Wahhabitisk mordkomplott i Göteborg

Gång på gång sticker wahhabismen fram sitt fula tryne. Taimours självmordsbomb, det planerade attentatet mot Jyllands-Posten och nu mordkomplotten mot Lars Vilks i Göteborg. Dessa brottsliga aktiviteter motiveras och närs av den wahhabitiska ideologin och härbärgeras av en wahhabitisk infrastruktur i Sverige, till stor del finansierad av Saudiarabien, som består av moskéer, informella samlingslokaler, skolor, studiecirklar, ungdomsföreningar och så vidare.

Den wahhabitiska infrastrukturen i Sverige består av ett övre skikt som officiellt företräder den saudiska, regimtrogna tolkningen av wahhabismen, madkhalismen, men som samtidigt har en förstående och förlåtande attityd inåt, mot de unga och ivriga, selotiska wahhabiterna, vilka känner sig mer dragna mot anarko-wahhabismen eller qaidismen. Dessa, som är uppfyllda av den nyfrälstes nit, vill agera idag, inte imorgon.

Det första mötet med islam för en svensk konvertit sker nästan alltid genom wahhabismen, helt enkelt eftersom det är den mest resurstarka tolkningen med flest antal avlönade missionärer. Därefter, allteftersom konvertiten lär sig mer och mognar, upptäcker han eller hon andra tolkningar.

Skillnaden mellan terrorwahhabism eller qaidism och regimwahhabism eller madkhalism är ofta mer en fråga om graden av tålamod snarare än om ideologi eller världsbild. Man vill samma sak, men medan madkhaliterna är pragmatiska, redo att skjuta upp sina planer, är qaiditerna otåliga. De vill ha snabba resultat och upprätta sitt ”utopiska” samhälle på en gång. Madkhaliter och qaiditer delar för övrigt exakt samma teologi, byggd på Ibn Taimiyyas (1263-1328) och Muhammed ibn Abd al-Wahhabs (1703-1792) läror. Det är heller inte ovanligt att man är madkhalit ena dagen och qaidit andra dagen. Man rör sig i samma miljöer, studerar i samma skolor och läser samma litteratur och för båda grupperna är Saudiarabien och dess religiösa etablissemang islams centrum.

All brottslig aktivitet i Sverige med islamiska förtecken har utförts av wahhabiter, det vill säga muslimer som delar Ibn Taimiyyas och Muhammed ibn Abd al-Wahhabs teologi. Hittills har ingen shiit, vare sig akhabri eller usuli, ingen sufi, vare sig qadiri eller naqshbandi, ingen ismailit, och ingen zayidit varit inblandad i någon mordkomplott eller något terrorattentat. Politiker, journalister och säkerhetsanalytiker som på allvar vill förstå denna brottslighet och göra någonting åt den måste börja studera wahhabismen i stället för att slå vilt omkring sig mot ”islamiska extremister”.

Det finns ultrakonservativa muslimer, som lever ungefär som chassider, ultrakonservativa judar, med långa skägg, särskild klädstil och en fromhet som präglas av ängslig regelfixering och isolering från det sekulära samhället. Men det innebär inte att de tänker sätta på sig ett bombbälte och söka upp en folksamling nästa julafton. Det är endast ur den wahhabitiska miljön som den farliga, våldsamma fanatismen kommer. Därför är det viktigt att just wahhabismen ringas in och att man kallar terroristerna vid deras rätt namn. Det gjorde Jan Guillou i en krönika i Aftonbladet den 14 september 2008 med rubriken ”Saudiarabien är motorn bakom wahhabismen”. Det gjorde även journalisten Andreas Malm när den italienska palestinaaktivisten Vittorio Arrigoni mördades i Gaza. I en artikel i Aftonbladet, ”Fredskämpen gav sitt liv för Gaza” (16/4 2011), är Malm tydlig med vilka som bar skulden för mordet.

”Han hade kidnappats av en grupp palestinska wahhabiter, en av de al-Qaida-celler som under de senaste åren spridit sitt gift i Gaza. På en Youtube-film ser man dem hålla upp hans blodiga, förbundna ansikte. Italienaren kom in i vårt land för att sprida korruption, säger texten.”

När man går på med rallarsvingar mot ”islamister” och ”islamiska extremister” gör man det antiterroristiska arbetet en björntjänst. Till att börja med kan man inte använda sina resurser effektivt när man inte har en klar analys av varifrån hotet kommer. Dessutom alienerar man anständiga muslimer som skulle ha kunnat bli nyttiga medhjälpare. Den wahhabitiska terrorismen är nämligen ett lika stort, eller större, problem för muslimer som för icke-muslimer. Sverige har råkat ut för ett enda självmordsattentat, därtill ett misslyckat sådant, medan terrorn i bl.a. Irak, Pakistan och Somalia blivit ett hemskt inslag i vardagen.

Den svenska säkerhetspolisen måste, om den vill kunna förhindra brott, skaffa sig bättre kunskaper om wahhabiternas läror, vanor och sätt att tala (facktermer och jargong). Om de inte söker på rätt ställe, kommer de självklart inte att hitta något. De stora muslimska organisationerna i Sverige stjälper tyvärr mer än de hjälper. Det ligger inte i deras intresse att tala klarspråk om wahhabismen eftersom de själva har både personliga och ekonomiska kopplingar till Saudiarabien samt i grunden delar dess teologi, även om de på grund av omständigheterna är beredda att kompromissa på vissa punkter. Jag vill återigen betona att madkhalismen, den pragmatiska regimwahhabismen, och qaidismen, anarko-wahhabismen, bara är två uttryck för en och samma sak eller annorlunda uttryckt, två ”dialekter” av samma språk. Det är därför företrädarna för islamiska organisationer i Sverige undviker att kalla terroristerna vid deras rätta namn och föredrar att vilseleda allmänheten genom att tala i vaga termer om ”extremism”, en extremism som dessutom ”finns i alla religioner”.

