Sansad röst om Syrien

Den svenska rapporteringen om Syrien har varit mycket ensidig. Man har på ett klichéartat sätt försökt framställa en komplicerad konflikt som en kamp mellan ”regimen” och ”folket”. Detta trots att de allra flesta syrier enligt flera opinionsundersökningar stödjer det nuvarande systemet samtidigt som många förstås är kritiska till enpartistyre, korruption och andra missförhållanden.

Men den interna, ”folkliga” oppositionen har till stor del kapats av helt andra intressen. Imperiet eller USrael vill få bort Assad för att tillsätta en Israelvänlig marionett i hans ställe, ja genom att undanröja Syrien tror man sig kunna isolera och i längden utplåna Hizbollah, så som man försökte under julikriget 2006, och därmed kraftigt försvaga Iran, den enda makt i regionen som på allvar utmanar USA och Israel.

Saudiarabien och Qatar, två de facto amerikanska kolonier, hjälper till så gott de kan genom att demonisera Syrien via sina medier och sina globala, wahhabitiska religiösa nätverk. Det religiösa etablissemanget i Saudiarabien drivs också av irrationella, sekteristiska motiv som är svåra att förstå för utomstående. Det rör sig om ett djupt rotat hat mot shiismen och mot traditionell sunniislam som bottnar i den wahhabitiska rörelsens själva raison d’etre.

Muhammed ibn Abd al-Wahhab grundade den wahhabitiska sekten på 1700-talet just med målsättningen att bekämpa shiism och traditionell sunnism. Han och hans mecenat Ibn Saud utkämpade också flera krig mot dessa fiender och dödade tusentals shiiter och sunniter. Ända sedan wahhabisekten kom till har man alltså krigat mot andra muslimer. Det är denna våldsamma energi, denna sekteristiska aggressivitet, som är själva livsnerven i wahhabismen, varförutan den skulle förlora sitt existensberättigande och kollapsa.

Islamiska jihad i Palestina stödjer Bashar al-Assad

Den militanta befrielseorganisationen Islamiska jihad i Palestina stödjer dr Bashar al-Assad. Islamiska jihad hör till de mest uthålliga, principfasta och ståndaktiga av de palestinska, islamiska motståndsorganisationerna. Ledaren Ramadan Shallah är väl medveten om varför västmakterna och gulfstaterna försöker destabilisera Syrien.

Julikriget 2006 var den sionistiska regimens största nederlag sedan dess tillblivelse 1948. Genom att störta den antisionistiska regimen i Syrien hoppas man kunna isolera och så småningom förinta Hizbollah. Exakt hur sionisterna tolkade bakslaget 2006 och vad de känner att de behöver göra för att återställa ordningen till Israels fördel kan man läsa i den sionistiske säkerhetsanalytikern Magnus Norells bok ”Islamismens seger. Från Libanon till Iran” (2009).

Han beskriver utförligt Syriens och Irans roll i motståndet. Detta är alltså en säkerhetsanalytiker vars utgångspunkt är omtanke om den sionistiska regimen. Han vill Israel väl. Norell är knuten som som ”Adjunct Scholar” till The Washington Institute for Near East Policy (WINEP) i Washington DC, en tankesmedja som grundades 1985 av den mäktiga sionistiska lobbygruppen The American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).

I juli 2006 höll den libanesiska, islamiska motståndsrörelsen Hizbollah stånd i 34 dagar mot en av världens mest avancerade och skoningslösa krigsmaskiner. Sionistregimen uppnådde inget av sina mål. Norell skriver:

”I stället triumferade Hizbollah, som var obesegrat och inte hade tvingats till några eftergifter. Man kunde visa att den egna taktiken varit mycket framgångsrik, och med visst fog hävda att man lyckats stå emot israeliska angrepp.” (s. 59)

Den vettlöst fanatiska wahhabidiktaturen Saudiarabien kallas av Magnus Norell en ”moderat” stat, vilket ännu en gång visar att för sionister är ”moderat” detsamma som proisraelisk. Benämningen har alltså inget med religiös måttfullhet och tolerans att göra. Syrien, som är en av de mest religiöst toleranta, liberala och pluralistiska arabstaterna, är enligt denna logik en ”radikal” stat på grund av dess motstånd mot sionistregimen.

