Jag kallar mig inte längre islamist

Den 9 januari 2009 publicerade Expressen min artikel ”Gaza gjorde mig radikal”. Jag reagerade på den sionistiska regimens massmord i Gaza. Mycket har hänt sedan dess. Det kan finnas fog för en tillbakablick, en omvärdering i ljuset av senare erfarenheter.

I artikeln skrev jag att islamismen är den enda ideologin som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Det är ett orimligt påstående eftersom det inte finns någon enhetlig islamism. Det finns i stället flera olika islamismer som befinner sig i intensiv ideologisk kamp med varandra. Det är också osäkert hur mycket trovärdighet de egentligen åtnjuter. Hur mycket vet folk om alternativen? Hur stora möjligheter har de att studera, debattera och bilda sig en uppfattning?

Jag skrev att islamismen är den ideologi som verkligen har chansen att störta despoterna. Men vad kommer i stället för despoterna? Jo, nya despoter i islams förklädnad, som till och med är farligare än de gamla eftersom de härskar i Guds namn. Den som ifrågasätter deras politik hädar mot Gud.

Jag ansåg att Mubarak var medskyldig till palestiniernas lidande och borde störtas. När jag skriver det här är han borta. Men i hans ställe har vi fått tokiga talibaner som vill förstöra det fornegyptiska arvet och göra kopter till andra klassens medborgare. Den arabiska ”våren” har varit en katastrof. Mera lik den ”mentala istid” som Ebba Grön sjöng om.

Jag skrev att islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Problemet är bara att muslimer själva står för så mycket av förtrycket och orättvisorna mot andra muslimer. Och detta i islams namn.

Hamas vann valet 2006. Men vore det val idag skulle det förmodligen inte vinna. Gazaborna har tröttnat. Hamasfolket är lika korrumperat som PLO. De vill hålla sig kvar vid makten till varje pris och utnyttjar Palestinafrågan för att sko sig.

Demokrati är mer än val. Det är en kultur. Tyvärr finns inte den kulturen i islamvärlden. Valet i Egypten har lett till en jordskredsseger för talibanerna i Nourpartiet, uppbackade av oljepengar från de wahhabitiska diktaturerna Saudiarabien och Qatar.

Hamas sviker motståndet

Det var Gaza som fick mig att vakna politiskt. Den sionistiska regimen genomförde en massaker i Gaza årsskiftet 2008 och 2009. Jag bestämde mig för att bli radikal. Då, när fosfor- bomberna föll, tyckte Hillary Clinton inte att det var nödvändigt att sammankalla en konferens under rubriken ”Palestinas vänner” för att rädda palestinska liv. I mer än sextio år har tvärtom den sionistiska regimens folkmordspolitik gentemot palestinierna pågått med USA:s aktiva stöd. Den amerikanska regimen har aldrig varit, och är inte, arabernas vänner.

Medan Gazamassakern pågick framstod Hamas som en radikal kraft, en folkvald islamisk och arabisk rörelse som kämpade för palestiniernas rättigheter. Redan då hade dock rörelsen suspekta drag. Jag tänker på en religiös koppling till wahhabismen, korruption och machiavellism, och en ljusskygg historia av samarbete med Israel. Dessa mindre vackra sidor har stegvis kommit att bli alltmer framträdande och tycks nu dominera.

Jag har många gånger upprepat att mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas ger upp motståndet, förlorar det mitt stöd.

Hamas machiavelliska drag visar sig framför allt i hanteringen av Syrienfrågan. Som palestinsk motståndsrörelse vore det naturliga att ta ställning för Syriens självständighet och frihet mot de imperialistiska krafterna. Det är ju exakt samma krafter som försöker destabilisera Syrien som under alla år upprätthållit den sionistiska ockupationen. Men icke. Principfasthet har fått ge vika för kohandel.

Syriens och Palestinas öden är förbundna. Den som sviker Syrien, sviker Palestina. Israel, som ockuperar Palestina, ockuperar också Golanhöjderna, en del av Syrien. De som nu samlas för att förstöra Syrien är desamma som hela tiden hållit nere palestinierna och stött ockupationsmakten. Det är samma personer, samma stater, samma krafter. Tyvärr har naivitet och viss mån sekterism, den wahhabitiska faktorn, gjort att många araber inte kan se klart.

Demonstration i Stockholm till stöd för Bashar al-Assad

Den syriske presidenten Bashar al-Assad är en folkkär arabisk ledare som genom sin allians med den Islamiska republiken Iran har medverkat till att bygga upp ett antisionistiskt block i Mellanöstern som en motvikt till den saudisk-israeliska axeln. Al-Assads regim utgör ett hinder för den sionistiska imperialismens försök att skapa ett nytt Mellanöstern. Målet med den pågående destabiliseringen är att avbryta Syriens stöd till antiimperialistiska, nationalistiska och antisionistiska rörelser som Hizbollah, PFLP och Hamas.

