Jorsalafararen

I dagarna har jag läst Johan Lindström Saxons bok Det nya Palestina från 1921. Det kommer inte att räcka med en artikel för att tränga ihop alla Saxons viktiga iakttagelser. Jag blir nödgad att återkomma till den framöver.

Förläggaren och journalisten Saxon (1859-1935) reste genom det heliga landet strax efter första världskriget. Tyskland och dess allierade, det ottomanska kalifatet, hade besegrats och Palestina hade lagts under engelskt mandat.

Det är en annorlunda upplevelse att läsa en skildring av Palestina från tiden före staten Israels bildande 1948. Dessutom ger Saxon oss möjlighet att lyssna till arabiska röster. Detta var före ”Förintelsen” och judar och judendom hade ännu inte omgärdats med hysch-hysch och massor av märkliga tabun.

Han kallar sig ”Jorsalafarare” vilket påminner oss om att driftiga nordbor under vikingatiden faktiskt reste ända till Jerusalem. Jorsala var deras namn på staden.

Europas skam

Europas skam (Natur och Kultur) heter en ny bok av Expojournalisten Lisa Bjurwald. Boken påstås handla om rasism och intolerans, men är i själva verket ett långt försvarstal för Israel och sionismen.

Det talas om att Hamas ”hittat på” att judiska ockupanter i Palestina förgiftat brunnar, trots att detta är ett faktum som rapporterats av flera medier, bl.a. i den israeliska tidningen Haaretz [1]. Och så här beskriver hon Donald Boströms artikel [2] om organstölder:

”I en numera ökänd artikel av Donald Boström i Aftonbladet påstods att Israel systematiskt stjäl palestiniernas organ. Texten har spridits världen över och plockas fram när bevis på judarnas blodtörst krävs.”

För Lisa är det alltså återigen de stackars judarna som är offer, inte de palestinier som blir dödade och bestulna på sina organ.

Iran kallas en ”förtryckarstat”, utan citattecken, som styrs av en ”förintelseförnekare”. När Israel kallas ”apartheidstat” är däremot citattecknen utsatta.

Ny bok från Islamiska förlaget Aguéli!

Den islamistiske tänkaren Ali Shariati (1933-1977), ”den iranska revolutionens ideolog”, konstaterar i en av sina universitetsföreläsningar [1] att alla religioners språk är av symbolisk karaktär.

”As a preface I should say that the language of religions, especially the semitic ones, whose prophet’s we believe in, are all symbolic.”

Shariati fortsätter med att jämföra religions språk med poesins, som ju karakteriseras av samma mångtydighet och nyansrikedom. Poeten par excellance i den persisktalande kulturen är utan tvekan Hafiz Shirazi, ”det fördoldas tunga”, som levde på 1300-talet.

”Hafiz’s poems are everlasting due to the fact the more we read them, depending upon our tastes, the more new areas we can infer and discover.”

Shariati delade sin beundran för sufismens skalder, särskilt Hafiz, med en annan revolutionär islamist från Iran, nämligen Khomeini, som själv skrev dikter i sufiernas efterföljd. Både Shariati och Khomeini hade, oavsett vad man tycker om deras åsikter i övrigt, en poetisk sensibilitet och förståelse för språkets komplexitet.

Replik till en trosfrände

Dagen före julafton lät Tidningen Kulturen en trosfrände, Fredrik Idris Brusi, recensera min senaste bok Islamisten (”Rosen och svärdet”, 23/12 2010). Brusi menar att jag ”genomgående i hela boken” har svårt att skilja på sionism och judendom, ”den ena (en politisk ideologi) från den andre (en etnicitet eller en världsreligion)”. Det har han rätt i. Det är problematiskt, inte bara för mig, att dra en skarp gräns mellan judendom och sionism. Rötterna till sionismens grundläggande idéer kommer från judendomen. Det var till exempel inte Theodor Herzl som hittade på idén om ”det förlovade landet”, som ju onekligen spelat en roll vid koloniserandet av Palestina. Sionismen är inte heller bara en politisk ideologi utan ses faktiskt av majoriteten av världens judar som en ”positiv förnyelse av judendomen”. De flesta synagogor och judiska församlingar i världen bejakar sionismen.

