”… som varje nordbo borde begrunda” – Ivan Aguéli om Kalevala

”Jag har nu läst Kalevala i fransk öfversättning, efter att hafva läst på originalspråken en stor del av Bibeln, Hamasa (arabiska folksånger), Schahname o. Ramayana, ända till (…), koptiska munkmartyrer o. Etiopiska konungaböcker. Men knappt någonsin har jag haft en så äkta konstnjutning – Bibeln o. Hamasa undantagna – som från Kalevalas storslagna fresker. Den påminner mig om allt möjligt. Indiska epos som lif o. energie, men mera lugnt, mera harmoniskt, om semitiska traditioner, om lufthvalfvets pelare, om tusen o. en natt med dess dueller på trollformler, om Homérus, men mycket vackrare än Homérus. Som bildframkallningskonst är Kalevala ett af världens förnämsta mästerverk. Men den är också något mera. Den är nordiska naturens initiationsbok o. Katedral. Jag skall annorstädes tala om Kalevala som art literaire. Här, med allra största försiktighet, om dess symbolik. Tänk dig Wäinämöinen, hjälte o. vis, en sorts mänsklighetens öfverste präst, en sorts Adam Gadmon, den gamle i tiden nära Urljuset. Tänk dig Ilmarinen, den sanna vetenskapen, klokheten gifvande visheten medlen, instrumenten, för sitt ordnande verk på jorden; Vipunen, sorts Pan, den ende som alltid svarar rätt då man frågar rätt om naturens hemligheter. Lemminkäinen, hjälte o. poète, som gör att träden, i sig sjäfva kanhända sterila, bära guldfrukter, som förvandlar den gråa sanden till perlor, men som frambringar oläten då han olyder Wäinämöinen, o. slutligen Sången, Kantele som tjusar hela universum, gudarösten, som tvingar hela människan, alla hennes begär, hennes aspirationer, hennes lifsverksamhet, andlig som lekamlig, ända ifrån solen i hennes själ till larverna i hennes jord, o. Trollen i hennes tankar till andaktsfull tystnad, till hörsamhet, till lydnad.

Jag nämnde nyss, att Kalevala vore en sorts katedral öfver den nordiska naturen. Tallen, granen, hagen, klippan, insjön, kärret, renen, björnen, gäddan ända till frosten, snöstormen, dimman o. hagelskuren äro där annat än stockar och stenar o. väderleksfenomen, de äro ord i Bibeln, Kosmos, hafvande ett öfversinnligt spökvärde.

Wäinämöinens sökande efter de tre trollorden o. hans slutliga resa till Vipunen, samt Sampo o. Kantele-sagorna äro av en evig symbolik, som i synnerhet hafva sin betydelse för den nutida människan.

Kalevala är en initiationsbok för de närmaste mysterierna, långt under den semitiska initiationen låt vara, men i full jämnhöjd med den ariska, i synnerhet buddhistiska initiationen o. ojämförligt öfverlägsen den germanska, såväl Eddan som Nibelungen-sagorna. Som konstverk är den alldeles ojämförlig, såväl som komposition som liv. Men i synnerhet som valör och exact rhytm vid bildens framkallande, en sorts takt som är prägel för allt konstverk. Färgen är en av de rikaste man kan tänka sig. Jag har aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska. (…) Det är verkligen trollord o. ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt, som form för konsten, o. som varje nordbo borde begrunda noga för sin evolution o. sin förståelse öfver sin jord.”

Ivan Aguéli 1898. Citatet är hämtat ur Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor. Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, s. 149, 1981 (finska originalet 1966)