Land Day commemorated in Uppsala, Sweden

Palestinians and pro-Palestinian activists from gathered on Saturday in an assembly hall in Uppsala for the occasion of the thirty sixth anniversary of Land Day. In his opening statement, Ayed Ahmed, chairman of the Arab Cultural Society, explained the historical background of this day.

On March 30^th 1976 the Palestinian people began a strike and marches in condemnation of the confiscation of thousands acres of Palestinian lands by the Zionist regime. The Israeli occupation forces attacked the protestors killing six Palestinians and injuring about a hundred.

Ayed Ahmed told the audience to stand up in honor of the martyrs of that day with a minute of silence. He reminded the audience that the Zionist regime was also confiscating land on the Golan Heights and that the fate of Syria and Palestine are linked together. In Golan too people were protesting.

He finished his speech by quoting a verse from the Palestinian poet Mahmoud Darwish which says: Ala hadhihil ardh ma yastahiq al hayyat or “Everything on this land has a right to live”. Ayed added: “Our lives begin when we return to our homeland”.

The difference between Bahrain and Syria

Why do you support the opposition in Bahrain and not in Syria? The answer is simple. I don’t support any opposition just because it is an opposition. That would be as stupid and illogic as supporting any government just because it is a government. I try to base my political positions on principles. You can’t be pro-government in all cases and you can’t be pro-opposition in all cases. You have to analyze each case before you make up your mind in accordance with your basic principles.

There is a huge difference between the popular revolution in Bahrain and the so called “uprising” in Syria. In Bahrain the overwhelming majority support the revolution, in Syria the majority support the government of Bashar al-Assad. In an article published the British paper The Guardian (17/1 2012) journalist Jonathan Steele notes the fact that most Syrians back President Assad.

Another difference lies in the relations to the US of each respective state. The Bahraini regime has excellent ties to the US. Bahrain has a large US military base. The US has deployed security operatives on the island to help suppress the opposition. Syria has no US military presence and instead of suppressing the opposition, the US is fueling it in every possible way.

The US provides all kinds of aid to the Bahraini armed forces. The U.S. Office of Military Cooperation in Bahrain is attached to the U.S. Embassy in Manama. Military exercises are conducted on a regular basis to increase the Bahraini forces readiness and improve coordination with the U.S. and other GCC forces. The Bahraini regime also sends personnel to the United States for military training. The Syrian military on the other hand has no ties whatsoever to the US.

We must stand with Syria against the Zionists – An interview with Ahmed Rami

Ahmed Rami is well known throughout the world as an Islamic thinker, anti-Zionist activist and founder of Radio Islam in Sweden. He was born in Morocco in 1946 where he was an army officer. He came to Sweden in 1973 to seek political asylum after participating in a coup attempt against King Hassan II. I met him at a café to speak about the situation in Syria.

MO: Why is there so much attention on Syria right now?

AR: Yes you know the fall of Mubarak was a big setback for Israel and World Zionism at large. The uprisings in Tunisia and Egypt came as a surprises to them. When they realized they could not stop this wave of dissent, the so called “Arab Spring”, they decided to hijack it. The US and Israel and their allies are trying to use this energy, this new spirit of change, in their own interests. That is what we saw unfolding in Libya and now in Syria. That is imperialist power grabs in the garb of “popular uprisings”.

MO: So you wouldn’t call what is happening in Syria a revolution?

AR: Not at all. On the contrary it is a counter revolution. Syria is an independent country. There is not a single American, military base in Syria. The imperialists want to take over Syria and they use the language of a popular revolution, but it is far from it. This is only a language of deception to fool people.

MO: You talked about the language of revolution and I came to think of Al-Jazeera. This channel has in my view been used as a tool to incite unrest in Syria.

