Muhammad Legenhausen on his spiritual journey and the esoteric Islam of Shi’ites and Sufis

I don’t make anything up, but the acceptance of a religion is complicated. It involves emotions, personal history, politics, theology and philosophy and much else, too. So although here I’m focusing on the philosophical factors, don’t get the wrong impression that I arrived at Islam as a result of purely philosophical reflection.

I read my first book in philosophy when I was about eleven years old, in around 1964. It was William E Hocking’s The Types of Philosophy , which I still think is good. After reading it, I decided right then and there that I wanted to study philosophy. I was brought up a Catholic, and consternation over the teachings of the Church drove me to philosophy as much as anything did. Hocking’s idealism and mysticism seemed an appealing way to bring together faith and reason.

In high school, I became an avid reader of Søren Kierkegaard. For my sixteenth birthday, my friends gave me six or seven paperback editions of his works. I also started reading Camus and Sartre, and by the time I graduated, I considered myself to be an existentialist. Tolstoy was another hero, and I filed for conscientious objector status with my draft board as a Catholic pacifist.

Within a year after entering the State University of New York at Albany, I had switched from religious to atheistic existentialism. Sartre and Nietzsche began to loom larger than Kierkegaard. I was disappointed with the lack of a strong opposition to the Vietnam War from the Church leadership, and came to see religious belief as bad faith and an opiate for the masses. I read a bit of Marx, but found Proudhon and Kropotkin more to my liking.

Fadhlalla Haeri: Den aktuella situationen i Palestina

Det här talet om situationen i Palestina hölls i början av år 2002, men det är fortfarande rykande aktuellt. Shaykh Fadhlallah Haeri är shiamuslim, född i staden Karbala i Irak. I mogen ålder upptäckte han sufismen och initierades i shadhiliorden. Sedan grundade han sin egen gren av orden, haidariyya.

I sin självbiografi Son of Karbala (2006), skildrar han sin barndom och uppväxt och sin andliga resa. Han berättar också om sina intryck av Imam Khomeini och den islamiska revolutionen i Iran. Shaykh Fadhlalla påminner på flera sätt om den iranske tänkaren Seyyed Hossein Nasr i det att bägge förenar en shi’itisk trosbakgrund med engagemang i sufismen. Fadhlalla har dock en mera pastoral än akademisk funktion, vilket framgår av talets predikoton, även om också Nasr vid sidan om sitt bokskrivande och sin akademiska undervisning, också verkar som sufishaykh och faderligt vägleder sina aspiranter. I Nasrs förord till Son of Karbala noterar han det märkvärdiga i att ”in Shaykh Fadhlalla’s case as in mine there came into being a meeting at the highest level between Shadhili spirituality and Shi’ism, something that has been rare in Islamic history”.

I föreliggande anförande påpekar Fadhlalla att krisen och lidandet i Palestina i grunden är en andlig kris. Jag drar ungefär samma slutsatser i min essä ”Palestinafrågan och den islamiska lösningen” (Islamisten, 169-173). Den sant radikale går till islams rötter, radices, där dess livsnerv finns: esoterismen. Vi hävdar att vi strider för islam samtidigt som vi förstör islam, bryter ner traditionen och ser på islams helgon med misstänksamhet. Det är inte bara sekulära ideologier och det internationella banksystemet som hotar islam och traditionell kultur i allmänhet, det finns också en sekularism och materialism i islamisk förklädnad, en protestantisk form av islam: wahhabismen.

Den tidlösa sufismen – intervju med Tobias Andersson

Tobias Andersson är en ung student vid högskolan Växjö som arbetar på uppsatsen ”Den tidlösa sufismen”. Underrubriken är ”Om Philosophia Perennis och dess föreställningar om sufism och islam”. Ämnet gjorde mig nyfiken och jag kontaktade Andersson för en intervju. Till våren besöker han Studiegruppen Aguéli i Uppsala för att presentera sin uppsats.

MO: Vad gjorde dig intresserad av philosophia perennis?

TA: Framförallt var det genom Gunnar Ekelöf som jag kom i kontakt med Jalal al-din Rumis skrifter, vilka tillsammans med Eric Hermelins omfattande översättningar av den sufiska litteraturens klassiker, ledde till ett allt djupare intresse för islams esoteriska dimensioner. Därefter började jag studera sufism och sufisk litteratur närmare, både i form av akademiska böcker utifrån religionsvetenskapliga perspektiv men även skrifter av sufier själva. Genom detta så stötte jag återkommande på det perennialistiska tänkandet i och med att flertalet företrädare för sufismen, åtminstone av de västerländska, har varit nära kopplade till philosophia perennis och den så kallade ”traditionella skolan”. Framförallt skrifter av René Guénon, Frithjof Schuon, Seyyed Hossein Nasr, Martin Lings och Titus Burckhardt, men även svenska företrädare som Kurt Almqvist och Tage Lindbom, bidrog sedermera till att mitt intresse för både sufismen och den tidlösa filosofins lära om ”the transcendent unity of religions” intensifierades.

