”Leve fritänkeriet!” – Tal med anledning av Ivan Aguélis födelsedag

Studiegruppen Aguéli firade idag Ivan Aguélis födelse i Sala den 24 maj 1869. Dagen till ära bjöds det på Uppsalas finaste praliner, bakade av Anneli på Drottninggatan. De var mycket dyra men kunde inhandlas tack vare en donation från en hängiven medlem. Ordföranden Mohamed Omar höll tal vid obelisken i Odinslund, framför Helga Trefaldighets kyrka. Vi delade också ut flygblad till nyfikna flanörer och boulespelare.

Mina vänner och Ivan Aguélis vänner! Vi har samlats här idag för att fira konstnären Ivan Aguélis 143 födelsedag. Men han var inte bara en konstnär. Han var en mångsidig människa som förenade vetenskapliga studier, politisk aktivism, konst och esoterism, ja, det urgamla sökandet efter ”sfinxens hemlighet”. Han var för att tala med Gunnar Ekelöf ”något av ett svenskt universalgeni”. En annan konstnär, Fritz Lindström, beskrev honom så här:

”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass.”

Aguéli var en vetgirig sökare under hela sitt liv, alltid beredd att ompröva sina åsikter, och brydde sig föga om sin tids politiska korrekthet. Han var frågvis och ifrågasättande. Det är denna kreativa energi som inspirerar Studiegruppen Aguéli. Vi är en grupp med säte i Uppsala som vill främja kunskapen om Ivan Aguélis liv, konst och tänkesätt.

Studiegruppen Aguéli är en förening för fritänkare. Vi tror att den fria diskussionen, det hövliga och fredliga tankeutbytet, för civilisationen framåt.  ”Fritänkare” var för Aguéli ett honnörsord. Han var muslim, en fritänkande muslim, inte en fariseisk muslim. Han var antiklerikal och motsatte sig religiöst tvång, som han såg som en kränkning av människans värdighet. Han var en sufi och sufism och fritänkeri hör ihop. Låt mig berätta om något som hände häromdagen.

I Lagga utanför Uppsala bor sedan ett tag tillbaka författaren Carl-Göran Ekerwald. Han har som ni vet skrivit ganska mycket om persisk sufism. Jag satt i på Karin Boyebiblioteket och skrev. Tisdagen den 22 maj springer jag på Carl-Göran i entréhallen. Han ska hälsa på sin dotter, Hedda Ekerwald, som undervisar i sociologi vid universitet och har sitt kontor i samma byggnad.

Sufin är en fritänkare, en uppsalaanekdot

I byn Lagga utanför Uppsala bor sedan ett tag tillbaka författaren Carl-Göran Ekerwald. De senaste veckorna har jag suttit mycket i läsesalarna på Karin Boyebiblioteket i kvarteret Kemikum och arbetat med min bok om Ivan Aguéli. Det är tisdag den 22 maj 2012 och på min fikarast springer jag på Carl-Göran i den nybyggda entréhallen. Han ska hälsa på sin dotter, Hedda Ekerwald, som är professor i sociologi vid universitet och har sitt kontor i samma hus.

Jag och Carl-Göran börjar småprata. Han berättar att han just blivit färdig med en översättning av Balzacs roman Séraphita, den som bragte Strindberg att upptäcka Swedenborg och, som han säger, ”återknyta förbindelsen med en högre värld”. [1] Han undrar vad jag gör på biblioteket. ”Jag skriver en bok om Ivan Aguéli”, svarar jag. ”Aha”, säger han, ”då sysslar vi med nästan samma saker”. ”Aguéli”, säger jag, ”var muslim, men antiklerikalist, en fritänkare”. Carl-Göran ler. ”Har du läst Kim av Rudyard Kipling?” frågar han. ”Nej”, svarar jag. ”Det ska du göra. I boken förekommer ordet sufi, och Kipling förklarar det också; efter ordet, inom parentes, skriver han fritänkare”.

