”Wahhabiterna måste stoppas till varje pris” – intervju med Babak Darvish

Babak Darvish är en amerikansk iranier, tidningsskribent och teknologiexpert. Han definierar sig som en shiamuslim som också omfattar sufismen och perennialismen. Under en period var han direktor i Council for American-Islamic Relations (CAIR) avdelning i Columbus, Ohio. Han föddes i Tehran i en aristokratisk familj som flyttade till USA när Babak bara var ett år gammal. För närvarande utbildar han sig till jurist. Läs mer om Babak här.

Första mötet med islam i Amerika

Min familj hade utvandrat från Iran eftersom aristokratin förlorade sina privilegier under shahens ”vita revolution” på 1960-talet. Jag växte upp i USA och levde ett ganska normalt tonårsliv. När jag kom upp i tjugoårsåldern ville jag utforska min identitet som iranier. Jag besökte därför moskén. De första aktiva eller religiösa muslimer jag mötte var wahhabiter. De utstrålade total självsäkerhet, som om de kunde ge svar på alla frågor. Jag var själv ganska osäker och svalde allt med hull och hår. Jag förändrade hela mitt liv, bytte kompisar, kläder och så vidare.

Efter ett tag blev jag aktiv i CAIR, en islamisk lobbyorganisation som verkar mot diskriminering och islamofobi och så vidare. Året var 2009. Då hade jag genom egna efterforskningar insett att wahhabismen bara är en av flera sätt att förstå islam. Efter ett tag blir wahhabismen kvävande. Man får inte använda sitt förnuft, inte ifrågasätta. De är extremt ytliga och bokstavstrogna.

Jag attraherades av sufismen och 2006 anslöt jag mig till en sufiorden. Det gjorde att man såg på mig med misstänksamhet i CAIR. I Columbus, Ohio, finns det omkring tjugo moskéer och mer än hälften av dem styrs direkt eller indirekt av wahhabiter med ekonomiska band till Saudiarabien.

Jag upptäckte också en annan sak. CAIR arbetar mot icke-muslimers diskriminering av muslimer. Men vem arbetar mot muslimers diskriminering av muslimer? Jag såg att denna typ av diskriminering, denna fobi, dessa fördomar, faktiskt var värre och farligare.

Vad jag lärt mig de senaste tre åren

Det har gått tre år sedan jag avföll. Jag har hunnit lära mig några nya saker. En av de saker jag lärt mig är att det svenska kulturlivet är väldigt intolerant. En annan sak jag har lärt mig är att jag är glad över att bo i Sverige. Varför? Därför att med all vår intolerans så är vi ändå tolerantare än på många andra platser.

Jag kallade mig islamist och skrev en bok med titeln ”Islamisten”. Många teg ihjäl den. Men Åsa Linderborg recenserade den i Aftonbladet. Peter Björkman, redaktör för den finlandssvenska tidskriften Horisont, gjorde detsamma. Flera bibliotek köpte in min bok.

Jag blev svartlistad i alla medier och de enda som ville intervjua mig var Expofolket, dessa patetiska spårhundar som bara gör som de blivit tränade till. Expo var aldrig genuint intresserade av vad jag hade att säga – religiöst, filosofiskt, ideologiskt. De ville plocka ett eller annat förgripligt citat. Expoiterna är inte intellektuella. De vill inte förstå.

Men strunt i dem. En annan sak jag har lärt mig är att många troende muslimer i Sverige är fastlåsta i ett dogmatiskt, sekteristiskt tänkande. De är besatta av renlärighet. Detta hindrar dem från att läsa och utvecklas som människor. Det finns undantag. Men dessa undantag hittar man ofta på andra platser än moskéerna.

Moskéerna är ett slags andliga ghetton där man gömmer sig för att bevara sin identitet. Man är rädd för att bli förvirrad, för att ”gå vilse” som de säger. Därför ska man inte läsa dem som tycker annorlunda. Man ska inte heller lyssna på dem.

Jag tror inte att man ska vara rädd för att läsa vad andra skriver eller lyssna på vad andra säger. Man kanske blir förvirrad. Man kanske går vilse. Men vi har en gång ätit av kunskapens frukt. Det kan inte göras ogjort. Vi är skapade med en nyfikenhet och en lust. Det är detta som gör oss till människor. Många skulle säga att jag blev förvirrad när jag blev muslim. Många skulle till och med påstå att jag gick vilse.