Destabiliseringen av Syrien sker dels genom psykologisk krigföring via medierna och dels genom stöd till militanta och sekteristiska wahhabitiska grupper. Muslimska brödraskapet i Syrien, som står den saudisk-wahhabitiska ideologin nära, har signalerat att man är för en fredsuppgörelse med Israel.

Störtandet av al-Assad är dock bara en del av en mer långsiktigt sionistisk målsättning, nämligen att göra Syrien till ett brohuvud för en attack på Iran, den enda makt i regionen som kan och vill utmana Israel. Den före detta CIA-agenten Robert Baer går så långt som att kalla Iran för en supermakt.

Det ökade wahhabitiska inflytandet i Syrien innebär ett allvarligt hot mot den religiösa och kulturella mångfalden. Kristna, shi’iter, sufier och alawiter och andra religiösa minoriteter riskerar förföljelse. Redan har wahhabitiska präster i Saudiarabien utfärdat fatwor som uppmanar till massakrer på kristna, alawiter och shi’iter. Idag (12/11) visade patriotiska syrier att de fått nog genom att storma den saudiska ambassaden!

Imorgon demonstrerar vi – kristna, muslimer och andra tillsammans. Vi demonstrerar FÖR Bashar al-Assad och MOT den sionistiska imperialismen och dess verktyg: den fanatiska wahhabismen. Vi ses imorgon kl 14.00 på Medborgarplatsen i Stockholm!

Lars Adelskogh: Judeokrat hotar biståndsarbetare med fängelse

Officiella israeliska företrädare framför i en alltmer hysterisk ton sina krav att världen måste enas om att hindra att humanitär hjälp skickas till Gazas folk, som den judiska staten utsätter för en grym och kriminell blockad. I synnerhet gäller detta den nu planerade fartygskonvojen. Med sin vanliga lögnaktighet kallar dessa företrädare dylika försök för ”existentiella hot” mot Israel och ”avsiktliga provokationer” av världen.

Denna hysteri har dess bättre inte medfört att europeiska eller andra nationer sökt hindra biståndsorganisationer från att fortsätta med sitt arbete för de nödlidande gazaborna. Däremot har den förmått Förenta staternas regering under president Obama att byta inställning. Hittills har man endast motsatt sig att amerikanska medborgare deltar i hjälpsändningarna.

Numera nöjer sig Obama-administrationen inte med att klandra de egna medborgare som deltar och kalla dem ”ansvarslösa”, utan har övergått till att utslunga ohöljda hot mot dessa. Det nyligen utnämnda språkröret för utrikesdepartementet Victoria Nuland har just gjort följande uttalande: ”Vi understryker att givande eller försök eller stämpling till givande av materiellt stöd eller andra tillgångar till eller till förmån för en angiven utländsk terroristorganisation, såsom Hamas, kan utgöra brott mot amerikanska civil- och straffrättsliga lagar och kan leda till bötes- och fängelsestraff.” (Reuters den 24 juni 2011)

Sufism i tiden

Ahmed Valsan och Mohamed Omar

Ahmed Valsan var i Uppsala den 5 juni för att föreläsa om sufismen för Studiegruppen Aguéli. Sufism brukar översättas med ”islamisk mystik” men har en mångtydig och mångbottnad innebörd som jag inte ska ge mig på att utreda här. Valsan passade även på att kommentera Israels brutala angrepp på Frihetsflottan som var på väg till det belägrade Gaza med humanitärt bistånd.

En av dem som skadades på skeppen var palestiniern shaykh Raed Salah, poet, sufi och ledare för den norra grenen av Den islamiska rörelsen i Israel. Valsan menade att israelerna hade försökt lönnmörda Salah, men misslyckats. I stället hade man råkat skjuta en turk som liknade honom. Under vårt efterföljande samtal nämndes också shaykh Izz ad-Din al-Qassam (1882-1935), en sufi och motståndsman, som gett namn åt qassambrigaderna och qassamraketerna.

Föreläsaren gjorde sitt bästa för att förklara sufismens begreppssystem, som med hans egna ord, är både ”invecklat och utvecklat”. Ett centralt begrepp är ”qutb” som betyder ”pol” eller ”axel”. Enligt flera av sufismens teoretiker finns det i världen en hierarki av heliga och den främste av dem, ”den främste bland likar”, kallas för ”al-qutb”. Valsan menade att imam Khomeini, ledare för den islamiska revolutionen i Iran, sannolikt hade varit sin tids ”qutb”.