Jag skrattar av lycka och så fort vi skiljts åt rusar jag till bokhyllorna och letar fram romanen. Mycket riktigt! I det sista kapitlet säger hästhandlaren Mahbub Ali till sig själv: ”Det måste vara sant som Tirahprästen sa då jag tog hans kusins hustru, att jag är en sufi (fritänkare), för här sitter jag och fördjupar mig i de mest blasfemiska tankar …” [2]

Så är det! Kipling såg att fritänkeriet är sufismens innersta verklighet, trots alla försök att anpassa den till stela dogmer och skapa en fariseisk sufism för att bevara status quo eller ”kyrkoislam”. Den svenske sufin Torbjörn Säfve sade en gång: ”Islam är en jättelik ocean med både kalla och varma strömmar. För oss sufer är fundamentalisterna reaktionära, småborgerliga och ytreligiösa.” [3]

Läs en intervju med Carl-Göran Ekerwald här (4/2 2009)

Läs mer om Swedenborg och sufismen här

[1] I Inferno upptäcker huvudpersonen Swedenborg genom att läsa Balzacs roman. Sin läsupplevelse beskriver han på följande sätt: ”Det var alldeles nytt för mig, och nu när mitt sinne var förberett slukade jag innehållet i denna utomordentliga bok. Som jag aldrig hade läst något av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hölls för charlatan, galen, liderlig, greps jag nu av en hänförd beundran när jag hörde denna änglalike jätte från förra seklet, tolkad av det djupsinnigaste bland franska snillen.” (Samlade verk vol. 37, s. 85)

[2] Rudyard Kipling, Kim, 1964, s. 323, övers. av Britte-Marie Bergström

[3] Torbjörn Säfve, Jag har valt att dyrka kvinnorna, 1993, s. 182

Lyckad diktuppläsning i Botaniska trädgården

Två stora evenemang ägde rum i Uppsala den här helgen. Vårbalen var den ena, poesi i Botaniska trädgården den andra. Detta säger jag utan minsta antydan till ironi. Även om jag inte dansade och krökade så fick jag uppleva min beskärda del av vårbalen. Jag körde nämligen taxi lördag natt och plockade upp studentynglingar i frack, ordensband och hög hatt och damer i granna balklänningar. Jag frågade en av mina kunder, en käck kavaljer, om han kunde dansa vals. Han svarade: ”Nej, jag kan bara kröka”.

Trots att jag arbetade fram till fyra ansträngde jag mig att gå upp tidigt på söndagsmorgonen. Jag valde vilka dikter jag skulle läsa, messade en sista påminnelse till den innersta kretsen och åkte ner på stan för att, såsom brukligt är på söndagar, fika och spela schack med Upsala Tempels Hermetiska Orden (UTHO) på Västgöta nation. Vår orden utforskar bl. a. den esoteriska dimensionen av schack, läser dikter och utbyter uppsalanekdoter.

Jag parkerar bilen på Trädgårdsgatan, mitt emot anatomiska kapellet, och tar vägen via Slottsgränd mot Västgöta nation. En student i söndersliten frack och vinpava i handen kommer raglande runt hörnet. På Västgötaspången får jag syn på ytterligare några efterfestare. En av dem hade inga skor på sig.

På nationen får jag veta att söndagsfikat är inställt på grund av vårbalen. Jag blir nästan nerslagen av en man i bara kalsongerna som övar någon slags vild voodoodans. Ute på gården sitter tre studenter och slumrar i solen. De vaknar till då och tar en slurk ur en stor svart flaska. Kemtvättarna i staden kommer att få det besvärligt att återställa dessa frackar innan de ska återlämnas till uthyrarna, tänker jag.

Vad jag lärt mig de senaste tre åren

Det har gått tre år sedan jag avföll. Jag har hunnit lära mig några nya saker. En av de saker jag lärt mig är att det svenska kulturlivet är väldigt intolerant. En annan sak jag har lärt mig är att jag är glad över att bo i Sverige. Varför? Därför att med all vår intolerans så är vi ändå tolerantare än på många andra platser.

Jag kallade mig islamist och skrev en bok med titeln ”Islamisten”. Många teg ihjäl den. Men Åsa Linderborg recenserade den i Aftonbladet. Peter Björkman, redaktör för den finlandssvenska tidskriften Horisont, gjorde detsamma. Flera bibliotek köpte in min bok.

Jag blev svartlistad i alla medier och de enda som ville intervjua mig var Expofolket, dessa patetiska spårhundar som bara gör som de blivit tränade till. Expo var aldrig genuint intresserade av vad jag hade att säga – religiöst, filosofiskt, ideologiskt. De ville plocka ett eller annat förgripligt citat. Expoiterna är inte intellektuella. De vill inte förstå.

Men strunt i dem. En annan sak jag har lärt mig är att många troende muslimer i Sverige är fastlåsta i ett dogmatiskt, sekteristiskt tänkande. De är besatta av renlärighet. Detta hindrar dem från att läsa och utvecklas som människor. Det finns undantag. Men dessa undantag hittar man ofta på andra platser än moskéerna.

