Araberna står på knä, men har inte fallit

När den palestinske författaren Said Abu Rish publicerade sin biografi om Gamal Abdel Nasser gav han den undertiteln The Last Arab (2004). Med detta vill Abu Rish ha sagt att ingen har kunnat ta hans plats. Nasser personifierade den arabiska anden, den arabiska vältaligheten och de arabiska dygderna. Han var de arabiska massornas röst och än idag är hans person förknippad med själva uttrycket ”arabisk ledare”, ja han är den arabiske ledaren.

Abu Rish har rätt i alla detta. Men han har också fel – Nasser var inte den siste arabiske ledaren. Det finns fortfarande araber som höjer sig över medelmåttorna; som har den där karisman, det där naturliga ledarskapet och den där särskilda ”gnistan”. De som bäst förvaltar arvet efter Nasser idag, som är nasseristiska ledare, är enligt min mening två: Sayyid Hassan Nasrallah och Bashar al-Assad.

Den arabiska våren har inneburit en katastrof för araberna. Libyen, Tunisien och Egypten har religiöst fallit offer för den saudiska och qatariska, wahhabitiska imperialismen och politiskt och ekonomiskt under den sionistiska imperialismen. I Egypten sitter wahhabitiska fariséer i parlamentet och föreslår på allvar att fornegyptiska statyer ska förstöras, eftersom deras blotta existens kan locka till ”avgudadyrkan”.

I alla arabländer fortsätter wahhabiterna att flytta fram sina positioner. De lovar att öppna sina länder för det internationella kapitalets utsugare och att hålla fred med Israel, bara de får stena och prygla sina befolkningar. Detta är den saudiska modellen: prygla din undersåte, kyss din herres röv.

Araberna står på knä, men har inte fallit. Nasrallah står ännu, Bashar al-Assad står ännu. Omringade och belägrade av det internationella kapitalet och den internationella wahhabismen. I Bahrain och Saudiarabien slås de antiimperialistiska och antiwahhabitiska upproren ner medan västvärldens ledare stillatigande ser på. De flesta svenskar vet inte ens om att tusentals människor i Saudiarabien gått ut på gatorna och ropat ”Död åt huset Saud!” Men om fyra eller fem demonstranter samlas i en mörk gränd i Damaskus är det en världsnyhet.

De wahhabitiska fariséerna har alltsedan Saudiarabien bildades på 1930-talet varit ett verktyg i det internationella kapitalets tjänst. Det är inget nytt. På 1950- och 60-talen demoniserade de Nasser. Han var en ”kafir”, en avfälling, som man inte skulle lyssna på om man inte ville brinna helvetet. Senare hittade de wahhabitiska hårklyvarna på en hel drös löjliga anledningar att exkommunicera Gaddafi. När Nasrallah sopade golvet med sionisterna i julikriget 2006 hette det att han var shiit och därför inte ”renlärig”. Idag är det Bashar al-Assad som svartmålas från de wahhabitiska predikstolarna. Bashar al-Assad är alawit och alawiterna tror si och så. Håll er borta från honom!

Alltid dessa fåniga, sekteristiska ursäkter för att underminera det antiimperialistiska motståndet och hindra utvecklingen i arabvärlden. Enligt saudiska och qatariska tevekanaler bör syrierna göra uppror mot Bashar. Varför? För att han missköter ekonomin? För att han kränker mänskliga rättigheter? För att han inte står upp för palestinierna? Nej, därför att han är alawit! Men saudierna å andra sidan får bita ihop och stå ut med vilka plågor som helst. Varför? Därför att deras kung är ”renlärig”!

Ben Bella har varnat för att ”mumifiera” nasserismen, det vill säga att man fäster sig vid att bevara Nassers åsikter. Nasserismen, menar Ben Bella, är inte en personkult; den är en tidlös idé om arabisk självständighet och arabisk värdighet. Våra dagars Nasser, säger Ben Bella, är Sayyid Nasrallah. Han står för nasserismens idé. Han håller det arabiska motståndet vid liv. Men Ben Bella gick ännu längre i sina lovord. Han sade att om Nasser hade levat idag hade han varit stolt över att vara en soldat i Nasrallahs armé! När jag i januari 2010 var i Beirut på en konferens till stöd för det arabiska motståndet kom jag i samspråk med en libanesisk nasserist på mitt hotell. Han gav mig ett uttryck som jag har gjort till mitt eget: ”Nasrallah är en Nasser i turban”.

Jag håller med. Men jag vill lägga till Bashar al-Assad. Under den pågående krisen har al-Assad visat att han är en värdig efterträdare till Nasser som arabernas ledare. Han har helt klart något av Nassers charm och vältalighet. Och liksom Nasser är han en stenhård patriot som vägrar att sälja ut sitt lands tillgångar till rovgiriga bankirer. Vad al-Assad behöver göra nu är att fullständigt och resolut krossa den wahhabitiska ideologin i Syrien. Han får inte lämna ett korn av wahhabism kvar, ty så länge det finns wahhabism så finns det en möjlighet för imperialismen att infiltrera landet via saudiernas religiösa nätverk.

”Fanatismen”, brukade Gaddafi säga, ”har varit en katastrof för islam”. Fanatismen, och i synnerhet den wahhabitiska fariseismen, är en cancer i den islamiska och arabiska samhällskroppen, som fräter sönder den inifrån. Medan Nasser kämpade mot den sionistiska staten – politiskt och militärt – satte de wahhabitiska fariséerna upp en antinasseristisk radiokanal på Cypern, finansierad av Storbritannien, som använde sekteristiska argument för att svartmåla honom. Men inte bara det; de försökte även mörda honom. Samma krafter som understödde imperialismen mot Nasser understödjer nu den mot al-Assad.

