Hamas sviker motståndet

Det var Gaza som fick mig att vakna politiskt. Den sionistiska regimen genomförde en massaker i Gaza årsskiftet 2008 och 2009. Jag bestämde mig för att bli radikal. Då, när fosfor- bomberna föll, tyckte Hillary Clinton inte att det var nödvändigt att sammankalla en konferens under rubriken ”Palestinas vänner” för att rädda palestinska liv. I mer än sextio år har tvärtom den sionistiska regimens folkmordspolitik gentemot palestinierna pågått med USA:s aktiva stöd. Den amerikanska regimen har aldrig varit, och är inte, arabernas vänner.

Medan Gazamassakern pågick framstod Hamas som en radikal kraft, en folkvald islamisk och arabisk rörelse som kämpade för palestiniernas rättigheter. Redan då hade dock rörelsen suspekta drag. Jag tänker på en religiös koppling till wahhabismen, korruption och machiavellism, och en ljusskygg historia av samarbete med Israel. Dessa mindre vackra sidor har stegvis kommit att bli alltmer framträdande och tycks nu dominera.

Jag har många gånger upprepat att mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas ger upp motståndet, förlorar det mitt stöd.

Hamas machiavelliska drag visar sig framför allt i hanteringen av Syrienfrågan. Som palestinsk motståndsrörelse vore det naturliga att ta ställning för Syriens självständighet och frihet mot de imperialistiska krafterna. Det är ju exakt samma krafter som försöker destabilisera Syrien som under alla år upprätthållit den sionistiska ockupationen. Men icke. Principfasthet har fått ge vika för kohandel.

Syriens och Palestinas öden är förbundna. Den som sviker Syrien, sviker Palestina. Israel, som ockuperar Palestina, ockuperar också Golanhöjderna, en del av Syrien. De som nu samlas för att förstöra Syrien är desamma som hela tiden hållit nere palestinierna och stött ockupationsmakten. Det är samma personer, samma stater, samma krafter. Tyvärr har naivitet och viss mån sekterism, den wahhabitiska faktorn, gjort att många araber inte kan se klart.

Zionist security analyst reveals motives behind Syrian unrest

In 2009 Swedish Zionist security analyst Magnus Norell published a book analyzing the July war against Lebanon from a Zionist perspective. What did Israel do wrong? What should it do now? What did Hezbollah do right? The title of the book was “The Triumph of Islamism” (Islamismens seger) since Norell considered the Islamist, patriotic organization Hezbollah to be the winner.

Islamism is not homogenous – neither as an ideology nor as a movement. Therefore one should rather speak of Islamist ideologies and Islamist movements in the plural. When Norell describes the July war as a triumph of Islamism he does not mean all types of Islamisms, rather he is referring to the specific type of Islamism espoused by Hezbollah.

It is important to distinguish between national resistance movements like Hezbollah and global, Wahhabi terrorist groups of the Al-Qaida brand. Even though both trends are labeled “Islamist” by Western media they hardly have anything in common.

Any why what concerns us now is the crucial role Norell gives Syria in the resistance against the Zionist regime. Syria, he writes, contributed to the victory of Hezbollah in 2006 and thus “the triumph of Islamism”, and, it is the link between Hezbollah and Iran. In order to safeguard the interests of Israel a rift must be created between Syria and Iran, Norell argues.

Syftet med den USA-ledda kampanjen mot Syrien är att försvara Israel

Hesham Tillawi är en palestinsk, antisionistisk debattör och tevepersonlighet, bosatt i USA. År 2004 valdes han till styrelsen för den palestinsk-amerikanska kongressen. Han leder det kontroversiella teveprogrammet ”Current Issues”. Tilllawi har uttalat sig om Syrienfrågan vid ett flertal tillfällen, senast i går (25/2) vid en intervju för tevekanalen Press TV: ”US-led anti-Syria plots aim at defending Israel”. Tillawi menar att syftet med den aggressiva destabiliseringskampanjen mot Syrien är att främja den sionistiska regimen. Det är framför allt västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike, och Israel, samt deras allierade bland arabregimerna, särskilt Saudiarabien och Qatar, som driver kampanjen. Syrien har under en lång tid varit en fri och självständig nation utan en enda amerikansk bas på sin mark medan Saudiarabien och Qatar i praktiken är amerikanska kolonier med en stark amerikansk militär närvaro. Syrien är kanske den viktigaste länken i det arabiska motståndet mot sionismen just nu. Det som pågår i Syrien är inte en genuin folklig resning. ”That is not a revolution and that is not a revolution that we in the Arab world or the Muslim world need”, säger Tillawi. Han noterar också att USA, Israel och övriga västmakter i Syrien liksom tidigare i Libyen helt cyniskt använder Al-Qaida (militanta wahhabiter). Det finns visserligen en inhemsk opposition i Syrien som vill ha demokratiska reformer, men dessa har trängts undan av våldsamma, militanta grupper med helt andra mål. ”So you have external forces fighting for the change of the regime there. They do not care about what is going to happen with the people or their democracy.” Se hela intervjun på video och läs en transkription här.