”Sionismen är idag den dominerande uttolkningen av världsjudendomen, genom sina judiska församlingar. Denna uttolkning innebär en renässans för den medeltida nationalreligiösa judendomen som med sitt lagsystem halakha är extremt fientligt till icke-judar, som inte betraktas som riktiga människor. Sionismen ses som en positiv förnyelse av judendomen av så gott som samtliga judiska församlingar världen över, vilka kräver en aktiv och positiv inställning till den judiska staten av sina medlemmar.” (Lasse Wilhelmson, Är världen upp och ner? 2009, s. 49)

Brusi har rätt i att judendomen är en religion, men den är inte en etnicitet. ”Judar” betecknade under antiken och medeltiden medlemmar i ett religiöst samfund. Men numera har den judiska gruppen utvidgats till att innefatta sekulära såväl som religiösa (av olika religioner) och av olika etnisk tillhörighet, med den enda gemensamma nämnaren att de alla identifierar sig som judar. De flesta moderna judar har dock haft förfäder som varit observanta, religiösa judar i traditionell mening. Låt mig parafrasera sverigedemokraterna: “Jude är den som ser sig själv som jude och som ses som jude av andra”.

Man håller fast vid sin grupptillhörighet av flera anledningar. En viktig anledning, kanske den viktigaste, är Israel, som man ser som ett gemensamt projekt, en annan, som är kopplad till den första, är föreställningen om Förintelsen, som härrör ur den gammaltestamentliga föreställningen om judarna som ett ”utvalt folk” omringat av fiender som vill utplåna det. Till stor del har förintelsereligionen kommit att ersätta traditionell judendom.

Stormaktstiden angår oss än

Stormaktstiden inleds enligt vissa historiker redan med freden i Stolbova 1617. Alla är dock överens om att den slutar med freden i Nystad 1721. Under denna period mellan två freder blev Östersjön närmast ett svenskt innanhav. Sin största omfattning nådde det svenska väldet 1658, efter tåget över Bält och freden i Roskilde, då Danmark tvangs avträda Skånelandskapen och Bohuslän. Stormakten motstod länge alla påfrestningar, men med slaget vid Poltava vände krigslyckan för gott och med skottet den 30 november 1718 brakade det samman.

Mellan åren 2004 och 2008 utgav bokförlaget Signum serien Signums svenska kulturhistoria i åtta digra band. I dagarna har jag läst det tredje bandet i serien – det om stormaktstiden. Boken består av 638 tättskrivna sidor. För att återuppliva mina kunskaper om perioden läste jag samtidigt om band tre av Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden som skildrar vår historia mellan åren 1611 och 1660. Som ni märker har jag citerat flitigare ur Grimberg än ur Signums bok helt enkelt eftersom den förra är bättre skriven. Men egentligen rör det som två skilda genrer; Signum är en samling akademiska, notspäckade uppsatser medan Grimberg är en berättelse.

Signums svenska kulturhistoria har fått ett blandat mottagande på våra kultursidor. De som kritiserat flerbandsverket har haft rätt i att verket lider av bristen på enhetlighet. Bandens uppsatser saknar tydliga röda trådar som binder dem samman. Vad vi får skiljer sig inte mycket från vanliga antologier. Personligen föredrar jag Grimberg. Han står sig än.

Bo Werne – en muslimsk kulturpersonlighet

Blir jag ombedd att nämna några svenska muslimska kulturpersonligheter ligger nog tre namn närmast till hands: Ivan Aguéli, Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Till dessa kan man utan reservationer lägga Korantolkaren Knut Mohammed Bernström. Någon som inte är lika känd, men som likväl uträttat en stor gärning, är Bo Werne.

Bo Werne är en humanistiskt lagd affärsman från södra Sverige. På 50-talet studerade han juridik i Lund. Han är också muslim. År 2000 gav han ut boken Tro och gärning i islam i två band. Det är ett oerhört viktigt verk som kastar nytt ljus över Eric Hermelins berömda översättningar av persisk poesi. Werne har sorterat dikterna efter ämne och försett dem med kommentarer ur ett islamiskt perspektiv. Tro och gärning i islam passar utmärkt att användas för högläsning vid gemensamma andakter i både moskén och hemmet.

Hermelin föddes år 1860 på Renstad gård i Östergötland, studerade en tid vid Uppsala universitet, men avbröt sina studier och gav sig ut i världen. Hermelin var en stor språkbegåvning och lärde sig genom studier och utlandsvistelser flera språk. Efter en rad äventyrliga år utomlands intogs han år 1909 på S:t Lars mentalsjukhus i Lund. Där levde han till 1944, flitigt sysselsatt med översättningsarbete. Sammanlagt har han översatt över 10 000 sidor i 36 volymer.