Moskéerna är ett slags andliga ghetton där man gömmer sig för att bevara sin identitet. Man är rädd för att bli förvirrad, för att ”gå vilse” som de säger. Därför ska man inte läsa dem som tycker annorlunda. Man ska inte heller lyssna på dem.

Jag tror inte att man ska vara rädd för att läsa vad andra skriver eller lyssna på vad andra säger. Man kanske blir förvirrad. Man kanske går vilse. Men vi har en gång ätit av kunskapens frukt. Det kan inte göras ogjort. Vi är skapade med en nyfikenhet och en lust. Det är detta som gör oss till människor. Många skulle säga att jag blev förvirrad när jag blev muslim. Många skulle till och med påstå att jag gick vilse.

Snart blir det poesi i Botaniska trädgården!

Studiegruppen Aguéli inbjuder till diktuppläsning i Botaniska trädgården. Linneanums trappa, mitt emot Slottet. Söndag den 20 maj kl 13.00. Idag har jag och en medarbetare varit ute på stan och smällt upp affischer. Det regnade så affischerna blev ganska blöta och skrynkliga. Men vi ska sätta upp fler i helgen. Om någon har lust att hänga med vid nästa sväng så är det bara att höra av sig. Konstnären Markus Andersson avbildade min vackra nuna.

Vi ses den tjugonde! Ta gärna med kaffe, muggar och kakor eller annat som du tycker behövs för att höja stämningen. Efter uppläsningen fikar vi ihop. Alla är välkomna! Fritt inträde! Det bli både nya och gamla dikter. De nya ingår i en kommande diktsamling med titeln Skymning över Upsala. Jag ger ut den på Aguéli förlag.

Jag kallar mig inte längre islamist

Den 9 januari 2009 publicerade Expressen min artikel ”Gaza gjorde mig radikal”. Jag reagerade på den sionistiska regimens massmord i Gaza. Mycket har hänt sedan dess. Det kan finnas fog för en tillbakablick, en omvärdering i ljuset av senare erfarenheter.

I artikeln skrev jag att islamismen är den enda ideologin som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Det är ett orimligt påstående eftersom det inte finns någon enhetlig islamism. Det finns i stället flera olika islamismer som befinner sig i intensiv ideologisk kamp med varandra. Det är också osäkert hur mycket trovärdighet de egentligen åtnjuter. Hur mycket vet folk om alternativen? Hur stora möjligheter har de att studera, debattera och bilda sig en uppfattning?

Jag skrev att islamismen är den ideologi som verkligen har chansen att störta despoterna. Men vad kommer i stället för despoterna? Jo, nya despoter i islams förklädnad, som till och med är farligare än de gamla eftersom de härskar i Guds namn. Den som ifrågasätter deras politik hädar mot Gud.

Jag ansåg att Mubarak var medskyldig till palestiniernas lidande och borde störtas. När jag skriver det här är han borta. Men i hans ställe har vi fått tokiga talibaner som vill förstöra det fornegyptiska arvet och göra kopter till andra klassens medborgare. Den arabiska ”våren” har varit en katastrof. Mera lik den ”mentala istid” som Ebba Grön sjöng om.

Jag skrev att islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Problemet är bara att muslimer själva står för så mycket av förtrycket och orättvisorna mot andra muslimer. Och detta i islams namn.

Hamas vann valet 2006. Men vore det val idag skulle det förmodligen inte vinna. Gazaborna har tröttnat. Hamasfolket är lika korrumperat som PLO. De vill hålla sig kvar vid makten till varje pris och utnyttjar Palestinafrågan för att sko sig.

Demokrati är mer än val. Det är en kultur. Tyvärr finns inte den kulturen i islamvärlden. Valet i Egypten har lett till en jordskredsseger för talibanerna i Nourpartiet, uppbackade av oljepengar från de wahhabitiska diktaturerna Saudiarabien och Qatar.

Skotsk sufi besökte Uppsala

Den skotske sufiadepten Andrew McGroarty besökte Uppsala under helgen (10-12/2 2012) som gäst hos Studiegruppen Aguéli. På lördag morgon hämtade studiegruppens medlemmar honom på hotellet och tog med honom på en rundvandring genom stadens äldre kvarter. På Trädgårdsgatan visade jag vår gäst var Ingmar Bergman bott som liten och försökte efter bästa förmåga verbalt skildra några valda scener ur filmen Fanny och Alexander. I Domkyrkan fick han bland andra hälsa på Linné, Gustaf Vasa och Swedenborg. Mest frändskap känner vi – och förmodligen även vår gäst – med Swedenborg, som ju var en av Ivan Aguélis mentorer.