Att vara en engelsk muslim – intervju med Paul Armstrong

Paul Salahuddin Armstrong är en engelsk akademiker och publicist. Efter att ha antagit islam den 1 mars år 2000 fortsatte Paul att studera religion och andlighet med olika lärare. Han är meddirektor för Brittiska Muslimers Förbund (The Association of British Muslims) och grundare av Sufiförbundet Wulfruna (Wulfruna Sufi Association). Helgen 6-8 juli kommer Paul att vara gäst hos Studiegruppen Aguéli i Uppsala. Förutom en föreläsning har vi planerat in strövtåg i Gamla Uppsala, museibesök, lunch, kvällsfika och diktuppläsning. Alla är välkomna!

MO: Vad innebär det att vara en engelsk muslim?

PA: Den som är engelsk och av muslimsk bekännelse är följaktligen en brittisk muslim.

MO: Hm … Det var ett mycket knappt svar. Jag förmodar att du sparar på krutet tills du kommer till Uppsala. Vad är Brittiska Muslimers Förbund?

PA: The Association of British Muslims (AOBM) grundades ursprungligen 1889 som The English Islamic Association (Engelska islamiska förbundet), men sedan 1975 har den varit känd under sitt nuvarande namn. Förbundet har en intressant historia, inte minst eftersom dess ursprungliga grundare var Sheikh Abdullah William Henry Quilliam. Han hade av den ottomanska kalifen Abdul Hamid II utnämnts till Sheikh ul Islam [motsvarande ärkebiskop] av de brittiska öarna. Quilliam erkändes som sådan av drottning Viktoria, emiren av Marocko, kungen av Afghanistan och shahen av Persien. AOBM har genomgått flera förändringar och idag representerar den en snabbt växande gräsrotsrörelse av engelska muslimer som arbetar för att hitta lösningar på vår tids problem.

Sansad röst om Syrien

Den svenska rapporteringen om Syrien har varit mycket ensidig. Man har på ett klichéartat sätt försökt framställa en komplicerad konflikt som en kamp mellan ”regimen” och ”folket”. Detta trots att de allra flesta syrier enligt flera opinionsundersökningar stödjer det nuvarande systemet samtidigt som många förstås är kritiska till enpartistyre, korruption och andra missförhållanden.

Men den interna, ”folkliga” oppositionen har till stor del kapats av helt andra intressen. Imperiet eller USrael vill få bort Assad för att tillsätta en Israelvänlig marionett i hans ställe, ja genom att undanröja Syrien tror man sig kunna isolera och i längden utplåna Hizbollah, så som man försökte under julikriget 2006, och därmed kraftigt försvaga Iran, den enda makt i regionen som på allvar utmanar USA och Israel.

Saudiarabien och Qatar, två de facto amerikanska kolonier, hjälper till så gott de kan genom att demonisera Syrien via sina medier och sina globala, wahhabitiska religiösa nätverk. Det religiösa etablissemanget i Saudiarabien drivs också av irrationella, sekteristiska motiv som är svåra att förstå för utomstående. Det rör sig om ett djupt rotat hat mot shiismen och mot traditionell sunniislam som bottnar i den wahhabitiska rörelsens själva raison d’etre.

Muhammed ibn Abd al-Wahhab grundade den wahhabitiska sekten på 1700-talet just med målsättningen att bekämpa shiism och traditionell sunnism. Han och hans mecenat Ibn Saud utkämpade också flera krig mot dessa fiender och dödade tusentals shiiter och sunniter. Ända sedan wahhabisekten kom till har man alltså krigat mot andra muslimer. Det är denna våldsamma energi, denna sekteristiska aggressivitet, som är själva livsnerven i wahhabismen, varförutan den skulle förlora sitt existensberättigande och kollapsa.

Turkar demonstrerade för Bashar al-Assad

I staden Antakya vid den syriska gränsen demonstrerade i söndags (19/2) tusentals turkar till stöd för Syriens president Bashar al-Assad. Demonstranterna bar porträtt av Assad och syriska flaggor och skanderade syriska, patriotiska och antiimperialistiska slagord. Invånarna i Antakya är extra upprörda eftersom den turkiska regeringen har tillåtit den syriska ”oppositionen” att använda staden som bas.