Några månader före sin död i november 1944 tillfrågades Hermelin av en av sina släktingar (friherre Thor Hermelin), som besökte honom på sjukhuset i Lund, om han skulle kunna tänka sig att översätta ytterligare något verk till svenska och i så fall vilket? Och det kunde han. Åttiofyra år gammal, endast några månader före sin död, kunde Hermelin tänka sig att översätta ytterligare ett verk: Koranen.

Den 21 november 2001 intervjuades Werne av Svenska Dagbladet[1]. Enligt artikeln är Bo Werne är helt privatlärd och har inte bedrivit akademiska studier i vare sig islam eller religion i allmänhet. Han har så att säga levt två parallella liv.

”Det ena har han ägnat svenskt näringsliv i utlandet, särskilt Volvo, särskilt på den afrikanska kontinenten. Det andra har han ägnat åt att studera de stora litterära, filosofiska och religiösa klassikerna, däribland de persiska och islamiska.”

Lasse Wilhelmson om 68-rörelsen

Kårhusockupationen

För cirka två år sedan kom en bok om 68-rörelsen ut, Vi som visste allt – Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, Atlantis 2008, 366 sid. Den är skriven av historikern Håkan Arvidsson (HA) som sedan länge varit forskare och lärare vid Roskilde universitet i Danmark. HA har skrivit en i huvudsak personlig berättelse om sina erfarenheter från studenternas revolutionära rörelse i Lund och hur han successivt kom att lämna marxismen till förmån för en akademisk karriär och småningom även välsedd skribent inom det etablissemang han i sin ungdom bekämpade.

Jag har länge varit lite nyfiken på just den boken, eftersom jag själv är jämnårig med författaren och var med i samma rörelse. För min del låg dock tyngdpunkten på Vietnam och fackligt arbete utanför studentvärlden i Stockholm, vilket ger en i många stycken annorlunda och kompletterande bild av 68-rörelsen. Jag var själv mycket aktiv, även om jag av olika anledningar aldrig gjorde karriär inom den marxist-leninistiska rörelsen i likhet med HA. Nu har jag äntligen läst boken, som sommarlitteratur anno 2010, ungefär 40 år efter 68-rörelsens höjdpunkt.

Boken är välskriven, lättläst och omfattande. Läsvärdet reduceras dock av att den för mycket handlar om ”Jag som alltid hade rätt” (HA är alltid välkammad?) på bekostnad av vad ”Vi som visste allt” faktiskt uträttade. Som läsare väntar man hela tiden på några beskrivningar av vad författaren gjorde rent praktiskt för att skapa de förändringar som rörelsen påfodrade. Utöver de rörelseinterna diskussionerna som bestämde hackordningen i organisationen. Dessvärre blir denna väntan förgäves. Den bild som framträder av den mycket omfattande och för hela samhället omvälvande rörelsen som skakade om 1960 och 70-talen blir därmed onödigt begränsad och inkrökt. Det är dock befriande att HA inte nedlåter sig till att ångra sitt engagemang i 68-rörelsen. Det var rätt då, även om det blev fel.

Nationell Idag recenserar Islamisten

I det senaste numret av Nationell Idag (nr 30, juli) anmäls Islamisten av skribenten Sanna Hill. Förutom bokanmälan publicerar tidningen även en debattartikel om ”fenomenet Omar och nationalisterna” där relationen mellan muslimer och nationalister problematiseras.

Mohamed Omar är personen som idag gärna beskriver sig själv som ”radikal muslim”, men som tidigare var medias gunstling. Han har nu utkommit med boken Islamisten, som är en samling av hans mest betydande artiklar, blogginlägg och intervjuer från föregående år. I boken tas bland annat medias fulspel upp, och vi får läsa om hur han själv fann sig vara radikalare än hans forna mediavänner önskade.

Recensionen är ganska balanserad, men innehåller tyvärr den sedvanliga oförståelsen inför religion som man så ofta finner i Sverige. Beställ Islamisten genom att sätta in 200 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress så får du boken direkt hem i brevlådan.

Knut Lindelöf recenserar Islamisten

Knut Lindelöf är pensionerad rektor och aktiv inom Folket i Bild/Kulturfront, bland annat som webbredaktör för FiBs hemsida. På sin blogg har han recenserat Islamisten. Han börjar med att konstatera att jag inte bara är islamist, utan även ärjunge till Platon (arab. Aflatûn).

Mohamed Omar är inte bara islamist. Förra året slutade han tvivla och började tro på att svaren finns i en platonsk idévärld. Han blev också platonist.

