Kan vi lita på Muslimska brödraskapet?

Muslimska brödraskapet bär som bekant på en vision av ett islamiskt samhälle. Men det är inte den enda visionen. På 1950 och 60-talen utkämpades hårda teologiska strider mellan brödraskapet på ena sidan och Al-Azhar och Gamal Abdel Nasser på den andra. Det anrika islamiska universitet bar då på en annan vision av det islamiska samhället som var socialt och ekonomiskt radikal, och en annan förståelse av religionen som var progressiv och tolerant. Två slags islamismer stod mot varandra. Den ena är mera känd som nasserism.

Brödraskapet är en komplicerad organisation med en komplicerad historia. Dess frivilliga, fedayeen, gjorde en fin insats i kriget 1948 och Palestinafrågan har intagit en stor plats i dess program. Hassan al-Bannas bakgrund i sufiorden hasafiyya talar också för en sund islamtolkning. Men dess förrädiska agerande under Nasserregimen är svårt att bortse från, även om det har mognat en hel del de senaste åren.

När jag bestämde mig för att bli ”en radikal muslim” och verkligen försöka engagera mig politiskt, var det naturligt att min blick föll på brödraskapet, den mest kända islamistiska organisationen. Jag hade läst Mattias Gardell bok Bin Ladin i våra hjärtan och fått en ganska positiv uppfattning om den som ”folkhemsislamistisk”. Mina egna kontakter i vardagen visade dock en annan bild av dess anhängare, som inte sällan var inskränkta, fariseiska och undergivna gentemot det saudiska religiösa etablissemanget. Men jag tänkte att Gardell borde veta bättre eftersom han till skillnad från mig levt och forskat i Egypten.

Den arabiska våren: radikalisering eller retardisering?

Den så kallade ”arabiska våren” började 18 december 2010 med att arbetslöse tunisiern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv efter att poliser beslagtagit hans grönsaksvagn. Han var frustrerad på grund av fattigdom och vanmakt.

Drivkraften i de tunisiska protesterna och senare i de egyptiska var från början en längtan efter drägligare levnadsförhållanden, social rättvisa och större delaktighet i ländernas styre. Twitt- rande medelklassungdomar anslöt sig och charmade den västerländska publiken. Men ”den ledarlösa revolutionen” skulle snart få ledare med helt andra planer.

USA och Israel steg in i båten och greppade rodret. Obama och Hillary Clinton brydde sig plötsligt om arabernas välfärd och frihet. De som aldrig har kritiserat den sionistiska regimens folkmordspolitik mot palestinierna. De ville plötsligt ha en flygförbudszon över Libyen för att ”rädda liv”. De som i åratal gillande har tittat på medan sionistregimen bombat palestinier. Varför föreslog de inte en flygförbudszon över Gaza?

Till USraels hjälp skyndade Saudiarabien och Qatar, två amerikanska kolonier, som styrs av depraverade maffior i maskopi med wahhabitiska fariséer. Caligula var en sund själ i jämförelse. De arabiska massorna, som ville ha bröd och rättvisa, blev förrådda. Tillgångarna plundrades av det internationella kapitalet medan religionen togs över av den kvävande och förtryckande wahhabismen.

Denna protestvåg, som jag för ett år sedan var naiv nog att ta för en ”våg av radikalism” som svepte över arabvärlden, har visat sig vara en ”våg av retardism”. I stället för att släppa lösa radikala, nytänkande och kreativa energier har ”våren” sänkt arabvärlden djupare ner i okunnighet och mörker. Jag trodde inte att ”talibanerna” i Egypten skulle ha en chans. Jag misstog mig. Talibanerna, representerade av Nourpartiet, upptar en fjärdedel av det nya parlamentet.