Det s.k. ”syriska nationella rådet”, en samling marionetter med anknytning till Saudiarabiens religiösa etablissemang (wahhabismen) och det syriska Muslimska brödraskapet, har sitt säte i Turkiet. Rådet har goda relationer med Israel.

Turkar är oroade över att närvaron av wahhabitiska extremister, vilka har en helt annan förståelse av islam än den gängse i Turkiet, ska leda till instabilitet och våld i landet. USA, Israel och deras allierade använder sig nämligen av wahhabitiska frikårer för att utföra sitt smutsiga jobb i Syrien på samma sätt som man gjorde i Libyen och tidigare i Afghanistan på 1980-talet. Ur detta samarbete uppstod som bekant Al-Qaida.

Syrien spelar en nyckelroll i axeln Beirut-Damaskus-Tehran som utgör det största hindret för USA och Israels inflytande i Mellanöstern. Det är den axeln man vill förstöra genom att störta Assad. Brittiska, israeliska, franska och amerikanska specialförband opererar redan i Syrien för att understödja den s.k. ”fria syriska armén.

Demonstrationen i söndags visar att stora delar av det turkiska folket är djupt missnöjda med Erdogans NATO-vänliga politik ställer sig på Assads sida i kampen mot imperialismen.

Se videoklipp från demonstrationen här och här

Läs här

Föreläsning om Ibn Arabi

Fredagen den 2 mars föreläser Studiegruppen Aguélis lärare Ahmed Valsan om den store arabiske esoterikern Ibn Arabi (1165-1240). Han kallas också sheikh al-akbar, den störste sheikhen; hans filosofiska skola kallas al-akbariya och hans lärjungar akbariyun. Den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) grundade två hemliga sällskap för studiet av Ibn Arabi, ett i Italien och ett i Frankrike. Aguéli översatte också Ibn Arabis skrifter till franska och italienska. Han betraktade honom som ett universalsnille och kallade honom ”en Leonardo i filosofiens form”. Sheikh Ahmed Valsan är en fransk sufilärare bosatt i Stockholm, specialiserad på Ibn Arabis filosofi. Han är också en kännare av Ivan Aguéli och bistod Viveca Wessel i arbetet med boken Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd (1990). Föreläsningen på fredag kommer att bygga på Aguélis italienska artikelserie Al Akbariya från 1907. Föreläsningen är sluten, endast för inbjudna medlemmar av Studiegruppen Aguéli. Ni kan hjälpa vår verksamhet genom att sätta in en gåva på pg-konto 548413-4.

Sean Stone blir muslim

Den legendariske regissören Oliver Stones son, Sean Stone, har konverterat till islam. [1] Sean lever inte bara på pappas meriter. Tjugosjuåringen har studerat historia vid Princetonuniversitetet, är själv en Oscarbelönad regissör och har gjort flera dokumentärer. Han inträdde officiellt i den islamiska religionen vid en ceremoni i den iranska staden Isfahan den 14 februari. Han tog namnet Ali efter Muhammeds lärjunge, som av både sufier och shi’iter räknas som den islamiska esoterismens källa. På fotot till vänster har Sean ett halsband med ett smycke som föreställer Alis svärd Zulfiqar.

Sean sade att hans inträde i islam inte innebär att han förkastar sina föräldrars religioner, judendomen och kristendomen, utan att han därutöver erkänner Muhammed som profet. Seans far är jude och hans mor är kristen.

Blir jag glad när någon konverterar till islam? Nja, inte nödvändigtvis. För det första finns det vackra och kloka saker i alla religioner. Hur mycket av en människas goda egenskaper som beror på personen själv och hur mycket som beror på religionen är inte alltid självklart. Jag tror på ett dialektiskt förhållande mellan människan och hennes religion; vi gör religionen och religionen gör oss. För det andra beror det på vilken slags islam man väljer att omfamna. Det finns lika många slags islam som det finns människor. Som det arabiska ordspråket säger: ”at-turuqu ilallahi ka nufusi bani adam” (det finns lika många vägar till Gud som det finns människor). Vissa former av islam ser jag som ett större problem än många former av icke-islam. Intoleranta, exoteriska och fariseiska grupper, framför allt så kallade ”wahhabiter”, är vanligtvis mer fientliga och hotfulla mot mig än icke-muslimer. Därför skulle jag knappast bli glad om jag läste i tidningen att någon rest till Saudiarabien och blivit muslim där. Sean Stone har blivit shiamuslim, vilket åtminstone innebär att han är immun mot wahhabism. Den shiitiska traditionen är dock inte heller homogen utan består av bra och mindre bra strömningar, men den är överlag mer tolerant och öppen för esoterism än vad wahhabismen är. Det shiitiska Iran är ett mycket mera kreativt och andligt land jämfört med det sterila Saudiarabien. Och Iran skulle vara ännu bättre om de politiska omständigheterna vore annorlunda. Att Sean säger att han inte förkastar andra religioner visar på en mogen inställning, liksom hans intresse för mystikern och poeten Rumi (1207-1273). För närvarande arbetar han med en dokumentär om persisk mystik. [2]