Utan sufismen, islams mystik, blir islam till en kropp utan själ, en uppsättning regler utan symbolik, poesi, inspiration och psykologisk sensibilitet. Nasser var en djupt andlig människa, som sin rådgivare hade han sufishaykhen Ahmad Radwan (d. 1967). Valerie Hoffman, som forskat om sufismen i Egypten, skriver i boken Sufism, Mystics, and Saints in Modern Egypt (1995):

“Ironically the fact that Nasser sought the advice of a Sufi shaykh who was the consummate mystic indicates that he recognized the usefulness of mystical insight in political decisions, and it recalls the intimate connection of Sufi shaykhs with governments in Mamluk and Ottoman times.” (s. 362)

Det shiitiska Hizbollah är en rörelse som bygger på en tolerant och måttfull islamism. Den har en öppen attityd mot andra muslimer och till och med mot andra religioner. Faktum är att Hizbollah har en bättre relation till Libanons kristna än till dess wahhabitiska fariséer. Hizbollah är inte som wahhabiterna sjukligt besatt av ”renlärighet” eller av att tillämpa medeltida straff och täcka kvinnors ansikten. Hizbollah förenar också denna måttfulla och sunda islamism med en måttfull och sund nationalism.

Hittills har jag nämnt två män. Det finns en kvinna också – den arabiska amazonen, generallöjtnant Aisha Gaddafi.  Hon har sett sin far lynchas av NATOs legoknektar. Två av hennes barn dödades av NATO. Hon har sett sitt hemland slås i spillror. Hon har skakats, men inte fallit. Aisha har krigarens hjärta och filosofens intellekt. Hon är sin faders like. Hon förvaltar traditionen av stolta och kloka arabiska ledarinnor som sträcker sig tillbaka till drottning Zenobia av Palmyra.

Den wahhabitiska imperialismen hotar den arabiska kulturen i lika hög grad, eller högre, som sionismen. Det är inte sionister som förstör gamla helgon- och hjältegravar i Libyen och Egypten. Det är inte sionister som utplånat islamiska minnesmärken i Mecka och Medina. Wahhabismen är en internationell, identitetslös och rotlös religion som undertrycker alla former av etnisk, psykologisk och andlig mångfald, inklusive den arabiska. Den arabiska kulturen och mentaliteten är omöjliga att skilja från sufismen. Vad vore sångerskan Umm Kulthoum utan sufismen? Vad vore poeten Ibn al-Farid utan sufismen? Nasser hade inte varit Nasser förutan sufismen. Han tänkte som en sufi, skämtade som en sufi, log som en sufi, liksom de flesta egyptier fram tills att den wahhabitiska pesten drabbade landet. Läs Sayyid Qutbs barndomsskildring om ni inte tror mig! [1]

Ben Bella, islamisten och nationalisten, läste varje dag. Hon sov bara fyra timmar varje natt. Han läste om sociologi, juridik, filosofi, poesi, ekonomi, teater, konst. Han var inte en religiös fanatiker, men väl en fanatisk student. Denna lidelse för studier delade han för övrigt med Nasser. De brukade byta böcker med varandra. När Ben Bella var Algeriets president inrättade han en särskild tjänst, vars främsta funktion var att förse honom med böcker. Där fanns en sekreterare som presenterade listor med nyutkomna böcker och tidskrifter för honom.

Men det var inte bara kvantiteten av hans läsning som var imponerande utan även kvaliteten. Han läste inte vilket skräp som helst. Bland poeterna föredrog han Lamartine, Verlaine och Rimbaud. I intervjuboken Min väg (1989) frågar intervjuaren Ben Bella om han lyssnar på klassisk västerländsk musik. ”Javisst”, svarar han, ”det anser jag nödvändigt för att få ett allsidigt lyssnande… Jag uppskattar den mycket. T ex Bach, Beethoven, Chopin, Schubert, Mozart och alla ryska kompositörer från vilka jag har en samling skivor som beslagtogs då jag blev arresterad men som jag ställt samman på nytt nu. Och mitt bibliotek i Maghnia innehåller ytterligare vackra samlingar.” Men av alla kompositörer sätter han Bach högst. ”Hos honom”, förklarar Ben Bella, ” finner man en religiös känsla och en mäktig andlig inspiration… Bach är beundransvärd… Men vi har ju också Beethoven, speciellt den nionde symfonin… och så vissa verk av Mozart. Men jag uppskattar i synnerhet Bach.”

Ben Bella visar sig under intervjun ha en väl utvecklad smak i både estetiska och politiska frågor, så när han uttrycker sin beundran för Sayyid Nasrallah är hans omdöme väl värt att beakta. Hur kan man undgå att hysa respekt för en man som i poesin föredrar Rimbaud, i musiken Bach och i politiken Nasrallah? Araberna står på knä, men har inte fallit. Arvet från Nasser lever vidare i ledare som Nasrallah, Bashar al-Assad och Aisha Gaddafi.

[1] Sayyid Qutbs memoarer Tifl min al-Qariya (”Ett barn från byn”, 1946) utspelar sig i byn Musha i övre Egypten mellan åren 1912 och 1918. Folkfromheten kretsar helt kring sufismens föreställningar och bruk, särskilt helgon- och gravkulten. Sayyid Qutb själv skulle röra sig mot en mer rationalistisk religionstolkning, delvis påverkad av wahhabismen, men av de puritanska, saudiska wahhabiterna räknas han som en ”kättersk fritänkare”. Boken finns tillgänglig i engelsk översättning under titeln A Child from the Village (2004).