Hizbollah önskar god jul

På julaftons morgon utfärdade den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah ett pressmeddelande i vilket man önskade alla libaneser, särskilt de kristna, en god jul. Julen, sade Hizbollah, är Jesus Kristus, ”Guds ord och andes”, födelsedag. Jesu födelse, uppgav man vidare, bär på hoppet om frid och frälsning. Pressmeddelandet lyder:

”Hizbollah gratulerar det libanesiska folket och särskilt de kristna på denna välsignade högtid och ber Gud den allra högste och allsmäktige att skänka välgång och välfärd till alla libaneser och alla Kristi följeslagare i Libanon och världen, i hopp om att vårt land och hela regionen ska välsignas med större enighet och samarbete och att vi övervinner den ständiga kris som drabbat världen i allmänhet och vår region i synnerhet.”

”Kristus födelsedag är ett tillfälle att påminna om likheterna mellan alla himmelska religioner i deras strävan efter rättvisa, uppriktighet och att stå på de förtrycktas sida mot tyrannerna i alla tider; och det mest tydliga våldet och tyranniet är att Betlehem, Jesus, Marias sons födelsestad, liksom Jerusalem och hela Palestina, fortfarande lider under den förtryckande israeliska ockupationen, som får stöd av de arroganta krafterna, särskilt Förenta staterna.”

Studiegruppen Aguéli firade nationaldagen

Studiegruppen Aguéli firade Sveriges nationaldag på Disagården i Uppsala. Nationaldagen firas bl.a. till minne av dagen då Gustaf Vasa på en riksdag i Strängnäs av samtliga lagmän valdes till Sveriges kung den 6 juni 1523, för att, som det heter i landslagens konungabalk, Sverige icke längre skulle ”vara försvarslöst, bliva ryckt och kivat hit och dit …”

För oss upsaliensare kan det vara roligt att veta att Gustaf Vasa gick i skola i vår stad. Där fick han, berättar Grimberg, till lärare en dansk, mäster Ivar, som ”var allom led”. Det berättas, fortsätter Grimberg, att Gustaf en gång talat om vad han skulle taga sig till, när han blev stor: ”Se, det vill jag göra: jag vill draga upp till Dalarne, få dalkarlarne ut och slå juten [dansken] på näsone.” Då gav mäster Ivar den frispråkige pojken stut. Vredgad drog denne sin dolk och högg den genom sin bok, utropande: ”Hej, jag ger dig och din skola tusen djävlar!” Sade och gick sin väg för alltid. (Grimberg, vol. II, s. 10)

Idag firar vi alltså att vi blivit av med Kristian Tyranns danska fogdar. Några få – de blir färre för varje år – firar också att vi fick hit den protestantiska religionen, ”vars hövding”, enligt konstnären Ivan Aguéli (d. 1917) ”är den förbannade doktor Martin Luther.” (Gauffin, vol. II, s. 188)

Blev Ivan Aguéli mördad?

Den unge Aguéli

Den svenske konstnären Aguéli hittades död på en järnväg den 1 oktober 1917. Han var bara 48 år gammal. Man tror att han blev påkörd av tåget, som han på grund av sin lomhördhet inte upptäckte. Men han kan lika gärna ha mördats varpå hans kropp slängdes på rälsen. Exakt hur han dog har aldrig blivit ordentligt utrett. I ett brev till Richard Bergh strax före avfärden från Port Said ger han uttryck för ”allvarliga misstankar”.

Jag skall göra mitt testamente innan jag reser härifrån, ty jag har mycket allvarliga misstankar. Det finns ingen fara varken på eller under havet, min stora väninna, men prästens och munkens hat … Å, de skurkarna![1]

Hans misstankar riktas mot katolska präster och munkar, ”bovarna”, ”skurkarna”, ”islams fiender”, som han kallar dem och som han alltid tror är efter honom med sina ränker och sitt ”ursinne”. Om han har fog för sina misstankar eller ej är svårt att säga. Kyrkan tyckte självklart inte om honom på grund av hans islamiska tro och tidskriften Il Convitos hätska antiklerikalism, där kristen mission jämfördes med moderna korståg, men att av detta dra slutsatsen att de av honom så avskydda jesuiterna mördade honom i Spanien kan i skeptiska öron låta ganska långsökt. Första världskriget rasade som värst, och miljoner stupade på båda sidor. Han kan ha undanröjts av brittiska eller franska agenters ”bofhänder” som torde ha sett honom som en propagandist i ottomansk eller tysk sold. Med tanke på Aguélis kontroversiella verksamhet som journalist och islamisk aktivist kan det ligga någonting i det, även om det är osannolikt. Troligast är emellertid, uppger Ahmed Valsân[2] i en intervju, att det var uppretat folk från spanska vänstergrupper som mördade honom. Aguéli var monarkist och hatade republiken. Han säger visserligen att han undvek att tala om politik, men vet vi inte om han kanske pressades in i en situation där han tvingades ta ställning. Låt oss säga att han höll tyst: han var ändå föremål för klasshat och misstankar bara på grund av sin borgerliga klasstillhörighet och sitt konstnärliga yrke. I boken Porträtt av en rymd spekulerar konstvetaren Viveca Wessel i att han kan ha mördats.[3] Han är i så fall martyr. Ty den som stupar på sufismens smala och slippriga väg i ett tillstånd av al-jihad al-akbar, ”det större heliga kriget”, det vill säga i kamp mot det onda inom sig själv, räknas till martyrerna och har utlovats en plats bland ”houris”, de sköna jungfrurna, ” i de himmelska trädgårdarna”, som Aguéli skrev om i La Gnose.[4]

Paul Craig Roberts: Nu är det officiellt: Förenta staterna är en polisstat

Amerikanerna har i åratal gradvis förlorat det skydd lagarna skulle ge dem. På 2000-talet har denna förlust av rättsskyddet påskyndats genom Bush-administrationens ”krig mot terrorismen”, vilket fortsätter under Obama-administrationen och väsentligen är ett krig mot den amerikanska författningen och amerikanernas medborgerliga fri- och rättigheter.