Muhammad Legenhausen on his spiritual journey and the esoteric Islam of Shi’ites and Sufis

I don’t make anything up, but the acceptance of a religion is complicated. It involves emotions, personal history, politics, theology and philosophy and much else, too. So although here I’m focusing on the philosophical factors, don’t get the wrong impression that I arrived at Islam as a result of purely philosophical reflection.

I read my first book in philosophy when I was about eleven years old, in around 1964. It was William E Hocking’s The Types of Philosophy , which I still think is good. After reading it, I decided right then and there that I wanted to study philosophy. I was brought up a Catholic, and consternation over the teachings of the Church drove me to philosophy as much as anything did. Hocking’s idealism and mysticism seemed an appealing way to bring together faith and reason.

In high school, I became an avid reader of Søren Kierkegaard. For my sixteenth birthday, my friends gave me six or seven paperback editions of his works. I also started reading Camus and Sartre, and by the time I graduated, I considered myself to be an existentialist. Tolstoy was another hero, and I filed for conscientious objector status with my draft board as a Catholic pacifist.

Within a year after entering the State University of New York at Albany, I had switched from religious to atheistic existentialism. Sartre and Nietzsche began to loom larger than Kierkegaard. I was disappointed with the lack of a strong opposition to the Vietnam War from the Church leadership, and came to see religious belief as bad faith and an opiate for the masses. I read a bit of Marx, but found Proudhon and Kropotkin more to my liking.

Syrians and Bahrainis are both victims of Saudi state terrorism

The Kingdom of Saudi Arabia is without doubt the biggest state sponsor of so called “Islamic” terrorism in the world. The only allowed interpretation of Islam in the Kingdom is Wahhabism. All other interpretations of both Sunni and Shiite Islam are deemed “heretical”. The ideology of Al-Qaida stems from Wahhabism, not from mainstream Sunni or Shiite Islam.

For years the Saudi regime sponsored terrorism in Iraq killing scores of Muslims considered “heretics” by the Wahhabis and practically eliminating the Christian community. We must not forget that terrorism is part of the teachings of Wahhabism. Ever since the foundation of the sect in the 18^th century it has promoted terror against all other Muslims and all other faiths.

The Wahhabi culture and the Wahhabi mentality nurture terrorism. If terrorism was to be removed from Wahhabism it would no longer be Wahhabism! Statistics confirms that majority of suicide bombers captured or killed in Iraq were either Saudi nationals or natives of other countries who had studied in Saudi Arabia or in other ways adopted the Wahhabi world view.

The Saudi regime has now shifted its focus from Iraq to Syria. It is actively involved in funding and arming terrorist groups in Syria in order to topple the government of Dr Bashar al-Assad. It uses its global religious influence to incite people against the government calling for “jihad”. To the Wahhabis this is a religious war against Muslim “heretics” just like the wars of the founder of the sect, Muhammad ibn Abd al-Wahhab, in the 18^th century. The Syrian people are victims of Wahhabi terrorism.

The difference between Bahrain and Syria

Why do you support the opposition in Bahrain and not in Syria? The answer is simple. I don’t support any opposition just because it is an opposition. That would be as stupid and illogic as supporting any government just because it is a government. I try to base my political positions on principles. You can’t be pro-government in all cases and you can’t be pro-opposition in all cases. You have to analyze each case before you make up your mind in accordance with your basic principles.

There is a huge difference between the popular revolution in Bahrain and the so called “uprising” in Syria. In Bahrain the overwhelming majority support the revolution, in Syria the majority support the government of Bashar al-Assad. In an article published the British paper The Guardian (17/1 2012) journalist Jonathan Steele notes the fact that most Syrians back President Assad.

Another difference lies in the relations to the US of each respective state. The Bahraini regime has excellent ties to the US. Bahrain has a large US military base. The US has deployed security operatives on the island to help suppress the opposition. Syria has no US military presence and instead of suppressing the opposition, the US is fueling it in every possible way.

