För Palestina, mot fanatism och ockupation

Fanatikerna har varit en katastrof för islam

(Överste Gaddafi)

I januari 2009 skrev jag en artikel för Expressen med rubriken ”Gaza har gjort mig radikal”. Gazamassakern hade fått mig att upptäcka både Palestinafrågan och islamismen. Under den tid som gått sedan dess har jag hunnit ompröva flera av mina ståndpunkter. Jag har också lärt mig nya saker.

Jag upplevde då att islam var en drivkraft i det palestinska motståndet mot ockupationen. Idag ser jag en annan sida av saken: religionen som ett problem. Religionen kan tolkas på många sätt. Vissa stela och sterila tolkningar, som tyvärr är alltför vanliga, är snarare ett hinder, inte bara för palestiniernas utveckling, utan för hela islamvärldens.

Svenska forskare som Jan Hjärpe, Mattias Gardell och Mohammad Fazlhashemi föredrar att tala om islamismer i pluralis. Islamismen är inte en homogen rörelse. I den ryms allt från barbariska stenings- och stympningsivrare till mer eller mindre demokratiska rörelser. Jag har i många och långa artiklar på nätet försökt förklara skillnader mellan olika slags islamism. Detta arbete blev särskilt viktigt efter självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010. Attacken gjorde mig mycket upprörd.

Efter ett långt och mödosamt arbete måste jag dock konstatera att det varit förgäves. Islamist är för de flesta svenskar bara en synonym för stenings- och stympningsivrare. Det går inte att ändra på den bilden. Därför är termen en belastning som försvårar kommunikationen.

Men det är inte bara termen jag inte längre trivs med. Jag vantrivs med islamisters sätt att tänka. Alla islamister, över hela spektrumet, bygger sin politik på religiös grund, eller påstår åtminstone att de gör det. Jag vill inte göra det. Jag vill varken ha biskop Vergerus eller pastor Jansson på tronen.

Palestinafrågan är inte huvudsakligen en islamisk fråga, som jag inbillade mig under en kort period. Det är snarare en universell och mänsklig fråga som engagerar folk från alla möjliga religiösa och icke-religiösa bakgrunder.

Lars Adelskogh: ”Judarnas etniska rensning av Palestina: förhistoria och tidigaste skeden”

Med anledning av nakbadagen som infaller idag publicerar jag en uppsats av författaren Lars Adelskogh om den etniska rensningen av Palestina. Den 2 juni kommer Adelskogh till Uppsala för att hålla ett föredrag under samma rubrik.

Av de sionistiska judarnas alla brott mot palestinierna var det intet som förövades i en sådan massiv omfattning som fördrivandet av det palestinska folkets flertal från dess hem, städer och byar. En hel befolkning slets upp med rötterna genom tvångsfördrivning såsom ett led in en genomtänkt plan. När det brittiska mandatet för Palestina gick mot sitt slut 1947-1948 levde drygt 1 300 000 palestinier – muslimer och kristna – i sitt land. När judarna genomfört första fasen i sin plan att etniskt rensa Palestina, hade de fördrivit närmare 800 000 palestinier från deras städer och byar. 11 palestinska städer tömdes på sina icke-judiska invånare, hela kvarter jämnades med marken. 531 palestinska byar tömdes på folk, varefter husen sprängdes, byarna utplånades.

Judarnas etniska rensning av Palestina, som inleddes i november 1947 och vars första fas avslutades 1949, har i själva verket aldrig upphört. I samband med sexdagarskriget 1967 fördrev judarna ytterligare c:a en kvarts miljon palestinier från Västbanken. Än i dag fortsätter judarna sina brott mot palestinierna i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. I Östra Jerusalem har vräkandet av palestinska familjer från deras hem antagit en systematisk karaktär. På Västbanken utbreder sig ständigt nya judiska bosättningar och utposter: nu finns där 172 bosättningar och 101 utposter. För dessa har judarna stulit den bästa jorden och de bästa vattentillgångarna. Staten Israel har förbundit dessa bosättningar med ett nät av utmärkta vägar, som palestinierna inte får använda. Judarna har rövat 40 procent av Västbanken och förvandlat det till förbjudet område för icke-judar. Av hela sitt land, det historiska Palestina, har palestinierna fått behålla endast 12 procent. De 88 procenten har judarna tagit.

