Lars Adelskogh föreläser i Uppsala!

Lars Adelskogh är en framstående esoteriker och antisionistisk författare, översättare och föreläsare. Han har studerat slaviska språk vid Uppsala universitet och orientaliska språk vid Stockholms universitet. Lars har sedan han var 14 år haft ”det fördolda” som sitt viktigaste intresse, de första åren riktat främst mot UFO-gåtan men från 17 år uteslutande mot esoteriken. Han utgår från ett pythagoreiskt system som kallas hylozoik, som finns framställt i den undervisning som lämnats av Henry T. Laurency. Lördagen den 2 juni, kl 15.00, föreläser han i Uppsala om judarnas etniska rensning av Palestina. Fritt inträde! Arrangör: Studiegruppen Aguéli. Mejla mohamed-omar@hotmail.se för mer info.

”Leve fritänkeriet!” – Tal med anledning av Ivan Aguélis födelsedag

Studiegruppen Aguéli firade idag Ivan Aguélis födelse i Sala den 24 maj 1869. Dagen till ära bjöds det på Uppsalas finaste praliner, bakade av Anneli på Drottninggatan. De var mycket dyra men kunde inhandlas tack vare en donation från en hängiven medlem. Ordföranden Mohamed Omar höll tal vid obelisken i Odinslund, framför Helga Trefaldighets kyrka. Vi delade också ut flygblad till nyfikna flanörer och boulespelare.

Mina vänner och Ivan Aguélis vänner! Vi har samlats här idag för att fira konstnären Ivan Aguélis 143 födelsedag. Men han var inte bara en konstnär. Han var en mångsidig människa som förenade vetenskapliga studier, politisk aktivism, konst och esoterism, ja, det urgamla sökandet efter ”sfinxens hemlighet”. Han var för att tala med Gunnar Ekelöf ”något av ett svenskt universalgeni”. En annan konstnär, Fritz Lindström, beskrev honom så här:

”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass.”

Aguéli var en vetgirig sökare under hela sitt liv, alltid beredd att ompröva sina åsikter, och brydde sig föga om sin tids politiska korrekthet. Han var frågvis och ifrågasättande. Det är denna kreativa energi som inspirerar Studiegruppen Aguéli. Vi är en grupp med säte i Uppsala som vill främja kunskapen om Ivan Aguélis liv, konst och tänkesätt.

Studiegruppen Aguéli är en förening för fritänkare. Vi tror att den fria diskussionen, det hövliga och fredliga tankeutbytet, för civilisationen framåt.  ”Fritänkare” var för Aguéli ett honnörsord. Han var muslim, en fritänkande muslim, inte en fariseisk muslim. Han var antiklerikal och motsatte sig religiöst tvång, som han såg som en kränkning av människans värdighet. Han var en sufi och sufism och fritänkeri hör ihop. Låt mig berätta om något som hände häromdagen.

I Lagga utanför Uppsala bor sedan ett tag tillbaka författaren Carl-Göran Ekerwald. Han har som ni vet skrivit ganska mycket om persisk sufism. Jag satt i på Karin Boyebiblioteket och skrev. Tisdagen den 22 maj springer jag på Carl-Göran i entréhallen. Han ska hälsa på sin dotter, Hedda Ekerwald, som undervisar i sociologi vid universitet och har sitt kontor i samma byggnad.

”Wahhabiterna måste stoppas till varje pris” – intervju med Babak Darvish

Babak Darvish är en amerikansk iranier, tidningsskribent och teknologiexpert. Han definierar sig som en shiamuslim som också omfattar sufismen och perennialismen. Under en period var han direktor i Council for American-Islamic Relations (CAIR) avdelning i Columbus, Ohio. Han föddes i Tehran i en aristokratisk familj som flyttade till USA när Babak bara var ett år gammal. För närvarande utbildar han sig till jurist. Läs mer om Babak här.