The tragedy of Karbala commemorated in Sweden

Shiite Muslims are present all over Sweden and there are mosques in most of the bigger cities. Every year in the month of Muharram Swedish Shiites gather to commemorate the martyrdom of Imam Hussain, grandson of the Prophet Muhammad and leader of the Muslim community.

On the tenth day of Muharram in 680 AD Imam Hussain, together with seventy two of his companions and close kin, was brutally slain on the plains of Karbala in Iraq. This disaster is one of the biggest events in the history of Islam.

Historically Muslims of different schools of thought have participated in gatherings to mourn Imam Hussain during this month, but today, because of the influence of Wahhabism, a sect which started to gain ground in the Islamic world in the 1960’s and 70’s, it has become a less common practice among non-Shiite communities.

This is a very unfortunate development since the message of Imam Hussain is directed to every Muslim and the tragedy of Karbala concerns every Muslim. Anyway, in Sweden this year’s Muharram started at Saturday the 26^th of November.

At the Imam Ali Islamic Center in Stockholm, capital of Sweden, young Muslims, mostly born and raised in the country, attended a program held in the Swedish language. Hassnein Govani delivered a lecture on the message of Karbala, it’s moral, spiritual and political content.

Röven ren och blicken klar

Sanningssägaren gör sig ofta obekväm. Leif Svensson är en sådan – en envis, obändig fritänkare som lever efter mottot ”röven ren och blicken klar”. Måndagskväll den 10 oktober var han gäst hos Studiegruppen Aguéli i Uppsala – en förening, uppkallad efter konstnären Ivan Aguéli (d. 1917), som värnar det fria ordet.

Leif Svensson har arbetat inom teatern sedan 1975 men blev utfrusen och utstött på grund av sin kritik av mygel och smygkorruption inom det politiska och kulturella etabliss- emanget (små ljugholtare). Senast var han projektledare för ”Resa utan slut”, en pjäs om de s.k. ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948.

Leif är politiskt aktiv på vänsterkanten. Det var Vietnamkriget som väckte hans politiska engagemang. Han var med i FNL-rörelsen. Särskilt minns han demonstrationen Enhet och solidaritet 1974 då hela vänstern, socialdemokratin och facket tågade tillsammans. Olof Palme höll tal.

Fadhlalla Haeri: Den aktuella situationen i Palestina

Det här talet om situationen i Palestina hölls i början av år 2002, men det är fortfarande rykande aktuellt. Shaykh Fadhlallah Haeri är shiamuslim, född i staden Karbala i Irak. I mogen ålder upptäckte han sufismen och initierades i shadhiliorden. Sedan grundade han sin egen gren av orden, haidariyya.

I sin självbiografi Son of Karbala (2006), skildrar han sin barndom och uppväxt och sin andliga resa. Han berättar också om sina intryck av Imam Khomeini och den islamiska revolutionen i Iran. Shaykh Fadhlalla påminner på flera sätt om den iranske tänkaren Seyyed Hossein Nasr i det att bägge förenar en shi’itisk trosbakgrund med engagemang i sufismen. Fadhlalla har dock en mera pastoral än akademisk funktion, vilket framgår av talets predikoton, även om också Nasr vid sidan om sitt bokskrivande och sin akademiska undervisning, också verkar som sufishaykh och faderligt vägleder sina aspiranter. I Nasrs förord till Son of Karbala noterar han det märkvärdiga i att ”in Shaykh Fadhlalla’s case as in mine there came into being a meeting at the highest level between Shadhili spirituality and Shi’ism, something that has been rare in Islamic history”.