AR: Yes, very much so. Al-Jazeera is completely controlled by Zionists. Almost all of their commentators and experts are Zionists. I don’t trust Al-Jazeera at all. The difference between the Lebanese TV channel Al-Manar and Al-Jazeera is like the difference between resistance and occupation. Al-Manar is the voice of the resistance while Al-Jazeera is the voice of the occupation. Qatar is home to the largest American military base in the Middle East. Qatar is not an independent country. It is an American colony. And it is a dictatorship. Al-Jazeera reflects that, nothing else.

Hamas sviker motståndet

Det var Gaza som fick mig att vakna politiskt. Den sionistiska regimen genomförde en massaker i Gaza årsskiftet 2008 och 2009. Jag bestämde mig för att bli radikal. Då, när fosfor- bomberna föll, tyckte Hillary Clinton inte att det var nödvändigt att sammankalla en konferens under rubriken ”Palestinas vänner” för att rädda palestinska liv. I mer än sextio år har tvärtom den sionistiska regimens folkmordspolitik gentemot palestinierna pågått med USA:s aktiva stöd. Den amerikanska regimen har aldrig varit, och är inte, arabernas vänner.

Medan Gazamassakern pågick framstod Hamas som en radikal kraft, en folkvald islamisk och arabisk rörelse som kämpade för palestiniernas rättigheter. Redan då hade dock rörelsen suspekta drag. Jag tänker på en religiös koppling till wahhabismen, korruption och machiavellism, och en ljusskygg historia av samarbete med Israel. Dessa mindre vackra sidor har stegvis kommit att bli alltmer framträdande och tycks nu dominera.

Jag har många gånger upprepat att mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas ger upp motståndet, förlorar det mitt stöd.

Hamas machiavelliska drag visar sig framför allt i hanteringen av Syrienfrågan. Som palestinsk motståndsrörelse vore det naturliga att ta ställning för Syriens självständighet och frihet mot de imperialistiska krafterna. Det är ju exakt samma krafter som försöker destabilisera Syrien som under alla år upprätthållit den sionistiska ockupationen. Men icke. Principfasthet har fått ge vika för kohandel.

Syriens och Palestinas öden är förbundna. Den som sviker Syrien, sviker Palestina. Israel, som ockuperar Palestina, ockuperar också Golanhöjderna, en del av Syrien. De som nu samlas för att förstöra Syrien är desamma som hela tiden hållit nere palestinierna och stött ockupationsmakten. Det är samma personer, samma stater, samma krafter. Tyvärr har naivitet och viss mån sekterism, den wahhabitiska faktorn, gjort att många araber inte kan se klart.

Zionist security analyst reveals motives behind Syrian unrest

In 2009 Swedish Zionist security analyst Magnus Norell published a book analyzing the July war against Lebanon from a Zionist perspective. What did Israel do wrong? What should it do now? What did Hezbollah do right? The title of the book was “The Triumph of Islamism” (Islamismens seger) since Norell considered the Islamist, patriotic organization Hezbollah to be the winner.

Islamism is not homogenous – neither as an ideology nor as a movement. Therefore one should rather speak of Islamist ideologies and Islamist movements in the plural. When Norell describes the July war as a triumph of Islamism he does not mean all types of Islamisms, rather he is referring to the specific type of Islamism espoused by Hezbollah.

It is important to distinguish between national resistance movements like Hezbollah and global, Wahhabi terrorist groups of the Al-Qaida brand. Even though both trends are labeled “Islamist” by Western media they hardly have anything in common.

Any why what concerns us now is the crucial role Norell gives Syria in the resistance against the Zionist regime. Syria, he writes, contributed to the victory of Hezbollah in 2006 and thus “the triumph of Islamism”, and, it is the link between Hezbollah and Iran. In order to safeguard the interests of Israel a rift must be created between Syria and Iran, Norell argues.

Sansad röst om Syrien

Den svenska rapporteringen om Syrien har varit mycket ensidig. Man har på ett klichéartat sätt försökt framställa en komplicerad konflikt som en kamp mellan ”regimen” och ”folket”. Detta trots att de allra flesta syrier enligt flera opinionsundersökningar stödjer det nuvarande systemet samtidigt som många förstås är kritiska till enpartistyre, korruption och andra missförhållanden.