Första mötet med islam i Amerika

Min familj hade utvandrat från Iran eftersom aristokratin förlorade sina privilegier under shahens ”vita revolution” på 1960-talet. Jag växte upp i USA och levde ett ganska normalt tonårsliv. När jag kom upp i tjugoårsåldern ville jag utforska min identitet som iranier. Jag besökte därför moskén. De första aktiva eller religiösa muslimer jag mötte var wahhabiter. De utstrålade total självsäkerhet, som om de kunde ge svar på alla frågor. Jag var själv ganska osäker och svalde allt med hull och hår. Jag förändrade hela mitt liv, bytte kompisar, kläder och så vidare.

Efter ett tag blev jag aktiv i CAIR, en islamisk lobbyorganisation som verkar mot diskriminering och islamofobi och så vidare. Året var 2009. Då hade jag genom egna efterforskningar insett att wahhabismen bara är en av flera sätt att förstå islam. Efter ett tag blir wahhabismen kvävande. Man får inte använda sitt förnuft, inte ifrågasätta. De är extremt ytliga och bokstavstrogna.

Jag attraherades av sufismen och 2006 anslöt jag mig till en sufiorden. Det gjorde att man såg på mig med misstänksamhet i CAIR. I Columbus, Ohio, finns det omkring tjugo moskéer och mer än hälften av dem styrs direkt eller indirekt av wahhabiter med ekonomiska band till Saudiarabien.

Jag upptäckte också en annan sak. CAIR arbetar mot icke-muslimers diskriminering av muslimer. Men vem arbetar mot muslimers diskriminering av muslimer? Jag såg att denna typ av diskriminering, denna fobi, dessa fördomar, faktiskt var värre och farligare.

Pensionärer fick veta mer om Ivan Aguéli

Idag föreläste jag om konstnären och sufin Ivan Aguéli inför en pensionärsförening i Uppsala. Jag hämtade det mesta materialet från min kommande bok, ”Anteckningar rörande Ivan Aguéli”, ur vilken jag även publicerat fragment på den här bloggen. Jag berättade flera anekdoter om Aguélis vistelse i Uppsala och så om hur han blev mer ”fosterländskt sinnad” på äldre dar. Föreläsningen gav jag rubriken ”Borta och hem igen” för att jag ville uppmärksamma just denna sinnelagsförändring: hur Aguéli gick från en som ville ”kapa alla navelsträngar”, det vill säga frigöra sig från sitt ursprung, till en som längtade hem till Nordens mörker och is, snö och dimma. Hade han fått leva hade han förmodligen målat mer som Carl Wilhelmson, Karl Nordström och prins Eugen. (Läs mer här)

Jag sade också några ord om frågan om Aguélis påbrå. Han ansåg nämligen själv att han var oäkta son till Karl XV. Modern Anna, en bondflicka från Dalarna, hade nämligen i sin ungdom gått en kurs i matlagningskonst i kungens kök på slottet i Stockholm. Finns det något som helst fog för Aguélis påstående eller talar han i nattmössan? Skrönorna om ”Kron-Kalles” många frillor är allom bekanta. Men så länge det inte finns en DNA-analys att tillgå kan vi inte ge ett säkert svar. Nu är jag själv ganska skeptisk, men det kan vara roligt att leka med tanken. Jämför man Aguélis och Kron-Kalles porträtt finner faktiskt man vissa likheter, även i uppsyn och hållning. Det där ”snobbiga” som Aguéli försökte arbeta bort men som förblev en del av hans personlighet. Även som sufi i Egypten fortsatte Aguélis snobberi; han nöjde sig inte den folkliga sufismen utan valde den mest elitistiska, exklusiva och intellektuella formen av sufism. Han föraktade det enkla folket på landsbygden, vilka han ansåg vidskepliga, okunniga och råa.