Den saudi-wahhabitiska ordningen i arabvärlden, som tog vid efter Gamal Abdel Nassers bortgång, har befästs ytterligare. Saudiarabien, oljemaffiorna och de wahhabitiska fariséerna, är den ”arabiska vårens” verkliga vinnare. Obskurantism och extremism, inte radikal antisionism och antiimperialism; rovkapitalism, inte radikal social politik, har tagit hem spelet. Våren är inte en vår, snarare den ”mentala istid”, som Ebba Grön sjöng om.

De korrupta och auktoritära regimerna i Tunisien och Egypten är på väg att ersättas av något ännu värre, wahhabitiska diktaturer under Saudiarabiens ideologiska ledarskap, denna förtryckarstat som alltid satt käppar i hjulen för arabernas utveckling och hållit dem nere i okunnighet, sekterism och fanatism.

Stig Saeterbakken är död och några ord om revisionismen

Den norske författaren Stig Saeterbakken har tagit sitt liv. Han hörde till de få europeiska intellektuella som vågade gå sin egen väg i ett unket och kvävande kulturklimat. År 2009 bjöd han historikern David Irving till Norsk Litteraturfestival i Lillehammer. Irving har ifrågasatt segrarnas version av andra världskrigets historia. Därför har han förföljts och fängslats. Det var modigt av Saeterbakken att ha med Irving att göra.

Irving gjorde bara vad en historiker ska göra: gräva fram nya fakta. Det får man göra i de flesta frågor, men inte när det kommer till den s.k. ”Förintelsen”, som har blivit mer än en historisk händelse, den har tagit plats som västvärldens nya religion efter kristendomen.

Stig gav ut sina böcker på Vertigo förlag. Förläggaren Carl-Michael Edenborg skrev ett fint farväl till sin vän i onsdags (25/1). ”När jag vaknade imorse”, skriver Edenborg”, ”fann jag att det hade kommit ett sms från Stig Sæterbakken under natten. Det löd: ’Carl-Michael. Hva skal jeg si? Vi var barn sammen. Vi realiserte Bataille. Vi skapte et paradis. Vi var uslåelige. Vi var dynamitt. Vi elsket hverandre. Vi var selve livet. Enduring love/Stig.’”

”Det var inte ovanligt med kärleksfulla sms mellan oss”, fortsätter Edenborg, ”vi har varit nära vänner sedan tio år. Vi har mailat och skickat textmeddelande till varandra flera gånger i veckan de senaste åren. Men detta sms var skrivet i imperfekt.”

Edenborg har genom sin bokutgivning främjat tanke- och yttrandefriheten i Sverige i flera år. För detta respekterar jag honom. Vi tycks också dela smak för det gotiska och det ockulta. Men inte ens han har vågat försvara mig sedan jag ”hoppade av” kultursverige.

Jag har lärt mig att inte ta det på allvar när svenska intellektuella skriver hyllningar till yttrandefrihetsmartyrer. De menar inte vad de säger. Det är bara klyschor och slagord. Jag har sett hur de flyr från den fördömde poeten som man flyr från en spetälsk.

”Vi måste bli svenskar” – Om Aguélis hemlängtan

I ett brev adresserat till Georg Pauli 1887 skriver Richard Bergh: ”Vi måste bli svenskar, vi hava nu länge nog varit fransmän”. Denna uppmaning duger som måtto för hela den rörelse av franskskolade svenska konstnärer som vände hem och upptäckte hembygden. Bergh (1858-1919) hade tillhört de ledande inom den konstnärsgeneration, som under sina studier i Frankrike på 80-talet anslöt sig till naturalismen och friluftsmåleriet och som efter återkomsten till Sverige skapade 90-talets nationella, romantiska och stämningsfyllda måleri.

Mot slutet av sitt liv tycks Aguéli vilja göra samma resa, delvis genom att återknyta till sitt gotländska ungdomsmåleri, från kringflackande kosmopolitisk orosande med ”islamismen som sitt sanna fosterland” till en mer nationell och rotad hållning. I breven från den sista perioden märks en helt annan ton än i brevet till Arthur Bianchini den 1 november 1895 där han klagat på ”det här usla västerlandet, med dess satans klimat”. I januari 1906 skrivar han till exempel till modern om sin hemlängtan: ”Jag längtar efter skogar, trädgårdar, bondlandet, havskusten o. ingen idisslare skulle bli så glad som jag om han finge se en grön o. vacker äng eller betesmark.”