I föreliggande anförande påpekar Fadhlalla att krisen och lidandet i Palestina i grunden är en andlig kris. Jag drar ungefär samma slutsatser i min essä ”Palestinafrågan och den islamiska lösningen” (Islamisten, 169-173). Den sant radikale går till islams rötter, radices, där dess livsnerv finns: esoterismen. Vi hävdar att vi strider för islam samtidigt som vi förstör islam, bryter ner traditionen och ser på islams helgon med misstänksamhet. Det är inte bara sekulära ideologier och det internationella banksystemet som hotar islam och traditionell kultur i allmänhet, det finns också en sekularism och materialism i islamisk förklädnad, en protestantisk form av islam: wahhabismen.

Kalla dem vid deras rätta namn

Terrorwahhabiter i Somalia från ash-Shabab vandaliserar muslimsk gravplats

Efter tragedin i Stockholm den 11 december har termen ”islamist” vårdslöst kastats omkring av diverse journalister, debattörer och ”terroristexperter”. Min senaste bok bär titeln Islamisten och jag känner därför ett behov att säga några ord om hur jag uppfattar saken. Boken innehåller texter skrivna under 2009, året då jag tog ställning för islamismen. Det var under Gazamassakern som jag ”tog steget” genom att skriva en artikel i Expressen, ”Gaza gjorde mig radikal” (9/1 2009, s. 89-92), där jag uttryckte solidaritet med befrielserörelserna Hamas och Hezbollah mot Israels aggression. Jag framförde självklarheter – att det är islamismen som representerar det folkliga motståndet mot den amerikanska, sionistiska ordningen i Mellanöstern, att vänstern är död, att när folket självt får välja är det till islam det vänder sig och att sionisterna för ett krig mot islam.

Hösten 2008 tjuvstartade jag min ”radikalisering” i Svenska Dagbladet med en debattartikel som försvarade Irans kärnenergiprogram, ”Psykologisk krigföring mot Iran” (s. 85-88). Den passerade relativt obemärkt. För mig har den iranska, shi’itska islamismen, från Shariati till Motahhari och Khomeini, varit särskilt betydelsefull, delvis eftersom jag uppskattar den persiska kulturen, men mest för att den är politisk, ja till och med revolutionär, och samtidigt bejakar islams esoteriska och filosofiska aspekter. Sedan har den självklart sina brister, som jag då och då påpekat i mina artiklar. Alla revolutioner har sina barnsjukdomar, som en viss brist på besinning, men som man växer ifrån med tiden. Det har också funnits en spänning mellan islamisk universalism och shi’itisk partikularism, som i någon mån verkat hämmande.

Några av bristerna i den islamiska republiken beror sannolikt på trycket utifrån. Man är – och måste vara – på sin vakt. Det är svårt att sänka skölden när fienden bara står och väntar på att hugga ner dig. Under gynnsammare förhållanden hade man förmodligen kunnat göra mer än vad man gjort för att förbättra demokratin och stärka religions- och yttrandefriheten.  Mycket återstår att göra. Som jag skrev i Islamisten: ”Den islamiska staten är ingen motsvarighet till Fukuyamas slut på historien” (s. 112).

Islamism eller wahhabitisk terrorism?

Säpo har nyligen presenterat sin rapport om ”våldsbejakande islamism” i Sverige. Vad man menar med ”islamister” är de sekteristiska fanatiker som stöder terror mot muslimer i Somalia, Irak, Nordafrika, Pakistan och andra ställen.

Vad dessa våldsamma och intoleranta sekter sysslar med är långt ifrån islamistiskt i någon rimlig mening. När de talar om ”jihad” menar de i själva verket att spränga kvinnor och barn på marknader i Bagdad för att de tillhör en annan riktning inom islam. De kan också göra som självmordsbombaren som massakrerade gudstjänstbesökare i en sufihelgedom i Lahore, Pakistan.

