 1896

Berta Wilhelmson (1869-1965), född Kerfstedt, ingick i den svenska konstnärskolonin i Paris på 1890-talet. Hon var målarkamrat med Ivan Aguéli, först på Konstnärsförbundets skola i Stockholm, sedan på ateljé Delécluse i Paris, och gift med dennes vän konstnären Carl Wilhelmson. Hon var dotter till Johannes Kerfstedt, rektor för Fjellstedtska skolan vid Fyrisån i Uppsala. I sina memoarer Mitt liv i miniatyr (1944) berättar hon om julen i Paris 1896. Ett helt kapitel (s. 80-91) är för övrigt tillägnat Aguéli.

I slutet på november 1896 gick en ung svensk fröken och slet asfalten i Paris, rätt trasig och tvehågsen innerst inne. Hon led av en sugande hemlängtan. Hon längtade efter uppsalavintern med höga snödrivor längs de trånga gatorna, knallarna av isen under Dombron, vintermånen över Uppsala gamla slott. Hon längtade efter mamma och pappa och hemmet och med varje timme som gick kom julen närmare. Hon längtade bort från denna parodi på vinter i Paris, med ständiga, iskalla regnskurar och en Fyris [Seine], som hotade svämma över sina bräddar. Fingrarna på hennes ena hand räckte inte att räkna de förkylningar som hon haft att dras med. (s. 92)

Molards salong

Thomas Millroth har i boken Molards salong (Forum 1993) skildrat skulptrisen Ida Ericson hennes dotter Judiths liv i Paris.  Idas make, kompositören William Molard, bodde på nedre våningen av på Rue Vercingétorix 6, Paul Gauguin på den övre. Varje torsdagskväll öppnade Molards salong sina dörrar för Paris konstnärer, ockultister, anarkister och bohemer. Med i kretsen finner vi förstås Ivan Aguéli. Även Strindberg höll till i salongen, vilken nämns i Inferno. Strindberg kom till Paris den 17 augusti 1894 då Aguéli just hade släppts ut ur Mazasfängelset. Den 8 september reser Aguéli för första gången till Egypten. Det är möjligt att de två träffades däremellan. Aguéli återvänder till Paris i juni 1895. Någon gång under sommaren besöker han sin mor i Sala. Från och med september 1895 är han åter i Paris. Han kan alltså ha träffat Strindberg på sommaren 1895, hösten och vintern samma år eller någon gång under 1896. De hade åtskilliga gemensamma bekanta och rörde sig i ungefär samma miljöer. Både Aguéli och Strindberg skrev för tidskriften L’Initiation. Aguéli är nämnd i Millroths bok på s. 114-116, 119, 130 och 215.

Ivan Aguéli och anarkismen

Ivan Aguéli kom till Paris hösten 1892 och dök upp hos Molards mitt under anarkisternas mobilisering, som han anslutit sig till. Och han rapporterade entusiastiskt i ett brev till Richard Bergh om julikravallerna 1893.

”Det är en grann företeelse, anarkismen. Det är bestämt det vackraste i vår snuskiga tid. Tänk dig en solnedgång och en gryning på samma gång.”

Molards delade fullt och fast Aguélis anarkistiska övertygelse. De ansåg att allt som var inställt på utveckling och förändring var av godo. August Strindberg noterade i Inferno att ”hela kretsen av anarkistiska konstnärer träffas” på Rue Vercingétorix 6.

Aguéli hörde till dem som kinesade på Molards soffa. Judith mindes honom med fasa: ”Aguéli hade en gång strandat hos oss som uthungrad dörrknackare utan tak över huvudet. Min mamma brukade ofta plocka upp herrelösa hundar. Aguéli stannade hos oss i månader på en divan som om nätterna förvandlades till en dyscha. Bakom min skärm darrade jag av förskräckelse, för i sin svångrem bar han en dolk gjord av en bajonettspets.”