Bush-regimen var besluten att ogiltiggöra habeas corpus för att kunna hålla människor fängslade på obegränsad tid utan rättegång. Regimen hade skaffat sig hundratals fångar genom att betala ut skottpengar för ”terrorister”. Afghanska krigsherrar och skurkar var inte sena att nappa på detta ekonomiska erbjudande och gripa försvarslösa människor och sälja dem till amerikanerna.

Min berättelse, del två, ”Teatralisk mångkultur”

År 2006 var det mångkulturår. Kulturbyråkraterna fick, som vanligt vid liknande sammanhang, tillskott i budgeten, och kunde kosta på sig några fler arvoderade, resultatlösa möten. För min del innebar mångkulturåret att jag fick åka på turné med författarinnan Susanne Levin, en neurotisk och hyperetnocentrisk judinna. Hennes mor hade kommit till Sverige med de vita bussarna. Vår förment vänskapliga dialog hade en underton av tävling om vem som var bäst. Vem av oss var snällast och mest välanpassad? Juden eller muslimen? Juden vann alltid. Så fort Susanne nämnde Förintelsen med stort F, och det gjorde hon i tid och otid, började hennes läppar darra, rösten gick upp i falsett och hon klämde ur sig några krokodiltårar. Det var vämjeligt att se henne i det tillståndet, förvisso, men det var rent skrämmande att se hur publiken gick på det. Och varje gång hon berättade sin snyfthistoria hade den ändrats. Det var aldrig exakt samma historia. När hon tog fram Förintelsekortet hade jag inget att kontra med, hon tog hem spelet. Det var nu, när jag såg hur den används, som för jag första gången på allvar började tvivla på Förintelsen. Det var få eller ingen som var intresserad av mina dikter. Alla frågor handlade om islam, men ingen om Gud, bön eller andlighet, endast slöjor, kvinnoförtryck, sharia, barnbrudar och hedersmord. Vår turné hade den fåniga rubriken ”En mångkulturell godbit”[1].

Min berättelse

”Det tror jag i högsta grad. Poesin har alltid en framtid och en av de riktiga personerna är just Mohamed”, svarar baron Augustin Mannerheim på frågan om den svenska poesin har en framtid.

Den då 91-årige baronen, som hunnit med att, på Övralid, dinera med nationalskalden Verner von Heidenstam, tillägger: ”Hans diktkonst är väldigt fin”.[1]

I

Den 20 november 2006 läste jag poesi på Stifts- och landsbiblioteket i Linköping tillsammans med den gamle jägmästaren Augustin Mannerheim (f. 1915). Då Sveriges äldste ännu levande skald. Efter uppläsningen blev jag hembjuden till familjen Mannerheim. Dottern skjutsade oss med sin bil. Vi åt rostat bröd med marmelad, drack te och pratade poesi. Han berättade en rolig historia han hade hört av Gunnar Ekelöf[2]. Jag var dock mest intresserad av Augustins relationer till farbrodern, marsken av Finland, Gustaf Mannerheim (1867-1951), och till den lärde greven Erik von Rosen (1879-1948), men dessa relationer ville han inte fördjupa sig i. Särskilt von Rosen upplevde han som besvärlig, kanske var det komprometterande med tanke på dennes samröre med prominenta nazister. Han förklarade dock hur de två var släkt, men jag antecknade inte. Jag fann att Augustin nedtonade sin adliga börd, han hade, som student i Uppsala under mellankrigstiden, sorgligt nog blivit påverkad av kulturradikalismen. Han hade varit nära vän till Karin Boye. Men för mig var han ändå en levande länk till en svunnen, mänskligare tid, innan Sverige och svenskarna blivit förstörda av sekularisering, sociala experiment, och könsrollernas upplösning. Under min vistelse bodde jag på First Hotel, Storgatan 70 till 76. Linköpings blodbad år 1600 ska enligt somliga historiker ha skett på Stora torget precis utanför mitt fönster. Det var mörkt och slaskigt den dagen, men ingen snö. Mannerheim var en av hundratals kulturpersonligheter jag mötte när det begav sig.

Efterlyses – den svenske 1600-talsmuslimen Johan Hjulhammar

En vän, som arbetar på antikvariat och därför har för vana att slå i gamla böcker, fann följande:

”Hjulhammar, Johan; sergeant vid lifgardet. Reste 1684 till Ostindien och blef kommendant i Batavia; gick derefter till Turkiet och antog mohamedanska läran.”

Boken, berättade han, hette Svenska Adelsmäns Öden – också en Adelskalender, utgiven 1872, och det märkvärdiga stycket fanns på sidan 181. Jag blev förstås både nyfiken och glad. Det är inte var dag man upptäcker en svensk muslim från stormaktstiden! Jag begav mig därför till biblioteket och fann ytterligare uppgifter i Den introducerade adelns ättartavlor med tillägg och rättelser utgivna av Gustaf Elgenstierna (1927).

Och nu blev det ännu mer spännande. Det visade sig att Hjulhammar inte bara var en trosfrände och en landsman. Han var också uppsalabo! 1676 skrev han in sig vid Uppsala universitet. Den uppländska ätten Hjulhammar blev adlad 23/4 1642 och introducerades 1643 under n. 302.