Säpo har rätt i att dessa psykopater är ett hot mot både västerländska och islamiska samhällen. Vad jag invänder mot är bruket av termen ”islamism”. För det första betecknar de inte sig själva som islamister, snarare ”salafister”. Men även denna term är felaktig eftersom den antyder att de skulle följa de första generationernas muslimer. På så sätt vill de lägga beslag på ”renlärighet”, trots att i stort sett hela världens muslimer fördömer och avskyr dem, islamisterna inbegripna.

Jag betecknar mig själv som islamist och med det menar jag helt enkelt politiskt engagemang på islams grund och efter islamska principer. Som islamist vill jag organisera muslimer för att förbättra våra samhällen genom utbildning, journalistik och demokratiskt arbete. Bygga upp, inte riva ner.

Det finns inget islamiskt med det självmordsbombaren i Stockholm har gjort, än mindre något islamistiskt. Ändå insisterar medierna på att kalla honom islamist. Det kan visserligen bero på välvilja, man vill inte skuldbelägga islam, så man kallar honom islamist. Men varför inte bara kalla honom psykopat eller livsfarlig vettvilling, eller ännu hellre, wahhabitisk terrorist?

Islam är vår ideologi – intervju med Mousa Almallahi

Mousa Almallahi är redaktör för nyhetssajten Arabnyheter. Det är en populär sajt som läsas av många arabisktalande i Sverige. Hans telefoner ringer stup i kvarten. Läsare från världens alla hörn hör av sig med åsikter och förslag. I den svenska Palestinarörelsen är han ett känt namn. Under en ledig stund går han med på att besvara några frågor.

MO: Hur kom det sig att du blev journalist?

MM: När jag var barn älskade jag att läsa. Jag var på ständig jakt efter böcker. Jag läste Hana Mina, Najib Mahfouz, Abbas Muhammad al-Aqqad. Särskilt tyckte jag om Al-Aqqad, han är den bäste arabiske författaren enligt mig.

Det första jag skrev var recensioner av mina favoritböcker. Vi fick det som uppgift i skolan. Jag minns att jag recenserade Al-Aqqads serie Al-Abkariyyat, det vill säga ”Genier”. Det var en serie biografier om stora män ur den arabiska historien.

Jag föddes 1966 på Västbanken, på en ort som heter Bardala, men min familj flydde därifrån under sexdagarskriget 1967. Vi kom till ett läger i Jordanien. Jag var bara två år då.

Jag har ingen formell utbildning som journalist utan är självlärd. Min första journalistiska artikel handlade om livet i flyktinglägren. Jag skrev om lidandet, om de usla levnadsvillkoren, förnedringen. Man sov i tält. Ibland blåste det starkt om nätterna, tälten rycktes loss och familjerna låg där och frös under bar himmel. Det var Palestinafrågan och flyktingarnas situation som fick att vilja skriva, jag ville berätta, jag ville förändra.

MO: Hade du någon förebild?

MM: Jag hade flera. Författaren Ghassan Kanafani, som judarna mördade, och förstås Al-Aqqad, men också Sayyid Qutb från Egypten. Qutb var litteraturkritiker och poet, inte bara islamisk ideolog. Jag beundrar fortfarande Qutb för hans levande språk, hoppfullhet och starka övertygelse. Jag tycker mycket om boken Al-Ma’alim fi Tariq som gav unga muslimer självförtroende. Han visade dem att islam var stor, aktuell och hade svar.

Sufismen tillhör oss

Naqshbandiarmén i Irak

”Alla sufister är inte fredliga”, utropar Anna Ekström i Expressen (5/7 2010). Frågan är hur man ska tolka ”fredlig” i sammanhanget. Om man med fredlig menar någon som älskar fred och strävar efter fred så har Ekström fel. Ty varje rättrogen muslim, sufierna inbegripna, älskar fred och avskyr krig. Om man däremot med ”fredlig” menar en kollaboratör, en som ger efter för västmakternas och sionisternas dominans i den islamiska världen, så har Ekström rätt. Ty varje rättrogen muslim, sufierna inbegripna, är förpliktigad av sin religion att göra motstånd.

