Man får kortleken tåla

Tarotkort förknippas kanske främst med spådomar. Men om man kikar i tarotkonnässörernas egen litteratur finner man att de själva fäster större vikt vid kortens förmåga att utveckla och förfina vår intuition. Hjälpa oss att lyssna till oss själva, den inre rösten.

I en handbok liknas tarot vid en spegel. Precis som vi använder en spegel för att betrakta vårt yttre, kan vi använda tarot för att utforska oss vår inre, osynliga verklighet. Det sägs att en spegel reflekterar den synliga verkligheten utan att döma den. Den visar det vackra med det fula. Något annat kan den inte göra. När den elaka drottningen i sagan om Snövit frågar ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fagrast i landet är!”, så svarar den ärligt: ”Drottning, du är den skönaste här, men Snövit tusen gånger skönare är!”

Om vi inte tycker om vår spegelbild kan vi strunta i spegeln eller, om vi vågar, krossa den. Men att göra så ändrar inte vårt utseende. På samma sätt är det meningen att tarotkortens bilder ska beskriva våra andliga tillstånd. De är varken för eller mot. De varken hymlar eller smickrar. Vad de erbjuder är antydningar och ledtrådar till vad som döljer sig inunder vår ”persona”, som ju är grekiska för ”mask”.

Korten är inte entydiga. Man tolkar dem liksom man tolkar en dröm. Eller poesi. Därför gäller det att vara lyhörd och inte låta intuitionen fördunklas av allehanda komplex. Att lägga tarot är en utmärkt sysselsättning om vädret är dåligt och man är ensam hemma. De invigda gör det till något slags ceremoni. Man tänder ljus och rökelse. Man ska vara helt tyst och koncentrerad. De 78 korten bör förvaras i ett träskrin, i rätt ordning.

Det finns flera sorters lekar med olika motiv för att tillfredsställa alla smaker. En av de populäraste är ”Thothtaroten”, som utformades av den brittiske magikern Aleister Crowley (1875-1947). Personligen är jag arabofil och har därför införskaffat en lek med motiv ur den arabiska sagosamlingen Tusen och en natt. Illustrationerna är hämtade ur den brittiske äventyraren Sir Richard Burtons vackra 1800-tals utgåva.

Jag har inte blivit riktigt bra på tarot än. Men jag räknade ut vilket som var mitt personliga kort. Det gör man genom en enkel numerologisk övning. Jag är född den 7 juni 1976. Det blir 7 + 6 + 1976 = 1989. Sedan adderar vi 1, 9, 8 och 9 och får 27. Därvid 2 och 7 och får 9. Således är kort nr 9 mitt kort. Eremiten.

Vilken glad överraskning! Visserligen är jag social och gillar att vara i vänners muntra sällskap. Men jag har nog alltid haft eremiten som hemlig självbild. Min självbild verkar alltså stämma med kortens ärliga spegelbild av min inre verklighet. Vi, inte bara jag, har för det mesta höga tankar om oss själva. Eremiten är, enligt en handboken, vis, andligt lagd, djupsinnig och så vidare. Men han har visst också en skuggsida – han är ensam, fattig och har okända fiender som ligger på lur. Man får ta det onda med det goda. Man får kortleken tåla.

Detta kåseri publicerades första gången i Upsala Nya Tidning den 6 april 2008

Aguéli i Visby och Uppsala

I boken Minnen från skoltiden av Gotländingar, utgiven 1930 av Tor Sillén i Göteborg, finner vi några minnen av konstnären Aguéli, nedtecknade av hans skolkamrat på Gotland, kyrko- herden och botanikern Reinhold Matsson (1870-1938). Utdrag ur denna text har tidigare publicerats i Axel Gauffins monografi, Ivan  Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41). För mig är det särskilt roligt att läsa om Aguélis besök i Uppsala, säte för Studiegruppen Aguéli.

Tor Sillén: ”En omtalad: John Agéli, alias Ivan Aguéli”

Hösten 1886 kom en ny egendomlig kamrat till Visby, John Agéli. Han kom visserligen i klassen under, men var jämnårig med oss. Oturen ville att han blev ensam i sin klass, 6:2 real, så att han fick allt som oftast sina lektioner tillsammans med andra och även med oss. Inför lärarna redde han sig dåligt, de trodde han var dum, men i somliga avseenden var han långt kommen. Han hade starka muskler, men var ändå ingen gymnast, hade glasögon, fin, skär hy som en flicka, och rodnade mycket lätt. Ehuru vi voro mycket olika – jag var en gröngöling – sökte han mitt sällskap, och han fick mig med på promenader, en gång ända ut till ”Lagårn” (Visborgs). Han höll då långa föredrag om Ibsen, Strindberg och Nietzsche, vad de skrivit och tänkt, och drog fram Ibsens och Strindbergs porträtt ur sin plånbok. Han talte själv om hur han levde i erotiskt avseende, som en roué, och varje kväll ute, och då jag gjorde den invändningen, att han ju då knappast kunde hålla ihop länge: ”Hur skall det bli när du blir trettio år?” så fick jag svaret: ”Jag hoppas att aldrig bli trettio år utan att det skall vara slut långt dessförinnan!” Vi voro då 17 år. Han var dock 48 år, då han blev överkörd av ett lokomotiv i Barcelona den 1 okt. 1917. När jag låg i Stockholm och studerade dök han upp där, vid pass 91-92. Då skulle han bli artist, gick i sammetskläder, med knäbyxor och sammetsmössa utan skärm (barett) och väckte mycket uppseende på gatorna. För min del hade jag mera reela saker att studera och hade inte tid med konst och filosoferande, och jag drog mig. En gång fick han fatt i min anteckningsbok, – jag studerade då valvteori. Jag gjorde invändningen, att det där hade inte med det sköna eller med konst att göra, och jag minns svaret: ”Du kan ge dig tusan på, att det valv som är starkast, det är också det vackraste.” Han tänkte mycket, men arbetade tror jag inte han gjorde. Sedan var han försvunnen för mig tills det ungefär vid sekelskiftet stod i tidningarna att en svensk anarkist Ageli häktats för att han skjutit en toreador vid en tjurfäktning.