The US provides all kinds of aid to the Bahraini armed forces. The U.S. Office of Military Cooperation in Bahrain is attached to the U.S. Embassy in Manama. Military exercises are conducted on a regular basis to increase the Bahraini forces readiness and improve coordination with the U.S. and other GCC forces. The Bahraini regime also sends personnel to the United States for military training. The Syrian military on the other hand has no ties whatsoever to the US.

Vad är shiaislam?

Studiegruppen Aguéli i Uppsala anordnar en föreläsning om shiaislam. Många vet att den islamiska traditionen är uppdelad i två huvudgrenar: shia och sunni. Shi’ismen är den minst kända av de båda. För att förstå vad som händer i Mellanöstern är det viktigt att känna till dessa båda islamiska grenar, dess likheter och olikheter. Majoriteten av muslimerna i både Iran och Irak är shi’iter. Hassanein Govani, en ung akademiker, född och uppvuxen i Sverige, kommer att hjälpa oss att förstå shi’ismen genom att redogöra för dess läror, dess urpsrung och historia, såväl som dess djupare andliga aspekter. Alla är välkomna! Studiegruppen Aguéli är uppkallad efter den svenske konstnären och mystikern Ivan Aguéli (d. 1917) och anordnar föreläsningar ungefär en gång i månaden om allt från konst och mystik till politik. Vi hade nyligen besök av en sufi från Skottland. Läs mer om det här. Ni kan hjälpa vår verksamhet genom att sätta in en gåva på pg-konto 548413-4. Datum: Lördagen den 17 mars. Tid: 15.00. Plats: Uppsala. Kontakta mig för mer specifik information.

We must stand with Syria against the Zionists – An interview with Ahmed Rami

Ahmed Rami is well known throughout the world as an Islamic thinker, anti-Zionist activist and founder of Radio Islam in Sweden. He was born in Morocco in 1946 where he was an army officer. He came to Sweden in 1973 to seek political asylum after participating in a coup attempt against King Hassan II. I met him at a café to speak about the situation in Syria.

MO: Why is there so much attention on Syria right now?

AR: Yes you know the fall of Mubarak was a big setback for Israel and World Zionism at large. The uprisings in Tunisia and Egypt came as a surprises to them. When they realized they could not stop this wave of dissent, the so called “Arab Spring”, they decided to hijack it. The US and Israel and their allies are trying to use this energy, this new spirit of change, in their own interests. That is what we saw unfolding in Libya and now in Syria. That is imperialist power grabs in the garb of “popular uprisings”.

MO: So you wouldn’t call what is happening in Syria a revolution?

AR: Not at all. On the contrary it is a counter revolution. Syria is an independent country. There is not a single American, military base in Syria. The imperialists want to take over Syria and they use the language of a popular revolution, but it is far from it. This is only a language of deception to fool people.

MO: You talked about the language of revolution and I came to think of Al-Jazeera. This channel has in my view been used as a tool to incite unrest in Syria.

AR: Yes, very much so. Al-Jazeera is completely controlled by Zionists. Almost all of their commentators and experts are Zionists. I don’t trust Al-Jazeera at all. The difference between the Lebanese TV channel Al-Manar and Al-Jazeera is like the difference between resistance and occupation. Al-Manar is the voice of the resistance while Al-Jazeera is the voice of the occupation. Qatar is home to the largest American military base in the Middle East. Qatar is not an independent country. It is an American colony. And it is a dictatorship. Al-Jazeera reflects that, nothing else.

Hamas sviker motståndet

Det var Gaza som fick mig att vakna politiskt. Den sionistiska regimen genomförde en massaker i Gaza årsskiftet 2008 och 2009. Jag bestämde mig för att bli radikal. Då, när fosfor- bomberna föll, tyckte Hillary Clinton inte att det var nödvändigt att sammankalla en konferens under rubriken ”Palestinas vänner” för att rädda palestinska liv. I mer än sextio år har tvärtom den sionistiska regimens folkmordspolitik gentemot palestinierna pågått med USA:s aktiva stöd. Den amerikanska regimen har aldrig varit, och är inte, arabernas vänner.

Medan Gazamassakern pågick framstod Hamas som en radikal kraft, en folkvald islamisk och arabisk rörelse som kämpade för palestiniernas rättigheter. Redan då hade dock rörelsen suspekta drag. Jag tänker på en religiös koppling till wahhabismen, korruption och machiavellism, och en ljusskygg historia av samarbete med Israel. Dessa mindre vackra sidor har stegvis kommit att bli alltmer framträdande och tycks nu dominera.