F. U. Wrangel om Aguéli

Fredrik Ulrik Wrangel af Sauss (1853-1929), var en svensk personhistoriker, lokalhistoriker, hovman och greve. Wrangel studerade 1876–1877 måleri vid akademien i Düsseldorf , 1878–80 i Venedig och München samt 1880 åter i Düsseldorf och 1881–82 i Florens . Hemkommen till Sverige upphörde han dock med måleriet. Det var i stället som genealog, biograf och stockholmsk lokalhistoriker han gjorde sig känd, speciellt för sina noggranna källforskningar. Hans mest kända verk är Svenska adelns ättartaflor ifrån 1857 (1894–1899). I memoarboken Minnen från konstnärskretsarna och författarvärlden (1925) berättar han om sina intryck av Ivan Aguéli i Paris.

Gustaf (även Ivan) Aguéli (så skrev han själv) var en av de första bland de yngre jag träffade. Han frapperade mig, men jag fann snart, att han, oaktat en del överspända idéer, var en mycket intelligent, instruerad och originell person. Han hade under flera år varit student i El-Ashar-universitetet i Kairo och levat där så gott som för ingenting, studerade koranen och sysslande med esoterism, d. v. s. de hemligaste lärorna. Jag tror nästan han var musulman, åtminstone använde han ett arabiskt namn, när han undertecknade sina konstfilosofiska artiklar i en hyperestetisk fransk tidskrift. Han var djupt inne i de nya konstteorierna, som han sökte tillämpa i sina målerier; han hade nog även insikter i swedenborgianismen och var en stor djurvän, vilken senare egenskap fört honom samman med en högst originell fransk dam, madame Huot, hos vilken han tidtals bodde och som hade huset fullt av från gatan räddade, hemlösa kattor. Madame Huot var även poetissa och skänkte mig ett häfte dikter, kallat ”Le Missel de Notre-Dame des Solitudes”; hon klädde sig uppseendeväckande med fladdrande slöjor och diverse orientaliska attribut.

Aguéli hade redan omkring 1900 varit i Paris, då han blev häktad med anledning av att han under en tjurfäktning vid utställningen skjutit på en toreador. När han stod inför ”le juge de paix”, som frågade honom, varför han skjutit, svarade han: ”Jag kunde inte lida, att han misshandlade tjuren, och för resten tycker jag inte om spanjorer!” Jag tror man tyckte detta var humoristiskt och lät nåd gå före rätt. Emellertid var han även vid ett annat tillfälle satt i fängelse, men den gången för vissa förbindelser med anarkistiska föreningar. Jag, som den tiden bodde i Stockholm, blev av den swedenborgiske pastorn Bojesen ombedd att genom min bror, greve H. Wrangel i Paris, utverka Aguélis frigivande, vilket även lyckades. Aguéli var mig således inte alldeles obekant.

Upsala Tempels Hermetiska Orden har hållit sitt första möte

Upsala Tempels Hermetiska Orden hade idag sitt första möte. Några av oss spelade schack medan andra diskuterade Johannesapokryfen och gnosticismen. En av ordensbröderna studerar nämligen koptiska. Gunnar Wennerbergs intresse för frenologi* kom också på tal. En av bröderna, tillrest från Stockholm, kunde, då han hörde Wennerbergs namn, inte behärska sig, utan stämde upp i en glad gluntsång. Applåderna smattrade. Apropå schack och upsaliana och förhållandet dem emellan har jag upptäckt en märklig sak i Ingmar Bergmans film ”Fanny och Alexander”. Strax innan Oscar Ekdahl, barnens far, segnar ihop på scenen, skymtar två män bakom kulisserna som spelar ett parti schack! Se klippet här, spola fram till 1:50.

* Geijers systerdotter Ulla von Heland, förlovad och senare gift med Fredrik Dahlgren, ”Fredrik på Rannsätt”, besökte under vintern 1842-43 sina släktingar i Uppsala. Hon kom raskt in i sällskapslivet, och hon förde dagbok. Sitt första möte med Wennerberg (9/11 1842) skildrar hon sålunda:

”Herr Wennerberg med sitt långa hår föreföll mig högst besynnerlig. Äfven sade han så många litet kuriösa saker, hvilket allt gjorde, att jag betraktade honom som en kuriositet och inte visste rätt, om han var en narr eller ett genie. Vi hade ganska muntert, synnerligast åt Wennerberg, som talade om galvanismen och med stor förtjusning trefvade på Morbrors hufvud, hvilket fanns aftaget i gips. Vi lärde oss åtskilligt om organernas läge och fingo höra litet hvar om våra anlag. Aftonen gick fort och var ganska rolig.”