Hans nya bok Islamisten, med texter som belyser hans år 2009 då han blev islamist, men alltså också platonist, är rörig men bitvis mycket intressant läsning. Han radar upp texterna kronologiskt, men hans stora käpphästaktiga frågor återkommer gång på gång oavsett vad han för tillfället råkar ha satt som rubrik. En del material är tidigare publicerat i tidningar, men annat har endast stått på hans blogg. Då och då lyser hans lysande skrivkonst fram.

Lasse Wilhemlson och Lars Adelskogh, som skrivit för- respektive efterord, kallas för mina ”gårdvarar”.

Låt mig ta dem i tur och ordning. I för- och efterorden hyllas Omar av sina nya gårdvarar. Dessa gamla ärrade kämpar, vana att gå mot strömmen, vana att vara utskällda som dissidenter, lyfter fram sin nye adept och passar in honom i sin egen konspirationsteoretiska värld präglad framför allt av antivänster och antijudiskhet (vad många kallar antisemitism) och drar de politiska slutsatser de finner lämpliga.

Det är extra intressant att läsa Lindelöfs recension av min egen berättelse (om uppgång och fall i kultursverige) eftersom han var med på ett hörn som iakttagare:

Så till Omars egen berättelse om hur han gjorde kometkarriär i kultursvängen och hoppade av med buller och bång. Den är den intressanta delen av boken. Den kunde blivit en bra roman. För mig är den särskilt spännande eftersom Omar och jag diskuterade det mesta redan då det pågick. Många gånger skrattade vi tillsammans över hur kulturens – med stort K – företrädare åmade sig för blatten som kunde skriva och tala svenska. Det kittlade. Behovet av Omar var omättligt, som jag skrivit i en tidigare bloggrubrik.

Vi gjorde tidskriften Minaret tillsammans första året. Omar var redaktör och jag skötte det praktiska, redigering, layout, produktion och register. Det gick som smort ända tills jag begärde ut den ersättning vi kommit överens om med Abd al-Haqq Kielan på Islamiska samfundet som plötsligt inte kändes vid vår uppgörelse. Har skrivit om detta en gång tidigare. Jag försökte efter detta få Omar att koppla loss från Kielan och hans organisationer för att i framtiden inte förlora sin trovärdighet. Jag såg det som oundvikligt att Kielan skulle avslöjas som skojare. Men Omar fortsatte att smila mot Kielan och prata skit bakom hans rygg. Ett ett ganska snaskigt beteende för en muslim förmodar jag. Och vad han sa till Kielan om mig kan jag bara gissa, men det var säkert något lämpligt bete för Kielan, han gillade inte mig, jag var ju vänster.

Nu tar Omar heder och ära av Kielan och berättar om dennes bidragsfiffel, hans indolens och politiska kontroll av Minaret. Det borde han gjort tidigare. Sanningen är nog att han var alltför fäst vid sitt redaktörskap för Minaret som gav honom tillträde till de kulturella finrummen. Istället har jag nu förpassats till kategorin ”golbögar”.

Så till mina ”magistrala uppgörelser” med Andreas Malm, tidskriften Expo och pastor Mikael Mogren.

Han ägnar 18 sidor åt ett våldsamt angrepp mot Andreas Malm och hans bok Hatet mot muslimer. För Omar har nu judendomen blivit ondskan i Palestina och islam dess gudomliga räddning. Andreas Malms ganska traditionellt okomplicerade vänstersyn på konflikterna blir nu utsatt för Omars islamistiska kanonad. Han hatar nu även allt som är vänster eftersom vänstern också är en judisk skapelse.

Men han finner även Malms svagheter på flera punkter. Exempelvis är islamofobin inte bara ett borgerligt eller högerextremt fenomen. Inte heller bör man som Malm gör avfärda alla tvivel på att en eller annan hund kan ligga begraven under de kollapsade tvillingtornen på Manhattan. Malms okritiska knytning till iranska vänsterkretsar, d v s programmatiska motståndare till nuvarande regimen i Iran är ännu en svag punkt som Omar skickligt blottlägger.

Ännu ett föremål för Omars kritik är Malms blindhet för möjligheten av att se en koppling mellan islamofobi och sionismen. Omar skriver:

”Ingen som studerar islamofobi kan undgå att upptäcka dess kopplingar till sionismen. Det är därför anmärkningsvärt, när i en anspråksfull bok om islamofobi, skriven av en kännare av Palestinakonflikten, ingen analys av dess kopplingar görs.”

Här har han faktiskt en poäng.