Jag har många gånger upprepat att mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas ger upp motståndet, förlorar det mitt stöd.

Hamas machiavelliska drag visar sig framför allt i hanteringen av Syrienfrågan. Som palestinsk motståndsrörelse vore det naturliga att ta ställning för Syriens självständighet och frihet mot de imperialistiska krafterna. Det är ju exakt samma krafter som försöker destabilisera Syrien som under alla år upprätthållit den sionistiska ockupationen. Men icke. Principfasthet har fått ge vika för kohandel.

Syriens och Palestinas öden är förbundna. Den som sviker Syrien, sviker Palestina. Israel, som ockuperar Palestina, ockuperar också Golanhöjderna, en del av Syrien. De som nu samlas för att förstöra Syrien är desamma som hela tiden hållit nere palestinierna och stött ockupationsmakten. Det är samma personer, samma stater, samma krafter. Tyvärr har naivitet och viss mån sekterism, den wahhabitiska faktorn, gjort att många araber inte kan se klart.

Zionist security analyst reveals motives behind Syrian unrest

In 2009 Swedish Zionist security analyst Magnus Norell published a book analyzing the July war against Lebanon from a Zionist perspective. What did Israel do wrong? What should it do now? What did Hezbollah do right? The title of the book was “The Triumph of Islamism” (Islamismens seger) since Norell considered the Islamist, patriotic organization Hezbollah to be the winner.

Islamism is not homogenous – neither as an ideology nor as a movement. Therefore one should rather speak of Islamist ideologies and Islamist movements in the plural. When Norell describes the July war as a triumph of Islamism he does not mean all types of Islamisms, rather he is referring to the specific type of Islamism espoused by Hezbollah.

It is important to distinguish between national resistance movements like Hezbollah and global, Wahhabi terrorist groups of the Al-Qaida brand. Even though both trends are labeled “Islamist” by Western media they hardly have anything in common.

Any why what concerns us now is the crucial role Norell gives Syria in the resistance against the Zionist regime. Syria, he writes, contributed to the victory of Hezbollah in 2006 and thus “the triumph of Islamism”, and, it is the link between Hezbollah and Iran. In order to safeguard the interests of Israel a rift must be created between Syria and Iran, Norell argues.

Sansad röst om Syrien

Den svenska rapporteringen om Syrien har varit mycket ensidig. Man har på ett klichéartat sätt försökt framställa en komplicerad konflikt som en kamp mellan ”regimen” och ”folket”. Detta trots att de allra flesta syrier enligt flera opinionsundersökningar stödjer det nuvarande systemet samtidigt som många förstås är kritiska till enpartistyre, korruption och andra missförhållanden.

Men den interna, ”folkliga” oppositionen har till stor del kapats av helt andra intressen. Imperiet eller USrael vill få bort Assad för att tillsätta en Israelvänlig marionett i hans ställe, ja genom att undanröja Syrien tror man sig kunna isolera och i längden utplåna Hizbollah, så som man försökte under julikriget 2006, och därmed kraftigt försvaga Iran, den enda makt i regionen som på allvar utmanar USA och Israel.

Saudiarabien och Qatar, två de facto amerikanska kolonier, hjälper till så gott de kan genom att demonisera Syrien via sina medier och sina globala, wahhabitiska religiösa nätverk. Det religiösa etablissemanget i Saudiarabien drivs också av irrationella, sekteristiska motiv som är svåra att förstå för utomstående. Det rör sig om ett djupt rotat hat mot shiismen och mot traditionell sunniislam som bottnar i den wahhabitiska rörelsens själva raison d’etre.

Muhammed ibn Abd al-Wahhab grundade den wahhabitiska sekten på 1700-talet just med målsättningen att bekämpa shiism och traditionell sunnism. Han och hans mecenat Ibn Saud utkämpade också flera krig mot dessa fiender och dödade tusentals shiiter och sunniter. Ända sedan wahhabisekten kom till har man alltså krigat mot andra muslimer. Det är denna våldsamma energi, denna sekteristiska aggressivitet, som är själva livsnerven i wahhabismen, varförutan den skulle förlora sitt existensberättigande och kollapsa.