Frågan är dock fel ställd. Man kan inte fråga om sufismen är si eller så. Sufismen är en islamisk vetenskap, en andlig väg inom islam, och i vissa fall en organisation inom islam. Sufismen kan inte vara något annat än islam. Om islam är ”fredlig” så är sufismen ”fredlig”, om islam inte är ”fredlig” så är inte heller sufismen ”fredlig”. Islam kan inte vara på ett visst sätt och sufismen på ett annat. Det är som att säga att islam är en ”tolerant” religion, men sharia är ”intolerant”. Sharia kan inte vara annorlunda än islam. Det finns ingen sharia vid sidan av islam eller utanför islam och det finns ingen sufism vid sidan av islam eller utanför islam. Varken sharia eller sufism kan separeras från islam. Det rör sig inte ens om jämförbara storheter. Islam är religionen, sufismen är en vetenskap och en metod och i vissa fall en organisation inom religionen.

Den sanna sufismen som vetenskap, som andlig väg och som organisation är helt och hållet byggd på Koranen och profetens undervisning (sunna). Ordet ”sufism” förekommer inte i Koranen eller i haditherna. Men detta faktum bevisar ingenting. Ordet ”tawhid”, som står för islams mest centrala begrepp, Guds enhet, förekommer inte heller. Det är innehållet, inte ordet, som är det väsentliga. Inte heller alla muslimer talar om sufism. Många väljer istället att använda begreppen ”ihsan” eller ”tazkiyya” eller ”irfan”.

Den berömde arabiske historikern Ibn Khaldun (1332-1406) skriver om sufismens ursprung i sin Muqadimma (Prolegomena – introduktion till världshistorien). Han menar att under ett visst skede av islams historia förslappades muslimerna. De började ägna sig åt ytliga nöjen och förvärldsligades. I denna miljö blev de fortfarande som höll fast vid profetens och de tidiga muslimernas fromma levnadssätt kallade för ”sufiyya”, dvs. sufier. (Ibn Khaldun, al-Muqaddima, Dar al-Baz, 1978, s. 467).

Flera västerländska orientalister har påstått att sufismen har ett icke-islamiskt ursprung. Varför? De har ju studerat sufismen och vet att det inte är sant. Den amerikanske sufismforskaren Carl Ernst förklarar:

… this was a stratagem by which scholars justified their interest in Sufi literature while retaining the long-standing European bias against Islam. (al-Hujwiri, Revelation of the Mystery, förordet, s. 11, Pir Press, 1999)

På grund av fientligheten mot islam i västvärlden är det inte möjligt att – med bibehållet gott rykte – visa uppskattning för någonting islamiskt. Orientalisterna uppskattade sufilitteratur och översatte den till europeiska språk. För att rättfärdiga sin uppskattning påstod man att sufismen inte var islamisk utan hörrörde från persiska, grekiska eller indiska källor.

Bildade västerlänningar tycker inte om islam, men de kan inte låta bli att frapperas av persisk sufipoesi eller Ibn Arabi vidlyftiga och djupsinniga metafysik. Hur löser man det? Skilj sufismen från islam så kan du bekymmerfritt hylla den utan att anklagas för att visa otillbörlig respekt för islam, en religion som de flesta västerlänningar fruktar och avskyr. Denna taktik blir dock allt svårare med tiden i takt med att kunskapen om sufismen ökar.

Västerländska försök att porträttera sufismen som en ”snäll”, ”moderat” eller ”västvänlig” rörelse är dömda att misslyckas. Man behöver bara betänka att i stort sett alla islams största och mest hängivna krigare varit sufier. Saladdin som befriade Jerusalem från korsfararna tillhörde qadiriorden (tariqa qadiriyya). Jag bör även nämna att Saddam Husseins vicepresident, Izzat Douri, är sufi och shaykh (ledare, mästare) inom qadiriorden. Han är aktiv i det väpnade motståndet. Om detta är smickrande för sufismen eller inte är en annan fråga … Huvudsaken är att Izzat inte överensstämmer med den orientalistiska bilden av sufin. En av de mest aktiva grupperna i det väpnade motståndet i Irak idag är Jaysh an-Naqshbandiyya, en grupp som tillhör sufiorden naqshbandi.