Därutöver kan det tilläggas att traditionalismen och perennialismen framstod som ett tänkande som starkt tar avstånd från många andra moderna filosofier och ideologier, samtidigt som det haft ett ganska stort inflytande över de västerländska akademiska studierna av sufism, vilket fick mig att vilja försöka förstå det närmare.

Pilgrimsfärdens månad

Mekka med Ka'bah. Oljemålning (84,5 x 111,2 cm) hemförd från Främre Orienten av Karl XII:s legationspräst i Konstantinopel, Michael Eneman (1676-1714), som slutade sina dagar som professor i orientaliska språk i Uppsala. Hans samlingar inköptes av Uppsala universitetsbibliotek år 1717.

I landskapet Hijaz i västra Arabien, inte långt från Röda havets kust, ligger Mecka. I dess centrum finns det fyrkantiga hus som kallas Kaaba. Kaabans fyra väggar är täckta av en förlåt, kiswa, av svart silke. Intill Kaaban ligger Abrahams son Ismael och dennes mor Hagar begravda.

Kaabans fyra hörn vetter mot de fyra väderstrecken och har dessutom, vilket få känner till, anknytning till astronomiska fenomen. En av väggarna har anknytning till Canopus uppstigande, den klarast strålande stjärnan efter Sirius, en annan med Karlavagnen, en med vintersolnedgången och en fjärde vägg med sommarsoluppgången.

Mest känt är detta uråldriga tempel i egenskap av böneriktning, qibla, för världens alla muslimer. I första början vände sig muslimerna mot Jerusalem, men sedan kom budet: ”Vänd ditt ansikte mot det fredade templet; ja, var ni än befinner er, vänd era ansikten dit” (2:144).

Vi befinner oss nu i pilgrimsfärdens månad år 1431 enligt den islamiska kalendern. Pilgrimsfärden till Kaaba och dess riter har faktiskt pågått oavbrutet mer än fyra tusen år. Pilgrimerna går sju varv motsols runt huset och ropar: ”Här är jag, Herre!” Det rituella omloppet kallas för tawaf. Att man går i en cirkel har en djup symbolisk innebörd. Cirkeln symboliserar i de allra flesta religioner och kulturer evigheten, den eviga återkomsten, att gå runt i en cirkel betyder att hela tiden komma tillbaka till utgångspunkten. Människan upptäcker att slutet är en början. Varje årstids ändalykt är en början på en ny. Döden är en födelse till ett nytt liv. I cirkelns mitt, den orörliga punkt kring vilken världen vrider sig, axis mundi, finns evigheten – det outsägliga. När pilgrimen går varv efter varv kring Kaaban får han hjälp att orientera sig och på nytt hitta tillbaka till sitt eget innersta centrum i förhållande till världen. Kringvandringen är en form av meditation. Axis mundi är den punkt där stillhet och rörelse möts. Rörelse är tid, men stillhet är evighet.

Föreläsning om Ivan Aguéli

Ivan Aguéli (1869-1917) – muslim, målare och politisk aktivist – bör betraktas som grundaren av svensk islam. Före honom har vi visserligen sergeanten vid Livgardet, Johan Hjulhammar (f. 1661), men denne har inte lämnat några skriftliga spår efter sig, vilket ger Aguéli ensamrätt till rollen som föregångsman och pionjär. Svensk islam börjar med Aguéli.

Seyyed Hossein Nasr, en av islams främsta tänkare i vår tid, har följande att säga om den svenske veterinärsonen från Sala:

”Abdul Hadi, as Aguéli was known in the Islamic world and later in Europe, must be given his due as a pioneer in the serious introduction of Sufism to the West”

Seyyed Hossein Nasr: Sufism: Love and Wisdom (2006)

Hans skriftställarskap är ganska magert, men fyllt av djup av mening. I Aguélis artikel om målningens väsen och värde försöker han förklara bildkonstens funktion i Västerlandet för sina muslimska vänner. Den innehåller bland annat följande, ofta citerade, utsaga:

”Låt oss börja med att säga, att målarkonsten inte är ett hädiskt försök att göra något bättre än skaparen utan ett sätt att förstå hans verk och att finna skaparen i skapelsen, att se enheten, harmonien och jämvikten i tingens och skenvärldens mångfald. Den är ett slags poetik där linjerna och färgerna ersätta orden, alldeles som poesin ofta är en målning och ett frambesvärjande av bilder med tillhjälp av ord. Ett väl valt uttryck svarar mot en djärv teckning.”