Detta sätt att tala om extremism i största allmänhet är att blanda bort korten och försvåra i stället för att förenkla terrorismbekämpningen. När muslimer, vare sig vi uppfattar dem som nominella eller reella sådana, planerar eller begår terrorhandlingar riktade mot Sverige, duger det inte att skylla på en ”extremism” som ”finns i alla religioner”. Man måste göra sitt yttersta för att peka ut exakt vilken ideologi som är motorn bakom terrorismen och vilka miljöer som härbärgerar terroristerna och terroristsympatisörerna.

Tre unga män greps nyligen i Göteborg för anstiftan till mord på Lars Vilks, upphovsmannen till de löjliga teckningar som väckt oproportionerligt mycket uppmärksamhet. Jag hoppas att detta inte tolkas som ett försvar av Vilks teckningar, men uppriktigt sagt så finner jag som muslim dessa mäns handlingar än mer frånstötande och upprörande. Vilks tecknade några streckgubbar på ett papper medan dessa män, med stor sannolikhet, planerade ett kallblodigt mord som skulle dra skam över Sveriges muslimer. Ett bättre sätt att värna om profeten Muhammeds rykte är förstås att uppträda som pålitliga, anständiga och laglydiga medborgare.

De tre anklagade konspiratörerna tillhör alla wahhabisekten och har befunnits sympatisera med den wahhabitiska terroristorganisationen Al-Shabab i Somalia. Denna rörelse har under lång tid utsatt Somalias muslimer för ett oerhört lidande i form av förtryck och kränkningar, stympningar, prygel och svält. Det är absolut ingen befrielse- eller motståndsorganisation utan en helt och hållet sekteristisk och fanatisk terrorliga som verkar för att med våld införa wahhabismen i landet och undantränga alla andra former av islam, framför allt sufismen och sufiordnarna. Som ett led i dess krig mot andra former av islam har Al-Shabab halshuggit och torterat imamer, rivit moskéer och förstört helgongravar. Det är alltså företrädare för denna ideologi, som ser majoriteten av världens muslimer som fiender, som nu påstår sig vilja försvara islams heder genom att mörda Lars Vilks!

Det är ganska ironiskt att i Saudiarabien, där wahhabismen är statsreligion, är det förbjudet att visa känslor för profeten Muhammed. Man får inte kyssa eller ens röra vid hans grav. Man får inte sjunga till hans ära. Man får inte kalla på honom eller ropa hans namn. Man får inte ens stå vänd med ansiktet mot hans grav och lyfta händerna i bön, säga några ömma ord eller fälla en tår. Gör man något av detta, uttrycker man några som helst känslor, blir man omedelbart slagen av den wahhabitiska polisen, som är beväpnad med käppar. Man riskerar också att gripas, fängslas och torteras, ett öde som drabbat många fromma, Muhammedhängivna muslimer. Detta är alltså den stat vars religiösa ideologi skapat de tre förvirrade män som i Göteborg sannolikt planerade att mörda för att försvara profetens heder!

De muslimer som verkligen är måna om sin profets goda namn borde i stället ställa sig utanför Saudiarabiens ambassad i Stockholm och demonstrera mot den wahhabitiska missionen. Faktum är att det inte finns någon islamisk skola eller sekt som gjort så mycket för att undergräva profetens ställning som wahhabismen. För vanliga, icke-wahhabitiska muslimer är profeten mycket mer än en vanlig människa. Han är ett ljus som kommit till världen, en förbedjare och en medlare mellan Gud och människa, medan han för wahhabiterna bara är en människa, som dessutom är död och begraven och varken kan se eller höra, än mindre hjälpa någon levande.

De tre anklagade männen var aktiva i den wahhabitiska församlingen i Bellevue, belägen i stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. En av de åtalade är ungdomsföreningens ordförande! Denna förening är vidare medlem i Sveriges Unga Muslimer (SUM). Det är förstås ingen slump att de åtalade trivdes bäst i den mest utpräglat wahhabitiska moskén i Göteborg lika lite som det är en slump att Taimour föredrog att be sina böner i en wahhabitisk, saudiskanknuten moské i Luton i England. Wahhabismen är som sagt inte en homogen ideologi och inom sekten finns det olika åsikter om när och hur det är lämpligt att bruka våld. De två huvudströmningarna är qaidismen, som till exempel anser att varje muslim (wahhabit) har rätt att bruka våld för att främja wahhabismens intressen, och madkhalismen, som anser att man först bör ägna sig åt fredligt missionsarbete för att bygga upp wahhabismens styrka innan man är redo att tillämpa den i detalj socialt, juridiskt och politiskt. Vägarna är olika, målet detsamma.

Forska vidare:

Jan Guillou: ”Saudiarabien är motorn bakom terrorismen”, Aftonbladet (14/9 2008)

Andras Malm: ”Fredskämpen gav sitt liv för Gaza”, Aftonbladet (16/4 2011)

Mohamed Omar: ”Kalla dem vid deras rätta namn” (21/12 2010)

Mohamed Omar: ”Reflektioner vid ettårsminnet av självmordsattacken mot Sverige” (18/12 2011)

Mohamed Omar: ”Wahhabismen och det planerade attentatet mot Jyllands-Posten” (4/1 2011)

Abdal-Hakim Murad: ”Wahhabismen – mörkrets hjärta” (2007)