Ida och William tyckte att Aguéli var en banbrytare som måste stödjas. ”På samma vis”, förklarade Judith, ”som man röstar på en anarkist; ja, man skulle rösta ännu mer åt vänster om det vore möjligt därför att det betyder framsteg.”

Reflektioner vid ettårsminnet av självmordsattacken mot Sverige

För ungefär ett år sedan, den 11 december 2010, skakades Sverige av den första självmordsattacken mot vårt land någonsin. Den irakisk-svenske terroristen Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans djävulska plan var att ha ihjäl så många oskyldiga julhandlare som möjligt. Men något gick snett. Tack gode Gud för det. I Taimours ögon förtjänade inte dessa män, kvinnor och barn, bland dem muslimer, att leva. De tillhörde nämligen inte hans sekt, wahhabismen, och var därför legitima måltavlor.

Denna perverterade form av islam, wahhabismen, var det som motiverade och drev Taimour till att utföra sitt vansinnesdåd. Han hade likt många andra förvirrade, rotlösa invandrarungdomar i Sverige sökt sig till islam i hopp om trygghet, gemenskap och en tydlig identitet. Men i de muslimska miljöerna hade han i stället för kloka förebilder kommit i kontakt med ungdomar som hatade inte bara det svenska samhället, utan även alla muslimer som inte var som dem. I stället för att bli en mogen, hel människa skulle han bli ännu mer splittrad, full av osäkerhet och negativa tankar och känslor.

Tyvärr är wahhabismen den mest synliga formen av islam bland ungdomar i Sverige idag. Åtminstone för dem som har sunnitisk bakgrund. Wahhabismen kommer ju från sunnismen. De flesta utåtriktade moskéer, organisationer och hemsidor är tydligt influerade av wahhabismen. Det beror på wahhabismens ekonomiska och politiska makt. Denna sekt är nämligen sedan 1930-talet upphöjd till statsreligion i det oljerika Saudiarabien. När en ung muslim i Sverige bestämmer sig för att bli religiös är risken stor att det är en wahhabitisk grupp han hamnar i, och vill han senare förkovra sig i religionen är risken stor att det är till en skola i Saudiarabien han reser, mer specifikt till ”universitetet” i Medina.

Studiegruppen Aguéli firade Lucia

Studiegruppen Aguéli, uppkallad efter den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917), firade Lucia ikväll (14 december 2011) på Stabby prästgård. Fjärdeklassare från en närbelägen skola lussade för oss. Förutom de vanliga sångerna läste de egenskrivna dikter.

Prästgården i Stabby var från 1500-talets slut anslagen som prebende för förste professorn i teologi vid Uppsala universitet. Den siste kyrkoherden/professorn som bodde här var Nathan Söderblom (1866-1931), mellan åren 1901 och 1912.

År 1901 utnämndes Söderblom till professor i religionshistoria och religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Vid sidan av den tjänsten verkade han även som kyrkoherde i Helga Trefaldighets församling i Uppsala. I maj 1914 blev han utnämnd till ärkebiskop.

Söderblom var inte bara präst utan även en stor kulturpersonlighet. Som författare och föreläsare var han också oerhört produktiv. Han invaldes i Svenska akademien 1921. Han blev även ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1925. Söderblom avled 1931. Han ligger begravd tillsammans med hustrun Anna Söderblom nedanför högaltaret i Uppsala domkyrka.

Ivan Aguéli avskydde präster och munkar, särskilt katolska sådana. Präster är ”bovar” och ”skurkar” och jesuiter är rentav ”sataniska”! Katolska kyrkan var ett ”ok” och Martin Luther protestantismens ”förbannade hövding”. Den enda kyrkan som var värd något var den swedenborgska. Men det fanns åtminstone en prästman som fanns nåd inför hans ögon, ja som han till och med respekterade: Nathan Söderblom.