Hamas sviker motståndet

Det var Gaza som fick mig att vakna politiskt. Den sionistiska regimen genomförde en massaker i Gaza årsskiftet 2008 och 2009. Jag bestämde mig för att bli radikal. Då, när fosfor- bomberna föll, tyckte Hillary Clinton inte att det var nödvändigt att sammankalla en konferens under rubriken ”Palestinas vänner” för att rädda palestinska liv. I mer än sextio år har tvärtom den sionistiska regimens folkmordspolitik gentemot palestinierna pågått med USA:s aktiva stöd. Den amerikanska regimen har aldrig varit, och är inte, arabernas vänner.

Medan Gazamassakern pågick framstod Hamas som en radikal kraft, en folkvald islamisk och arabisk rörelse som kämpade för palestiniernas rättigheter. Redan då hade dock rörelsen suspekta drag. Jag tänker på en religiös koppling till wahhabismen, korruption och machiavellism, och en ljusskygg historia av samarbete med Israel. Dessa mindre vackra sidor har stegvis kommit att bli alltmer framträdande och tycks nu dominera.

Jag har många gånger upprepat att mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas ger upp motståndet, förlorar det mitt stöd.

Hamas machiavelliska drag visar sig framför allt i hanteringen av Syrienfrågan. Som palestinsk motståndsrörelse vore det naturliga att ta ställning för Syriens självständighet och frihet mot de imperialistiska krafterna. Det är ju exakt samma krafter som försöker destabilisera Syrien som under alla år upprätthållit den sionistiska ockupationen. Men icke. Principfasthet har fått ge vika för kohandel.

Syriens och Palestinas öden är förbundna. Den som sviker Syrien, sviker Palestina. Israel, som ockuperar Palestina, ockuperar också Golanhöjderna, en del av Syrien. De som nu samlas för att förstöra Syrien är desamma som hela tiden hållit nere palestinierna och stött ockupationsmakten. Det är samma personer, samma stater, samma krafter. Tyvärr har naivitet och viss mån sekterism, den wahhabitiska faktorn, gjort att många araber inte kan se klart.

Zionist security analyst reveals motives behind Syrian unrest

In 2009 Swedish Zionist security analyst Magnus Norell published a book analyzing the July war against Lebanon from a Zionist perspective. What did Israel do wrong? What should it do now? What did Hezbollah do right? The title of the book was “The Triumph of Islamism” (Islamismens seger) since Norell considered the Islamist, patriotic organization Hezbollah to be the winner.

Islamism is not homogenous – neither as an ideology nor as a movement. Therefore one should rather speak of Islamist ideologies and Islamist movements in the plural. When Norell describes the July war as a triumph of Islamism he does not mean all types of Islamisms, rather he is referring to the specific type of Islamism espoused by Hezbollah.

It is important to distinguish between national resistance movements like Hezbollah and global, Wahhabi terrorist groups of the Al-Qaida brand. Even though both trends are labeled “Islamist” by Western media they hardly have anything in common.

Any why what concerns us now is the crucial role Norell gives Syria in the resistance against the Zionist regime. Syria, he writes, contributed to the victory of Hezbollah in 2006 and thus “the triumph of Islamism”, and, it is the link between Hezbollah and Iran. In order to safeguard the interests of Israel a rift must be created between Syria and Iran, Norell argues.

Islamiska jihad i Palestina stödjer Bashar al-Assad

Den militanta befrielseorganisationen Islamiska jihad i Palestina stödjer dr Bashar al-Assad. Islamiska jihad hör till de mest uthålliga, principfasta och ståndaktiga av de palestinska, islamiska motståndsorganisationerna. Ledaren Ramadan Shallah är väl medveten om varför västmakterna och gulfstaterna försöker destabilisera Syrien.

Julikriget 2006 var den sionistiska regimens största nederlag sedan dess tillblivelse 1948. Genom att störta den antisionistiska regimen i Syrien hoppas man kunna isolera och så småningom förinta Hizbollah. Exakt hur sionisterna tolkade bakslaget 2006 och vad de känner att de behöver göra för att återställa ordningen till Israels fördel kan man läsa i den sionistiske säkerhetsanalytikern Magnus Norells bok ”Islamismens seger. Från Libanon till Iran” (2009).

Han beskriver utförligt Syriens och Irans roll i motståndet. Detta är alltså en säkerhetsanalytiker vars utgångspunkt är omtanke om den sionistiska regimen. Han vill Israel väl. Norell är knuten som som ”Adjunct Scholar” till The Washington Institute for Near East Policy (WINEP) i Washington DC, en tankesmedja som grundades 1985 av den mäktiga sionistiska lobbygruppen The American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).

