Stig Saeterbakken är död och några ord om revisionismen
Den norske författaren Stig Saeterbakken har tagit sitt liv. Han hörde till de få europeiska intellektuella som vågade gå sin egen väg i ett unket och kvävande kulturklimat. År 2009 bjöd han historikern David Irving till Norsk Litteraturfestival i Lillehammer. Irving har ifrågasatt segrarnas version av andra världskrigets historia. Därför har han förföljts och fängslats. Det var modigt av Saeterbakken att ha med Irving att göra.
Irving gjorde bara vad en historiker ska göra: gräva fram nya fakta. Det får man göra i de flesta frågor, men inte när det kommer till den s.k. ”Förintelsen”, som har blivit mer än en historisk händelse, den har tagit plats som västvärldens nya religion efter kristendomen.
Stig gav ut sina böcker på Vertigo förlag. Förläggaren Carl-Michael Edenborg skrev ett fint farväl till sin vän i onsdags (25/1). ”När jag vaknade imorse”, skriver Edenborg”, ”fann jag att det hade kommit ett sms från Stig Sæterbakken under natten. Det löd: ’Carl-Michael. Hva skal jeg si? Vi var barn sammen. Vi realiserte Bataille. Vi skapte et paradis. Vi var uslåelige. Vi var dynamitt. Vi elsket hverandre. Vi var selve livet. Enduring love/Stig.’”
”Det var inte ovanligt med kärleksfulla sms mellan oss”, fortsätter Edenborg, ”vi har varit nära vänner sedan tio år. Vi har mailat och skickat textmeddelande till varandra flera gånger i veckan de senaste åren. Men detta sms var skrivet i imperfekt.”
Edenborg har genom sin bokutgivning främjat tanke- och yttrandefriheten i Sverige i flera år. För detta respekterar jag honom. Vi tycks också dela smak för det gotiska och det ockulta. Men inte ens han har vågat försvara mig sedan jag ”hoppade av” kultursverige.
Jag har lärt mig att inte ta det på allvar när svenska intellektuella skriver hyllningar till yttrandefrihetsmartyrer. De menar inte vad de säger. Det är bara klyschor och slagord. Jag har sett hur de flyr från den fördömde poeten som man flyr från en spetälsk.
Det jag har läst om ”Förintelsen” har övertygat mig om att det inte fanns några gaskamrar. Flera europeiska länder har lagar mot ”förnekelse”. Det är vidrigt och ömkligt. Och än vidrigare är att de intellektuella verkar acceptera sakernas tillstånd. Ingen försvarar revisionisternas yttrandefrihet.
Humanisterna i Sverige kritiserar alla religioner. Förutom en: förintelsereligionen. Detta trots att förintelsereligionen är den religion som har mest makt i vårt samhälle. De andra religionerna har inte mycket att säga till om medan förintelsereligionernas präster är lika vördade och fruktade som medeltidens präster – om inte mer.
Igår läste jag Ayyan Hirsi Alis memoarbok ”Nomad”. Hon berättar om hur hon, en nomadflicka från obildad somalisk familj, helt obekant med böcker och läsning, upptäckte upplysningen. Det var en överväldigande upplevelse.
Hon skriver om hur fantastiskt det var att få tänka fritt. Jag undrar vilket Europa hon talar om. Jag är europé, född och uppvuxen i Europa, men jag känner inte igen mig. I hennes Europa får man beröm om man ifrågasätter och tänker självständigt. Inte i mitt.
Jag får inte skriva i någon svensk tidning. Jag får inte prata i någon svensk radiokanal. Jag får inte synas i svensk teve. Inte för att jag skriver dåligt. Flera av dem som ”tagit avstånd från mig” har tidigare intygat hur bra mina dikter är. Orsaken att jag är portad överallt är mina åsikter.
Jag tror inte på gaskamrarna. Därför kommer inget förlag i Sverige att ge ut min kommande diktsamling. Det spelar ingen roll hur bra den är. Jag får bekosta utgivningen själv. Inget förlag kommer heller att trycka min bok om konstnären Ivan Aguéli som är under arbete.
Ayyan Hirsi Alis syn på religion i allmänhet, islam i synnerhet, är smått enfaldig. Islam är på ett visst sätt kan hon påstå, eftersom ”det står i Koranen”. Hon är oförmögen att förstå språkets komplexitet, mystikens paradoxer och den esoteriska, oskrivna traditionen. Hon har stannat vid Diderot.
Hon har alltså lämnat stora delar av den västerländska bildningen outforskade. Men hon har åtminstone lärt sig holländska och engelska. Så kanske finns det hopp för henne att fördjupa sig i vår europeiska idéhistoria så att hon kan få en mer nyanserad uppfattning av både upplysningen och religionen.
Jag tycker om att läsa hennes böcker. Men att hon inte är helt konsekvent i sin lidelse för ”västerländska värderingar” är en irriterande brist. Jag kan liksom inte låta mig ryckas med av hennes frihetspatos när hon samtidigt låtsas som att lagarna mot ”förintelseförnekelse” inte existerar.
Jag trivs med att vara en fri författare. Man blir hatad, vilket är tråkigt. Man får inga pengar, vilket också är tråkigt. Men jag kan inte föreställa mig ett liv som anpassling. Det är ovärdigt. Då försörjer jag mig hellre som en vanlig knegare och skriver dikter på fikarasterna. Min stolthet förbjuder mig att säga att jag tror på något som jag inte tror på för brödfödans skull. Jag säger farväl till Stig.
Läs:
Oskorei om Sæterbakkens bortgång
Tack! När jag på Carl-Michael Edenborgs egen blogg läste hans farväl till sin vän kom jag ihåg Mikael Wälivaara som oväntat gick bort 1 april 2008 bara knappa två dygn efter att vi ansikte mot ansikte diskuterat framtiden. Liksom Stig Saeterbakken backade inte Mikael för några frågor och var kompromisslös ang. yttrandefrihet. Att man ej får lov att prata om en fråga är mycket sjukt. Här Mikaels blogg: http://uuaaradio.blogspot.com/ (som gästskribenter kunde vi där göra en sista bloggning efter Mikaels död).
Sorgligt med Stigs för tidiga död. Jag tror att han sattes under hård press sedan år 2009, förmodar att han också var utsatt för fega tjuvnyp från den norska “kultureliten”. Att gå sin egen har ofta ett högt pris, men det gagnar friheten i en djupare mening och man slipper förlora sin självrespekt i mediatans eller kulturmaffians klor, precis som du själv skriver. Det borde strykas under för det är kärnan i varje skapande hjärta värd sitt namn.