Julen nalkas

Idag är det Lucia, ”elva nätter före jul”, och jag vill passa på att säga några ord om den annalkande glädjehögtiden.  Julafton räknas av hävd som Jesus Kristus födelsedag och många svenskar – särskilt troende kristna – firar av just denna anledning. Andra firar av andra orsaker. Som bekant blir julen alltmer förytligad och kommersialiserad för varje år som går.

Det är föga sannolikt att Jesus av Nasaret verkligen föddes denna dag, men det exakta datumet är irrelevant förutom som kuriosa. Huvudsaken är att man har valt en passande dag på året till att erinra sig denna stora händelse.

Den 24 december är ett utmärkt val eftersom det råkar sammanfalla med vintersolståndet. Hade vi inte varit kristna hade vi kommit på en annan anledning till att fira denna dag. Vintersolståndet är värt att markera oavsett vilken religion man har och faktum är att vi gjorde det långt innan kristendomen kom till vårt land.

Julafton var redan i hednisk tid en bemärkelsedag och när Sverige kristnades utvidgades dess innebörd – en viktig dag blev ännu viktigare. Förutom att fira vintersolståndet, ljusets återkomst, firade man nu även Jesus inträde i världen, den andliga solens uppgång som förjagar det andliga mörkret. ”Såsom ett ljus har jag kommit i världen”, sade han, ”för att ingen av dem som tror på mig skall förbliva i mörkret”.

Detsamma gäller förstås även midsommardagen som sammanfaller med sommarsolståndet och vars mening de kristna utvidgade till att också innefatta bot- och bättringspredikanten Johannes Döparens födelsedag.

Sheikh Ahmed Valsân om reinkarnation

Studiegruppen Aguéli gästades fredagen den 9 december av vår lärare Ahmed Valsân som förklarade René Guénons uppfattning om reinkarnation.

Guénon menade att idén om att själarna återföds för att leva på nytt på ett och samma existensplan är modern. Den skall ha uppstått inom den spiritistiska rörelsen och funnit anhängare hos vissa socialistiska utopister som funderade kring hur Guds rättvisa skulle förenas med existensen av sociala orättvisor. Denna moderna uppfattning om reinkarnation, påstod Guénon vidare, som alltså består i tanken på att samma människa lever flera liv på ett och samma existensplan, skiljer sig från hinduismens traditionella uppfattning.

Sheikh Ahmed Valsân ansåg att man bör skilja på ”metempsykos” och ”trasnsmigration”. Han förklarade vidare att när en människa dör kan rester av hennes psyke, en slags psykiska lämningar eller avtryck, bli kvar i vår dimension som ”svävande krafter”, vilka kan ge upphov till ”spökerier” och ”hemsökta hus”. Därför är noggranna begravningsritualer av yttersta vikt.

Det bör tilläggas att andra esoteriker som studerat frågan, såsom schweizaren Frithjof Schuon, menar att reinkarnationsläran inte alls är ny och att Guénon missförstått vad hinduismen har haft att säga om saken. Om skillnaderna mellan Schuon och Guénon i denna och i andra frågor kan man läsa i Réne Guénon: Some observations (Sophia perennis, 2004).

”… Guénon declares that there is, in the East, nothing which even distantly resembles the idea of reincarnation; has he then ever read the Mânava-Dharma-Shâstra? It is extremely distressing, when one has no interest in criticizing Guénon – on the contrary, one has, a priori, an interest in supporting him – to have to recognize that his adversaries are better informed and sometimes even show more understanding than he …” (s. 22-23)

Därefter övergick Valsân till att förklara begreppet ”baraka” eller ”välsignelser” inom den islamiska traditionen. Hur man själv genom olika metoder kan erhålla baraka för att förbättra sin andliga och kroppsliga hälsa. ”Baraka” är ett mångtydigt begrepp, det kan bl.a. betyda helande och välgörande krafter eller energier hos särskilda människor och föremål. Valsân hälsar att han lagom till jul eller kort därpå förbereder en betraktelse över Jesus Kristus.

