Sansad röst om Syrien

Den svenska rapporteringen om Syrien har varit mycket ensidig. Man har på ett klichéartat sätt försökt framställa en komplicerad konflikt som en kamp mellan ”regimen” och ”folket”. Detta trots att de allra flesta syrier enligt flera opinionsundersökningar stödjer det nuvarande systemet samtidigt som många förstås är kritiska till enpartistyre, korruption och andra missförhållanden.

Men den interna, ”folkliga” oppositionen har till stor del kapats av helt andra intressen. Imperiet eller USrael vill få bort Assad för att tillsätta en Israelvänlig marionett i hans ställe, ja genom att undanröja Syrien tror man sig kunna isolera och i längden utplåna Hizbollah, så som man försökte under julikriget 2006, och därmed kraftigt försvaga Iran, den enda makt i regionen som på allvar utmanar USA och Israel.

Saudiarabien och Qatar, två de facto amerikanska kolonier, hjälper till så gott de kan genom att demonisera Syrien via sina medier och sina globala, wahhabitiska religiösa nätverk. Det religiösa etablissemanget i Saudiarabien drivs också av irrationella, sekteristiska motiv som är svåra att förstå för utomstående. Det rör sig om ett djupt rotat hat mot shiismen och mot traditionell sunniislam som bottnar i den wahhabitiska rörelsens själva raison d’etre.

Muhammed ibn Abd al-Wahhab grundade den wahhabitiska sekten på 1700-talet just med målsättningen att bekämpa shiism och traditionell sunnism. Han och hans mecenat Ibn Saud utkämpade också flera krig mot dessa fiender och dödade tusentals shiiter och sunniter. Ända sedan wahhabisekten kom till har man alltså krigat mot andra muslimer. Det är denna våldsamma energi, denna sekteristiska aggressivitet, som är själva livsnerven i wahhabismen, varförutan den skulle förlora sitt existensberättigande och kollapsa.

Per Jönsson, redaktör på Utrikespolitiska institutet, är med sina nyanserade inlägg ett undantag i den svenska Syrienrapporteringen. I sin artikel ”Syriens folkresning kapas av våldsmän” (15/2 2012) uppmärksammar han det militanta, wahhabitiska inslaget i den syriska konflikten. Han skriver om ”stridsvana islamistiska gerillakämpar, ’jihadister’ (gudskrigare) av både syriskt och utländskt ursprung, för vilka krossandet av landets sekulära statsmakt är långt angelägnare än syriernas önskan om frihet och demokrati.”

Jag skulle dock inte kalla dem ”jihadister” eftersom det bidrar till att adla deras smutsiga sekteristiska terror att förknippa den med jihad och ge den islamisk legitimitet. Om någon part i Syrien kan göra anspråk på jihad vore det enligt mening den syriska armén, som försvarar medborgarnas liv och egendom, och inte de wahhabitiska terroristerna.

Det är ett hoppfullt tecken att mer sansade röster börjar höras i den svenska debatten. Jönsson fortsätter: ”För den senaste upptrappningen av våldet är inte primärt en kamp mellan Assadregimen och ett frihetstörstande syriskt folk. I stället har militärt vältränade, väl finansierade och väl utrustade aktörer tagit initiativet på marken för att försöka åstadkomma det regimskifte i Damaskus som den fredliga, folkliga oppositionen inte är mäktig.”

Lyssna också på Per Jönsson i Studio Ett.