Men den interna, ”folkliga” oppositionen har till stor del kapats av helt andra intressen. Imperiet eller USrael vill få bort Assad för att tillsätta en Israelvänlig marionett i hans ställe, ja genom att undanröja Syrien tror man sig kunna isolera och i längden utplåna Hizbollah, så som man försökte under julikriget 2006, och därmed kraftigt försvaga Iran, den enda makt i regionen som på allvar utmanar USA och Israel.

Saudiarabien och Qatar, två de facto amerikanska kolonier, hjälper till så gott de kan genom att demonisera Syrien via sina medier och sina globala, wahhabitiska religiösa nätverk. Det religiösa etablissemanget i Saudiarabien drivs också av irrationella, sekteristiska motiv som är svåra att förstå för utomstående. Det rör sig om ett djupt rotat hat mot shiismen och mot traditionell sunniislam som bottnar i den wahhabitiska rörelsens själva raison d’etre.

Muhammed ibn Abd al-Wahhab grundade den wahhabitiska sekten på 1700-talet just med målsättningen att bekämpa shiism och traditionell sunnism. Han och hans mecenat Ibn Saud utkämpade också flera krig mot dessa fiender och dödade tusentals shiiter och sunniter. Ända sedan wahhabisekten kom till har man alltså krigat mot andra muslimer. Det är denna våldsamma energi, denna sekteristiska aggressivitet, som är själva livsnerven i wahhabismen, varförutan den skulle förlora sitt existensberättigande och kollapsa.

Islamiska jihad i Palestina stödjer Bashar al-Assad

Den militanta befrielseorganisationen Islamiska jihad i Palestina stödjer dr Bashar al-Assad. Islamiska jihad hör till de mest uthålliga, principfasta och ståndaktiga av de palestinska, islamiska motståndsorganisationerna. Ledaren Ramadan Shallah är väl medveten om varför västmakterna och gulfstaterna försöker destabilisera Syrien.

Julikriget 2006 var den sionistiska regimens största nederlag sedan dess tillblivelse 1948. Genom att störta den antisionistiska regimen i Syrien hoppas man kunna isolera och så småningom förinta Hizbollah. Exakt hur sionisterna tolkade bakslaget 2006 och vad de känner att de behöver göra för att återställa ordningen till Israels fördel kan man läsa i den sionistiske säkerhetsanalytikern Magnus Norells bok ”Islamismens seger. Från Libanon till Iran” (2009).

Han beskriver utförligt Syriens och Irans roll i motståndet. Detta är alltså en säkerhetsanalytiker vars utgångspunkt är omtanke om den sionistiska regimen. Han vill Israel väl. Norell är knuten som som ”Adjunct Scholar” till The Washington Institute for Near East Policy (WINEP) i Washington DC, en tankesmedja som grundades 1985 av den mäktiga sionistiska lobbygruppen The American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).

I juli 2006 höll den libanesiska, islamiska motståndsrörelsen Hizbollah stånd i 34 dagar mot en av världens mest avancerade och skoningslösa krigsmaskiner. Sionistregimen uppnådde inget av sina mål. Norell skriver:

”I stället triumferade Hizbollah, som var obesegrat och inte hade tvingats till några eftergifter. Man kunde visa att den egna taktiken varit mycket framgångsrik, och med visst fog hävda att man lyckats stå emot israeliska angrepp.” (s. 59)

Den vettlöst fanatiska wahhabidiktaturen Saudiarabien kallas av Magnus Norell en ”moderat” stat, vilket ännu en gång visar att för sionister är ”moderat” detsamma som proisraelisk. Benämningen har alltså inget med religiös måttfullhet och tolerans att göra. Syrien, som är en av de mest religiöst toleranta, liberala och pluralistiska arabstaterna, är enligt denna logik en ”radikal” stat på grund av dess motstånd mot sionistregimen.