René Guénon (1886-1951), fransk esoteriker och metafysiker, författare till en rad uppmärksammade böcker om esoterism och symbolism inom världens religioner. Guénon och den svenske konstnären Ivan Aguéli ingick tillsammans i redaktionen för den franska tidskriften La Gnose 1910-12.

Jüri Lina talade om sitt liv och sitt författarskap

Det är ett stort privilegium för Studiegruppen Aguéli i Uppsala att återigen få agera värd för den svensk-estniske författaren och filmmakaren Jüri Lina, en sällsynt begåvad och mångsidig journalist, föredragshållare, forskare, regissör, esoteriker och skönlitterär författare. I sin förening av esoterisk filosof, aktivistisk journalist och konstnär liknar han gruppens ”skyddshelgon” Ivan Aguéli (d. 1917).

Jüri har varit hos oss vid åtskilliga tillfällen nu och föreläsningarna i Uppsala börjar få något av traditionens skimmer över sig. Oavsett hur många gånger man har hört Jüri tala så lär man sig alltid något nytt. Han upphör inte att överraska med nya kunskaper och nya perspektiv.

Tyvärr har denne färgstarke kulturpersonlighet tvingats ner i underjorden på grund av den kvävande politiska korrekthet som råder i Sverige, som gör att de verkligt originella och verkligt kreativa människorna inte kan blomma ut och ta den plats de förtjänar.

Denna gång (3 december 2011) skulle han betona sitt eget liv och sina egna erfarenheter. Jüri föddes 1949 och växte upp i det sovjetockuperade Estland. Rädsla var det naturliga tillståndet. ”Jag är uppvuxen med rädsla i kroppen”, sade Jüri. Föräldrar vågade knappt tala politik hemma av rädsla för angivare. En gång i skolan hade en klasskamrat till Jüri räckt upp handen och frågat fröken: ”Varför läser vi inget om frihetskriget mot bolsjevikerna 1918?” Lärarinnan svarade: ”Inte vill du att någon ska göra illa din mor?” Sedan blev det tyst. Dissidenter fördes bort till slavläger om nätterna. Men Jüri var en vetgirig ung man som inte nöjde sig sakernas tillstånd. Han läste och funderade. Av en modig historiker fick han veta att bolsjevikerna, de som tagit makten i Ryssland egentligen inte var ryssar, att flera av dem hade underliga, tyskklingande namn och att de sinsemellan pratade jiddisch. Detta var sanningar man inte fick yppa i Sovjetunionen. Det kunde kosta en livet.

Egyptiska sufier vill ha närmare relationer med Iran

En delegation egyptiska sufier besökte nyligen den islamiska republiken Iran. De träffade bland andra utrikesministern Ali Akbar Salehi, som uttryckte en önskan om närmare relationer mellan Egypten och Iran. Akbar Salehi betonade de kulturella likheterna mellan de båda nationerna. [1]

Utrikesministern sade att Egypten har en särskild ställning i den islamiska världen och att sufismen har en lång historia i landet. Sufierna å sin sida visade uppskattning för den iranska gästfriheten och betygade sin respekt för den shiitiska riktningen inom islam.

Sufiska organisationer i Egypten har sedan en ganska lång tid tillbaka utvecklat goda relationer med det shiitiska Iran. Sufismen och shiismen delar många viktiga drag, men framför allt har man en gemensam fiende i wahhabismen.

Den egyptiska sufidelegationen anlände i Iran den 12 november och stannade i åtta dagar. [2] Syftet med resan var att överbrygga klyften mellan sunniter och shiiter för att stävja hotet från wahhabitisk extremism. De egyptiska sufierna uttalade också sitt stöd för Irans fredliga kärnenergiprogram.

Delegationen bestod av företrädare för elva olika sufiordnar, vilka förutom ministrar och politiker också fick möta religiösa ledare som Ayatollah Abbas Vaez Tabasi och Ayatollah Muhammad Hussein Alamulhuda.