I juli 2006 höll den libanesiska, islamiska motståndsrörelsen Hizbollah stånd i 34 dagar mot en av världens mest avancerade och skoningslösa krigsmaskiner. Sionistregimen uppnådde inget av sina mål. Norell skriver:

”I stället triumferade Hizbollah, som var obesegrat och inte hade tvingats till några eftergifter. Man kunde visa att den egna taktiken varit mycket framgångsrik, och med visst fog hävda att man lyckats stå emot israeliska angrepp.” (s. 59)

Den vettlöst fanatiska wahhabidiktaturen Saudiarabien kallas av Magnus Norell en ”moderat” stat, vilket ännu en gång visar att för sionister är ”moderat” detsamma som proisraelisk. Benämningen har alltså inget med religiös måttfullhet och tolerans att göra. Syrien, som är en av de mest religiöst toleranta, liberala och pluralistiska arabstaterna, är enligt denna logik en ”radikal” stat på grund av dess motstånd mot sionistregimen.

Kan vi lita på Muslimska brödraskapet?

Muslimska brödraskapet bär som bekant på en vision av ett islamiskt samhälle. Men det är inte den enda visionen. På 1950 och 60-talen utkämpades hårda teologiska strider mellan brödraskapet på ena sidan och Al-Azhar och Gamal Abdel Nasser på den andra. Det anrika islamiska universitet bar då på en annan vision av det islamiska samhället som var socialt och ekonomiskt radikal, och en annan förståelse av religionen som var progressiv och tolerant. Två slags islamismer stod mot varandra. Den ena är mera känd som nasserism.

Brödraskapet är en komplicerad organisation med en komplicerad historia. Dess frivilliga, fedayeen, gjorde en fin insats i kriget 1948 och Palestinafrågan har intagit en stor plats i dess program. Hassan al-Bannas bakgrund i sufiorden hasafiyya talar också för en sund islamtolkning. Men dess förrädiska agerande under Nasserregimen är svårt att bortse från, även om det har mognat en hel del de senaste åren.

När jag bestämde mig för att bli ”en radikal muslim” och verkligen försöka engagera mig politiskt, var det naturligt att min blick föll på brödraskapet, den mest kända islamistiska organisationen. Jag hade läst Mattias Gardell bok Bin Ladin i våra hjärtan och fått en ganska positiv uppfattning om den som ”folkhemsislamistisk”. Mina egna kontakter i vardagen visade dock en annan bild av dess anhängare, som inte sällan var inskränkta, fariseiska och undergivna gentemot det saudiska religiösa etablissemanget. Men jag tänkte att Gardell borde veta bättre eftersom han till skillnad från mig levt och forskat i Egypten.

Den arabiska våren: radikalisering eller retardisering?

Den så kallade ”arabiska våren” började 18 december 2010 med att arbetslöse tunisiern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv efter att poliser beslagtagit hans grönsaksvagn. Han var frustrerad på grund av fattigdom och vanmakt.

Drivkraften i de tunisiska protesterna och senare i de egyptiska var från början en längtan efter drägligare levnadsförhållanden, social rättvisa och större delaktighet i ländernas styre. Twitt- rande medelklassungdomar anslöt sig och charmade den västerländska publiken. Men ”den ledarlösa revolutionen” skulle snart få ledare med helt andra planer.

USA och Israel steg in i båten och greppade rodret. Obama och Hillary Clinton brydde sig plötsligt om arabernas välfärd och frihet. De som aldrig har kritiserat den sionistiska regimens folkmordspolitik mot palestinierna. De ville plötsligt ha en flygförbudszon över Libyen för att ”rädda liv”. De som i åratal gillande har tittat på medan sionistregimen bombat palestinier. Varför föreslog de inte en flygförbudszon över Gaza?

Till USraels hjälp skyndade Saudiarabien och Qatar, två amerikanska kolonier, som styrs av depraverade maffior i maskopi med wahhabitiska fariséer. Caligula var en sund själ i jämförelse. De arabiska massorna, som ville ha bröd och rättvisa, blev förrådda. Tillgångarna plundrades av det internationella kapitalet medan religionen togs över av den kvävande och förtryckande wahhabismen.