Han hade hatat sitt fosterland, som han förknippade med faderns stänga uppfostran, hans kalla och hårda temprament, och med ”det germanska kasernsamhället”, men som mogen man har han blivit emotionellt redo att åter försonas med ”mörker och snö” efter de många åren i ”ljus och öken”. ”Jag vill återvända till Sverige”, skriver han, ”och stanna kvar där och sluta fred med isen, snön, dimmorna och mörkret. Lika mycket som jag fordom önskade att fara ut, lika mycket vill jag nu vända hem igen”.

Araberna står på knä, men har inte fallit

När den palestinske författaren Said Abu Rish publicerade sin biografi om Gamal Abdel Nasser gav han den undertiteln The Last Arab (2004). Med detta vill Abu Rish ha sagt att ingen har kunnat ta hans plats. Nasser personifierade den arabiska anden, den arabiska vältaligheten och de arabiska dygderna. Han var de arabiska massornas röst och än idag är hans person förknippad med själva uttrycket ”arabisk ledare”, ja han är den arabiske ledaren.

Abu Rish har rätt i alla detta. Men han har också fel – Nasser var inte den siste arabiske ledaren. Det finns fortfarande araber som höjer sig över medelmåttorna; som har den där karisman, det där naturliga ledarskapet och den där särskilda ”gnistan”. De som bäst förvaltar arvet efter Nasser idag, som är nasseristiska ledare, är enligt min mening två: Sayyid Hassan Nasrallah och Bashar al-Assad.

Den arabiska våren har inneburit en katastrof för araberna. Libyen, Tunisien och Egypten har religiöst fallit offer för den saudiska och qatariska, wahhabitiska imperialismen och politiskt och ekonomiskt under den sionistiska imperialismen. I Egypten sitter wahhabitiska fariséer i parlamentet och föreslår på allvar att fornegyptiska statyer ska förstöras, eftersom deras blotta existens kan locka till ”avgudadyrkan”.

Ben Bella och sufiklostret i Mostaganem

Sufiklostret i den algeriska staden Mostaganem är välkänt i traditionalistiska kretsar eftersom det var där – år 1932 – som den schweiziske traditionalisten Frithjof Schuon inträdde i sufismen. Men det som verkligen gjorde klostret ryktbart inte bara bland traditionalister, utan inom nyandliga miljöer i allmänhet, var Martin Lings bok A Moslem Saint of the Twentieth Century, som utkom 1961.

I den boken berättar Martin Lings om den arabiske mystikern Ahmed al-Alawi; hans liv och lära. Det var al-Alawi som hade initierat Schuon på 30-talet och undervisat honom i sufismen. Martin Lings i sin tur var lärjunge till Schuon. Allt detta är bekant för traditionalister. Klostret i Mostaganem har med andra ord spelat en betydande roll i den västerländska sufismens historia.

Den brittiske historikern och arabisten Robert Irwin gav nyligen ut sina sextiotalsmemoarer; Memoirs of a Dervish (2010). Som många andra av den generationens unga drogs han med i hippievågen och ”flummade runt” ett tag. Men medan Beatles vände sig mot Indien som källan till upplysning, vände sig Irwin mot Nordafrika. Han hade läst Martin Lings bok om Ahmed al-Alawi och bestämt sig för att det var i Mostaganem, inte i Varanasi eller Lhasa, han skulle hitta sin guru.

Väl där får han bevittna en hel del oförklarliga fenomen och uppleva märkliga psykiska tillstånd, ja rentav psykedeliska. Men den biten sparar jag till en annan artikel. Här vill jag dela med mig av en uppgift som rör ledaren för den algeriska befrielsekampen; Ahmed Ben Bella. Irwin berättar nämligen att Ben Bella hade goda relationer med dervischerna i klostret och att de erbjöd honom skydd när han var jagad av sina fiender (s. 47). Klostret klarade sig också relativt bra under den antisufiska politik som kom efter Boumedienes kupp 1965.