Sufin Abdullah al-Janabi ledde försvaret av Fallujah

Izz ad-Din al-Qassam (1882-1935), som blivit en symbol för det väpnade motståndet i Palestina, var sufi. Det är han som gett namn åt qassamraketerna och qassambrigaderna. Den som ledde försvaret i det berömda slaget om Fallujah i Irak var en sufi vid namn Abdullah al-Janabi. Han var shaykh i nabhaniorden (tariqa nabhaniyya) och ordförande för mujahedinernas rådsförsamling. Både Ikhwan al-Muslimin i Egypten och Jamaat al-Islam i Pakistan, två stora islamistiska rörelser, grundades av personer med bakgrund inom sufismen – Hassan al-Banna och Abu Ala Maududi. Sudans president Omar al-Bashir, som inte är särskilt populär i väst, tillhör sufiorden khatimiyya.

Varför förvränger man sufismen? Varför försöker man framställa den som en ”snäll”, det vill säga undergiven och passiv, gren inom islam?

Man vill alienera muslimerna från deras intellektuella tradition och från deras lärda (ulemaa). I stort sett alla islams stora gestalter inom teologi, rättslära, litteratur och jihad har nämligen haft någon anknytning till sufismen. Om man kan misstänkliggöra sufismen (genom att avislamisera den) så kan man fjärma muslimernas från deras arv och göra dem dumma, förvirrade och lättmanipulerade. Man vill också få islam att framstå som en ytlig och ”torr” religion. Men inte bara det. De vill också kapa våra lärda och våra poeter och göra dem till sina. De persiska skalderna Maulana Jalaladdin Rumi och Hafiz Shirazi ska stylas om till talesmän för deras moderna, sekulära och humanistiska värderingar. Det kommer inte att gå. Rumi, Hafiz och Ibn Arabi och alla andra av islams gestalter tillhör oss. Sufismen tillhör oss.

Ekström refererar till en av mina essäer med titeln ”Den större jihad” som behandlar relation mellan yttre och inre kamp i islam, den mindre och den större jihad. Essän finns med i boken Islamisten som släpptes nyligen. Man kan köpa boken genom att betala 200 kr till pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

Med motståndet i Beirut

På hotell Commodore, Rue Hamra, Beirut

Torsdagen den 14 januari flög jag från Stockholm till Beirut, arabvärldens ”Lilla Paris”. Det var min första resa till det uråldriga Libanon, och jag hade förväntat mig fler historiska minnesmärken och gamla byggnader. Men nästan hela Beirut består av moderna betongblock. Inbördeskriget och de israeliska angreppen har förstört det mesta som är äldre än trettio år.

De israeliska angreppen mot Libanon har, som i de flesta länder under liknande omständigheter, gett upphov till motstånd, muqawama, och det var ett ord som jag skulle få höra många gånger under den helg jag tillbringade i Beirut. Jag hade nämligen kommit för att delta i en internationell konferens till stöd för motståndet.

Konferensen samlade islamister, arabnationalister, socialister och andra grupper och partier till dialog för att bilda en enhetsfront mot Israel, alla arabers och muslimers gemensamma fiende. Bland de närvarande fanns kadrer från Venezuela, nasseristiska partier, Muslimska brödraskapet, Islamiska jihad, PFLP, Hamas, Hezbollah, Syriska socialnationalistiska partiet (SSNP) i Libanon och det syriska Baathpartiet. Man diskuterade mediala och politiska strategier för att stärka motståndet. I ett längre perspektiv hoppas man uppnå en global front mot världssionismen. Man vill också förankra motståndets idé hos skeptiska arabiska nationer och omkullkasta fiendens planer att så split mellan arabvärlden och det islamiska Iran.