Swedish Zionists praise new sanctions against Iran

Two Swedish Zionist extremists recently published an article praising the new set of American sanctions against Iran (“USA:s nya sanktioner mot Iran en viktig markering”, Newsmill 2/1 2012). The reason, they claim, why further sanctions are warranted, is, as usual, the dire human rights situation in the Islamic Republic.

This claim is easily dismissed by the fact that both of the signatories of the article are staunch and uncompromising supporters of the Zionist regime, one of the worst violators of human rights in the world today. Caroline Szyber, a parliamentarian representing Kristdemokraterna (Christian Democratic Party), is a also a member of Limmud, a pro-Israeli organizations, while the other signatory, Daniel Radomski, is a committed activist for Förenade Israelinsamlingen, which collects funds for the Zionist colonial project in Palestine.

The two Zionist activists invoke the moral authority of the United Nations but fail to mention that the Zionist regime has shown nothing but contempt for this international organization. No regime has systematically ignored as many UN-resolutions. We have never heard, and we will probably never hear, these two, condemn the behavior of this arrogant, occupying regime. They will only refer to the UN when it suits their purposes, which are to advance the interests of the Zionist regime, nothing else. By weakening Iran through sanctions they hope to ensure the hegemony of Israel and its allies in the region, mainly the Wahhabi dictatorships of Saudi Arabia and Qatar.

Överste Gaddafi och wahhabiterna

Wahhabitiska aktivister beskrev upproret i Libyen som en “jihad” mot ”taghût”, det vill säga en orättmätig härskare. Flera selotiska wahhabiter reste dit från andra arabländer och till och med från västvärlden för att delta i kampen. Libyen hade blivit det nya Afghanistan dit ”mujahidîn”, det vill säga wahhabitiska frikårer, kom i hopp om att utrota alla former av icke-wahhab- itisk islam och upprätta en wahhabitisk diktatur. Återigen hade CIA och Al-Qaida funnit varandra.

Den som inte följer wahhabismen, resonerar dess anhängare, följer inte islam och en icke-wahhabitisk stat är per definition en icke-islamisk stat. Wahhabism och islam är helt enkelt synonymer, två namn för en och samma sak. Någon islam utanför wahhabismen existerar inte och de enda som har rätt att uttolka islam är wahhabismens allsmäktiga präster. Att säga emot dem är detsamma som att säga emot Gud.

Därför spelar det ingen roll att den libyska konstitutionen, antagen den 2 mars 1977, i dess första artikel stipulerar att Libyen är en islamisk stat och att Gaddafi i tal och skrift ständigt hänvisade till islamiska principer och värderingar. Eftersom staten inte var wahhabitisk var den inte islamisk. Så lydde prästernas dom.

Wahhabisekten grundades på 1700-talet i området Najd på arabiska halvön. Sekten terroriserade muslimerna på halvön i flera decennier men trängdes tillbaka av ottomanerna. En våg av wahhabitisk terror på 1920-talet ledde slutligen till Saudiarabiens grundande och wahhabismen upphöjdes från marginaliserad och kättarstämplad sekt till statsreligion.

Många av de arabiska frivilliga som utbildades i CIA/Al-Qaidalägren i Afghanistan på 1980-talet var libyska medborgare. Nu har de kastat sig in i leken igen. En av dem är Abd al-Hakim Belhadj, som år 1988 reste till Afghanistan för att delta i saudiskfinansierade och CIA-planerade operationer i Afghanistan. Idag är han militär befälhavare i det nya och ”fria” Libyen.

Äkta guld istället för falska papper

Den islamiska religionen vilar på fem pelare. De flesta svenskar får, trots skolböckernas brister i övrigt, lära sig detta i skolan. En av de fem pelarna kallas zakat, vars bokstavliga betydelse är ”rening” och vars religiösa innebörd är ”skatt”. Zakat är en skatt som är ålagd varje vuxen muslim till gagn för fattiga och andra behövande. Nu för tiden betalar de flesta muslimer sin zakat med papperspengar, men det duger inte menar den islamiske ekonomen Umar Vadillo, författare till boken The End of Economics: An Islamic Critique of Economics (1991). Vadillos resonemang är för komplicerade för att kunna återges här, men kontentan är att systemet med papperspengar inte kan fungera utan ränta. Finns det papperspengar finns det ränta. Därför, hävdar Vadillo, är papperspengar förbjudna enligt islamisk lag.

År 1991 utfärdades en fatwa, ett utlåtande inom islamisk lag, i Granada i Spanien, med samma innebörd: papperspengar är otillåtna som betalmedel. Fatwan inleds med ett Korancitat (2:275) som förbjuder ränta kategoriskt. All ränta är ocker, det finns ingen ”rimlig” ränta. Papperspengar kan som sagt inte existera utan ränta och måste följaktligen avskaffas och ersättas med reda guld- och silvermynt, den traditionella islamiska valutan, dinarer och dirhamer.