Ben Bellas framtid som islamistisk teoretiker och aktivist berodde till stor del på hans uppväxt i en familj av dervischer. I intervjuboken Min väg som gavs ut av Ahmed Rami 1989 berättar han om sin ”mycket fromme fader”. Alla medlemmar i hans familj var dervischer och tillhörde en orden som hette moukhaliya med ursprung i den gamla staden Fez i Marocko.

Det gröna motståndet lever

Patriotiska libyer fortsätter att göra motstånd mot det internationella kapitalets profitörer och utsugare. Sedan överste Muammar Gaddafi stupat i strid mot NATO:s legoknektar leds motståndsrörelsen av hans dotter, generallöjtnant Aisha Gaddafi.

Idag befriades Bani Walid av det gröna motståndet. Denna stad är känd för sin patriotism och sin uthållighet och var den näst sista att falla i det åtta månader långa NATO-kriget mot Libyen. Arabiska och västerländska nyhetsbyråer rapporterar att motståndet fördrivit ”råttorna” och tagit kontrollen över samtliga distrikt.

Islamism är inte, som en del tycks tro, en ny företeelse i Libyen. Det var Gaddafis revolution i september 1969 som införde islamismen, det vill säga den gröna islamismen. Det nya är wahhabismen, en fariseisk och fanatisk sekt med ursprung i Najd i nuvarande Saudiarabien. Det internationella kapitalet har tydligt visat att man föredrar Saudiarabiens och Qatars wahhabism framför Gaddafis socialt progressiva, nytänkande, antiimperialistiska, demokratiska och nationalistiska islamism.

I Libyen står alltså inte islamism mot icke-islamism utan en form av islamism mot en annan. Den ena radikal, antiimperialistisk och socialistisk, den andra fariseisk, sekteristisk, intolerant och kapitalistisk. Den ena upplyfter den fattige och ger honom ett värdigt liv, den andra utnyttjar och kränker honom. Jag skulle inte ens vilja kalla wahhabismen för islamism. Var är dess politiska tänkare?

I både Libyen och Syrien har vi sett hur det internationella kapitalet och den internationella, nations- och kulturlösa wahhabismen ingått en allians. Wahhabismen är den nya världsordningens islamtolkning, som strävar efter att utplåna all andlig, psykologisk och etnisk särart.

Den islamiska traditionens mångfald ska ersättas av ett monolitiskt, identitetslöst och gränslöst islam, kontrollerad av de feta, vulgära och tyranniska oljeshejkerna i Saudiarabien och Qatar. Till den internationella wahhabismen och dess ”islamiska banker” hör en mobil wahhabitisk insatsstyrka som kan sättas in var som helst, när som helst; det så kallade ”Al-Qaida”. Det internationella kapitalets legoknektar, ”soldiers of fortune”, som flygs in för att genomföra attentat och sabotage när icke-samarbetsvilliga regimer ska störtas. Vi såg dem i Libyen, nu ser vi dem i Syrien.

Frände av ljus – en dikt tillägnad Ivan Aguéli

Bo Setterlind, som var en släkting (frände) till Ivan Aguéli, läste denna dikt vid minneshögtiden på Gamla kyrkogården i Sala den 25 september 1981, då hans stoft återförts till fosterjorden. Tal hölls av prosten Nils Blom och Sala Konstförenings ordförande Kåge Bergman. Högtiden, som inramades av flöjtmusik av ett par unga elever från Sala Musikskola samt orgelmusik av musikdirektör Eyvind Hallnäs, direktsändes i Radio Västmanland. Efter den korta akten, som bevistades av drygt ett hundratal personer, defilerade deltagarna förbi Aguélis blomstersmyckade grav.