Efter Aguélis inträde på den sufiska vägen tar den andalusiske mystikern Ibn Arabi över efter Swedenborg som huvudsaklig mentor. I april 1907 skriver han om Ibn Arabi i ett brev till väninnan madame Huot: ”Som konst och rörelse är det absolut samma sak som Swedenborg i dogm och analys.” Med andra ord, Ibn Arabi är en muslimsk Swedenborg. I boken Gud i Sverige skriver Göran Hägg: ”Rent teologiskt påminner Swedenborgs lära mer om islam än om kristendomen.” Hos Swedenborg är Gud ”en och odelbar” och Jesu offerdöd som villkor för frälsningen tonas ned.

Ivan Aguéli var i Uppsala ett antal gånger. Han tyckte mer om Helga Trefaldighet än Domkyrkan. ”Ser du”, sade han, ”vad den där stora domkyrkan ser liten ut, och den lilla bondkyrkan verkar stor. Det är uppkomlingen, som vräker sig mot gammal, verkligt förnäm adel.”

Efter Domkyrkan gick vi ner till Gustavianum där vi hade bokat in en visning på engelska. Den var tyvärr inställd på grund av sjukdom, men som kompensation fick vi inträda fritt. Vår skotske gäst tyckte mycket om den egyptiska samlingen. Ivan Aguéli var hobbyegyptolog och studerade hieroglyfer och fornegyptisk konst och arkitektur. Studiegruppen Aguéli kan för övrigt skryta med att ha en ”riktig” egyptolog bland sina medlemmar.

Man får kortleken tåla

Tarotkort förknippas kanske främst med spådomar. Men om man kikar i tarotkonnässörernas egen litteratur finner man att de själva fäster större vikt vid kortens förmåga att utveckla och förfina vår intuition. Hjälpa oss att lyssna till oss själva, den inre rösten.

I en handbok liknas tarot vid en spegel. Precis som vi använder en spegel för att betrakta vårt yttre, kan vi använda tarot för att utforska oss vår inre, osynliga verklighet. Det sägs att en spegel reflekterar den synliga verkligheten utan att döma den. Den visar det vackra med det fula. Något annat kan den inte göra. När den elaka drottningen i sagan om Snövit frågar ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som fagrast i landet är!”, så svarar den ärligt: ”Drottning, du är den skönaste här, men Snövit tusen gånger skönare är!”

Om vi inte tycker om vår spegelbild kan vi strunta i spegeln eller, om vi vågar, krossa den. Men att göra så ändrar inte vårt utseende. På samma sätt är det meningen att tarotkortens bilder ska beskriva våra andliga tillstånd. De är varken för eller mot. De varken hymlar eller smickrar. Vad de erbjuder är antydningar och ledtrådar till vad som döljer sig inunder vår ”persona”, som ju är grekiska för ”mask”.

Korten är inte entydiga. Man tolkar dem liksom man tolkar en dröm. Eller poesi. Därför gäller det att vara lyhörd och inte låta intuitionen fördunklas av allehanda komplex. Att lägga tarot är en utmärkt sysselsättning om vädret är dåligt och man är ensam hemma. De invigda gör det till något slags ceremoni. Man tänder ljus och rökelse. Man ska vara helt tyst och koncentrerad. De 78 korten bör förvaras i ett träskrin, i rätt ordning.

Det finns flera sorters lekar med olika motiv för att tillfredsställa alla smaker. En av de populäraste är ”Thothtaroten”, som utformades av den brittiske magikern Aleister Crowley (1875-1947). Personligen är jag arabofil och har därför införskaffat en lek med motiv ur den arabiska sagosamlingen Tusen och en natt. Illustrationerna är hämtade ur den brittiske äventyraren Sir Richard Burtons vackra 1800-tals utgåva.

Jag har inte blivit riktigt bra på tarot än. Men jag räknade ut vilket som var mitt personliga kort. Det gör man genom en enkel numerologisk övning. Jag är född den 7 juni 1976. Det blir 7 + 6 + 1976 = 1989. Sedan adderar vi 1, 9, 8 och 9 och får 27. Därvid 2 och 7 och får 9. Således är kort nr 9 mitt kort. Eremiten.