”… som varje nordbo borde begrunda” – Ivan Aguéli om Kalevala

”Jag har nu läst Kalevala i fransk öfversättning, efter att hafva läst på originalspråken en stor del av Bibeln, Hamasa (arabiska folksånger), Schahname o. Ramayana, ända till (…), koptiska munkmartyrer o. Etiopiska konungaböcker. Men knappt någonsin har jag haft en så äkta konstnjutning – Bibeln o. Hamasa undantagna – som från Kalevalas storslagna fresker. Den påminner mig om allt möjligt. Indiska epos som lif o. energie, men mera lugnt, mera harmoniskt, om semitiska traditioner, om lufthvalfvets pelare, om tusen o. en natt med dess dueller på trollformler, om Homérus, men mycket vackrare än Homérus. Som bildframkallningskonst är Kalevala ett af världens förnämsta mästerverk. Men den är också något mera. Den är nordiska naturens initiationsbok o. Katedral. Jag skall annorstädes tala om Kalevala som art literaire. Här, med allra största försiktighet, om dess symbolik. Tänk dig Wäinämöinen, hjälte o. vis, en sorts mänsklighetens öfverste präst, en sorts Adam Gadmon, den gamle i tiden nära Urljuset. Tänk dig Ilmarinen, den sanna vetenskapen, klokheten gifvande visheten medlen, instrumenten, för sitt ordnande verk på jorden; Vipunen, sorts Pan, den ende som alltid svarar rätt då man frågar rätt om naturens hemligheter. Lemminkäinen, hjälte o. poète, som gör att träden, i sig sjäfva kanhända sterila, bära guldfrukter, som förvandlar den gråa sanden till perlor, men som frambringar oläten då han olyder Wäinämöinen, o. slutligen Sången, Kantele som tjusar hela universum, gudarösten, som tvingar hela människan, alla hennes begär, hennes aspirationer, hennes lifsverksamhet, andlig som lekamlig, ända ifrån solen i hennes själ till larverna i hennes jord, o. Trollen i hennes tankar till andaktsfull tystnad, till hörsamhet, till lydnad.

Skotsk sufi besökte Uppsala

Den skotske sufiadepten Andrew McGroarty besökte Uppsala under helgen (10-12/2 2012) som gäst hos Studiegruppen Aguéli. På lördag morgon hämtade studiegruppens medlemmar honom på hotellet och tog med honom på en rundvandring genom stadens äldre kvarter. På Trädgårdsgatan visade jag vår gäst var Ingmar Bergman bott som liten och försökte efter bästa förmåga verbalt skildra några valda scener ur filmen Fanny och Alexander. I Domkyrkan fick han bland andra hälsa på Linné, Gustaf Vasa och Swedenborg. Mest frändskap känner vi – och förmodligen även vår gäst – med Swedenborg, som ju var en av Ivan Aguélis mentorer.

Efter Aguélis inträde på den sufiska vägen tar den andalusiske mystikern Ibn Arabi över efter Swedenborg som huvudsaklig mentor. I april 1907 skriver han om Ibn Arabi i ett brev till väninnan madame Huot: ”Som konst och rörelse är det absolut samma sak som Swedenborg i dogm och analys.” Med andra ord, Ibn Arabi är en muslimsk Swedenborg. I boken Gud i Sverige skriver Göran Hägg: ”Rent teologiskt påminner Swedenborgs lära mer om islam än om kristendomen.” Hos Swedenborg är Gud ”en och odelbar” och Jesu offerdöd som villkor för frälsningen tonas ned.

Ivan Aguéli var i Uppsala ett antal gånger. Han tyckte mer om Helga Trefaldighet än Domkyrkan. ”Ser du”, sade han, ”vad den där stora domkyrkan ser liten ut, och den lilla bondkyrkan verkar stor. Det är uppkomlingen, som vräker sig mot gammal, verkligt förnäm adel.”

Efter Domkyrkan gick vi ner till Gustavianum där vi hade bokat in en visning på engelska. Den var tyvärr inställd på grund av sjukdom, men som kompensation fick vi inträda fritt. Vår skotske gäst tyckte mycket om den egyptiska samlingen. Ivan Aguéli var hobbyegyptolog och studerade hieroglyfer och fornegyptisk konst och arkitektur. Studiegruppen Aguéli kan för övrigt skryta med att ha en ”riktig” egyptolog bland sina medlemmar.