Fri filosof i ett totalitärt samhälle – intervju med Ove Svidén

Den 9 november träffade jag Ove Svidén på en cafeteria i Stockholm. Ove är teknologie doktor och hans avhandling vid Linköpings tekniska högskola handlar om scenarier, bilder av framtiden. I botten är han flygingenjör och som sådan har han innehaft höga poster inom svenskt näringsliv, som konsult för energiprognoser vid Volvo och konstruktör av försvarsmaterial vid Saab. På äldre dar har Ove arbetat politiskt, först inom partiet Enhet, sedan inom Centerpartiet för vilka han kandiderade till riksdagen. Han hann dock inte genomföra sin planerade personvalskampanj. Den 14 maj 2010 sände SVT Rapport en intervju med Ove i vilken han skall ha sagt att ”judarna låg bakom 11 september”. Det resulterade i att han efter ett hastigt sammankallat möte uteslöts ur partiet. På grund av denna ”affär” fick man stoppa tryckningen av valsedlar med hans namn på.

MO: Vad gör du nu?

OS: Jag är en fri filosof. Jag har en fri position i förhållande till alla etablerade intressegrupper.

MO: Du som har doktorerat i framtidsbilder. Många är rädda för framtiden, särskilt för vad miljöförstöringen kan innebära.

OS: Precis. Jag är dock inte nedstämd, som en kreativ ingenjör och vill använda mina kunskaper för att ta bort just de här negativa framtidsbilderna om att allt kommer att gå åt helvete. Jag vill bygga upp en positiv framtidsbild och det är jag van vid eftersom det är så man tänker när man konstruerar tekniska saker så som jag har gjort i många år. Jag hoppas på en framtid av fred och försoning. Därför har jag bildat World Peace Foundation.

Kevin MacDonald: Tankar om neokonservatismen

Det senaste året har det publicerats en strid ström av artiklar om neokonservatismen som berör några pockande frågor: Är neokonservativa annorlunda än andra konservativa? Är neokonservatismen en judisk rörelse? Är det ”antisemitiskt” att påstå att så är fallet?

Kontroversen mellan de neokonservativa och de mer traditionellt konservativa är extra betydelsefull eftersom de sistnämnda numera får finna sig i att stå utanför skranket och blicka in mot den konservativa maktstrukturen. Förhoppningsvis har denna dispyt blivit något mindre inflammerad efter en uppseendeväckande artikel av den neokonservative ”Gudfadern” Irving Kristol nyligen.

Med föredömlig uppriktighet medger Kristol att ”den historiska uppgiften och det politiska syftet med neokonservatismen kan tyckas vara att omvända det republikanska partiet och amerikansk konservatism över huvud taget, mot deras respektive viljor, till ett nytt slags konservativ politik som är bättre lämpad för att regera en modern demokrati”.

Paul Craig Roberts: Nu är det officiellt: Förenta staterna är en polisstat

Amerikanerna har i åratal gradvis förlorat det skydd lagarna skulle ge dem. På 2000-talet har denna förlust av rättsskyddet påskyndats genom Bush-administrationens ”krig mot terrorismen”, vilket fortsätter under Obama-administrationen och väsentligen är ett krig mot den amerikanska författningen och amerikanernas medborgerliga fri- och rättigheter.

Bush-regimen var besluten att ogiltiggöra habeas corpus för att kunna hålla människor fängslade på obegränsad tid utan rättegång. Regimen hade skaffat sig hundratals fångar genom att betala ut skottpengar för ”terrorister”. Afghanska krigsherrar och skurkar var inte sena att nappa på detta ekonomiska erbjudande och gripa försvarslösa människor och sälja dem till amerikanerna.

Pastor Mogrens förlorade heder

Den 29 april infördes en besynnerlig artikel i den frikyrkliga, sionistiska tidningen Dagen [1]. I artikeln möter mig en man som kategoriskt hävdar att någon vänskapsrelation mellan honom själv och prästen Mikael Mogren ”aldrig” existerat och att deras gemensamma bok Vem är du? En muslim och en kristen samtalar (Cordia, 2008) skrevs ”endast” för pengar.

Tidningen uppger att mannen bakom dessa uttalanden är Mohamed Omar. Jag, som är Mohamed Omar, känner inte igen den mannen. Den unge, och sannolikt oerfarne, journalisten Rickard Alvarsson, som undertecknat artikeln, pratade med mig i telefon under mer än en halvtimme (ett samtal som finns registrerat) innan han rafsade ihop sitt nidingsverk.

Under vårt telefonsamtal ansträngde jag mig att vara nyanserad och strödde konversationen med många ”kanske”, ”delvis” och ”men”. Men i den publicerade versionen av intervjun lyser dessa balanserande uttryck med sin frånvaro. I deras ställe finner vi en handfull korta och entydiga meningar som inte lämnar mycket kvar åt hermeneutiken.