Denna protestvåg, som jag för ett år sedan var naiv nog att ta för en ”våg av radikalism” som svepte över arabvärlden, har visat sig vara en ”våg av retardism”. I stället för att släppa lösa radikala, nytänkande och kreativa energier har ”våren” sänkt arabvärlden djupare ner i okunnighet och mörker. Jag trodde inte att ”talibanerna” i Egypten skulle ha en chans. Jag misstog mig. Talibanerna, representerade av Nourpartiet, upptar en fjärdedel av det nya parlamentet.

Den saudi-wahhabitiska ordningen i arabvärlden, som tog vid efter Gamal Abdel Nassers bortgång, har befästs ytterligare. Saudiarabien, oljemaffiorna och de wahhabitiska fariséerna, är den ”arabiska vårens” verkliga vinnare. Obskurantism och extremism, inte radikal antisionism och antiimperialism; rovkapitalism, inte radikal social politik, har tagit hem spelet. Våren är inte en vår, snarare den ”mentala istid”, som Ebba Grön sjöng om.

De korrupta och auktoritära regimerna i Tunisien och Egypten är på väg att ersättas av något ännu värre, wahhabitiska diktaturer under Saudiarabiens ideologiska ledarskap, denna förtryckarstat som alltid satt käppar i hjulen för arabernas utveckling och hållit dem nere i okunnighet, sekterism och fanatism.

Ivan Aguéli: ”Individualism och solidaritet. En lifsfråga.”

Aguéliportalen är ett internetprojekt som drivs av Aguélimuseet i Sala i samarbete med Nationalmuseum och Moderna museet, vars mycket lovvärda syfte är att översätta och offentliggöra Aguélis skrifter på nätet. ”Individualism och solidaritet. En lifsfråga” är ett otryckt manuskript som Aguéliportalen skannat in efter ett maskinskrivet exemplar i Nationalmusei arkiv.  I artikeln diskuterar Aguéli förhållandet mellan individualism och solidaritet i politiken, men redogör också för sin syn på kristendomen (icke Kristus!), som är mycket negativ, i vissa formuleringar på gränsen till hån. Ett kristet samfund hyste Aguéli dock respekt för, swedenborgskyrkan, och åtminstone en präst råkar inte ut för hans vanliga antiklerikala skäll, Nathan Söderblom, som han lärde känna när denne var pastor i Paris. Delar av artikeln har tidigare publicerats i Gauffins monografi (1940-41, vol. II, s. 193). Gauffin citerar två stycken, vilka han inleder sålunda:

”Ivan Aguéli hade gamla förbindelser med svenska politiska vänsterkretsar. Till hans vänner från denna tid hörde Hannes Sköld, som vid Aguélis bortgång skrev en vacker dödsruna över den förolyckade konstnären. Huruvida Aguéli under vistelsen i Sverige var politisk medarbetare i någon tidning har jag ej kunnat utröna, men bland hans kvarlåtenskap finnes i manuskript en artikel som tydligen låg färdig för offentliggörande. Den bär titeln ”Individualism och solidaritet. En livsfråga” och har tillkommit i anledning av en diskussion angående militärsabotage, vilken en stor del av sommaren och hösten 1911 hade fyllt tidningen Brands spalter. Aguéli ställer sig i början av artikeln ovanför de anarkistiska och socialistiska partierna för att slutligen förklara sig för syndikalismen.”

Individualism och solidaritet. En lifsfråga

Den något långrandiga diskussionen, om militärsabotage medförde utom sin definitiva lösning äfven åtskilliga ”biprodukter”. Den väckte nämligen intresse för åtskilliga högst vigtiga frågor, hvilka emellertid endast vidrördes helt lätt och hastigt, då de nämligen lågo utom det diskuterade ämnets ram. En af dessa o. helt säkert den vigtigaste af dem allesammans, är individens förhållande till gruppen och tvärtom.

Carl G. Laurin om Aguéli

I boken Människor (1919) har konsthistorikern och författaren Carl Gustaf Laurin (1868-1940) samlat ett knippe porträtt av originella personligheter. Laurin bodde i det s.k. Laurinska huset vid Bastugatan på Mariaberget i Stockholm. Sitt hem hade han i tornet med utsikt över hela staden. Det blev en samlingspunkt för den stockholmska konsteliten. Vid sidan av Aguéli (s. 151-61) porträtterar han Carl Larsson, Oscar Levertin och Hjalmar Söderberg.

