”Vi måste bli svenskar” – Om Aguélis hemlängtan

I ett brev adresserat till Georg Pauli 1887 skriver Richard Bergh: ”Vi måste bli svenskar, vi hava nu länge nog varit fransmän”. Denna uppmaning duger som måtto för hela den rörelse av franskskolade svenska konstnärer som vände hem och upptäckte hembygden. Bergh (1858-1919) hade tillhört de ledande inom den konstnärsgeneration, som under sina studier i Frankrike på 80-talet anslöt sig till naturalismen och friluftsmåleriet och som efter återkomsten till Sverige skapade 90-talets nationella, romantiska och stämningsfyllda måleri.

Mot slutet av sitt liv tycks Aguéli vilja göra samma resa, delvis genom att återknyta till sitt gotländska ungdomsmåleri, från kringflackande kosmopolitisk orosande med ”islamismen som sitt sanna fosterland” till en mer nationell och rotad hållning. I breven från den sista perioden märks en helt annan ton än i brevet till Arthur Bianchini den 1 november 1895 där han klagat på ”det här usla västerlandet, med dess satans klimat”. I januari 1906 skrivar han till exempel till modern om sin hemlängtan: ”Jag längtar efter skogar, trädgårdar, bondlandet, havskusten o. ingen idisslare skulle bli så glad som jag om han finge se en grön o. vacker äng eller betesmark.”

Han hade hatat sitt fosterland, som han förknippade med faderns stänga uppfostran, hans kalla och hårda temprament, och med ”det germanska kasernsamhället”, men som mogen man har han blivit emotionellt redo att åter försonas med ”mörker och snö” efter de många åren i ”ljus och öken”. ”Jag vill återvända till Sverige”, skriver han, ”och stanna kvar där och sluta fred med isen, snön, dimmorna och mörkret. Lika mycket som jag fordom önskade att fara ut, lika mycket vill jag nu vända hem igen”.

Stallmästaren gick bort den 22 december 1896 och hatet mot fadern, vars faderskap han stundtals förnekar, förbleknar långsamt med åren; barndomens förtryck blir allt mer fjärran och han kan se landet i norra Europa med nya ögon. Han vill använda de tekniker han har lärt sig och sin långa och gedigna erfarenhet till att skildra barndomens landskap. Det hade krävts en omständlig resa för att – andligt och känslomässigt – slutligen komma hem.

Aguéli hade kunnat utvecklas till en av våra finaste landskapsmålare och folklivsskildrare om han hade fått leva . ”Det är tragiken i Gustaf Aguélis öde”, skriver Axel Gauffin, ”att det blev honom förmenat att, som han önskade det, ’sluta fred med is och snö, med dimmor och mörker.’” Han hade tröttnat på den stekheta öknen och på egyptierna. Han vill måla våra svenska ”granna landskap” och ”gammalt hederligt bekant bondfolk i Dalarna”. Den kärleken hade också blivit av mer ömsesidigt slag; svenskarna hade tagit emot hans konst med öppna armar, medan egyptierna varken förstod eller uppskattade den, snarare tvärtom. Det vackra hade funnits runt omkring Aguéli hela tiden; på Gotland och i barndomens Sala, i Dalarna och i de andra svenska landskapen, och mystiken, ja den fanns invärtes i honom, den kunde han bära med sig överallt.

I ett brev till Richard Bergh, daterat den 18 juli 1915, uttrycker han sina spirande nostalgiska och nationella känslor: ”Jag återkallar i fantasien de nordiska landskap som jag har sett. Det beundransvärda Gotland, som avgjort är en outtömlig skönhetskälla. Dalaälvens nedre lopp stort och lugnt, med öar och holmar av en klar och enkel panteism, flärdlösa utan överflödiga prydnader, och där jag skalkades med små bondjäntor när jag var en liten pys. Säterdalen, ett smycke. Falun, som man tror är fult, är storslaget och infernaliskt med sina klippiga, helt förbrända röda slätter. Korsnäs (nära Falun) och tusen platser vilkas namn fallit mig ur minnet. Insjön och Siljan.”