Sufism i tiden

Ahmed Valsan och Mohamed Omar

Ahmed Valsan var i Uppsala den 5 juni för att föreläsa om sufismen för Studiegruppen Aguéli. Sufism brukar översättas med ”islamisk mystik” men har en mångtydig och mångbottnad innebörd som jag inte ska ge mig på att utreda här. Valsan passade även på att kommentera Israels brutala angrepp på Frihetsflottan som var på väg till det belägrade Gaza med humanitärt bistånd.

En av dem som skadades på skeppen var palestiniern shaykh Raed Salah, poet, sufi och ledare för den norra grenen av Den islamiska rörelsen i Israel. Valsan menade att israelerna hade försökt lönnmörda Salah, men misslyckats. I stället hade man råkat skjuta en turk som liknade honom. Under vårt efterföljande samtal nämndes också shaykh Izz ad-Din al-Qassam (1882-1935), en sufi och motståndsman, som gett namn åt qassambrigaderna och qassamraketerna.

Föreläsaren gjorde sitt bästa för att förklara sufismens begreppssystem, som med hans egna ord, är både ”invecklat och utvecklat”. Ett centralt begrepp är ”qutb” som betyder ”pol” eller ”axel”. Enligt flera av sufismens teoretiker finns det i världen en hierarki av heliga och den främste av dem, ”den främste bland likar”, kallas för ”al-qutb”. Valsan menade att imam Khomeini, ledare för den islamiska revolutionen i Iran, sannolikt hade varit sin tids ”qutb”.

På 70-talet hade Valsan passerat en demonstration mot shahens styre i Paris. Då fick han för första gången se Khomeinis porträtt. Han hade ingen aning om vem Khomeini var, men hans intuition sade honom att det var en mycket speciell människa, en ”wali” eller helig man. Historien gav honom rätt.

Ibrahim Kalin

Ahmed Valsan är född och uppvuxen i Paris, son till den rumänske diplomaten Michel Valsan, som var lärjunge till schweizaren Frithiof Schuon (1907-1998). Den som bekantade Schuon med islam och sufismen var fransmannen René Guénon (1886-1951). Denne Guénon initierades i sin tur av den svenske konstnären Ivan Aguéli! Initiationen skedde sannolikt i Paris 1911.

Valsan är nu lärare för Studiegruppen Aguéli i Uppsala som verkar för att fortsätta Aguélis gärning inom kultur, bildning, andlighet och politik.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har varit på tapeten de senaste dagarna för sitt försvar av Hamas och sin skarpa kritik av den sionistiska regimen. Därför kan det vara av intresse att påpeka att Erdogans högste utrikespolitiske rådgivare är en viss Ibrahim Kalin, som råkar vara medlem i shadhiliorden och lärjunge till Seyyed Hossein Nasr, Schuons efterträdare.

År 2001 publicerade dessutom Kalin en uppskattande essä om Guénon på Center for Islam and Sciences hemsida. Där begår han dock en näst intill oförlåtlig synd: han kallar Aguéli för fransman! Slarvfel får man hoppas. Aguéli må vara död, begraven i Sala, men hans inflytande lever.

Heliga skrifter, samhället och den traditionella visheten – intervju med Seyyed Hossein Nasr

Intervju gjord av Michael Barnes Norton hösten 2004 för tidskriften Journal of Philosophy & Scripture. Infördes i Minaret nr 1-2, 2008.

JPS: Den traditionella eller tidlösa filosofin, som ni är en välkänd förespråkare för, betonar särskilt betydelsen av de heliga skrifterna inom världens olika religiösa traditioner. Men västerländsk filosofi i allmänhet har under de senaste århundradena strävat efter att frigöra sig från sådana heliga skrifter. Hur skulle ni vilja beskriva de olika synsätten på religiösa urkunder inom västerländsk filosofi och den traditionella filosofin?

SHN: Det finns en avgörande skillnad om ni med västerländsk filosofi menar den västerländska moderna filosofin. I Väst intresserade sig den kristna och judiska filosofin under medeltiden, men även senare, ännu för religiösa urkunder medan islamisk filosofi alltid har studerat heliga skrifter. Den har inte enbart grundat sig på heliga skrifter, annars skulle den ju vara teologi snarare än filosofi, utan den har särskilt studerat den inre esoteriska betydelsen i religiösa urkunder. Sådana stora islamiska filosofer som exempelvis Mulla Sadra och före honom Ibn Sina (Avicenna) skrev kommentarer till Koranen. Och i Väst kan vi se ett liknande fenomen: Thomas av Aquino, liksom flera judiska filosofer och tänkare.