Några veckor senare lånade Wennerberg Geijers byst med sig hem för att utföra något slags experiment. ”När han gick”, skriver Ulla i dagboken, ”bockade han sig med ett vackert ”frenologiskt leende” och tog Morbrors skalle med unde kappan.” Även Josephson kan för övrigt berätta, att Wennerberg vid denna tid var starkt intresserad av ”fysiologiska och frenologiska” faktorers inverkan på en människans karaktärsutveckling.

Not: J. A. Josephson var Wennerbergs intimaste vän under Uppsalaåren.

Källa: Sven G. Svenson, Gunnar Wennerberg, 1986, s. 47-48

Muhammad Legenhausen on his spiritual journey and the esoteric Islam of Shi’ites and Sufis

I don’t make anything up, but the acceptance of a religion is complicated. It involves emotions, personal history, politics, theology and philosophy and much else, too. So although here I’m focusing on the philosophical factors, don’t get the wrong impression that I arrived at Islam as a result of purely philosophical reflection.

I read my first book in philosophy when I was about eleven years old, in around 1964. It was William E Hocking’s The Types of Philosophy , which I still think is good. After reading it, I decided right then and there that I wanted to study philosophy. I was brought up a Catholic, and consternation over the teachings of the Church drove me to philosophy as much as anything did. Hocking’s idealism and mysticism seemed an appealing way to bring together faith and reason.

In high school, I became an avid reader of Søren Kierkegaard. For my sixteenth birthday, my friends gave me six or seven paperback editions of his works. I also started reading Camus and Sartre, and by the time I graduated, I considered myself to be an existentialist. Tolstoy was another hero, and I filed for conscientious objector status with my draft board as a Catholic pacifist.

Within a year after entering the State University of New York at Albany, I had switched from religious to atheistic existentialism. Sartre and Nietzsche began to loom larger than Kierkegaard. I was disappointed with the lack of a strong opposition to the Vietnam War from the Church leadership, and came to see religious belief as bad faith and an opiate for the masses. I read a bit of Marx, but found Proudhon and Kropotkin more to my liking.

El Akbariyya

El Akbariyya betyder ”den akbaritiska skolan”, det vill säga Ibn Arabis filosofi, vilken är byggd på både hans och hans lärjungars skrifter. Det är också titeln på fem artiklar som publicerades i den arabisk-italienska tidskriften Il Convito i början av 1900-talet. Den svenske konstnären Ivan Aguéli, som var akbarit, det vill säga en anhängare av Ibn Arabis filosofi, skrev det mesta av detta material. Den upsaliensiska studiegruppen Aguéli hade igår kväll (2/3 2012) besök av sheikh Ahmed Valsan som föredrog Ibn Arabis filosofi med avstamp i dessa artiklar. Han berättade också om Ibn Arabis biografi och personlighet. Han var, med Aguélis ord, ”fanatisk mot sig själv och tolerant mot andra”. Valsan tog upp begreppet ”gudsbilder” och menade att det finns lika gudsbilder som det finns människor. Han förklarade vidare att det onda har sin plats i ”det andliga ekosystemet”. Det onda kan inte utplånas helt utan är en nödvändig del av tillvaron utan vilken många aspekter människolivet skulle förlora sin mening. Även på Ibn Arabis tid, sade Valsan, blev sufier förföljda och dödade av exoteriska muslimer. Det är ingenting nytt. Aguéli såg det som sin livsuppgift att göra Ibn Arabis filosofi känd i världen och upprätta sufismen. Efter föredraget och middagen rökte vi vattenpipa. Sheikh Ahmed Valsan sade också mycket annat. Jag kommer att underrätta er i god tid inför nästa samkväm. Ni kan hjälpa vår verksamhet genom att sätta in en gåva på pg-konto 548413-4.