Till sin mor skriver han från Spanien 15 juli 1916: ”Jag vill komma hem o. ta’ igen mig, måla ungdomstrakterna, Gotland på sommaren o. hösten, Dalarne på vintern o. våren, möjligen i Blekinge, eller på Västkusten. En Hälsingborgare här har talt så vackert om sin hemtrakt, så jag har lust att måla den på våren. Sveriges störste landskapsmålare, Karl Nordström, har rått mig till Kullen. Det är fullt med vackra saker i Salatrakten också, ifrån Stingtorpet o. Möklinta hela vägen norrut, Näckenbäck, Säter, Insjön o. Siljan.” Till Carl Wilhelmson skriver han 29 augusti 1916: ”Du o. Nordström äro de mest nationella konstnärer som Sverige någonsin haft.” För Aguéli har ”nationell” blivit ett beröm. Han tror inte längre på behovet för ”den aristokratiska Kristusnaturen” att slita sig loss från fosterland och instinkter och kapa alla ”navelsträngar”.

Karl Nordström och Carl Wilhelmson hade gjort en liknande resa före honom, fast mindre dramatisk, utan några stopp i Indien och Egypten. Nordström tog från början till sig den franska impressionismen, en lätt och ljus färgskala, men gick över under sitt ”hemvändande” över till djupblått och rött, den nordiska sommarnattens och skymningens färger. Det var Karl Nordström och Richard Bergh som sommaren 1889 på Gotland hade uppmuntrat Aguéli att bli konstnär.

Wilhelmson, sjömansson från Fiskebäckskil, född 1866 och således nästan jämnårig med Aguéli, studerade i Paris vid 1890-talets början men åkte om somrarna hem till sin gamla mor och satte sig i hennes och grannarnas stugor att måla kvinnor, gamlingar och barn i deras stillsamma inomhussysslor. Han hade en fot i vardera världen. Men så ”vänder han hem” för gott. Han sätter sig före att skildra det allvarsamma kustfolket i Bohuslän, deras liv i helg och söcken, i ett trovärdigt folklivsmåleri utan romantiska övertoner. Det var Wilhelmson som fick Aguéli att år 1911 ta upp penseln igen efter många års uppehåll. Han fick en friplats på Wilhelmsons målarskola på Odengatan 37 i Stockholm.

Nordströms och Wilhelmsons måleri ger en antydan om vilken riktning Aguélis konst skulle ha tagit om han hade fått leva några år till. Han ville bli ”bondenkel”; inte abstrahera kubistiskt utan måla verkliga bondjäntor, kanske litet som den Zorn han i sin ungdom med en fnysning avfärdat som en ”fähusrubens”. Fast Aguéli kände till – och viss mån sympatiserade med kubismen försökte han sig dock aldrig på att måla riktig kubistiskt. Och i detta skede – alldeles före döden – går alltså hans målning åt ett helt motsatt håll, tillbaka till naturalismen från ungdomen, tillbaka till Gotland.

Så vitt jag vet är Erik Blomberg den ende som har skrivit om denna sinnelagsförändring, i sin essä ”Ivan Aguéli och hans konstteori” (Svenska konstnärspionjärer 1959). Han skriver också om det glödande hatet mot fadern och undrar, som den freudian han är, om inte skottet mot matadoren i Deuil i själva verket var riktad mot denne brutale djurplågare.  Blomberg anmärker att Aguéli inte längre trivdes så bra med egyptierna. ”Samtidigt”, fortsätter Blomberg, ”drömmer han om svenska landskap att måla, främst Gotland, men även Dalarna och Västkusten. Han kallar Karl Nordström Sveriges störste landskapsmålare och ger också uttryck åt beundran för Prins Eugén och Carl Wilhelmson.”

Citaten är hämtade ur Axel Gauffin: Ivan Aguéli – Människan, målaren, mystikern, vol. I och II, 1940-41

(Detta är ett utdrag ur min kommande bok som bär arbetstiteln Anteckningar rörande Ivan Aguéli och består av en lång essä om olika aspekter av Aguéli liv och tänkande. Den beräknas utkomma på Aguéli förlag i slutet av 2012. Du får mer än gärna lämna ett bidrag för tryckkostnaderna på pg-konto 548413-4)