På 70-talet hade Valsan passerat en demonstration mot shahens styre i Paris. Då fick han för första gången se Khomeinis porträtt. Han hade ingen aning om vem Khomeini var, men hans intuition sade honom att det var en mycket speciell människa, en ”wali” eller helig man. Historien gav honom rätt.

Ibrahim Kalin

Ahmed Valsan är född och uppvuxen i Paris, son till den rumänske diplomaten Michel Valsan, som var lärjunge till schweizaren Frithiof Schuon (1907-1998). Den som bekantade Schuon med islam och sufismen var fransmannen René Guénon (1886-1951). Denne Guénon initierades i sin tur av den svenske konstnären Ivan Aguéli! Initiationen skedde sannolikt i Paris 1911.

Valsan är nu lärare för Studiegruppen Aguéli i Uppsala som verkar för att fortsätta Aguélis gärning inom kultur, bildning, andlighet och politik.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har varit på tapeten de senaste dagarna för sitt försvar av Hamas och sin skarpa kritik av den sionistiska regimen. Därför kan det vara av intresse att påpeka att Erdogans högste utrikespolitiske rådgivare är en viss Ibrahim Kalin, som råkar vara medlem i shadhiliorden och lärjunge till Seyyed Hossein Nasr, Schuons efterträdare.

År 2001 publicerade dessutom Kalin en uppskattande essä om Guénon på Center for Islam and Sciences hemsida. Där begår han dock en näst intill oförlåtlig synd: han kallar Aguéli för fransman! Slarvfel får man hoppas. Aguéli må vara död, begraven i Sala, men hans inflytande lever.

Målet är en islamisk stat i Palestina – intervju med Mashhour Abdel Halim

Mashhour Abdel Halim är ledare för Hamas i Beirut. Jag träffar honom i lobbyn på mitt hotell. Han hade bråttom till ett annat möte så intervjun blev ganska kort. Intervjun spelades in den 15 januari 2009.

MO: Vad anser ni om tvåstatslösningen?

MA: Hela Palestina är en arabisk och islamisk nation. Israel har ingen rätt att existera som stat och vi kommer aldrig att erkänna den. Det är förbjudet enligt islam att ge bort en enda tum av Palestina till de judiska ockupanterna.

MO: Du säger judisk. Menar du judiska religionsutövare eller personer som är födda av judiska föräldrar?

MA: Jag menar de personer som kallar sig judar som stulit vårt land. De får gärna utöva sin religion så länge de inte stjäl från oss och dödar våra barn. Om deras religion säger att de ska stjäla från oss och döda våra barn då kan jag inte tolerera deras religionsutövning. Jag har inget otalt med någon för att de är födda av judiska föräldrar. Jag talar om de judar som just nu ockuperar vårt land. De kallar sig själva judar, eller hur?

Med motståndet i Beirut

På hotell Commodore, Rue Hamra, Beirut

Torsdagen den 14 januari flög jag från Stockholm till Beirut, arabvärldens ”Lilla Paris”. Det var min första resa till det uråldriga Libanon, och jag hade förväntat mig fler historiska minnesmärken och gamla byggnader. Men nästan hela Beirut består av moderna betongblock. Inbördeskriget och de israeliska angreppen har förstört det mesta som är äldre än trettio år.

De israeliska angreppen mot Libanon har, som i de flesta länder under liknande omständigheter, gett upphov till motstånd, muqawama, och det var ett ord som jag skulle få höra många gånger under den helg jag tillbringade i Beirut. Jag hade nämligen kommit för att delta i en internationell konferens till stöd för motståndet.

Konferensen samlade islamister, arabnationalister, socialister och andra grupper och partier till dialog för att bilda en enhetsfront mot Israel, alla arabers och muslimers gemensamma fiende. Bland de närvarande fanns kadrer från Venezuela, nasseristiska partier, Muslimska brödraskapet, Islamiska jihad, PFLP, Hamas, Hezbollah, Syriska socialnationalistiska partiet (SSNP) i Libanon och det syriska Baathpartiet. Man diskuterade mediala och politiska strategier för att stärka motståndet. I ett längre perspektiv hoppas man uppnå en global front mot världssionismen. Man vill också förankra motståndets idé hos skeptiska arabiska nationer och omkullkasta fiendens planer att så split mellan arabvärlden och det islamiska Iran.

Den större jihad

Krigare från Islamiska jihad till häst

Den större jihad, al-jihad al-akbar, kampen mot de onda böjelserna i människans själ, förknippas kanske främst med sufismen men är i själva verket en allmän islamisk lära, som är känd och erkänd av alla muslimer, oavsett om dessa betraktar sig som sufier eller inte. Sufismen är dock en islamisk vetenskap som specialiserat sig på den större jihad, det vill säga de inre tillstånden (ahwal), på samma sätt som shari‛a är en islamisk vetenskap som specialiserat sig på de yttre gärningarna (a‛mal). Men det innebär inte att bara de som kallar sig för eller betraktar sig som sufier, intresserar sig för de inre aspekterna av religionen. Nej, dessa bör varje god muslim intressera sig för på sätt som varje god muslim, inte bara experterna, bör intressera sig för shari‛a.