Vilken glad överraskning! Visserligen är jag social och gillar att vara i vänners muntra sällskap. Men jag har nog alltid haft eremiten som hemlig självbild. Min självbild verkar alltså stämma med kortens ärliga spegelbild av min inre verklighet. Vi, inte bara jag, har för det mesta höga tankar om oss själva. Eremiten är, enligt en handboken, vis, andligt lagd, djupsinnig och så vidare. Men han har visst också en skuggsida – han är ensam, fattig och har okända fiender som ligger på lur. Man får ta det onda med det goda. Man får kortleken tåla.

Detta kåseri publicerades första gången i Upsala Nya Tidning den 6 april 2008

Studiegruppen Aguéli firade Lucia

Studiegruppen Aguéli, uppkallad efter den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917), firade Lucia ikväll (14 december 2011) på Stabby prästgård. Fjärdeklassare från en närbelägen skola lussade för oss. Förutom de vanliga sångerna läste de egenskrivna dikter.

Prästgården i Stabby var från 1500-talets slut anslagen som prebende för förste professorn i teologi vid Uppsala universitet. Den siste kyrkoherden/professorn som bodde här var Nathan Söderblom (1866-1931), mellan åren 1901 och 1912.

År 1901 utnämndes Söderblom till professor i religionshistoria och religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Vid sidan av den tjänsten verkade han även som kyrkoherde i Helga Trefaldighets församling i Uppsala. I maj 1914 blev han utnämnd till ärkebiskop.

Söderblom var inte bara präst utan även en stor kulturpersonlighet. Som författare och föreläsare var han också oerhört produktiv. Han invaldes i Svenska akademien 1921. Han blev även ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1925. Söderblom avled 1931. Han ligger begravd tillsammans med hustrun Anna Söderblom nedanför högaltaret i Uppsala domkyrka.

Ivan Aguéli avskydde präster och munkar, särskilt katolska sådana. Präster är ”bovar” och ”skurkar” och jesuiter är rentav ”sataniska”! Katolska kyrkan var ett ”ok” och Martin Luther protestantismens ”förbannade hövding”. Den enda kyrkan som var värd något var den swedenborgska. Men det fanns åtminstone en prästman som fanns nåd inför hans ögon, ja som han till och med respekterade: Nathan Söderblom.

Grattis, Tomas!

Först nu har jag fått tid att kommentera årets nobelpris i litteratur. Grattis, Tomas! Eftersom alla viktiga kulturnissar tycks rörande överens om att Tomas Tranströmer en skicklig skald och jag gjort mig ökänd som något av en motvallskärring kommer kanske denna gratulation som en överraskning. Saken är dock den att Tranströmer skriver förbannat fina dikter. Detta oavsett vad jag tycker om Svenska akademien. Jag har bara träffat Tomas en gång, han har ju som bekant en integritet som liknar osynlighet. Han håller sig helst hemma med familjen och uttalar sig ogärna i känsliga frågor, särskilt politiska.

Vi sågs på de internationella poesidagarna i Malmö våren 2006. Poesidagarna fyllde tjugo år – och gick i graven – det året. När min diktsamling Tregångare kom ut i augusti 2005 var det faktiskt en recensent som jämförde mig med Tomas. ”I sina bästa stunder påminner Mohamed Omar om en annan troende poet, nämligen Tomas Tranströmer”, skrev Ola Klippvik i Östgöta Correspondenten (15/9 2005). Men även om jag vore lika duktig på att skriva som Tomas så kommer jag aldrig att få nobelpriset. Jag är nämligen inte lika duktig på att hålla käft! Jag gillar inte sionism och säger att jag inte gillar sionism. Klarspråk.

Hur som helst har jag mycket att tacka Tomas för – utan honom hade mina dikter förmodligen sett betydligt annorlunda ut. Han hjälpte mig att hitta en röst. Men samtidigt – det ska jag inte sticka under stol med – blev hans poesi ibland till en hämmande mall för hur poesi ska skrivas ”rätt”. Vi har haft vårt käbbel. Men vi hade förbaskat trevligt på den krog i Malmö där vi – en hop svenska och utländska poeter – satt och surrade våren 2006. Poesidagarnas grande maestro Lasse Söderberg plåtade.

Läs mer om poesidagarna i Malmö här

I boken Islamisten (2010) kan man läsa mer om min sejour i kultursverige. Betala 200 kr till pg-nummer 548413-4 så dimper den strax ner i din brevlåda!