Ivan Aguéli dog i byn Hospitalet utanför Barcelona i Spanien den 1 oktober 1917. Han begravdes på byns kyrkogård. Vården ritades av Aguélis gode vän konstnären Carl Wilhelmson. Men år 1981 fördes alltså hans stoft till hembygden i Sala.

Han fick till slut som han önskade i sina sista brev, fyllda av längtan efter ”bondjäntor och granskogar”, komma bort från Egyptens och Medelhavs- ländernas ljus och ”sluta fred med is och snö, med dimmor och mörker” i Norden.

Det syriska folket har talat

Wahhabitiska och sionistiska aktivister i Sverige samt en hel del andra som bara “följer med strömmen” tvekar inte att uttala sig tvärsäkert om vad ”det syriska folket” vill. Det är bara att ta en titt i det stinkande wahhabitiska bloggträsket och jämföra vad du hittar där med vad sionisteliten prånglar ut etablissemangsmedierna.

En nyhet som du varken kommer att finna de mörka wahhabitiska kloakerna eller i den fina Bonnierägda Dagens Nyheter är den om en ny undersökning av den syriska opinionen. Den visar nämligen att majoriteten av ”det syriska folket”, det som wahhabiter, sionister och andra välgörare påstår sig sympatisera med, inte vill ha med dem att göra, utan föredrar Bashar al-Assad.

Den som gjorde mig uppmärksam på nyheten var den kloke brittiska journalisten Jonathan Steele, som skrev om den i The Guardian under rubriken ”Most Syrians back President Assad, but you’d never know from western media”. (17/2 2012)

Undersökningen kan knappast misstänkas för partiskhet, åtminstone inte för al-Assad, möjligen mot. Den utfördes nämligen av den till Syrien extremt fientliga regimen i Qatar, den pyttelilla amerikanska kolonin i persiska viken som använder Al-Jazeera för att manipulera opinionen i arabvärlden till USraels fördel.

Detta Qatar som tävlar med Saudiarabien om att vara världsbäst i wahhabism och nyligen invigde en gigantisk moské uppkallad efter Muhammed ibn Abd al-Wahhab, den galne fanatikern som grundade wahhabisekten på 1700-talet, en sekt som föga förvånande är lika galen och fanatisk som sin grundare.

Stå upp för Syriens kristna!

Wahhabismens ångvält går över världen och överallt där den dånande tränger fram krossar den friheten, andligheten, värdigheten, kreativiteten och mångfalden. I Pakistan sprängde sig en wahhabit nyligen mitt i en shiamuslimsk procession. Lemlästade kroppar av män, kvinnor och barn låg och vred sig i blodpölar. I Irak slaktas så gott som dagligen kristna, sufier och shiiter, ja alla som wahhabiterna betraktar som ”otrogna”. Kyrkor och moskéer bombas.

Syrien är ett av få arabländer där den wahhabitiska ångvälten hållits stången. På grund av wahhabismens svaga inflytande har kristna och muslimer kunnat leva tillsammans i fred. Det har till och med förekommit gemensamma bönestunder, vilket enligt wahhabismen är en oförlåtlig förbrytelse. Även inom islam har det rått fred. Sunniter har tillbett på sitt sätt, shiiter på sitt.

Syriens inhemska form av sunniislam är präglad av sufismen och landets mufti, motsvarande ”ärkebiskop”, Ahmed Hassoun, liksom flera av ledarna inom det sunnitiska etablissemanget tillhör olika sufiordnar. Presidenten Bashar al-Assad kommer från en alawitisk familj och alawismen är en utväxt ur shiismen. Där finns flera kristna församlingar, som hör till de äldsta i världen, uppdelade på olika ortodoxa respektive gammalorientaliska kyrkor, som tillsammans utgör ungefär tio procent av befolkningen. Det var ju på vägen mot Damaskus som Jesus uppenbarade sig för Paulus. Denna lika sköra som vackra mosaik hotas nu av det wahhabitiska upproret i landet, som underblåses av Saudiarabien och Qatar.