Herrar Malm och Omar är två hetsporrar som idag borde gräva ner stridsyxan och försöka enas om en vettigt formulerad Palestinasolidaritet, men det är knappast längre tänkbart. Vem tjänar på deras fäktande kan man fråga?

En mer problematisk uppgörelse är den med tidningen Expo. Här blir förekomsten av judiska personer i kampen mot rasismen, som är Expos mission, bevis nog. Visserligen prickar han in samma svaghet hos Expo som hos Andreas Malm, d v s att staten Israel och sionismen inte kan diskuteras i termer av rasism. Detta trots att det idag är närmast standard att påtala den israeliska statens apartheidkaraktär.

Men för Omar har det nu gått över styr. Judendomen i sig är skuld till allt. Eftersom juden Robban Aschberg är ansvarig utgivare för Expo och att denne varit aktiv i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ses ett rakt samband med dennes farfar ”den judiske bankiren Olof Aschberg (1877 – 1960), även känd som ‘Lenins bankir’ eller den ‘röde bankiren’.” Så målas ett judiskt nätverk upp bakom Expo som leder fram till rena absurditeter som judisk kannibalism och att “den judiske bosättaren Baruch Goldstein under den judiska högtiden Purim gick in i en moské i Hebron och sköt ner 50 bedjande muslimer.” Det här är ren rappakalja.

Omar gav tillsammans med prästen Michael Mogren ut boken Vem är du?, en brevväxling som skulle vara en sansad dialog mellan en troende kristen och en troende muslim. Den blev inte bra. Omars moralkonservatism kunde inte längre tyglas. Han gled undan Mogrens frågor med koranencitat. Boken slutfördes främst för att författarna skulle få ut sina arvoden. Han fick samma problem med den svenske prästen Mogren som tidigare med judinnan Susanne Levin.

I ett kort kapitel går han till attack och beskyller Mogren för att ljuga om sin frälsare Jesus Kristus och den Heliga Skrift.

”Då kan man inte förvänta sig hederlighet mot sin nästa. Han är en aktiv gaylobbyist, en syndfull verksamhet som går tvärt emot Bibelns lära, vilket ingen teolog i världen, hur listig och vältalig han än är, kan prata bort. Fagra ord och slughet kan förvända synen på godtroget folk för en tid men aldrig göra sodomi till en dygd, en styggelse för det sunda förnuftet, instinkterna, samvetet och alla världens heliga skrifter.”

Fagra ord för att förvända synen på de godtrogna? Ibland får man sin slungade bumerang tillbaka mitt i magen.

Lindelöfs recension innehåller flera skarpsinniga iakttagelser och roliga formuleringar. Jag kan bara konstatera att vår dialog fortsätter trots våra åsiktsskillnader. För att verkligen kunna uppskatta Lindelöfs resonerande bör man ha läst Islamisten. Beställ den genom att sätta in 200 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress så får du boken direkt hem i brevlådan.

Övriga recensioner av Islamisten

Aftonbladet

Patriot.nu (Svenska Motståndsrörelsen)

Intervju med författaren i Tidningen Realisten

Björn Björkqvist: ”Mohamed Omar släpper boken Islamisten”

Nationalsocialistisk kritik

Hajj Amin al-Husseini inspekterar muslimska SS-män

Islamisten väcker reaktioner i flera läger. Den röda kulturtanten Åsa Linderborg på Aftonbladet var inte särskilt förtjust. Nu har Jakob Haskå från Svenska Motståndsrörelsen anmält boken på deras internetforum.

Artikeln ger en inblick i hur somliga (inte alla) nationalsocialisters förhållande till islam har förändrats sedan Hitlers och Himmlers dagar. Haskå tycks dock mer intresserad av Lars Adelskoghs åsikter än mina.

I vissa framhävdat nationella kretsar, har Omars eskapader mottagits med ett formidabelt glädjetjut. Några tycker sig aldrig få nog av tanken på, att en uppburen från etablissemanget (en ”musse” från ”panelen” som Aftonbladets Lindeborg uttryckte det) tagit bladet från mun och sällat sig till ”systemkritikerna”. Att Omar till detta knutit intim kontakt med en av landets främste revisionister, Lars Adelskogh, och bjudit in till antisionistiska föreläsningar med dissidentjuden Lasse Wilhelmson, fick mången påstått nationella att tappa korsetten alldeles. Det intressanta med Islamisten är nu inte Omars allehanda utläggningar över Islam, utan det efterord som just den gode Adelskogh författat.

Beställ Islamisten genom att sätta in 200 kr på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress så får du boken direkt hem i brevlådan.

Du kan även följa debatten på Nationell.nu