Den större jihad

Krigare från Islamiska jihad till häst

Den större jihad, al-jihad al-akbar, kampen mot de onda böjelserna i människans själ, förknippas kanske främst med sufismen men är i själva verket en allmän islamisk lära, som är känd och erkänd av alla muslimer, oavsett om dessa betraktar sig som sufier eller inte. Sufismen är dock en islamisk vetenskap som specialiserat sig på den större jihad, det vill säga de inre tillstånden (ahwal), på samma sätt som shari‛a är en islamisk vetenskap som specialiserat sig på de yttre gärningarna (a‛mal). Men det innebär inte att bara de som kallar sig för eller betraktar sig som sufier, intresserar sig för de inre aspekterna av religionen. Nej, dessa bör varje god muslim intressera sig för på sätt som varje god muslim, inte bara experterna, bör intressera sig för shari‛a.

Det är viktigt att den politiska aktivismen åtföljs av andliga övningar som meditation, åkallan (dhikr), bön och odlandet av koraniska dygder som självbehärskning, tålamod, förtröstan, barmhärtighet, ödmjukhet, osjälviskhet och gudsfruktan. Den inre kampen är helt nödvändig för att den politiska kampen inte skall stegvis och smygande förfalla till ett självändamål och för att aktivisten i stunder av framgång skall klara av att vara på sin vakt mot de demoner som hemsöker våra själar och viskar: ”Detta är ditt verk…” Vi behöver lära oss att ge Gud äran, när vi lyckas. Vi behöver lära oss att tacka.

Khomeinis dolda sidor – intervju med Muhammad Legenhausen

Intervjun med dr Muhammad Gary Legenhausen gjordes redan i maj (svaren inkom den 14 maj) varför valet inte berördes. Men vi tar upp andra relaterade spörsmål. Förhoppningsvis kan vårt samtal hjälpa dem som söker en bakgrund till vad som händer i Iran. Legenhausen är en amerikansk filosof (f. 1953, New York) som konverterade från katolicismen till islam 1983. Idag undervisar han vid Imam Khomeini Education and Research Institute i den heliga lärdomsstaden Qom, Iran, och har, liksom den iranske filosofen Seyyed Hossein Nasr, ägnat stort intresse för frågor om religiös pluralism och religionsdialog. I boken Islam and Religious Pluralism förordar han en ”icke-reducerande pluralism”. Legenhausen och Nasr har tämligen olika sätt att se på religiös pluralism vilket gör en jämförelse intressant.

Mellan 1990 och 1994 har han undervisat i religionsfilosofi, etik och epistemologi vid den filosofiska akademin i Iran. Sedan 1996 forskar och undervisar han i västerländsk filosofi och kristendom vid Imam Khomeini Education and Research Institute. I boken Jesus through the Qur’an and Shi’ite Narrations (2005) har Legenhausen gjort en sammanställning av traditioner om Jesus Kristus ur islamiska källor. Han har även översatt Khomeinis mystiska dikter till engelska i samlingen Wine of Love (2003) och driver bloggen Peace Through Understanding.

MO: Hur blev du muslim?

ML: Jag blev muslim år 1983 i Houston. Omedelbart innan jag studerade islam, hade jag ingen religiös tro och betraktade mig som ateist. Jag ansåg att det mellan vetenskapen och den filosofiska reflektionen gick att få svar på alla frågor, som var värda att ställa och som alls hade några svar. Vid denna tid var jag verksam inom rörelsen för ett fritt Sydafrika och lärde känna aktivister, varav somliga var marxister, andra kristna och åter andra svarta nationalister. Jag kom efter hand till slutsatsen att motiveringen för social rättvisa inte kunde få tillräcklig stimulans hos någon större del av befolkningen på grundval av sekulära ideologier såsom marxism och nationalism. Samtidigt tycktes mig kristendomen ha kompromissat för mycket för att vara en verksam kraft för fred och rättvisa.

Traditionen och miljökrisen – intervju med Seyyed Hossein Nasr

Vad innebär naturen för er?

SHN: Naturen är allt som inte har skapats av människor eller som inte påverkas av mänskliga handlingar, alltifrån bergstoppar till havsbotten, från alger till elefanter. Människan utgör också en del av naturen såtillvida att hennes kropp är underkastad samma fysiska och biologiska lagar som andra varelser i naturen men eftersom människan fått friheten att kunna göra uppror mot Gud och vanhelga naturen, så skiljer hon sig egentligen radikalt från andra varelser. Med naturen menar jag här det som är icke-mänskligt och som inte påverkas av mänskliga handlingar. I traditionella samhällen levde människan naturligtvis i harmoni med naturen men i industrialiserade moderna samhällen är så inte längre fallet. Ändå sker även i dagens värld en ömsesidig växelverkan mellan naturen och mänskligt skapade miljöer.