Det gröna motståndet lever

Patriotiska libyer fortsätter att göra motstånd mot det internationella kapitalets profitörer och utsugare. Sedan överste Muammar Gaddafi stupat i strid mot NATO:s legoknektar leds motståndsrörelsen av hans dotter, generallöjtnant Aisha Gaddafi.

Idag befriades Bani Walid av det gröna motståndet. Denna stad är känd för sin patriotism och sin uthållighet och var den näst sista att falla i det åtta månader långa NATO-kriget mot Libyen. Arabiska och västerländska nyhetsbyråer rapporterar att motståndet fördrivit ”råttorna” och tagit kontrollen över samtliga distrikt.

Islamism är inte, som en del tycks tro, en ny företeelse i Libyen. Det var Gaddafis revolution i september 1969 som införde islamismen, det vill säga den gröna islamismen. Det nya är wahhabismen, en fariseisk och fanatisk sekt med ursprung i Najd i nuvarande Saudiarabien. Det internationella kapitalet har tydligt visat att man föredrar Saudiarabiens och Qatars wahhabism framför Gaddafis socialt progressiva, nytänkande, antiimperialistiska, demokratiska och nationalistiska islamism.

I Libyen står alltså inte islamism mot icke-islamism utan en form av islamism mot en annan. Den ena radikal, antiimperialistisk och socialistisk, den andra fariseisk, sekteristisk, intolerant och kapitalistisk. Den ena upplyfter den fattige och ger honom ett värdigt liv, den andra utnyttjar och kränker honom. Jag skulle inte ens vilja kalla wahhabismen för islamism. Var är dess politiska tänkare?

I både Libyen och Syrien har vi sett hur det internationella kapitalet och den internationella, nations- och kulturlösa wahhabismen ingått en allians. Wahhabismen är den nya världsordningens islamtolkning, som strävar efter att utplåna all andlig, psykologisk och etnisk särart.

Den islamiska traditionens mångfald ska ersättas av ett monolitiskt, identitetslöst och gränslöst islam, kontrollerad av de feta, vulgära och tyranniska oljeshejkerna i Saudiarabien och Qatar. Till den internationella wahhabismen och dess ”islamiska banker” hör en mobil wahhabitisk insatsstyrka som kan sättas in var som helst, när som helst; det så kallade ”Al-Qaida”. Det internationella kapitalets legoknektar, ”soldiers of fortune”, som flygs in för att genomföra attentat och sabotage när icke-samarbetsvilliga regimer ska störtas. Vi såg dem i Libyen, nu ser vi dem i Syrien.

René Guénon om frimureriet

I diskussioner med vänner och bekanta på nätet och i levande livet har frågan om René Guénons (Abd al-Wahid Yahya) relation till frimureriet då och då kommit på tal. Inom de rörelser vilka strävar efter att göra allmänheten uppmärksam på utvecklingen mot den så kallade Nya Världsordningen (NVO), har frimureriet av vissa aktivister kommit att uppfattas som något helt igenom ont och förkastligt.

De som vet hur skeptisk jag är till globaliseringen och samtidigt känner till vilken respekt jag hyser för den franske metafysikern Guénon kan ställa frågan: ”Var inte Guénon frimurare?” Denna fråga kräver att jag försöker säga några ord om detta ytterst komplicerade ämne.

Först av allt vill jag förklara att jag på intet vis ser Guénon som någon ofelbar auktoritet utan hellre som en tänkare för vilken jag har stor respekt, men som jag inte tvekar att kritisera när jag finner det påkallat. Jag är trots allt en fritänkare och till skillnad från Guénon uppskattar jag Madame Blavatsky, som onekligen var ett geni, både som teosof och skönlitterär författare.

Men här tänker jag enbart återge, mycket kortfattat, Guénons tankar kring frimureriet, inte mina egna tankar, vilka dessutom är outvecklade eftersom jag fortfarande studerar. Den första bok man bör vända sig till i detta ärende är Études sur la Franc-Maconnerie et le Compagnonnage (postumt utkommen samling) som i engelsk översättning bär titeln Studies in Freemasonry and the Compagnonnage (Sophia perennis 2004).

Guénon var hela sitt liv sysselsatt med frimureriet, både som observatör och som initierad utövare. I sitt sökande efter initiatorisk kunskap i Västerlandet utforskade han många grupper – ockultister, gnostiker, teosofer – men förkastade så småningom dem alla, förutom frimureriet. I frimurarordnarna menade han, fanns nämligen autentiska kunskaper bevarade, om än fördunklade och delvis förvrängda, kunskaper som flödade från den Ursprungliga Traditionen, som enligt René Guénon, är en hela mänskligheten i tid och rum genomsköljande ström av Ljus, som har sin källa i själva Urtillståndet, i Paradiset, eller dess första projektion i tiden, den ”hyperboreiska” guldåldern. (Se Kurt Almqvist, I tjänst hos det Enda: ur René Guénons verk, 1977).

Jüri Lina talade om sitt liv och sitt författarskap

Det är ett stort privilegium för Studiegruppen Aguéli i Uppsala att återigen få agera värd för den svensk-estniske författaren och filmmakaren Jüri Lina, en sällsynt begåvad och mångsidig journalist, föredragshållare, forskare, regissör, esoteriker och skönlitterär författare. I sin förening av esoterisk filosof, aktivistisk journalist och konstnär liknar han gruppens ”skyddshelgon” Ivan Aguéli (d. 1917).

Jüri har varit hos oss vid åtskilliga tillfällen nu och föreläsningarna i Uppsala börjar få något av traditionens skimmer över sig. Oavsett hur många gånger man har hört Jüri tala så lär man sig alltid något nytt. Han upphör inte att överraska med nya kunskaper och nya perspektiv.

Tyvärr har denne färgstarke kulturpersonlighet tvingats ner i underjorden på grund av den kvävande politiska korrekthet som råder i Sverige, som gör att de verkligt originella och verkligt kreativa människorna inte kan blomma ut och ta den plats de förtjänar.

Denna gång (3 december 2011) skulle han betona sitt eget liv och sina egna erfarenheter. Jüri föddes 1949 och växte upp i det sovjetockuperade Estland. Rädsla var det naturliga tillståndet. ”Jag är uppvuxen med rädsla i kroppen”, sade Jüri. Föräldrar vågade knappt tala politik hemma av rädsla för angivare. En gång i skolan hade en klasskamrat till Jüri räckt upp handen och frågat fröken: ”Varför läser vi inget om frihetskriget mot bolsjevikerna 1918?” Lärarinnan svarade: ”Inte vill du att någon ska göra illa din mor?” Sedan blev det tyst. Dissidenter fördes bort till slavläger om nätterna. Men Jüri var en vetgirig ung man som inte nöjde sig sakernas tillstånd. Han läste och funderade. Av en modig historiker fick han veta att bolsjevikerna, de som tagit makten i Ryssland egentligen inte var ryssar, att flera av dem hade underliga, tyskklingande namn och att de sinsemellan pratade jiddisch. Detta var sanningar man inte fick yppa i Sovjetunionen. Det kunde kosta en livet.