Föreläsning om Ibn Arabi

Fredagen den 2 mars föreläser Studiegruppen Aguélis lärare Ahmed Valsan om den store arabiske esoterikern Ibn Arabi (1165-1240). Han kallas också sheikh al-akbar, den störste sheikhen; hans filosofiska skola kallas al-akbariya och hans lärjungar akbariyun. Den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) grundade två hemliga sällskap för studiet av Ibn Arabi, ett i Italien och ett i Frankrike. Aguéli översatte också Ibn Arabis skrifter till franska och italienska. Han betraktade honom som ett universalsnille och kallade honom ”en Leonardo i filosofiens form”. Sheikh Ahmed Valsan är en fransk sufilärare bosatt i Stockholm, specialiserad på Ibn Arabis filosofi. Han är också en kännare av Ivan Aguéli och bistod Viveca Wessel i arbetet med boken Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd (1990). Föreläsningen på fredag kommer att bygga på Aguélis italienska artikelserie Al Akbariya från 1907. Föreläsningen är sluten, endast för inbjudna medlemmar av Studiegruppen Aguéli. Ni kan hjälpa vår verksamhet genom att sätta in en gåva på pg-konto 548413-4.

Sean Stone blir muslim

Den legendariske regissören Oliver Stones son, Sean Stone, har konverterat till islam. [1] Sean lever inte bara på pappas meriter. Tjugosjuåringen har studerat historia vid Princetonuniversitetet, är själv en Oscarbelönad regissör och har gjort flera dokumentärer. Han inträdde officiellt i den islamiska religionen vid en ceremoni i den iranska staden Isfahan den 14 februari. Han tog namnet Ali efter Muhammeds lärjunge, som av både sufier och shi’iter räknas som den islamiska esoterismens källa. På fotot till vänster har Sean ett halsband med ett smycke som föreställer Alis svärd Zulfiqar.

Sean sade att hans inträde i islam inte innebär att han förkastar sina föräldrars religioner, judendomen och kristendomen, utan att han därutöver erkänner Muhammed som profet. Seans far är jude och hans mor är kristen.

Blir jag glad när någon konverterar till islam? Nja, inte nödvändigtvis. För det första finns det vackra och kloka saker i alla religioner. Hur mycket av en människas goda egenskaper som beror på personen själv och hur mycket som beror på religionen är inte alltid självklart. Jag tror på ett dialektiskt förhållande mellan människan och hennes religion; vi gör religionen och religionen gör oss. För det andra beror det på vilken slags islam man väljer att omfamna. Det finns lika många slags islam som det finns människor. Som det arabiska ordspråket säger: ”at-turuqu ilallahi ka nufusi bani adam” (det finns lika många vägar till Gud som det finns människor). Vissa former av islam ser jag som ett större problem än många former av icke-islam. Intoleranta, exoteriska och fariseiska grupper, framför allt så kallade ”wahhabiter”, är vanligtvis mer fientliga och hotfulla mot mig än icke-muslimer. Därför skulle jag knappast bli glad om jag läste i tidningen att någon rest till Saudiarabien och blivit muslim där. Sean Stone har blivit shiamuslim, vilket åtminstone innebär att han är immun mot wahhabism. Den shiitiska traditionen är dock inte heller homogen utan består av bra och mindre bra strömningar, men den är överlag mer tolerant och öppen för esoterism än vad wahhabismen är. Det shiitiska Iran är ett mycket mera kreativt och andligt land jämfört med det sterila Saudiarabien. Och Iran skulle vara ännu bättre om de politiska omständigheterna vore annorlunda. Att Sean säger att han inte förkastar andra religioner visar på en mogen inställning, liksom hans intresse för mystikern och poeten Rumi (1207-1273). För närvarande arbetar han med en dokumentär om persisk mystik. [2]