Det fanns en student, som indelade kropparna i enkla kroppar och konstiga kroppar. Till de senare hörde avgjort, om vi godtaga denna indelning, konstnären Ivan Aguéli.

En gång, en enda, korsades våra planetbanor. Det höll på att bli en katastrof, det fick jag höra sedan, och jag hisnade, som då man efteråt får veta, hur nära man varit att störta i en avgrund.

En kulen februaridag 1912 knackade det försiktigt på dörren till mitt kontorsrum. Det var en ung, hygglig konstnär, fullkomligt obekant för mig. Bredius påstår, att han för var dag hittar en ny holländsk målare från mitten av 1600-talet, och vid början av 1900-talet finnes det också en alldeles ovanligt stor mängd konstnärer i Sverige. Jag hittar nya nästan dagligen. Denne konstnär anhöll om en rund summa till färg. Först sade jag nej, men sedan veknade mitt hjärta vid tanken på att om inte färg på hans vita dukar var ett nödvändigt krav för vår svenska konst så behövde han nog litet guldglans över livet självt för att hålla humöret uppe. Jag gav honom pengarna med en ovanligt distinkt formulerad fordran, att han ej skulle berätta om sitt kap. Detta mindre av någon sorts ideell önskan att vara okänd och ädel mecenat än av sorglig erfarenhet, att dagen efter det man skänkt respengar åt en person, som hade en farbror i Södertälje, biljettpris 1 och 10, fick man besök av en annan, som hade en moster i Skövde, biljettpris 7 och 70. Konstnärsynglingen lovade heligt och gick.

Aguéli i Visby och Uppsala

I boken Minnen från skoltiden av Gotländingar, utgiven 1930 av Tor Sillén i Göteborg, finner vi några minnen av konstnären Aguéli, nedtecknade av hans skolkamrat på Gotland, kyrko- herden och botanikern Reinhold Matsson (1870-1938). Utdrag ur denna text har tidigare publicerats i Axel Gauffins monografi, Ivan  Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41). För mig är det särskilt roligt att läsa om Aguélis besök i Uppsala, säte för Studiegruppen Aguéli.

Tor Sillén: ”En omtalad: John Agéli, alias Ivan Aguéli”

Hösten 1886 kom en ny egendomlig kamrat till Visby, John Agéli. Han kom visserligen i klassen under, men var jämnårig med oss. Oturen ville att han blev ensam i sin klass, 6:2 real, så att han fick allt som oftast sina lektioner tillsammans med andra och även med oss. Inför lärarna redde han sig dåligt, de trodde han var dum, men i somliga avseenden var han långt kommen. Han hade starka muskler, men var ändå ingen gymnast, hade glasögon, fin, skär hy som en flicka, och rodnade mycket lätt. Ehuru vi voro mycket olika – jag var en gröngöling – sökte han mitt sällskap, och han fick mig med på promenader, en gång ända ut till ”Lagårn” (Visborgs). Han höll då långa föredrag om Ibsen, Strindberg och Nietzsche, vad de skrivit och tänkt, och drog fram Ibsens och Strindbergs porträtt ur sin plånbok. Han talte själv om hur han levde i erotiskt avseende, som en roué, och varje kväll ute, och då jag gjorde den invändningen, att han ju då knappast kunde hålla ihop länge: ”Hur skall det bli när du blir trettio år?” så fick jag svaret: ”Jag hoppas att aldrig bli trettio år utan att det skall vara slut långt dessförinnan!” Vi voro då 17 år. Han var dock 48 år, då han blev överkörd av ett lokomotiv i Barcelona den 1 okt. 1917. När jag låg i Stockholm och studerade dök han upp där, vid pass 91-92. Då skulle han bli artist, gick i sammetskläder, med knäbyxor och sammetsmössa utan skärm (barett) och väckte mycket uppseende på gatorna. För min del hade jag mera reela saker att studera och hade inte tid med konst och filosoferande, och jag drog mig. En gång fick han fatt i min anteckningsbok, – jag studerade då valvteori. Jag gjorde invändningen, att det där hade inte med det sköna eller med konst att göra, och jag minns svaret: ”Du kan ge dig tusan på, att det valv som är starkast, det är också det vackraste.” Han tänkte mycket, men arbetade tror jag inte han gjorde. Sedan var han försvunnen för mig tills det ungefär vid sekelskiftet stod i tidningarna att en svensk anarkist Ageli häktats för att han skjutit en toreador vid en tjurfäktning.