Sunnis and Shiites stand behind Bashar al-Assad

A young man, only 22-year-old, was recently assassinated in Syria. The shooting occurred outside Ibla University on the Idlib-Aleppo highway. The victims name was Saria Hassoun. He was the son of Sheikh Ahmad Hassoun, the Grand Mufti of Syria. Saria and his father were Sunni Muslims.

This is not the first time that Sunni clerics have been murdered in Syria. During the Wahhabi-inspired uprising of 1982 the son of the then Grand Mufti Ahmad Kuftaro was murdered. Other clerics who fell victim to terrorism in that time were Muhammad al-Shami in 1980 and Rashid al-Khatib, the preacher of the Umayyad mosque in Damascus, in 1981.

These murder victims were not just anybody. They were respected Sunni leaders, symbols of the Sunni community in Syria. Many times we read in Western newspapers that the crisis in Syria is a conflict between the Sunni majority and the Alawite minority. That is simply not true.

These journalists and commentators – deliberately or out of ignorance – fail to distinguish between Sunnis and Wahhabis. They hide the conflicts within the Sunni community itself. Sunnis do not make up one single and homogenous community. They are divided along political, economical and religious lines.

Ibrahim al-Breft: De verkliga syftena bakom krigshetsen mot Syrien

Strax efter att de folkliga protesterna intog gator och torg i Tunisien och Egypten började också syrier demonstrera för reformer i deras land. Protesterna i Syrien var till en början lika fredliga som i de andra länderna bortsett från i Libyen, där revolutionen snart ledde till ett inbördeskrig. Men till skillnad från demonstrationerna i de andra länderna, krävde syrierna inte president Bashar al-Assads avgång. De demonstrerade snarare för att få honom att inleda en reformprocess. Men de fredliga demonstranterna hamnade snart i skuggan av aktörer från utlandet. Extremistiska grupper började belägra moskéer främst i de södra delarna av landet. Sedan spred de sig till andra delar av landet, främst till de nordliga och nordvästliga delarna vilka gränsar till Turkiet och Libanon. Dessa extremistiska grupper har alla en sak gemensamt – de har den wahhabitiska ideologin som sin värdegrund och söker att störta regimen i Damaskus till vilket pris som helst.

Dessa grupper fick tidigt vapen och pengar främst från Saudiarabien, Qatar och Turkiet och tränades av samma länder för att föra krig mot regimen i Damaskus. Grupperna får också stöd från väst-stödda aktörer i Libanon och kungafamiljen i Jordanien. Och givetvis även från västvärlden. I mitten av oktober rapporterade syriska och andra arabiska medier att israeliska vapen beslagtagits vid gränsen mot Libanon. Inne i Libanon har den libanesiska armén beslagtagit vapen som räcker till en mindre armé, vapen ämnade för att spilla syriskt blod.

”Hurry to the defense of Syria!” – Interview with Palestinian activist Dr. Ayed Ahmed

Dr. Ayed Ahmed is a medical doctor and the chairman of the Arab Cultural Society in the city of Uppsala, Sweden. He is active in organizing the resistance in Sweden against the aggression facing Syria. He has set up a committee called “Hurry to the defense of Syria!”, which unites Arabs of from different political ideologies, religions and sects to work together for the welfare of the Syrian people. We met at his house to discuss the current crisis.

MO: Who are the so called Syrian opposition?

AA: The organized opposition is led by the so called “Syrian National Council” which is in fact run by a fraction of the Syrian Muslim Brotherhood which is closely aligned to Saudi Arabia, Qatar, the other kings of the Gulf and the Hariri movement in Lebanon. There are of course other elements, such as pro-Western liberals and a few Wahhabi or Salafi extremists driven by sectarian hatred against what they describe as the “Alawi regime”. In the beginning of the crisis many ordinary people took to the streets to demand reform. This movement was immediately hijacked by outside forces, aided by US and Israel, which yearn for the downfall of the Syrian regime. Their purpose is to weaken the Arab and Islamic resistance in the region, especially Hezbollah, which defeated Israel in 2006. By destroying Syria they hope to isolate Hezbollah.