Det är viktigt att den politiska aktivismen åtföljs av andliga övningar som meditation, åkallan (dhikr), bön och odlandet av koraniska dygder som självbehärskning, tålamod, förtröstan, barmhärtighet, ödmjukhet, osjälviskhet och gudsfruktan. Den inre kampen är helt nödvändig för att den politiska kampen inte skall stegvis och smygande förfalla till ett självändamål och för att aktivisten i stunder av framgång skall klara av att vara på sin vakt mot de demoner som hemsöker våra själar och viskar: ”Detta är ditt verk…” Vi behöver lära oss att ge Gud äran, när vi lyckas. Vi behöver lära oss att tacka.

Hamas har rätt – intervju med Carl-Göran Ekerwald

Carl-Göran Ekerwald och jag har varit bekanta sedan en tid tillbaka. 2007 talade vi tillsammans på bokmässan i Göteborg om baron Eric Hermelin [1] och sufismen. Två hundra personer kom för att lyssna. Det var hedrande att framträda i hans sällskap. Han hör till en högre division.

Men vi är inte bara författarkollegor utan också landsmän. Han är nämligen jämte, bördig från Östersund, uppvuxen i Offerdal. Även jag har jämtländskt påbrå, min mor kommer från Östersund, och hennes föräldrar från Alsens socken, och liksom Ekerwald är jag patriot. Han är född 1923 och hade varit ungefär jämngammal med min morfar om denne hade fått leva. Min morfar var bondson från byn Bleckåsen.

Ekerwald är en klok och erfaren herre som rest vida i Orienten och Västerlandet och funderat kring både vad som skiljer oss åt och vad som förenar. Sedan han var sexton år gammal har han studerat det persiska språket och tankarna hos dess stora andar. När jag var sexton, i början på 90-talet, konverterade jag till islam.

I år utkom hans memoarer, Tabula rasa (Norstedt) med undertiteln ”Fragment av ett liv”. Den innehåller ett kärleksfullt porträtt av hustrun Anna som varit hans livskamrat under sjuttio (!) år. De förälskade sig i varandra samma år som han förälskade sig i persiskan. När han var sexton. När de var runt femtio flyttade de till en fäbod i Svindalen på Frösön för att leva primitivt i naturens närhet. Ett stenkast därifrån ligger Genvalla där min morfar hade byggt sig en stuga. Där tillbringade jag månget sommarlov som barn.

Makten och motståndet

USA-imperiet dikterar för oss svenskar vilka rörelser och organisationer som är terroristiska och vilka som inte är det. Sverige har förvandlats till en lydstat, till USA:s knähund som glatt viftar på svansen vid minsta beröm från husse i Vita huset. Duktig jycke.

Det finns ingen universellt godtagbar definition av begreppet ”terrorism”. Vem som ska kallas terrorist bestäms helt enkelt av dem som råkar ha makten. Ovan den världsliga makten finns ingenting. När de s.k. ”terroristerna” uppnår en tillräcklig styrkeposition, delvis som en följd av sin ”terror”, upphör de med ens att vara terrorister och blir salongsfähiga förhandlingspartners.

”Terrorist” är, som de flesta nog begriper, en normativ och inte en deskriptiv term. Den säger inte mycket om vem som verkligen är terrorist, men desto mer om vem som bestämmer. Människor i allmänhet, och muslimer i synnerhet, får dock aldrig ge upp sin moraliska autonomi och underkasta sig makten. För oss muslimer bör det vara fullkomligt irrelevant, om en rörelse stämplats som terroristisk av USA, FN, EU eller Sveriges regering. För oss är det islam som är norm. Den som i sin krigföring bryter mot islams lagar, gör sig skyldig till baghy, stråtröveri, men den som för krig för islams skull i enlighet med islams lagar, är en mujahid, en Guds riddare.

Segrarna skriver historien. I år visar biograferna filmen Valkyrie med Tom Cruise i huvudrollen. Han spelar översten, greve Claus Schenk von Stauffenberg. Den 20 juli 1944 utför greven och hans sammansvurna ett attentat mot Hitler. De misslyckas och avrättas. I radiotalet efter händelsen karakteriserar Hitler 20 juli-männen som ”terrorister”. Tysklands frälsning låg enligt filmen i deras händer. Eftersom Hitler förlorade har han fått personifiera den yttersta ondskan, särskilt som hans fiender, judarna, är så framgångsrika inom opinionsbildande sektorer.